9789170372797

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 3

Red. Susanna Alakoski

Lyckliga slut SJUTTON BERÄTTELSER OM VARDAGSVÅLDET

Ordfront Stockholm 2007

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 4

Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet © Författarna Red. Susanna Alakoski Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se Omslag: Lotta Kühlhorn Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Satt med Miller och Helvetica neue Tryck: WS Bookwell, Borgå 2007 ISBN: 978-91-7037-279-7

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 5

Innehåll Förord 7 Mammas röst i huvudet Susanna Alakoski 12

Ett möte i Embankment Gardens Maria Carlshamre 26

Kvanne/Det tysta våldet Angelica Dennevi 40

Tivolikäppen Unni Drougge 54

Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer Viveka Enander/Carin Holmberg 62

Ur »Sjunde våningen« Åsa Grennvall 84

It’s ok – ett våldtäktsminne Kristina Hultman 116

Jobbet som livlina Lena Kallenberg 140

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 6

Månen har ingen baksida Maria Küchen 146

dina ögon når inte längre min själ Anna Nilsson 156

Men han slog mig i alla fall inte Karin Nygårds 176

Sen kommer du att flyga min lilla fjäril Annika Persson 200

Ett mörkertals talan Gudrun Schyman 218

Nedre botten Birgitta Stenberg 234

Kattfan!

Jenny Tedjeza 238

Villoväg över Österrike Marja Valtonen 254

Femtiotusen tack!

Kerstin Wixe 262

Litteratur & tips 272

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 7

Förord HITTILLS I MITT LIV har jag bara träffat två kvinnor som svarat nej på

frågan om de blivit utsatta för våld, eller hot om våld från en man.

Jag har bara träffat en enda kvinna, i hela mitt liv, som svarat nej på frågan om hon någon gång mött oönskade sexuella kommentarer eller sexuella inviter/påhopp och/eller trakasserier. Fler än vad jag någonsin trodde har blivit utsatta för våldtäktsförsök eller blivit våldtagna. När jag tog initiativ till Lyckliga slut frågade jag hundratals kvinnor om de ville medverka med sin berättelse. Så gott som alla svarade att de hade något att berätta, men att de inte vågade, eller kunde. Av hänsyn till mannen. Av hänsyn till barnen. Till släkten. Kollegorna. Av hänsyn till sig själv? Vänner, släktingar avråder kvinnor att berätta, för vad händer om man berättar?

Det är ofattbart svårt för kvinnor att prata om vardagsvåldet. Berätta att man lever med en man som slår, att man kallas för fitta och hora måndagar, tisdagar, onsdagar och på festerna, efter festerna.

Det är ofattbart svårt att erkänna att man blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, att man har en pappa som hotar eller slår, eller som har slagit. Och det finns kvinnor som aldrig berättar. Barn som heller aldrig berättar. Det gör så ont och det är så skamligt och vi vill inte att det ska finnas.

Alla män slår inte alla kvinnor. Men vi vet att det är män i huvudsak som slår kvinnor. Vi vet att det ofta är män vi lever i nära relation med som slår oss, och att det för det mesta är föräldrar som slår och skrämmer barn. Vi vet att det finns svartsjukemord och FÖRORD 7

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 8

hedersmord. Vi vet att det finns kvinnojourer, tjejjourer, kvinnohus, specialstyrkor, specialutbildningar, specialterapeuter, läkare, lagar och det finns poliser. Vi vet att Rädda Barnen finns, att det finns vårdriktlinjer, genusforskning och doktorsavhandlingar på temat våld och kränkningar mot kvinnor. Vi vet att »Glöm Aldrig Pela och Fadime« – riksföreningen GAPF finns. Vi vet att våldet skär genom klassgränserna. Att kvinnor bär »rädslans geografi« inom sig, i kroppen, och att omtänksamma män som saktar ner stegen bakom en ensam kvinna i parken, en mörk kväll, för att visa henne att han inte är farlig, också är medveten om denna geografi.

Vi vet att våldtäkter förekommer i alla länder och att våldtäkten är ett vardagshot för de flesta kvinnor. Vi vet att synen på våldtäkt för många är tolerant och förhandlingsbar och vi vet att sexuellt våld används i sin yttersta form som strategiska vapen i krig.

Män vet att de inte får slå, kvinnor vet att män inte får slå. De flesta vet vad ett nej betyder och världssamfundet fördömer. Men ändå kommer en av fem kvinnor i världen att utsättas för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin levnadstid enligt Amnesty. Dessa rubriker berättar något om våldet i Sverige: »SVT-profil bet och slog sin fru medvetslös« »Grov våldtäkt på ung kvinna på Östermalm« »Slog sin fru blodig« »En 43-årig man häktades i dag misstänkt för en grov våldtäkt« »Kvinna hittad mördad i en lägenhet i Malmö« »Två kvinnor blev misshandlade i Norrköping natten mot söndag« »Slog fru och barn i flera år« »Misstänkt våldtäkt i Slottsskogen« »Låste in sin fru i lägenhet« »88-åringen dödade sin fru med kniv« »Gravid kvinna hittad mördad i Mälaren« »Tre häktade för gruppvåldtäkt på 14-åring« »Idag misshandlas 88 kvinnor« 8 LYCKLIGA SLUT

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 9

Många är vi som vill göra något åt vardagsvåldet. Kvinnor vill sluta att få på käften. Många män vill sluta slå kvinnor på käften. Första steget är att vi vågar prata om våra erfarenheter, så att de finns. Än så länge är det mest kvinnor som kämpar på på olika nivåer och i olika organisationer, men det finns också många män som förtvivlar över vardagsvåldssituationen, som söker förändring.

