9789170372780

Isabella Lövin

Tyst hav

Jakten på den sista matfisken

Ordfront

Stockholm 2007

Isabella Lövin: Tyst hav. Jakten på den sista matfisken Ordfront förlag, Box 7506, 8 9 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Isabella Lövin 2007 Omslag: Jan Cervin Satt med Adobe Caslon Pro Tryck: ScandBook, Falun 2007 ISBN 978-9-7037-278-0

Till Ester och Gunnar

”Nuet är länkat med framtiden och det förflutna, precis som varje levande varelse hör samman med allt som omger den.”

RACHEL CARSON, The Edge of the Sea

Innehåll Ålen Varningarna Kalla fakta När larmen tystnar Allmänningens tragedi Innan GG-båtarna kom Subventionerna Fiskeriavtalen med tredje världen EU och exploateringsplikten Fiskodling – bästa sättet?

Lösningar Åtgärder, ordlista och argument Två sekunder Vad kan vi äta?

Källor Tack till ...

9 20 33 35 64 90 09 28 47 72 86 2 26 223 230 239

Ålen ”Det är ditt fel!” säger mannen från Glass Eels Limited oväntat, och pekar med ett egendomligt, liksom generat leende på mig där jag sitter på första raden i hörsalen på Observatoriemuseet i Stockholm. Det är oktober 2005, och jag är en av få representanter för pressen på detta mycket välbesökta seminarium kring ålens framtid som Fiskeriverkets nytillträdde generaldirektör tagit initiativet till. Fiskeriverkets Axel Wenblad, en före detta näringslivshöjdare med bakgrund som sötvattensbiolog, blev lika förvånad som jag själv när han för första gången som ny generaldirektör fick ta del av statistiken över ålens utveckling i Europa de senaste två decennierna. Därför har han nu samlat hela ålbranschen för att titta på powerpoint-presentationer där alla kurvor pekar spikrakt nedåt. Inga fuskdiagram där man kapat toppar och bottnar på statistiken är det heller, utan totalsiffror – en minskning med mer än nittionio procent.

Just det. Mer än nittionio procent. ”It´s your fault, Isabella”, återtar den blanksvettige mannen i sextioårsåldern från Glass Eels Limited. Jag sitter på första raden och det är min namnbricka i vit plast som gör att han lyckats snappa upp vad jag heter. Engelsmannen har marinblå kostym och slips, och skiljer därmed genom sin klädsel ut sig från de flesta andra på detta seminarium. Här sitter Sveriges och Europas främsta experter på ål samlade i samma rum. Det är yrkesfiskare, sakkunniga politiker, forskare från England, Holland och Frankrike, experter från Världsnaturfonden och EU, från Sportfiskarna och vattenkraften, det är genetiker och 9

TYST HAV

byråkrater. Vad dessa människor inte vet om ålen i form av siffror, diagram, procentsatser, kostnader, tendenser, risker och historik är inte värt att veta. Majoriteten tillbringar gissningsvis en stor del av sina arbetsdagar på fältet. Slående många har i alla fall kakivästar, stickade tröjor och grova kängor – alla utom representanterna för myndigheterna och yrkesfisket.

Mannen från brittiska Glass Eels Limited tittar nu skevt leende över sina läsglasögon på den kanske sjuttiohövdade församlingen och flyttar sitt pekfinger vidare till min bänkgranne: ”Och det är också ditt fel!” Han harklar sig. Flyttar fingret igen, och det låter på något sätt burkigt, matt, som om han repeterat in talet framför badrumsspegeln, men att det inte tagit eld ens då. ”Och ditt”, försöker han igen och pekar svävande långt bort i lokalen. ”Det är allas vårt fel”, hävdar han. ”Ditt, och mitt och Isabellas och våra föräldrars. Vi har alla del i den modernisering av samhället som lett till den här utvecklingen. Vill vi ha ett modernt samhälle?” frågar han retoriskt, nickar, rodnar, harklar sig och fumlar med de papper han just läst innantill i och ser för ett ögonblick så osäker ut att ingen, inte ens hans anhängare bland yrkesfiskarna i lokalen, mumlar medhåll. Ändå har den stackars företrädaren för glasålindustrin (ordet är missvisande eftersom glasålar inte låter sig ”tillverkas” överhuvudtaget, men mer om det strax) just genomfört en närmast heroisk dragning med titeln ”Is there a future for the eel fishery? A view from the industry.” Att bemöta det de franska, holländska och svenska forskarna berättat om innan han själv kom upp på golvet var ett uppdrag som hade krävt en långt större retorisk begåvning och ett långt större kallsinne än vad denne Peter Wood kunnat uppbåda. Han har däremot med oerhörd grundlighet visat otaliga powerpoint-bilder på vattenkraftturbiner, gamla kvarnar och uppdikade åkermarker där ålen tidigare hade sitt livsutrymme, och han har hävdat och hävdat igen och igen att det är denna utveckling som är boven i dramat. Vill vi ha åkermark och elektricitet, vill vi ha mat på bordet och värme i våra element, ja, då måste vi offra ålen. Hans egen verksamhet har mycket liten del i problemet är hans slutsats – det är som sagt allas vårt fel. 0

ÅLEN

Problemet är bara att hans förklaringsmodell inte alls stämmer med de diagram vi nyss sett från forskarna. Industrialiseringen med sina vattenturbiner och jordbrukssamhället med sin utdikning satte igång för åtskilliga århundraden sedan. Den akuta minskningen av glasål i Europa uppträdde först i början av 980-talet, och har sedan dess accelererat i samma takt som EU pumpat in miljard efter miljard i moderniseringsstöd till fiskeflottan. Kurvan som under hela 900-talet skuttat upp och ner som kurvor brukar göra, har nu i tjugofem års tid bara pekat i en enda riktning: nedåt. År 2003 var inflödet av glasål från Sargassohavet nere i mindre än en procent av vad den var 980.

Mitt intresse för fiske började på allvar just när jag först läste om ålen. Det var ett pressmeddelande från Fiskeriverket som råkade passera mitt skrivbord i oktober 2003 som fick mig att läsa – och läsa igen.

Till slut stod det klart för mig att jag faktiskt inte läst fel, att det stod där svart på vitt. Fiskeriverket konstaterade att inflödet av glasål från Sargassohavet hade minskat med nittionio procent på dryga tjugo år.

Och nästan än mer förbluffande: Fiskeriverket ansåg det inte befogat med ett ålfiskestopp. Anledningen? Det skulle drabba svenska fiskare orättvist hårt, enligt myndigheten.

Vidtagna akuta åtgärder?

Inga.

