Zombier_MP.indd 1
Förord
Titeln Stolthet och fördom och zombier är oemotståndlig. I filmindustrin kallas det high concept – den perfekta pitchen, en handling som går att sammanfatta i en mening, där titeln är all marknadsföring filmen behöver. Attack of the 50ft Woman. Snakes on a Plane. Alien vs. Predator. Åsa-Nisse i raketfart. Strukturen är alltid densamma: en kontrast som väcker nyfikenhet, ett oväntat möte som måste bevittnas. Publiken förväntar sig att bli kittlad, men antagligen inte rörd av en enorm kulturupplevelse. High conceptgreppet används främst inom de folkligare genrerna. Men ibland är det den oväntade närvaron av högkultur som bjuder på själva spänningen: filmer som Hamlet med Mel Gibson i huvudrollen, och romaner som Stolthet och fördom och zombier hör hemma i den kategorin. Jane Austens romaner har horder av passionerade fans och de som religiöst konsumerar all zombiekultur är också legio. Ändå tror jag att de flesta som läser Stolthet och fördom och zombier gör det av samma orsak som man ser en high concept-film: helt enkelt på grund av att den existerar. Läsimpulsen föds bara av att boken finns. Att läsa en roman är förstås inte som att slökolla på en B-film. Det är svårare att samtidigt äta flottiga popcorn, kramas, kolla sin e-post eller vika tvätt. Ändå är high concept-formens centrala utmaning densamma oavsett
2010-03-02 10:37:3
medium – att konceptet enbart är tillfredsställande medan det känns nytt. När man väl har vant sig vid tanken krävs något annat, gärna en handling, spänning och tilltalande karaktärer. Som i Jane Austens Stolthet och fördom, som Seth Grahame-Smith här dekorerat med ultravåld, zombier och ninjor. Det är framförallt för att grundberättelsen är så fruktansvärt bra som den här boken håller längre än titeln. Jag måste medge att jag några kapitel in i Stolthet och fördom och zombier, när upplägget förlorat nyhetens behag, fick ta ett litet samtal med mig själv om genre. Eftersom jag älskar Austens prosa var jag inledningsvis besviken över hur mycket av originalets språkliga lätthet och elegans som hade försvunnit. Jag blev provocerad av de sexuella referenserna, samtidigt som jag drog på munnen åt hur Grahame-Smith lyft fram all den undertryckta passion som originalet osar av – ett slags pulplitterär motsvarighet till bilden på Colin Firth i våt tröja i den älskade BBC-filmatiseringen. Dessutom tycker jag att fiktionens interna logik var väl svajig. Hur hade familjen Bennet råd att utbilda döttrarna vid ett shaolintempel? Och exakt hur gick det till när shintoism och buddhism fick en accepterad plats i England intill 1800-talets anglikanska statskyrka? Sådana detaljer enerverade mig, och det kändes som att jag läste på fel sätt. Att mina minnesbilder av Austens romaner stod i vägen för något annat i min hjärna, ett mycket naturligare sammanhang för kung-fu-systrarna Bennett. Det var den oerhört tillfredsställande upplevelsen att läsa om kvinnliga hjältinnor i blodiga stridsscener som till sist fick mig att inse var Seth Grahame-Smith hör hemma: i sunkbiografernas klassiska exploitationsunderhållning, en genre som var arvtagare till den spekulativa pulplitteraturen. 1970-talets så kallade Grindhouse-film, som nyligen hyllats så vackert av Quentin Tarantino i filmen Death Proof.
Zombier_MP.indd 2
2010-03-02 10:37:3
Zombier_MP.indd 3
Här tilläts protagonisten vara en kvinnlig actionhjälte, kompetent och kick-ass, sexuellt subjekt och objekt i lika doser. En typ som, trots enstaka gästspel i finare genrefilmer som Alien – den åttonde passageraren och Terminator, inte skulle bli vanlig i den breda populärkulturen förrän på 1990-talet. Att kombinera Stolthet och fördom med zombier är självklart en rolig idé, en oundviklig följd av fri copyright och anarkistisk skaparlusta, ett uttryck för mashup-kulturen som blomstrar inte minst på internet. Men tack vare sin resonansbotten i pulptraditionen är den också en del av en kulturell revolt där relationerna mellan skräp och konst omförhandlas. Där den hjältemodiga, fysiska, intelligenta och slagfärdiga flickan som en bieffekt av denna omförhandling bereds plats i finrummen. I det här specifika fallet kanske jag till och med borde säga att hon stiger ut ur finrummen för att solka ned sig på stridsfältet. Jag anar att Grahame-Smith motiveras mer av berättelsens underhållningsvärde än dess potential som feministisk kamplitteratur, men det förminskar inte symbolvärdet i det han sysslar med. När jag så sent som i mitten på 2000-talet studerade engelsk litteratur vid Oxfords universitet kunde vi välja att skriva om Jane Austen som en del av kursen om tidig 1800-talslitteratur. Att ha läst alla hennes romaner var ett självklart krav, men vi uppmanades ändå av försiktiga professorer (många av dem både kvinnor och feminister) att välja andra författare att fördjupa oss i. Den som skrev om Jane Austen på slutprovet riskerade nämligen att framstå som oseriös. Dessutom var det ju så svårt att säga något originellt om en så folkkär författare, menade de, ett påstående som lät vettigt tills man som student konfronterades med de oceaner av trams som skrivits och skrevs om männen i läroplanen. Det var inte så att någon ifrågasatte Austens litterära begåvning eller enorma betydelse, men hennes livsverk