Manliga nätverket bildades 1993 utifrån ett upprop mot våldet och övergreppen i kriget i forna Jugoslavien. Efter det kom Piteåuppropet – ett upprop efter mordet på en trebarnsmamma från Piteå. Åtskilliga män har ställt sig bakom dessa upprop och nätverk. Andra manliga nätverk har startats på flera ställen i landet. Manliga nätverket utvecklades senare till Män för jämställdhet som nu är en riksorganisation för män och kvinnor som vill verka för jämställdhet, för kvinnofrid och mot mäns våld. Forumen där mansrollen diskuteras växer lavinartat, liksom mansforskningen – det är bra.

Det är befriande att män, tillsammans, protesterar mot våld, sexuellt våld och prostitution. Det är också befriande när män säger att män behöver förstå att det finns ett mansperspektiv på jämställdhet. Det är bra att män säger att varje medborgare måste ta avstånd från mäns våld mot kvinnor och mot våld generellt. Det är fint att läsa att arbetet för jämställdhet och mot mäns våld kräver alla mäns aktiva engagemang och insatser, och att alla män har stora möjligheter att bidra positivt och göra skillnad. Det är härligt att se att mansrollen ligger under lupp och att män är sugna på att se sig själva i nytt ljus.

Men, alla dessa kloka ord. Jag blir inte klok på dem. Säger de inte samma sak om just våldet? Det är andra män, män som inte står under just det här uppropet eller det här nätverket, som slår och våldtar, det är alltså inte någon av oss. Förstärker inte detta bilden av att det alltid är »någon annan« som slår eller kränker?

Jag saknar män som vågar stå för sina handlingar. Borde inte någon man i något av dessa forum, på någon ort rimligen vara en man som någon gång kränkt en kvinna? För det är ju inte heller FÖRORD 9

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 10

så att en enda man kränker alla kvinnor. Inte åtta. Eller tolv. Våldet finns, men det är kontinuerligt ansiktslöst. Därför är det så svårt att prata om det. Därför är förändringar så svåra att få till stånd – tror jag.

En arbetskamrat till mig hade en tonårsdotter som var tillsammans med en kille som slog, hotade och förföljde henne. Han visste inte hur han skulle hjälpa henne men till slut ringde han upp killen och sa att han visste vad han höll på med. Och om han inte slutade så skulle han, pappan, ringa runt till alla killens arbetskamrater, och berätta för dem att han var en sådan som slog tjejer. Då upphörde trakasserierna omedelbart. Så enkelt kan det alltså vara, när våldet får ett ansikte.

Det är lika ofattbart skamligt och svårt för en man att berätta att det var han som slog eller våldtog som det är för en kvinna att berätta att det var hon som blev slagen eller våldtagen. När får vi höra en man säga detta enkla – ja, jag slog, eller ja, jag var med och genomförde en gruppvåldtäkt, och jag ångrar mig djupt. För så är det nog, att de flesta män som slår och våldtar ångrar sig. Men hur ska de kunna berätta? Vilket samhällsklimat behövs för att det ska vara möjligt? Vilka politiska insatser och beslut är önskvärda? Vad kan vi göra? Den dagen män, kanske tillsammans, kliver fram, så som vi nu gör i den här boken, den dagen kanske vi kan fördjupa samtalet, gå vidare?

Ofta när samhället talar om våld mot kvinnor är maktlösheten i fokus. Och det är sant att många kvinnor lever i fullkomligt tröstlösa livssituationer, där det både saknas offentliga skyddsrum, stöd och hjälp. Där våldet till slut kräver liv och där barn far ofantligt illa. Men det finns också berättelser om hur kvinnor lyckats ta sig ur oönskade situationer. Hur vi erbjudits hjälp, och vågat ta emot den, hur vi sagt stopp, hur vi flytt, lyckats bryta mönster, klarat av att leva med en traumatisk upplevelse. Hur vi till slut vågat berätta. Det finns Lyckliga slut.

10 LYCKLIGA SLUT

001_011_Lyckliga.qxd

07-06-25

17.31

Sida 11

Så vilka är vi som har erfarenhet av våld i nära relationer? Hur ser våra erfarenheter ut? Vem är till exempel mörkertalet? Hur ser psykisk vardagsmisshandel ut? Vem lämnade inte det där jäkla förhållandet, fast hon var feminist? Vilka är de som plötsligt förvandlas till gruppvåldtäckare? Vad är en våldtäkt? Vem är hon som blir våldtagen, var sker det, hur sker det, och hur påverkar en våldtäkt en kvinnas liv? Vem är hon som älskar mannen som slår henne?

Får jag skylla mig själv? Vad är det som avgör att jag till slut går, att jag till slut kan gå? Hur tar jag mig ur en oönskad situation och hur lever jag vidare? Hur kan hjälpen se ut? Minnet? För vem kan jag berätta?

Lyckliga slut är en antologi. Författarna är kvinnor. Gemensamt för oss i det här sammanhanget är att vi alla har erfarenhet av vardagsvåld: fysisk och psykisk misshandel, våldtäkt, våldtäktsförsök etc. och att vi delar med oss av våra erfarenheter. Två texter i boken skiljer sig från mängden. Den ena är bokens enda akademiska text.