Fortfarande med huvudet i den normala världen, där katastroflarm tas på allvar, bestämde jag mig för att ta reda på mer. Jag skaffade först några böcker om havet och började läsa på om ålen, och blev genast fullkomligt tagen av vad jag lärde mig. Ålen är ett av planetens absolut äldsta djur, visade det sig. Den är så egenartad att människan i alla tider haft de mest mystiska teorier om den – länge ansågs den inte ens vara en fisk, eftersom den kan kräla på land (Linné döpte den till anguilla – liten orm). Ända fram till i slutet av 800-talet begrep ingen människa hur den överhuvudtaget fortplantade sig, eftersom ingen någonsin sett ett ålyngel, en könsmogen ål, eller lekande ålar för den delen. Aristoteles ansåg för sin del att ålen föddes ur ”jordens inälvor”, Plinius menade att den skapades ur avskrapade skinnrester från andra ålar. Folk i gemen gissade att ålen uppstod ur hästtagel som hamnat i vatten. 

TYST HAV

Först i slutet av 800-talet när man fick tag på ett genomskinligt litet bladformat monster med mystiska käftar långt ute i Atlanten och fick detta att överleva i ett akvarium där det bladformade ynglet transformerades till en glasål, och sedan vidare till gulål var man mysteriet på spåren. Och man var även en av planetens mest makalösa livscykler på spåren. Ålen visade sig vara ett levande fossil som tänjde alla begrepp om gränserna för biologins och evolutionens möjligheter, en pusselbit i en ny teori om planetens geologiska historia, ett urtidsdjur som satte vår egen korta existens på jorden i nytt perspektiv – och snudd på rubbade vår världsbild.

Numera vet man att ålarna leker och föds mer än 6 000 kilometer från Sverige, i Sargassohavet, en bit öster om Västindien, mitt ute i Atlanten. Både amerikanska och europeiska ålar föds här, de är närmast identiskt lika och för inte så länge sedan ansåg man dem vara av samma art, bara det att vissa av larverna driver med Golfströmmen till Europa (Anguilla anguilla), och andra driver till Amerikas kust (Anguilla rostrata).

Resan till Europa tar minst tre år för ålynglen, och först strax innan ankomsten förvandlas de bladliknande larverna till genomskinliga ”glasålar” (intressant nog förvandlas de amerikanska kusinerna också på liknande sätt innan de når land, alltså ett par år före sina släktingar). Somliga av glasålarna driver in i Gibraltarsund för att sedan som ålyngel vandra upp i Rhône eller Po, eller något annat vattendrag med utflöde i Medelhavet. Andra fortsätter norrut, mot Skandinavien.

Hannarna stannar i södra Sverige, honorna, som blir betydligt större, slingrar sig längre norrut; möjligen blir de hannar eller honor beroende på var de stannar, men det är en annan historia.

Sedan vandrar somliga av dem hur som helst upp i sötvattendrag, och slingrar sig kanske över fuktigt gräs på nätterna för att nå någon insjö i inlandet, där de kan lägga sig på bottnen och äta sig feta på grodor, kräftdjur, fisklarver och dylikt (de är omnivorer, äter allt – om tillfälle ges slinker även en sork eller fågelunge ner!). I det här stadiet har de fått en gulgrågrön färg och kallas ”gulål”. Hur länge gulålen stannar i sötvattnet kan ingen riktigt säga, kanske sju, tio, kanske upp till trettio år. Många av gulålarna ger sig heller inte upp i sötvatten, utan 2

ÅLEN

stannar i Östersjön eller i Västerhavet under gulålstadiet, bara för att göra saken ännu mer komplicerad. Hur gammal ålen blir vet inte forskarna, men i fångenskap tycks den kunna bli nästan hur gammal som helst. Världens äldsta ål som dokumenterat levt hela sitt liv i akvarium blev 84 år, och en annan ål som lär ha satts ner 859 i en brunn i Skåne slingrade fortfarande omkring högst levande när Naturmorgons Jan Danielsson tittade efter 994, hundratrettiofem år senare.

Hur som helst, och här börjar det verkligt fantastiska: en dag börjar ålen förvandlas igen. Huvudet smalnar av, ögonen blir stora, den blir silverfärgad, mörk på ryggen och ljus på undersidan och plötsligt en natt på hösten ”några dagar före fullmåne” (som uppslagsboken Havens djur beskriver det) grips den av vandringsdriften igen. Blankålen, som den nu kallas, simmar och slingrar sig tillbaka samma väg den kom, sluter upp med andra ålar ute i havet och börjar simma tillbaka till Sargasso. Genom Öresund, över Nordsjön, förbi England och ut i Atlanten, över Atlantiska centralryggen och några tusen kilometer till över djuphavet. En ofattbar prestation i ett oändligt blått universum utan landmärken eller vägskyltar, då den möjligen navigerar med hjälp av en magnetisk kristall i huvudet, eller med hjälp av sitt luktsinne, och då den inte äter alls, utan hela tiden lever på det energirika fett den samlat på sig under sin tid som gulål. Tillbaka i Sargasso genomgår den sin sista förvandling. Den får bronsfärgad lekdräkt, leker på okänt djup (havet är runt 6 000 meter djupt här), och dör sedan, på okänd plats. Ingen människa har ännu till dags dato sett en ål leka.

En trolig förklaring till denna fantastiska livsresa är om möjligt ännu mer hisnande än själva resan. Ålen är nämligen ett av vår planets allra äldsta djur. Urålen fanns med största sannolikhet redan för 200 miljoner år sedan när planetens enda superkontinent Pangea sakta började spricka upp och dela sig, och hade sitt lekområde just i sprickan mellan det som skulle bli Europa och Amerika – från början ett mycket begränsat vattenområde. Genom årmiljonerna har så kontinentalplattorna flyttat sig ifrån varandra, ett litet stycke per år, och ålen har följt efter. Troget har den återvänt till samma geografiska punkt i havet där den alltid lekt, troget har den följt sina förfäders in3

TYST HAV

programmerade rutt till sötvatten på land, somliga av ålarna österut, andra västerut.

Med denna kunskap i bagaget blir man inte förvånad när man läser att Sargassohavet, där man tror att ålarna leker, befinner sig i centrum av det nordatlantiska strömsystemet, granne med Bermudatriangeln. Ålen är född i kontinenternas navel, i planetens gryning; den har överlevt allt, dinosaurier och istid, har sett kvastfeningar börja kravla upp på land och homo sapiens vandra till Europa för bara 40 000 år sedan och nu – inom loppet av bara några få år – håller den moderna människan på att utrota den.