2010-03-02 10:37:3
framstod ändå mellan raderna som trivialt, något som inte riktigt var värt att studera. Orsakerna till detta ligger antagligen i Austens ämnesval och lättillgängliga språk. Två århundraden senare kan hennes romaner fortfarande läsas på det stora hela utan förkunskaper. Skämten är fortfarande roliga, människoödena gripande. Hennes huvudpersoner gifter sig av kärlek, precis som vi fortfarande väljer att göra – om vi gifter oss alls. Faktum är att även de som idag protesterar mot äktenskapet kan hitta mycket stöd i Austens sakliga kritik av institutionens ekonomiska grundvalar. Ändå är det alltså fortfarande så i vår kultur att en roman om förälskade flickors livsval, en roman som kanske till och med får ett lyckligt slut, uppenbarligen inte ses som fullt lika viktig som till exempel Den unge Werthers lidanden. En roman som vem som helst kan läsa och uppskatta är heller inte riktigt lika fin som ett verk som redan de samtida verkligen fick kämpa med. Det säger en hel del om attityderna till Austen att de amerikanska utbyteselever som kom till mitt universitet bara en termin eller ett år, och alltså inte läste en riktig Oxfordexamen, uppmuntrades till djupstudier av hennes verk. Austen sågs helt enkelt lite grann som pöbelns finkultur, söndagsläsning för dem som till vardags läser chick-lit. Jag ska nog förtydliga att jag tycker den typen av genrerubriker är lite problematiska, eftersom de åtföljs av en hel del förutfattade meningar om bland annat kvalitet och publik. Chick-lit kan vara dålig eller bra både inom den egna genrens ramar och på ett allmänkulturellt plan. Och liksom formens urmoder Jane Austens verk läses chick-lit ingalunda bara av kvinnor. Skräckgenren, både i böcker och på film, tenderar på ett motsvarande sätt att ses som en angelägenhet framför allt för unga män, en kontrast som säkert medverkar till att ge konceptet Stolthet och fördom och zombier sin kraft.
Zombier_MP.indd 4
2010-03-02 10:37:3
Zombier_MP.indd 5
Men faktum är att skräckfilm, till och med den extremt brutala och ofta direkt kvinnofientliga form som kallas torture porn, idag har en enorm publik också av unga kvinnor. Även om kvinnliga actionhjältinnor idag inte är ovanliga i teveserier, är skräckgenren nämligen den enda i långfilmsväg där kvinnliga huvudpersoner är norm. I skräckfilmen är det till och med något av en kliché att en stark kvinna står kvar som ensam överlevare på slutet, även om den inspirerande effekten av detta förstås förtas något av att alla hennes väninnor precis blivit lemlästade, stympade eller massakrerade. Här framstår Stolthet och fördom och zombier verkligen till sin fördel; systrar med svag sexualmoral straffas till exempel inte omedelbart med döden. Den långsökta kopplingen mellan Jane Austen och zombiekriget är alltså inte fullt så långsökt, när man tänker efter. Våldet är ju närvarande mellan raderna också i Stolthet och fördom, en roman som trots allt publicerades under Napoleonkrigen och vimlar av soldater. Trots att människorna på landsbygden och damerna i salongerna är skyddade från det kontinentala krigets omedelbara fasor måste en samtida publik ha oroat sig för invaderande horder, för vilka zombier förstås erbjuder en högst duglig metafor. Det är inte ens otänkbart att även Stolthet och fördom och zombier redan år 1813 kunde ha tagits emot ganska väl. Just zombiefiguren som vi känner den var ännu inte uppfunnen, men splatterlitteraturen hade några årtionden på nacken. I sin Northanger Abbey hänvisade ju också Jane Austen själv bland annat till Matthew Gregory Lewis skräckbestseller The Monk (1796), en roman med incest och tortyr som fortfarande kan få en modern läsare att haja till. I popularitet var Lewis något av sin tids Dan Brown: en populär författare som alla civiliserade människor hade läst men gärna offentligt förringade. William Hazlitt rapporterar till exempel om sitt första möte med
2010-03-02 10:37:3
skalden William Wordsworth att denne precis hade sett en teateruppsättning av The Monk tillsammans med Samuel Coleridge och att de avfärdade den som skräp. Man frågar sig varför de alls hade löst biljett, men det var väl precis som med Snakes on a Plane – svårt att låta bli att se den när den nu en gång existerade. Seth Grahame-Smith skulle antagligen bara skratta åt sådana paralleller. Han avslutar sin roman med en parodi på de fördjupningsfrågor som idag allt oftare läggs till romaners pocketupplagor, dels för att öka försäljningen till läsecirklar och dels för att inbjuda läsare av medioker litteratur att känna sig lite intellektuella. Det är ett ställningstagande för underhållningslitteraturen, för att den ska få vara fri från dekonstruktion, feministisk analys och alldeles för långa introduktioner. Därmed inte sagt att dessa sidor har varit helt utan mening. Skulle du ha glömt din näsduk och längre fram i boken av Grahame-Smiths prosa inspireras till utgjutelser kan förordet med fördel rivas ut och vikas ihop till ett slags kärl i vilket du kan kräkas artigt som en gentleman eller dam av börd.
Zombier_MP.indd 6
Johanna Koljonen Johanna Koljonen är kritiker och kulturjournalist med ett särskilt intresse för genrekultur och engelsk litteratur
2010-03-02 10:37:3