Den diskuterar motstånd och uppbrott och ställer frågan »Varför går hon?«. Den andra handlar om Signe, Signe som berättade för Kerstin, som berättar Signes historia. Det är en historia som kanske delas av många äldre kvinnor i vårt land? Några av oss är av allmänheten mer kända, andra är okända. Vi kommer från olika samhällsklasser, vi är i olika åldrar.

Genom Lyckliga slut får vardagsvåldet och utsattheten fler ansikten. Lyckliga slut kanske kan öppna upp till en fördjupad diskussion om detta eviga vardagsvåld som vi så väl känner till, men som vi fortfarande har så svårt att prata om. Framför allt vill Lyckliga slut inge kraft, mod och hopp till både kvinnor och män.

Gustavsberg 2007 susanna alakoski

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 12

SUSANNA ALAKOSKI Född år: 1962 Uppvuxen i: Skåne/Ystad Definierar min klassbakgrund som: Lägre arbetarklass Yrke/utbildning: Författare, socionom/genusvetare Feministisk förebild: Många kvinnor: Helena, Hilda, Eeva, Eva, Raija, Gudrun, Carolina, Amanda, Anna, Challa, Heidi …

Det viktigaste som möjliggjort mina feministiska insikter: Möten med författare som Virginia Woolf och Nina Björk. Möten genom livet med »oskolade feminister«, som haft råkoll på sina livssituationer långt innan feminismen som begrepp uppfanns. Möten med skolade feminister och genusstudier och mötet med realpolitiken bl.a. genom föräldraskapet.

12 LYCKLIGA SLUT

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 13

Mammas röst i huvudet Susanna Alakoski VI HANKADE MED VÅRA CYKLAR på mopparna till midsommarfesten.

Den stora berömda midsommarfesten, vid havet, där alla de tuffaste höll till. Jag hängde bara med, jag vet inte vems idé det var. Säkert Camillas. Jag hade inte lust, men hängde med ändå. Man gör det i en viss ålder.

På stora fester försvinner folk. Än idag står jag ofta ensam kvar, med ett glas i handen, och försöker se upptagen ut när alla försvinner. Något man aldrig lär sig kanske. Att gå på fest. Camilla försvann genast. Jag ska prata med dom i tältet sa hon. Jag hann se hennes rygg. Jeansjackan försvann in i ett grönt tält, som jag sedan inte kunde hitta igen bland alla andra gröna tält, efter att jag vänt bort huvudet en gång.

Så jag gick en runda. Läste på bilarna. Chevrolet. Cadillac. Ford Victoria. Raggarbilarna glänste, killar och tjejer hånglade överallt.

Killarna hade händerna innanför tjejernas byxor. På deras bröst.

Det såg äckligt ut. Jag blev blyg och vände huvudet åt ett annat håll, bara för att se några andra tungkyssas. Det var då hon kom emot mig. Skolans snyggaste. Svart hår, mörkblå ögon, vita jeans, vit jeansjacka och en knallröd sidenskjorta. Jag hade inte förstått att

SUSANNA ALAKOSKI 13

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 14

hon var raggare. Raggarna var så vuxna, hon gick ju i nian, bara två år äldre än mig. Hon kom mot mig, en öl i handen. Full som ett ägg.

Jag blev svag i knäna när jag såg henne. Hon som var så snygg. Hon som alla killarna ville ha, i varje fall jag, om jag hade varit kille.

Hon vinglade. Hon sluddrade. Sluddrade och skrek om vartannat. Höjde armen, spillde ut ölen. Jävla fittslickare. Ni ska få. Jag såg mig omkring, var fanns hennes vänner, skulle ingen hjälpa henne? Med den andra handen knäppte hon upp gylfen. Hjälp mig att pissa sa hon. Skulle hon kissa, här? Jag såg mig omkring. Öppet åt alla håll och massor med killar. Nästa gång jag tittade på henne låg hon i regngyttjan, med de vita jeansen neddragna till knäna.

Hon hade lika svart hår mellan benen som på huvudet. Där låg hon. Skolans snyggaste brud. Med byxorna neddragna. Svart hår mellan benen. I en regnpöl. På henne bara skrek han. På henne bara skrek dom. Hur var det möjligt, hon kunde ju inte ens stå på benen.

Nu var det valborg året därpå. Strandpartyryktet spred sig snabbt.

Jag hade inte lust, men hängde med ändå. Man gör det i en viss ålder. Vi lämnade cyklarna hemma, gick längs havet. Brorsan och hans kompisar, Magnus, Kjelle, Håkan, Kenneth, Roger och så Camilla och jag. Det luktade tång och salt hav. Killarna hade ölkassar och cigg. Jag var nervös, tyckte inte om att dricka, och minnet av skolans snyggaste brud hängde kvar. Ville inte bli sån. Ville inte bli som pappa heller, eller mamma, när dom var onyktra.

Inte som någon onykter vuxen. Men jag hängde med, tänkte att jag kan dricka lite, sedan slutar jag, ingen märker att jag är nykter om de själva är fulla. Kul ändå att vara bland kompisar. Och att elda.

Vi satt i en ring runt elden. Flaskorna kom från båda hållen. Jag satte dem till munnen, låtsades att jag drack, skickade dem vidare.

Snart spydde Magnus. Snart spydde Kjelle. Det kom mer folk, Jarl Bjursell och hans kompis Jan-Ove, rödlockig, lång. Jarl Bjursell var söt, såg så snäll ut. Mörklockig. Villaunge. Villaungar såg snälla ut.