ICES , International Council for the Exploration of the Sea, ett vetenskapligt sammansatt, offentligt finansierat råd med marinbiologer från Atlantens alla kustnationer skrev redan 2003 om ålens situation (och betonade då särskilt att alla europeiska ålar tillhör ett och samma bestånd, vilket gör den extra sårbar): ”Högsta prioritet just nu är att få fram budskapet till fiskare, förvaltare och politiker, att ålen, det mest vidsträckta och högst utnyttjade enda fiskbeståndet i Europa, är farligt nära en kollaps.”

ICES påpekade vidare att ingen annan fisk i Europa fiskas så intensivt, i alla sina livsstadier, som ålen: hela 25 000 europeiska fiskare har ålen som betydande inkomstkälla. Den fiskas som glasål, gulål och blankål, den äts friterad med vitlök, rå eller grillad som tapas i Portugal och Spanien, som sushi i Japan och exporteras i stora mängder levande som glasål till Kina. Under 2005 kunde en firma som Glass Eels Limited få 870 euro kilot för glasålen, omkring 8 000 svenska kronor.

I Sverige å andra sidan fångas uppväxande gulål eller blankål på väg till Sargasso – för att luas, halmas och rögas och slutligen hamna på svenska smörgåsbord.

Trots det ofattbart akuta läget som varit känt i åratal dröjde det ända till år 2007 innan några som helst begränsningar för ålfisket infördes i Sverige, eller inom EU. (I Sverige infördes i maj 2007 ett förbud mot fiske av ål för alla utom yrkesfiskare, ett förbud som omedelbart överklagades av över 80 personer).

I Sverige har detta fria fiske och ständigt effektivare fångstmetoder lett till att fångsterna gått ner från 960-talets dryga 2 500 ton per år 4

ÅLEN

till 2006 års 659 ton (inklusive sötvattenfisket). Minskningen är i sig skrämmande vältalig, men blir ännu mer nedslående om man tar med i beräkningen att fångsterna inte beskriver situationen idag, utan rekryteringen, det vill säga inflödet av ålyngel (och de konstgjorda utsättningarna av desamma!) för kanske tio, tjugo eller trettio år sedan.

Resultatet av dagens rekordlåga yngelinflöde har alltså ännu inte visat sig.

Svenska Fiskeriverket fortsatte det pressmeddelande jag råkade få i mina händer: ”Som akut åtgärd föreslår EU-kommissionen att allt blankålsfiske skall stoppas, vilket skulle drabba svenskt fiske mycket hårt. Fiskeriverkets uppfattning är att åtgärder måste ske på ett balanserat sätt och i alla typer av ålfisken. Det är ingen större mening att öka antalet lekande ålar i Sargassohavet om ynglen omedelbart tas upp för direktkonsumtion eller för att exporteras till kinesiska fiskodlingar.

Om en ål fiskas samma år eller året innan den blir en blankål gör heller ingen skillnad.”

Fiskeriverket hänvisar vidare till de stödutsättningar av ålyngel som skett sedan 970-talet i Sverige, vilka ska hålla uppe ålfisket. Östersjön anses vara särskilt lämplig att sätta ut glasålar i. Med mina nyvunna kunskaper om denna märkliga fisk blir jag betänksam och ringer några av den handfull svenska ålexperter som finns. Det visar sig att detta med utsättningar är gott och väl för fisket i det korta perspektivet – de yngel som planteras ut kommer från lokala överskott av glasål i Europa som i alla fall inte skulle överleva om de inte flyttades, sägs det – men det är mycket osäkert om det hjälper ålbeståndet i ett längre perspektiv.

Forskare vet nämligen inte om de glasålar som fångas i Europa (oftast i Bristolkanalen eller i Biscayabukten) och sedan sätts ut i Östersjön kommer att hitta tillbaka till Sargasso för att leka den dag det är dags.

Deras vandringsvägar misstänks nämligen vara inpräglade under den långa färden hit som yngel, vilket skulle betyda att de omöjligen hittar tillbaka om de flyttas omkring i Europa med flygplan och lastbil.

Studier som hittills har gjorts har också bekräftat misstankarna. Av de märkta ålar som utplanterats i en sjö på Gotland har inte en enda återfunnits som blankål i Öresund på väg ut i Atlanten; däremot har hel del hittats som dundrat rakt in i den tyska och polska kusten. En 5

TYST HAV

annan studie har visat att en fjärdedel av ålarna rent teoretiskt skulle kunna hitta ut ur Östersjön, medan en liknande studie ett par år senare fann att nästan inga alls gör det; resultaten är hur som helst mycket vaga och motsägelsefulla.

Försök att odla ål i Europa har dessutom hittills misslyckats totalt. Det är nästan omöjligt att få ålar att producera rom och mjölke med konstgjorda hormoner, och när man någon gång lyckats har larverna dött. I fisktokiga Japan har man kommit längre, men procedurerna för att få fram odlade ålar är oändligt komplicerade och dyrbara, ingenting som bedöms ha en kommersiell framtid. Ska denna otroligt märkvärdiga varelse leka – och födas – ska det vara i ostördhet tycks det, på ett visst djup, vid ett visst vattentryck, i en viss salthalt, i en viss temperatur, vid ett visst näringsinnehåll, helst vid fullmåne, och helst i Sargasso.

Annars får det vara.

På ålseminariet på Observatoriemuseet kommer faktiskt detta besynnerliga med fullmånen upp till diskussion. EU-kommissionen har nämligen äntligen kommit med en plan. En allvarlig, kostymklädd Kenneth Patterson från EU :s fiskedirektorat drar planen under rubriken ”EU management – current situation and future action” och frågetecknen hopar sig i församlingen. Planen – som tagits fram under åtskilliga år och under tuffa förhandlingar med medlemsländerna som i sin tur lånat sina öron åt intressenter som Glass Eels Limited och Scandinavian Silver Eel AB – är så komplicerad att den i stort sett lämnar öppet för varje medlemsland att själva vidta sina åtgärder. Den mystiska formel man kommit överens om är i alla fall den att den  juli 2007 ska fyrtio procent av alla silverålar som en vattenmiljö normalt sett skulle kunna innehålla – om inga människor vore inblandade – få fri lejd till Sargassohavet; det vill säga varken fiskas upp eller dödas på annat sätt. Och om inte länderna lyckas lämna in trovärdiga handlingsplaner som ska säkra detta till den  juli 2007, ska då istället ett EU-direktiv träda i kraft som förbjuder all form av ålfiske i hela Europa två veckor varje månad, från den  till den 5 i månaden.