14 LYCKLIGA SLUT

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 15

Kände inte honom, men kände Jan-Ove lite. Kände mig bekväm med dem, inte lika fulla som de andra. Jag lekte förälskad-tanken mot Jarl Bjursell. Det kom mer folk. Nu var Lalle också där, och Jack, och Janne. Marie och Inger kom också, och många många fler. Elden kastade upp gnisterflingor. Det hände just ingenting. Vi satt där, drack sprit och rökte, en haschpipa vandrade mellan några av de äldre. Killarna gick upp i skogen och pissade. Vi tjejer höll oss. Några kysstes. Andra drömde om att kyssas. Tonårsladdningar i luften. Det var inte särskilt kul, men inte särskilt tråkigt heller.

Framför allt var det inte farligt. Äntligen brann elden ner, äntligen blev det kallt. Äntligen kunde vi gå hem. Ville inte gå utan Camilla, hon hade druckit mycket mer än jag. Hon var full. Hon var min bästa vän. Något kunde hända henne. Skolans snyggaste brud hade ju gjort bort sig rejält. Men jag var inte orolig på riktigt, alla som var där kände vi ju. Nästan.

Camilla gick före mig upp mot skogen. Jag dröjde kvar, pratade med brorsan och hans kompisar. När jag kom upp på vägen, borstade jag av sanden från fötterna och då försvann Camilla. Vi började gå, Håkan och jag gjorde sällskap.

Var är Camilla? frågade jag rakt ut i luften.

Hon gick före, sa Håkan.

Men vart gick hon, hade hon sällskap?

Hon gick före, sa Håkan.

Hemåt, genom skogen. Tången och det salta havet. Trygga dofter. Håkan och jag, och hans cykel. Jarl Bjursell och den rödlockige gick efter oss. Och några till. Kände mig obekymrad, men lite orolig för Camilla. Hon var ju full och hade hånglat med Kjelle innan han spydde. Camilla ropade jag, Camilla. Hon gick före, sa Håkan.

Nu kändes natten konstigt nog ljummen fast den var kall.

Vi kom till minigolfbanan. Kissblåsan sprängde. Jag hade fått min första mens, borde bytt tampong för länge sedan. Vänta, jag ska bara kissa, sa jag och gick in på toan. Två toadörrar, myntinkast, fan också, jag hade inga pengar. Men ena dörren var olåst, vilken tur! Håkan väntade ute, vid cykeln.

SUSANNA ALAKOSKI 15

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 16

Hade mina nya jeans på mig. Mitt nya tuffa smalplastskärp. Fepplade fram en tampong, OB mini. Men vad hade hänt, hittade inte spännet, fick inte upp byxorna, höll på att kissa på mig, nu när jag var så nära.

Skärpet hade snurrat. Spännet satt på ryggen. Jag satte tampongen mellan läpparna och fepplade med skärpet. Dörren rycktes upp precis när jag skulle snurra tillbaka skärpet. Tampongen sköts ut ur munnen. Två killar kastade sig över mig. Dra ner byxorna på henne skrek Jarl Bjursell. Skynda dig. Hon sparkar skrek den rödlockige. Hon har skärp, hittar inte låset skrek Jarl Bjursell.

Hjärtat drog ihop sig till en granitskulptur i bröstet, en uggla.

Men fortsatte att banka hejdlöst. Ögonen spärrades upp, men fortsatte räddblinka. Musklerna dallrade, men spändes som aldrig förr. Jag tänkte POLISEN , men började själv sparka och skrika.

Händer överallt. Mellan benen. På brösten. Tröjan drogs upp. Tröjan drogs ner. När en hand kom på min kropp slog jag bort den. Ge fan i mina lår! Men de var så många, händerna. Jag hann inte få bort dem lika snabbt som de drog och slet i mig. Men jag slogs allt vad jag kunde. Blint och vilt. Sedan började jag bitas. Jag biter någon i halsen. Känner skinnet spricka under tänderna. Det kommer blod. Han skriker. Han backar ut. Håller handen mot halsen. Jävla fitta, hon bet mig. In kommer en annan kille, fortsätter dra och slita i mina byxor. Min tröja. Nej tänker jag, nej, jag har jag har en tampong inne, den kommer att tryckas upp. Nej nej, jag har inte legat med någon. Nej nej. Bankar, biter och sparkar. Träffar den rödlockige mellan benen. Han försvinner ut. Jävla hora, hon sparkade mig. In kommer en annan kille. Jarl Bjursell är överallt.

Fast jag hade tur. Mer än fyra fick inte plats på toaletten samtidigt.

Jag hade otur. De avlöste varandra.

Men. De kunde inte knäppa upp det. För de hittade det inte.

Spännet. Så de fick inte av mig byxorna. Så alla gav vid ett tillfälle upp samtidigt, jag vet inte hur länge, en sekund, två eller tret16 LYCKLIGA SLUT

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 17

tio sekunder? Men det räckte. Jag kastade över mig till den andra toaletten. Den låsta. Trasig. Trampade rakt ner i avloppsvattnet.

Toalettlocket låg på golvet. Hörde hyenorna trampa runt. Granithjärtat hamrade ännu hårdare. Hade ju nästan klarat mig nu.

Det fick inte ske. Jag tänkte gör något GUD, men började agera själv. Tog toalettlocket med båda händerna. Ställde mig på vakt.

Väntade. Lyssnade. Hyenorna pratade ihop sig. De skulle klättra efter mig en efter en. Jag klev upp på toalettstolen, balanserade, gjorde mig beredd. Höll andan. Strax skulle den första djurkroppen kasta sig över mellanväggen. När den gjorde det så skulle han låsa upp dörren åt de andra. Sedan skulle alla vara över mig igen. Hjälp mig. Snälla nån, hjälp mig. Hur många var de egentligen, jag hörde att det kommit fler. Hjälp mig, jag kommer inte att orka. Vi sparkar in dörren sa en röst. Nej vi klättrar över sa en annan. Nu dök det första huvudet upp. Det dräglade. Jag drämde till det allt vad jag kunde med toalettlocket. Han bara försvann. Sedan kom nästa. Jag drämde till igen. Han försvann också. Sedan kom nästa. Jag drämde till. Drämde och drämde. De ropade att de skulle slå ihjäl mig när de fick tag i mig. Min hora.

Jag skulle få, min hora. Till slut kom det inga fler skallar. Fast jag stod kvar med locket i handen. Då började de rycka i dörren. Jag klev ner och höll emot. De sparkade på den. Ryckte och sparkade.

Jag tittade upp. Där, en skalle igen. Jag kastade mig upp, slog med toalettlocket, ner igen. Höll i dörren. Kastade mig upp. Kastade mig ner. De dök upp. De sparkade. Ryckte och sparkade.

Men dörren var äckligt låst. Och ruskigt hård. Och jag slog och slog och slog.

Sedan hörde jag en röst.

Låt henne vara.

Vi låter henne vara.

Håkan?

Till slut lät de mig vara.

Jag sjönk ihop på toalettstolen. Granitugglan löstes upp. Ögonlocken blev brunnslock. Musklerna bly. Nu kom darret. Gråten.

SUSANNA ALAKOSKI 17

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 18

Tacksamheten. Ensamheten. Och den stora frågan, hur ska jag våga lämna toaletten, hur ska jag ta mig hem? Då hör jag Håkan utanför dörren, han låter som en vanlig kille.

De har stuckit nu. Du kan komma ut.

Jag stannar här, de kommer tillbaka.

Lovar, de har stuckit nu, jag följer dig hem.

Om jag kommer ut så kommer de tillbaka.

Du kan komma ut.

Kan jag lita på dig?

Hur länge satt jag kvar? Hur länge väntade Håkan? Minns inte om jag kissade. Eller om jag bytte tampongen. Men minns att jag tackade skärpet. Och Håkan gick vid min sida genom skogen. Jag grät. Inte. Kanske?

Men det var ju våra kompisar.

Brorsans kompisar, hur kunde dom?

Killar är sådana.

Glöm det.

Men inte du, du hjälpte ju mig, pep jag.

Frågan jag inte klarade av att pipa fram var: Var du också med?

Ville inte veta. Klarade inte av att veta.

Han var min enda beskyddare just nu. »Vi låter henne vara.« Vem sa det där?

Jag var säker på att det var Håkans röst.

Varför ändrade just han sig?

Men var var Camilla? Hon kanske låg kvar i skogen. Hon kanske hade råkat ut för samma sak som jag, fast på riktigt. Jag tog pappas cykel, cyklade hem till Camilla, ville kolla att hon tagit sig hem. Det grydde. Camilla låg inte i sin säng. Jag väckte hennes mamma. Sa som det var, att jag inte visste var Camilla var. Äh sa Inger, hon har gått hem till dig, hon sover över hemma hos dig. Vi ringer din mamma.

Mamma svarar. Fortfarande lite onykter efter festen. Nä, Camil18 LYCKLIGA SLUT

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 19

la är inte hemma hos oss. Inger och jag cyklar ut i skogen, fåglarna kvittrar. Samma tång, salt och fukt i luften. Kallt fast ljummet. Fast mest kallt nu. Men Camilla finns inte någonstans. Hon har säkert sovit över hos någon kompis säger Inger då. Jag gäspar, är mycket trött nu, säger därför att hon säkert har rätt. Men förstår inte hos vem. Inga av våra andra sova-över-tjejkompisar var på strandpartyt. Och vi sover inte över hos killar ännu.

Jag cyklar hem.

Sov gott säger Inger och cyklar åt sitt håll.

Sov gott gäspar jag tillbaka.

Smyger in. Men i min säng ligger Kurt Jarding. Jag blir förbannad, var ska jag nu sova? Jag börjar skaka honom. Upptäcker då att Camilla ligger bredvid Kurt. Då blir jag helt galen, börjar dra och slita i Kurt. Han ska ut. Bort från min säng. Bort från Camilla. Jag och Camilla ska sova tillsammans. Men Kurt är full och vägrar flytta på sig. Han kan inte flytta på sig? När jag drar i hans kläder känner jag att det är blött. Har Kurt kissat i min säng? Jag torkar av händerna mot byxbenen. Camilla ropar jag, Camilla. Du måste upp, Kurt har kissat i sängen.

Kurt grymtar. Vänder sig i sömnen. Han hamnar nära kanten.

Jag behöver bara peta lite. Han faller ner på golvet. Och då vaknar han. Ut säger jag, ut ur mitt rum. Än idag vet inte jag om Kurts sperma hamnade i min säng efter den varit inne i Camilla. Eller om han hade knullat av sig på hennes ben. Eller om han hade haft en söt dröm och sperman bara runnit ut i min säng.

Dagen efter var det första maj i parken. Solen sken. Unga Örnars blåsorkester trampade i takt genom stan. Klarinetter. Tvärflöjter.

Blockflöjter. Upp till kamp emot kvalen. Trumvirvel och taktpinne.