Planen är så full av frågetecken att frågestunden mest börjar med 6

ÅLEN

skrapande tystnad. Det största, uppenbara problemet blir förstås det där med att beräkna ”the level of adult eels which, in the absence of fishing and other effects of human activities, would escape to the sea to spawn”.

Hur många ålar skulle finnas om inga människor fanns? Om inga vattenkraftverk, småbåtshamnar, industriutsläpp eller fiskare fanns?

Ekvationen är uppenbart omöjlig. Ålen – en av jordens främsta överlevare, fet nog att simma 6 000 kilometer utan mat, muskulös nog att hoppa i stekpannan i småbitar långt efter sin död – hur många skulle finnas om inte vi fanns? Om människan inte var en del av den ekologiska kedjan överhuvudtaget, om också alla andra rovfiskar, matfiskar och djurarter levde helt utan vår inblandning?

Kenneth Patterson, en allvarlig Brysselbyråkrat med mörkt skägg och glasögon, låter sig inte rubbas av det filosofiska i detta spörsmål – han har fullt förtroende, säger han, för att forskare i de respektive länderna ska kunna fastställa denna siffra och därmed i sin tur kunna slå fast hur mycket fyrtio procent av denna mängd är.

En skeptiker i församlingen – av klädseln att döma en av forskarna – lutar ändå åt att det blir för svårt att uppskatta. Alltså måste det bli ålfiskestopp mellan den  och den 5 varje månad. ”Men har ni tänkt på månen?” undrar mannen i publiken.

Patterson, som antagligen hört det mesta under sina år på Fiskedirektoratet, stelnar till i förvåning. ”Månen?” ”Ja”, säger forskaren. ”Jag har tittat i min almanacka, och skulle EUkommissionens plan ha gällt i år hade fisket knappast påverkats alls eftersom fullmånen infaller i slutet på månaden. Däremot 2006 är fullmånen i början av månaden. Då skulle det inte bli några ålfångster alls.”

Patterson tittar klentroget. ”Alla vet ju att ålfisket hänger ihop med fullmånen”, påpekar den svenske forskaren – och ingen i denna kunniga församling säger emot.

Patterson håller fortsatt masken och hävdar att olika geografiska förhållanden ger olika förutsättningar, men får inget medhåll av fransmän och holländare som finns på plats. 7

TYST HAV

Månen har uppenbarligen blivit förbisedd.

Ingen tycks förvånad.

Snart börjar istället siffror hagla i lokalen. Det är hemlandstoner i de här sammanhangen; var och en som vill ge sig in i fiskedebatten får vara beredd på att dränkas i siffror från alla tänkbara håll, från myndigheter, från forskare och från fiskare. Det är betydande ekonomiska intressen som står på spel, och många är intresserade av att blanda bort korten, flytta fokus från den utrotningshotade fisken till regionalpolitik till exempel. I Sverige hävdas det att ålfisket bär upp stora delar av det småskaliga kustfisket, vilket skulle betyda levande kustsamhällen, trots att den totala landningssiffrans värde för 2006 bara var runt 40 miljoner kronor – brutto. Vinsten efter avdrag för omkostnader för fisket blir förstås betydligt lägre; enligt de få svenska inkomstundersökningar som har gjorts har fiskare i regel ytterst låga inkomster. Det är alltså inte mer än en summa motsvarande vad 4–5 medelstora bostadsrättslägenheter kostar i Stockholm som anses så avgörande för kustsamhällenas framtid att man är villig att offra en hel djurart.

Glasålsfiskarna i Europa å sin sida visar sig ha ett betydligt mer lukrativt läge. Glass Eels Peter Wood svarar motvilligt på Fiskeriverkets generaldirektörs fråga om vad han tror att glasålspriserna kommer att hamna på under kommande år nu när tillgången på ål sjunker.

De kommer att stiga, säger han, från 2005 års 870 euro kilot till mellan  300 och  400 euro kilot de närmsta åren.

Det blir tydligt att hur akut läget än är, finns det fortfarande reella ekonomiska förtjänster att göra för den som vill och kan. 2 000 svenska kronor kilot alltså, helt laglig försäljning av fiskungar av en art som klassats som akut utrotningshotad. Ytterligare ett par års dribblande med filosofiska frågor och förbiseende av biologiska fakta och ålen är historia. Det finns forskare som fruktar att detta kan inträffa i vilket ögonblick som helst – Sargassohavet är stort, till ytan faktiskt större än alla länder i EU sammantagna, och dessutom i tre dimensioner i vattnet. Troligtvis behövs en viss kritisk massa för att ålarna överhuvudtaget ska hitta varandra i vattenrymderna, kanske är den massan redan för liten. 8

ÅLEN

Jag känner att tiden nu är kommen. Det är två år sedan jag fick det där pressmeddelandet från Fiskeriverket i min hand, och tillfället är äntligen här. Det är avslutning och paneldebatt; Willem Dekker från Holland, Cedric Briand från Frankrike, Peter Wood från England och EU :s Kenneth Patterson sitter på rad rakt framför mig. Syret håller på att ta slut i lokalen, Sveriges fiskares riksförbund har redan kuppat en gång genom att oannonserat ta ordet och lämna över en tjock bunt synpunkter i form av diagram och procentsatser till EU-höjdaren. Det börjar lukta kaffe och resignationen har lagt sig över åhörarna, debatten är besynnerligt detaljinriktad och blek. Nu gäller det.

Nu ska jag ställa frågan ingen annan ställt på hela dagen, frågan jag aldrig hört uttalas offentligt, frågan som klentroget malt i mitt huvud i två års tid.

Jag viftar. EU :s Patterson nickar och jag får en bumlande mikrofon i handen. ”Om jag har förstått saken rätt”, säger jag, ”är ålen akut utrotningshotad. Mot den bakgrunden förstår jag inte hur man kan laborera med andra åtgärder än ett totalt ålfiskestopp? Varför fridlyser man inte fisken omedelbart?”

Några högljudda fniss från en sakkunnig miljöpartist hörs bakom mig, och de utländska forskarna i panelen anlägger unisont ett ansiktsuttryck som om de vore belagda med osynliga munkavlar. Patterson tar ordet och svarar en lång harang utan att se mig i ögonen. Det vore obalanserat, menar han. Vem vet, säger han, man kan inte utesluta orsaker som miljöförstöring, växthuseffekten, miljögifter, sjukdomar – insatser måste sättas in på alla områden och att bara kasta skulden på fisket vore fullkomligt obalanserat, säger han. ”Completely unbalanced”, antecknar jag reflexmässigt, då mannen från Glass Eels Limited plötsligt känner sig manad att komplettera Pattersons svar. Han ställer sig upp i sin eleganta marinblå kostym, viftar med sina papper och harklar sig ihåligt. ”Kom nu ihåg”, säger han med sitt svårtolkade, nervösa leende, och pekar på mig. ”Kom nu ihåg vad jag sa, Isabella. Det här är ditt fel.

Det är allas vårt fel.”

Varningarna Sommaren 2001 992 kollapsade jordens största torskbestånd utanför Newfoundland i Kanada. Efter åratal av allt intensivare fiske, varningar från forskare, minskade fångster, subventioner till ytterligare moderniseringar av fiskeflottan, ännu effektivare fiske, ytterligare minskade fångster, ännu desperatare jakt på de sista torskarna av de överutrustade, skuldsatta fiskarna – så en dag var det faktiskt slut. Ingen kunde längre argumentera om frågan: de mytomspunna fiskebankarna, om vilka Kanadas upptäckare John Cabot en gång skrev att de var så torsktäta att det räckte med att sänka ner en korg i havet för att få upp meterstora torskar, var efter ett par årtionden av intensivt bottentrålfiske renskrapade.

Men vad lärde vi på andra sidan Atlanten oss av detta?

Märkligt nog – ingenting.

Miljöpartisten Maria Wetterstrand minns när hon lyfte luren och ringde Världsnaturfondens dåvarande naturvårdschef Lennart Nyman sommaren 200. Den långe, gänglige, silverskäggige Nyman som satt i sitt arbetsrum på Ulriksdals slott utanför Stockholm hade utan omsvep erkänt: jodå, EU :s officiella Grönbok om den framtida gemensamma fiskeripolitiken framlagd i mars samma år hade han sett, men tyvärr inte hunnit titta närmare på. Hon gjorde telefonsamtalet i en tid då knappt någon människa i Sverige hade hört talas om att fisket i sig skulle kunna vara ett hot mot svenska fiskbestånd, men Maria Wet20

VARNINGARNA

terstrand hade råkat få den så kallade ”Grönboken” i sin hand och blivit mer och mer förvånad och bestört för varje kapitel. Redan på första sidan i det torra, officiella dokumentet – som hon insåg måste ha tröskats genom otaliga byråkratiska kvarnar, och där varje antydan till kritiskt ord vägts på guldvåg och jämkats efter oändliga genomläsningar av otaliga intressenter – slogs det fast att efter tjugo år av EU :s gemensamma fiskeripolitik har man ”inte skapat något hållbart utnyttjande av fiskeresurserna”, att ”många bestånd underskrider säkra biologiska gränser”, ”särskilt allvarligt är läget för demersala (bottenlevande) fiskbestånd som torsk, kummel och vitling”. Och att felet inte var miljögifter utan fisket: ”Den tillgängliga kapaciteten hos gemenskapens fiskeflotta är långt större än vad som krävs för ett hållbart fiske.”

Och dessutom slogs fast att politikerna under många år inte lyssnat på forskarna: ”Rådet har systematiskt fastställt vissa högsta tilllåtna fångster (TAC) på högre nivåer än dem som kommissionen fastslagit på grundval av vetenskaplig rådgivning.” ”Jag kände att här fanns något. Ett politiskt område som ingen hade tagit i. Peter Löfgrens tv-program Den sista torsken som visades senare den vintern förstärkte intrycket. Men jag behövde mer information och tog kontakt med en rad personer; Nyman var en av dem”, berättar Wetterstrand.

Lennart Nyman, själv fiskbiolog och med en bakgrund på Fiskeriverket under mer än tjugo år (bland annat som chef för Fiskeriverkets sötvattenlaboratorium), och dessutom under några år i slutet av 960och början av 970-talen anställd på Kanadas motsvarighet till Fiskeriverket, höll snabbt med om att han nog kunde vara rätt person att göra det Wetterstrand bad honom att göra: att titta närmare på Grönboken och avge ett omdöme. Verkade dokumentet rimligt, och vad skulle det i så fall betyda för svenska förhållanden? ”Det var en lycklig slump att jag just då hade lite extra tid över så att jag kunde ägna en del av sommaren åt att granska den. Och det var ett förbluffande bra och klarsynt dokument. Allt fanns där. Egentligen behöver inte mer sägas. Allt för många, allt för effektiva fiskebåtar har finansierats av allt för mycket offentliga pengar för att fiska alltför få fiskar. Så enkelt är det. Där är kärnan”, säger han.

2

TYST HAV

Nyman, som ägnat nästan hela sitt yrkesverksamma liv åt livet i hav och sötvatten, håller några år senare med om att det var förvånande att inte ens han hade den samlade bild av det som skett i europeiska vatten under 990-talet, den bild som EU :s Grönbok förmedlade. ”Ändå hade jag redan sett det hända i Kanada.”

Det var också om det Lennart Nyman kunde berätta för Maria Wetterstrand, om en händelseutveckling som pågått så länge att den aldrig fått något nytt aktualitetsvärde och därför glömts bort av de svenska medierna: att det kanadensiska torskfisket som en gång var världens absolut största och rikaste och som på 980-talet gav 250 000 ton torsk om året, och i slutet på 960-talet gav 800 000 ton, hade kollapsat och helt stängts för fiske när fångsterna var nere i 2 000 ton 992 – och att det på tio år inte hade återhämtat sig. Att fisket på Grand Banks inte hade öppnats igen. ”Vi talar om 40 000 arbetstillfällen, en kostnad för den kanadensiska staten på miljarder dollar.”

Samma sak hade hänt i amerikanska vatten, på Georges Bank utanför legendariska Cape Cod något år senare. Här hade torsken i viss mån kommit tillbaka efter några års fiskestopp, men i mycket mindre skala, eftersom balansen mellan arterna var rubbad. ”Det är det som kan hända. Att arter som är mindre intressanta ur näringssynpunkt tar över. I Östersjön är det skarpsillen, på den nordamerikanska östkusten är det skaldjur.”