Kavajer och finkjolar. Tivoli i folkets park. Lasse Stefanz mitt på dagen. Och sockervadd och lotter. Alla är där. Brorsan och hans kompisar, Magnus, Kjelle, Håkan, Kenneth, Roger och så Camilla och jag. Marie och Inger. Lalle och Jack, och Janne. Mitt i sockervadden SUSANNA ALAKOSKI 19

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 20

kommer Jarl Bjursell och Jan-Ove, den rödlockige. Jag mår illa när jag ser hans händer. När jag ser dem känner jag dem på mina lår.

Han är fortfarande lika lång som förut, men i mina ögon är han nu exakt lika lång som en gråsugga. Jarl Bjursell hoppar till när han ser mig. Han drar upp polotröjan över halsen, men jag hinner se det mörklila bettet. Jag knackar Camilla på armen. Jarl Bjursell, det var Jarl Bjursell jag bet i halsen. Fan vad bra säger Camilla.

Min älskade pappa slog min älskade mamma. Min älskade pappa, som var så snäll, så fin, så rolig. Han slog min mamma som var så snäll och fin och rolig. Vet inte hur många gånger jag sett mamma med blått öga, knäckt revben, stora blågröna märken och bulor. Vet inte hur många gånger jag sett mamma göra motstånd. Slå tillbaka.

Sett henne vägra ta stryk, fast hon alltid till slut fick det ändå. Vet inte hur många år jag sett hennes självkänsla krympa, se den ibland vara så liten att den till slut var mindre än en sackett. Det var då hon började förakta sig själv. Förakta sig själv för att hon blivit den hon blivit. Men hon sa alltid, du rör inte Susanna. Och hon sa alltid, Susanna du ska inte ta stryk. Om du får en man som slår, lämna honom. Du behöver inte göra som jag har gjort.

Du behöver inte göra som jag har gjort.

Dessa magiska ord, som jag skulle komma att förstå innebörden av bara en tid senare.

En enda gång i mitt liv har jag fått stryk av en man.

Nu var jag sexton år. Var ihop med Leo, som var nitton, som var snyggast i stan, och som hade boots. Han var hetlevrad och kär i mig som en galning. Det var därför vi var ihop. Inte för att jag var kär i honom som en galning. Han drack för mycket på fester. Jag skämdes för honom, men just då i livet hade jag inte någon annan bättre plats att bo på så jag svalde och såg bara det tak som fanns att få över huvudet.

Vi skulle på midsommarfest. Jag hade inte lust, men hängde med ändå. Man gör det i en viss ålder. De låg på topplistan, bandet 20 LYCKLIGA SLUT

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 21

som vi firade med. Sångstjärnans fru väntade barn, höggravid och vacker. De bodde i ett hus med rosenrabatt utanför stan. Jag kände dem inte och vet inte riktigt hur vi hamnade på festen. Men allt var välordnat, sill, snaps, utomhus, kvällssol och dragspel och sång.

Förutom Leo, som drack snabbt, somnade med pannan mot det dukade bordet och spydde ner i gräsmattan. Jag skämdes. Och hur skulle vi nu komma hem?

Vi kom inte hem. Leo vinglade in och la sig i värdparets vita soffa, med bootsen på. Själv la jag mig i trädgårdssoffan och stirrade i himlen. När alla hade somnat kom Sångstjärnan tillbaka ut i trädgården. Han satte sig på kanten och klappade min kind. Du är så snygg sa han. Jag fattade ingenting. Kände ingen på festen och trodde att ingen lagt märke till att jag var där. Med en boyfriend som Leo vill man inte precis synas.

Sångstjärnan och jag kysstes. För soluppgången var så fin. Han sa att han kände en som hade ett hus där vi kunde träffas och kyssas mer. Eftersom Sångstjärnan hade Tom Waits röst och var så snygg och Leo var så packad så sa jag ja. Ja gärna. Jag sa alltid ja om någon tyckte om mig. Det fungerar så i en viss period i livet och under vissa omständigheter.

Gryningen var rå och kall. Trädgårdssoffan hård. Vaknade av att Leo väckte mig. Vi ska åka hem nu sa han. Inte jag, sa jag och vände ryggen till. Jag är kär i en Sångstjärna sa rösten i huvudet. Leo, du kan dra åt helvete sa rösten i munnen. Drog filten över huvudet.

Då skulle Leo ta livet av sig och började gå mot stora vägen och mot de snabba bilarna. Jag kastade av mig filten och sprang förstås efter honom, eftersom det gör man med folk som säger att de ska ta livet av sig. Då stannar Leo och hans ögon är svartgalna. Han säger att jag inte var med honom på festen. Och att det skulle jag varit.

Då säger jag att han ju blev full på en gång och bara satt och spydde i gräset. Och att han bara somnade i Sångstjärnans frus vita soffa med bootsen på. Då säger han att jag ska följa med honom hem.

Nu. Då säger jag att han kan dra åt helvete. Och då smäller det.

Jag hamnar på marken på en gång. Leo kunde normalt slå ner SUSANNA ALAKOSKI 21

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 22

stora biffiga jeansjackskillar, så mig är det inte svårt att knocka.

Men Leo är inte nöjd. Han tycker att jag behöver några sparkar också. I ansiktet. Så han satsar och sparkar mig rakt i ansiktet.

Många gånger. Synd att han tagit av sig bootsen och tagit på sig Sångstjärnans träskor. Jag skyddar mig så gott jag kan med händerna. Den ena sparken vet var den tar. Den tar så att käkbenet går av. Sedan går Leo därifrån, mot stora vägen och bilarna. Men nu vill han inte ta livet av sig längre. Fast nu önskar jag att han ska bli påkörd. Av en lastbil.