Insikten om dessa komplicerade orsakssammanhang var fortfarande bara i sin linda inom fiskeförvaltningen i början på år 2000. I årtionden hade man satt fångstkvoter som om varje fiskart levde isolerad från sitt byte och sin ”predator”, det vill säga det rovdjur som står närmast över det i näringskedjan. Det värsta som kunde hända om en art blev utfiskad var enligt detta synsätt att den försvann, medan konsekvenserna av detta försvinnande för andra arter inom ekosystemet inte togs med i beräkningen. Systemekologen Sture Hansson vid Stockholms universitet var en av de få i Sverige som envist tjatat om mer vittgående konsekvenser av för höga fiskekvoter än att ”bara” en art hotas. Vid denna tid hade han börjat formulera en ännu mer skrämmande teori kring konsekvenserna av rovdriften på torsken. Enligt 22

VARNINGARNA

Hansson skulle utfiskningen av torsken i Östersjön – från rekordåren på 980-talet då man i Sverige landade 60 000 ton torsk till nivån i början av 2000-talet då fångsterna sjunkit till runt 5 000 ton – mycket väl kunna vara en bidragande orsak till senare års grumliga havsvatten och algblomningar. I Östersjöns känsliga ekosystem har minskningen av torsken inneburit att skarpsillen har kunnat föröka sig explosionsartat och frodas som aldrig förr, vilket i sin tur lett till att skarpsillens föda, djurplankton, minskat dramatiskt. Det har i sin tur gjort att det djurplanktonen lever på, nämligen växtplankton, har kunnat sprida sig okontrollerat.

Några år senare, sommaren 2004, konstaterades samma förklaring ligga bakom gäddans, abborrens och mörtens mystiska reproduktionsproblem vid Östersjöns södra kustdelar: Ynglen dör av svält, uppenbarligen på grund av brist på djurplankton.

Sötvattenbiologen Maria Wetterstrand hade under sin tid som miljöpolitiskt sakkunnig hos Gudrun Lindwall, som då var miljöpartiets representant i jordbruksutskottet dit alla fiskefrågor hör, mer än en gång slagits av hur ensidigt fiskefrågorna behandlades. Oftast var det inga forskare närvarande, utan bara representanter för själva näringen fick komma till tals i utskottet, ibland till och med medförande en låda havskräftor som tack för ordet.

Wetterstrand hade dessutom hittat en bortglömd ESO -rapport från Finansdepartementet som publicerats 997, med titeln Fisk och fusk – Mål, medel och makt i fiskeripolitiken. Rapporten hade lett till ett visst rabalder i riksdagen då den kom, men ingenting i den faktiska fiskeripolitiken hade förändrats på grund av den. Grundläget år 200 var alltså ungefär detsamma som när rapporten skrevs, och många uppgifter i ESO -rapporten gjorde henne upprörd: att de statsfinansiella utgifterna för fiskeområdet mer än tredubblats sedan EU-inträdet samtidigt som antalet sysselsatta minskat var en sådan sak, men kanske mest av allt den att så mycket som 80 procent av all landad fisk i Sverige inte gick till mat utan till djurfoder.

Att detta var en politisk fråga som klippt och skuren för miljöpartiet var inget att ens grubbla över, men hon behövde ändå mer och aktuellare svensk information. Under hösten 200 sammankallade hon där23

TYST HAV

för en rad personer i sammanträdesrummet i det rostgula Ledamotshuset i Gamla stan, där hon då tagit plats som riksdagsledamot. Förutom W WF:s Lennart Nyman var där Stewart Thompson från Greenpeace, Klas Hjelm från Svenska naturskyddsföreningen och systemekologen Sture Hansson från Stockholms universitet.

Maria Wetterstrand, som också kände till det akut hotade läget för den baltiska tumlaren, vår nordiska släkting till delfinen, var till att börja med mest intresserad av den och frågan om de 2 kilometer långa drivnäten som var tillåtna (och som inte förrän år 2008 kommer att förbjudas helt i Östersjön), där tumlare och sjöfågel kan fastna och drunkna. Möjligen var det en vision av en oemotståndlig valaffisch inför valet 2002 med drunknande tumlare som motiverade hennes intresse. ”Men ju mer bilden klarnade förstod vi att det inte gick att begränsa frågan till de marina däggdjuren, utan att det var fisket som sådant som var problemet”, säger hon.

De församlade i Ledamotshuset satt alla på olika pusselbitar, alla hade de skrämmande fakta om vad som höll på att hända inte bara i de svenska haven utan också i världshaven, där många kommersiella fiskbestånd minskat med 90 procent sedan det industriella fisket tagit fart på 950-talet. ”Men ingen av oss hade en samlad bild av Sverige och svenska vatten. Jag tror att när vi talade med varandra gick det bit för bit upp för oss alla hur illa det var. Organisationen Sportfiskarna gav också en bild som helt bekräftade detta, och det är bara de, förutom yrkesfiskarna, som följer situationen lika nära.”

Slutsatsen var enkel, budskapet nytt: det var inte enbart miljöförstöringen som låg bakom obalansen i de svenska haven, utan fisket med sitt enorma uttag av levande, lekande och ätande biomassa innebar sannolikt en oändligt mycket större påverkan på vattenmiljön och ekosystemen än vad man tidigare drömt om. Det var det ena. Det andra var att Sverige, trots sitt väl utvecklade miljötänkande och sin lagstiftning inom de flesta andra områden inte var ett dugg bättre än andra länder när det kom till fisket, snarare tvärtom. Sverige hade till exempel skaffat sig ett undantag från EU :s generella förbud mot rik24

VARNINGARNA

tat foderfiske, vilket i praktiken lett till att man i svenska vatten offrat det småskaliga blandfisket för konsumtion till förmån för gigantiska fodertrålare som i ett enda svep kan utplåna lokala fiskpopulationer längs med kusterna. Sverige hade också skaffat sig ett undantag från EU :s och FN :s generella förbud mot drivnät längre än 2,5 kilometer. I Östersjön tilläts därför 2 kilometer långa så kallade ”dödens väggar”, ökända dödsfällor för sjöfågel, tumlare och skyddad vildlax.

Sverige hade också skaffat sig ytterligare ett undantag, nämligen från EU :s generella förbud mot försäljning av fet fisk med ett dioxininnehåll över det gränsvärde som anses kunna vara cancerframkallande, fast bara till den egna befolkningen (den får däremot inte gå till djurfoder!). Sverige var också år efter år delaktigt i beslut om fiskekvoter som gick emot biologernas råd, tillät fortfarande fiske av icke könsmogen fisk, liksom fiske på lekområden. I Sverige fanns dessutom, till skillnad från i många andra länder i världen, inte ett enda marint reservat, knappt en enda kubikmeter hav, inte ens i särskilt skyddsvärda områden, som var helt skyddat från fiske.

Naturvårdschefen Lennart Nyman och de andra experterna som hade träffats i Ledamotshuset den där dagen sommaren 200 var helt överens om en sak: ekosystemet i svenska hav är fullkomligt ur balans. Och det som låg bakom denna obalans var inte bara diffusa luftutsläpp och kväve- eller fosforläckage från jordbruk, utan framför allt en aldrig ifrågasatt näringspolitik, en politik som dessutom av tradition inte föll under Miljödepartementets eller Naturvårdsverkets domvärjo, utan sköttes av Jordbruksdepartementet och Fiskeriverket som om det vore en tillväxtbransch som alla andra – utan naturliga, systemekologiska begränsningar. För trots Fiskeriverkets tre egna fiskelaboratorier med landets absolut största kunskapsbank om marint liv, hade inte den kanske mest grundläggande kunskapen trängt upp till beslutsfattarna: att bidrag och subventioner till effektivisering av fiskeflottan inte leder till ökningar i fiskebestånden, utan tvärtom. Istället hade en politik som gynnat och delfinansierat effektiviseringarna under årtionden kamouflerat det faktum att fiskbestånden blivit mer och mer ansträngda. Finansiering av nya, snabbare båtar med bättre ekolod och sökutrust25

TYST HAV

ning, kraftigt skattesubventionerat bränsle som gjort det ekonomiskt lönsamt att öka antalet tråltimmar för att hitta det minskande antalet fiskar, finansiering av kyltankar som gjort det möjligt att ligga ute och söka längre, dessutom i kombination med generösa A-kasseregler som tillåtit den F-skattande fiskaren att stämpla vid fiskestopp, dåligt väder och fiskbrist, samt minimiåtertagspriser från EU som garanterat avsättning för fiskekvoterna oavsett vad en miljömedveten konsument försöker bestämma vid fiskdisken (bidrag som gör att om inga kunder finns betalar EU för att fisken går till tippen), och många, många fler åtgärder hade hjälpt fiskarna i den ände som de behövde minst hjälp i: att fiska slut på bestånden.

Formuleringarna i EU :s Grönbok var minst sagt överraskande rättframma. Fiske var nu den allt överskuggande främsta dödsorsaken hos alla arter av matfisk i europeiska vatten. I Skagerrak och Kattegatt var bestånden av torsk och vitling ”allvarligt utfiskade”. Torsken i Irländska sjön ”befinner sig i ett krisläge”, torsken och vitlingen väster om Skottland ”i ett kritiskt tillstånd”, sillen i Nordsjön i mitten av 990talet ”nära att utplånas” och Östersjötorsken ”i ett kritiskt tillstånd”.

När korten låg på bordet var alla närvarande i Ledamotshuset lika förbluffade. En nästan exakt upprepning av vad som hänt i Kanada, ett klimatmässigt, ekologiskt, kulturellt och ekonomiskt mycket likartat land på andra sidan Atlanten, höll alltså i all tysthet, under överinseende av otaliga myndigheter, på att utspela sig tio år senare i Europa och till och med i Sverige. Ett av världens rikaste och mest miljömedvetna länder hade inte lyssnat till varningarna.

Eller hade inga varningar delats ut?

September 2002 Det verkade fullständigt osannolikt. Som före detta miljöreporter levde jag fortfarande kvar i några ganska vaga föreställningar om Östersjöns problem som härstammade från början av 990-talet då debatten gällde utsläpp, övergödning, döda bottnar och ingenting annat. Sedan dess hade jag yrkesmässigt ägnat mig åt andra frågor, och ingenting i 26

VARNINGARNA

daglig nyhetsrapportering hade under denna tid hållit mig uppdaterad om förhållandena i vare sig Östersjön eller Västerhavet. Inte förrän den här dagen i september 2002, då socialdemokraterna var i ett desperat behov av att få miljöpartiets stöd efter riksdagsvalet och miljöpartiet framfört ett krav framför alla andra för att bli stödparti till regeringen, nämligen att fisket efter torsk i svenska vatten omedelbart skulle stoppas. Jag var nog inte den enda medborgare som blev förvånad den här dagen. Vem hade hört talas om att torsken var hotad?

Och vad var den i så fall hotad av? Jag hade kunnat svära på att det var kväveläckaget från jordbruket och döda bottnar som var boven i dramat – nu kom uppgifter som menade att problemet istället var ett på tok för högt fisketryck.

Min förvåning växte ännu mer när socialdemokraterna bara några dagar senare med jämnmod tycktes gå med på miljöpartiets krav. Och jag blev faktiskt chockad när Fiskeriverket kom med sin snabbutredning av konsekvenserna av ett ensidigt svenskt torskfiskestopp, där man instämde i det som miljöpartiet hade hävdat: torsken befann sig utom säkra biologiska gränser, inte bara i Östersjön, utan också på västkusten – där läget rentav var ännu värre. Fiskeriverket fann dessutom, precis som ICES , det vill säga Internationella havsforskningsrådet (samt även Naturvårdsverket som plötsligt vaknade till liv) att ett torskfiskestopp skulle gynna återhämtningen markant, särskilt i Kattegatt (+ 7 procent) och östra Östersjön (+ 8 procent), och märkbart även i västra Östersjön (+ 6 procent). Det enda undantaget var Skagerrak, där ökningen vid ett eventuellt svenskt fiskestopp bara skulle bli runt en procent, eftersom den lokala, kustnära torsken redan försvunnit.

Detta lakoniska besked från en stor statlig myndighet satte myror i huvudet på mig. Fiskeriverket, med egna forskare vid Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, vilka ingår i ICES expertgrupper, framstod som ett totalt viljelöst instrument som först på en direkt fråga från politiskt håll kunde prestera ett svar som faktiskt innebar erkännandet av en ekologisk katastrof, okänd för den stora allmänheten. Det kändes minst sagt oroande. Vad kunde i så fall detta stora verk med sina nästan trehundra tjänstemän och forskare, alla experter på fiskefrågor, svara om 27

TYST HAV

man frågade dem något annat? Behöver man stoppa laxfisket också?

Borde hälleflundra eller marulk fredas? Var rentav mörten utrotningshotad? Vad som helst verkade vara möjligt.

Och lika märkligt tycktes det mig att ingen annan sagt något. Kusttorsken borta i Skagerrak? En så här allvarlig situation kunde ju knappast ha uppstått ur ingenting. Var fanns varningarna, var fanns debatten, var fanns Naturvårdsverket, var fanns Miljödepartementet?