Jag fick hjärnskakning. Och käkbrott. Och blodvite uppstod i själen eller var nu den andra typen av sår sitter. Syns gör de i alla fall inte. Plåster fäster inte på dem heller och sjukvården missar dem. Men jag lämnade det jag ägde hemma hos Leo, och gick aldrig mer dit. Det är slut sa jag nästa gång jag träffade honom. Då började han gråta. Och då började jag tycka synd om honom. Fast jag aldrig ens hade varit kär i honom. Tvivla. Tveka. Men då hörde jag mammas röst i huvudet: Om du får en man som slår, lämna honom. Du behöver inte göra som jag har gjort.

Genom åren har jag stött på Leo då och då. Han har fru och barn.

Jag har man och barn. Vi har jobb, vänner, fritidsintressen. Vi har talats vid – hej hej – hur är det – bra bra. Men varken han eller jag har en enda gång, med ett enda ord, någonsin, nämnt ansiktssparkarna. Fast jag varje gång jag sett honom har hört den där käkkraschen i huvudet, känt smärtilningarna flyga som nyårsraketer genom reptilhjärnan. Och det retade mig, att jag aldrig kunde säga något om hur jävla ont det gjorde, och hur jävla rädd jag varit för just ansiktsvåld sedan dess. Det retade mig att jag aldrig fått slå tillbaka.

Men så gick ännu fler år. Och åtskilliga år senare stöter jag på Leo igen. Nu är vi båda vuxna, närmare fyrtio. Och vi hamnar av en slump vid samma bord på krogen. Som vanligt – hej hej – hur är det – bra bra och så en massa ord ord ord om allt möjligt utom an22 LYCKLIGA SLUT

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 23

siktssparkarna. Men då, just den här gången, känner jag (äntligen) att modet får fäste i mig. Hur det får fäste.

Och det finns inga passande tillfällen.

Och det var folk som hörde allt som sas.

Och jag brydde mig inte.

För nu eller aldrig.

Jag avbröt honom mitt i en mening: Du slog mig på käften, sa jag. (hur vågar jag) Vad sa du, sa han.

Du slog mig på käften, sa jag en gång till.

Det gjorde jag inte, sa han, när då?

Det gjorde du visst, sa jag, på den där midsommarfesten. (håll kvar håll kvar) Gjorde jag verkligen det?

Ja, det gjorde du. Du sparkade mig i ansiktet. (håll kvar håll kvar) Det kan jag inte ha gjort …

Du sparkade mig med träskor rakt i ansiktet. (äntligen, han tittade ner) Nä, inte träskor, jag hade inte träskor på mig …

Jo, det hade du. Du hade träskor på dig när du sparkade mig rakt i ansiktet. (äntligen, han tittade inte upp) Ja, det hade jag, det hade jag nog, jag hade tr … trä … (äntligen, han skämdes) Ja, det hade du, och min käke gick av. (han skruvade på sig, och äntligen, äntligen) Ja, det gjorde jag, jag slog dig … (inte tillräckligt) Du sparkade mig i ansiktet. Min käke gick av. Det gjorde jävligt ont.

SUSANNA ALAKOSKI 23

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

17.46

Sida 24

Uu, Usch … (nu gjorde det ont i honom, nyårsraketerna i min käkskalle flög över till hans, jag såg dem i luften) Usch, vilket svin man var … ( ja det var du) Det var jävligt onödigt. ( ja det var det, ångra dig) Förlåt, sa han. Förlåt … (lång tystnad, ångra dig mer) Men du … men du, jag skulle aldrig slå dig nu … förlåt mig … förlåt mig om du kan … (och nu, äntligen, han tittade upp, han såg mig ordentligt i ögonen, för första gången på tjugofem år).

Ja, det kan jag. Jag kan förlåta.

012_025_Alakoski.qxd

07-06-25

18.05

Sida 25

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 26

MARIA CARLSHAMRE Född år: 1957 Uppvuxen i: Stockholms skärgård, Spanien och Västervik Definierar min klassbakgrund som: Fattig konstnärsfamilj Yrke/utbildning: Universitetslärare i teoretisk filosofi, journalist och Europaparlamentariker Feministisk förebild: John Stuart Mill Det viktigaste som möjliggjort mina feministiska insikter: När jag läste Simone de Beauvoirs Det andra könet 1976.

26 LYCKLIGA SLUT

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 27

Ett möte i Embankment Gardens Maria Carlshamre DET VAR SOM ATT VAKNA upp ur en ond dröm. En dröm som klängde sig fast och som jag inte kunde ruska av mig. Tio år.

Jag såg Expressens förstasida: »Maria Carlshamre misshandlades av sin man i tio år.« Det var overkligt.

Så många av mina vänner hade avrått mig när jag berättade att jag skulle träda fram som misshandlad kvinna. De sa att våldet därhemma inte bör skildras. I alla fall inte av mig. Det skulle skada mig. Jag skulle bli svartmålad, ensidigt identifierad med våldet, bli reducerad till »misshandlad kvinna«. De talade om integritet. Att jag för alltid skulle förlora mig själv när jag lämnade ut det allra mest privata. Gör det inte, gör det inte. Deras viskningar och välmenande råd följde mig in sömnen på kvällarna.

Länge visste jag inte om de hade rätt. Vem vill väl förlora sin integritet?

Tio år.