Jag började söka bakgrundsinformation i pressarkiv och på olika myndigheters hemsidor, men kammade i stort sett noll. Desto mer hittade jag hos de stora miljöorganisationerna. Jag läste och läste. Och häpnade, bara mer och mer. Var detta verkligen möjligt? Kunde det här vara det miljömedvetna Sverige på 2000-talet, fyrtio år efter Rachel Carsons Tyst vår, trettio år efter Björn Gillberg och Marit Paulsen? Eller hade jag hamnat i miljöpolitikens Bizarro-world, ett parallelluniversum där allt är på ytan likadant – myndigheterna, utredningarna, kanslisvenskan – fast med innebörder som krypande oförklarligt hela tiden är tvärtom? Jo, för medan vi vanliga miljömedvetna svenskar under 990-talet gått till glasigloon med våra diskade syltburkar hade inte bara vår vanligaste matfisk – torsken – hamnat på Internationella naturvårdsunionens (IUCN) rödlista över hotade arter, utan också hälleflundran, koljan, pigghajen, tumlaren och brugden. Och på officiella svenska Artdatabankens rödlista hade dessutom den svenska vildlaxen, knaggrockan, slätrockan, stören, håbranden, den småfläckiga rödhajen och otaliga fler arter hamnat – medan andra ännu inte år 2002 hade hamnat på några listor, men väl utsatts för noggrant registrerade, administrerade och väldokumenterade akuta minskningar: ålen, kummeln, blekan, vitlingen, långan, piggvaren, marulken och havskatten, och i Östersjön till och med gäddan, abborren och ja, just det – mörten.

Somliga arter minns vi knappt i dag: tumlaren finns bara kvar i några få exemplar och den magnifika blåfenade tonfisken som sportfiskare i Sverige i början av sextiotalet fångade hundratals ton av per år, är i dag borta.

Frågetecknen radade upp sig ju mer jag läste: Om den omfattande dumpningen av fisk som är av fel art, för liten eller tillhör en kvot som 28

VARNINGARNA

redan är fylld (svenska fiskare dumpar mellan 5 och 20 procent av all torsk, hälften av alla havskräftor och 85 procent av vitlingen); ett huvudlöst slöseri med resurser och levande varelser som är helt tillåten i Sverige till skillnad från exempelvis i Norge och på Island. Om det enorma foderfisket som bara Sverige och Finland skaffat sig undantag från, ett foder som måste renas från sitt dioxininnehåll innan det ges till djur. Om det svenska undantaget från den internationella drivgarnsregeln, om alla de otaliga stöden till yrkesfiskarkåren, byggnationsstöd, stilleståndsersättning, skrotstöd, fiskutsättningar, skattebefrielse på bränsle som gör det ekonomiskt möjligt att spendera åtta liter diesel för att fånga ett enda kilo havskräfta – och så det största frågetecknet av alla: hur detta hänger ihop samhällsekonomiskt. En sektor så omhuldad av samhället borde ju rimligtvis åtminstone bidra med något väsentligt, när den nu får tillåtas göra sådant som svensk industri fick sluta med redan på 970-talet: ta kål på fisk (utan att den blir livsmedel), radikalt ändra ekologiska system och hota hela arters fortlevnad?

Jag började leta reda på siffror och blev inte ett dugg klokare. Antalet yrkesfiskare i Sverige var officiellt bara runt 2 000, men enligt Fiskeriverket de facto säkerligen färre eftersom de som lever i yrket året om i allmänhet är anmälda till Sveriges fiskares arbetslöshetskassa, vilken år 2004 bara hade  400 medlemmar (en siffra som ständigt minskar: våren 2007 fanns bara  00 anslutna kvar). Deras inkomster tycktes vara minst sagt blygsamma enligt det fåtal sammanställningar som gjorts. Vid den senaste, som redovisades år 2000 av Fiskeriverket, hade yrkesfiskaren i genomsnitt en årsinkomst från sin näringsverksamhet på 58 000 kronor (taxeringsåret 997). Det totala landningsvärdet för det svenska saltsjöfisket var cirka en miljard kronor. ”Förädlingsvärdet” var enligt nationalräkenskaperna 585 miljoner kronor (2006), det vill säga cirka 0,2 promille av Sveriges totala BNP på 2 500 miljarder.

Vad ska vi jämföra dessa siffror med? Jordbrukets förädlingsvärde år 2006 var 8,7 miljarder kronor. Enligt en undersökning från Jordbruksdepartementet omsätter bara hästbranschen minst 8 miljarder kronor per år. Enligt sällskapsdjursbranschens egna beräkningar omsatte 29

TYST HAV

katter, guldhamstrar, akvariefiskar, matskålar, smådjursförsäkringar, hundsjukgymnastik med mera 6,5 miljarder 2003. Jägarförbundet uppger att bara köttet från älgjakten är värt en miljard kronor om året.

Någonstans här kände jag att frågetecknen blev alldeles, alldeles för många. Hur har det egentligen gått till att allt som liknar rationellt tänkande fullständigt tycks ha avskaffats när man låtit en minimal sektor i svensk ekonomi styra mer eller mindre ensam över en gigantisk del av den vilda, svenska naturen – nämligen havet? Finns här några djupt liggande skäl som förklarar det som på ytan syns så oförklarligt? Är kanske läget för fisken inte alls så illa som forskarna hävdar? Är det på något mystiskt sätt kanske till nytta för samhället att man ersatt vild lax med odlad, att man gjort sig av med unika arter som brugd och stör och att man dammsuger haven på sill? Ligger bakom allt detta smarta och kloka politiska överväganden, dolda för den fåkunnige? Jag började – som vilken besökare som helst i Bizarroworld – till slut ifrågasätta mitt eget förstånd. Kanske hade jag missuppfattat någonting fundamentalt? Havet är kanske inte alls allmän egendom, vi vanliga medborgare kanske inte ens har rätt att lägga oss i vad som händer där? Det kanske är yrkesfiskarna – organiserade i Sveriges fiskares riksförbund (SFR), för övrigt tilldelade titeln ”Årets lobbyister” av tidningen Resumé 2002 – med bistånd av allmänt avlönade byråkrater och politiker som har beslutsrätt över haven, som ska sköta saken åt oss? 2 kilometer långa drivnät som fångar rödlistade fiskarter och några pikogram dioxin per deciliter mänsklig bröstmjölk är väl inte så mycket att tjafsa om. Eller?

Det svenska tonfiskestoppet skulle bli ofantligt dyrt, varnade den ena efter den andra under hösten 2002. Det började med att dåvarande jordbruksminister Margareta Winbergs statssekreterare P-G Öjeheim uttalade sig den  oktober 2002 och uppskattade kostnaden till en miljard kronor. En vecka senare påstod socialdemokraternas talesman i fiskefrågor i riksdagen, Jan-Olof Larsson, att kostnaden skulle bli två miljarder kronor. En annan socialdemokratisk riksdagsman, Kaj Larsson (som ett drygt år senare skulle ta anställning hos yrkesfiskarnas förbund SFR), menade i en debattartikel att torskstoppet 30