Det är lång tid att befinna sig i dvala. Tio år av långsam anpassning.

Jag läste om grodan som kastades ner i kokande vatten och ome-

MARIA CARLSHAMRE 27

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 28

delbart hoppade upp. Och om den andra grodan som kastades ner i kallt vatten som sattes att koka. Den första grodan klarade sig, den andra dog.

Jag var den andra grodan. Jag dog.

Dvalan var min död och jag levde inte längre. Jag gick och stod och satt ner. Jag grät och skrek och förbannade mitt liv. Men jag var död.

Jag försökte förklara men det var ingen som förstod.

Bara de som hade varit där jag varit kunde förstå.

Länge kunde jag inte ens för mig själv beskriva det som hänt.

Men det måste börja med kärleken.

Varje kärleksförhållande är en berättelse. Att bygga ett förhållande är att upprepa för sig själv och för den andre allt det där som hände alldeles i början. Alla de små egenheterna, minnena, dumheterna. Allt det där som bara vi två minns och som ingen annan förstår eller vill höra talas om. Det för andra fåniga som för oss är ovärderliga beståndsdelar i vår kärlek. Som skapar en gemensam historia av värme och närhet. Dessa detaljer och fragment av minnen bildar en mosaik. Denna mosaik är själva kärleken. Berättelsen handlar inte om kärleken.

Den är kärleken.

Att skapa ett liv är att skapa en livsberättelse som man kan leva med.

Men våld i kärlekens namn bryter sönder berättelsen, skapar en lögn mitt i den gemensamma sagan. När kärleken inte går att skilja från smärtan finns inte längre någon begriplig helhet, bara spillror, skärvor.

I min bokhylla hittar jag ett tummat exemplar av King Lear. Edgar på heden: »Det värsta har inte hänt så länge vi kan säga detta är det värsta.« För att förstå måste jag först gå så djupt ner i smärtan att inga ord längre finns.

Många tror att detta handlar om det synbara våldet, om knytnävar och blåmärken, om sparkar och slag. Men detta nedstigande i helve28 LYCKLIGA SLUT

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 29

tet bland vardagsdisk och tevetittande saknar stora åtbörder. Det handlar om en skräck som inte låter sig fångas. En skräck som inte finns annat än som bakgrund till allt det andra som ständigt pågår.

Det handlar om anpassning intill utplåningens gräns. Det handlar om att leva i nuet av tvång, att försiktigt ta ett steg i taget och ändå inte veta var avgrunden finns. Att handla i blindo, av kärlek, av skräck, av ångest. Att vänta på nästa gest av värme, en gest som inte kommer men som man ändå aldrig slutar hoppas ska komma.

Att ständigt vara förberedd på den där andra gesten, på våldet, kränkningarna, de sneda viskningarna. Du är värdelös, ful som fan, jävla fitta, usel morsa, kadaver … viskningarna blev en blåsande vind jag levde i.

Men i all smärta började jag skönja ett mönster. De som kritiserar oss som talar är förvaltare av skammens tystnad. Jag har kallats galen för att jag vägrar vara tyst. Men för den som genomlevt detta och inte försöker tala återstår bara galenskap. Jag ville återvända till de levandes värld. Bortom kärleken, bortom våldet, bortom skräcken och bortom skammen.

Jag läste Expressens löpsedel och började förstå att det handlade om mig. Nu fanns ingen återvändo.

Jag var en misshandlad kvinna.

Det var hösten 2004 och jag hade insett att det skulle ta tid. Så länge hade jag försökt förstå vad som hänt och laga det som gick att laga. En smula enfaldigt hade jag till en början trott att allt skulle bli bra bara jag fick ett slut på eländet. Att så fort jag hade slängt ut honom och börjat ta hand om mig själv så kunde allt bara bli bättre.

Det blev det inte.

När trycket släppte kom den egentliga smärtan. Som en tryckvåg slog den mig till marken just när jag trodde att allt var över. Jag kunde gråta tillsynes omotiverat, men också brista ut i hysteriskt skratt utan anledning. Jag skrämde bort människor, och jag förstod dem.

MARIA CARLSHAMRE 29

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 30

Tillståndet påminde om att äntligen få gå på semester efter en jobbig arbetsperiod. Hur man andra lediga dagen blir häftigt sjuk och sedan ligger däckad i feber i en vecka. Det ständiga trycket, den ständiga vaksamheten hade hindrat mig från att känna efter hur det egentligen var.

När jag tyckte att jag borde vara glad och lättad blev jag i stället djupt deprimerad. Jag började rannsaka mig själv, ifrågasätta mig själv. Hur hade jag kunnat acceptera det hela så länge? Vad var jag för en ynkrygg som inte hade sagt ifrån långt tidigare? Hur hade jag kunnat låta det ske?

Han var dömd, saken borde vara klar. Men våra gemensamma kolleger på tevekanalen ställde sig på hans sida.

Råkade jag möta någon av dem vände de bort blicken.

Jag var den som hade gjort fel genom att lyfta upp detta i ljuset.

Men jag anklagade också mig själv.

Jag låg och vred mig i sängen natt efter natt, fick ingen sömn.

Det var en svår tid. Jag var förvirrad och fysiskt utmattad, och först efter flera månader gav jag mig själv lite vila från självanklagelserna. Jag slutade med självföraktet och började vårda den lilla livsgnista som ännu fanns kvar. Jag ville så gärna hitta tillbaka.

Sakta började viljan växa fram.

Var fanns hon nu, den glada, starka kvinna jag hade varit? Jag hade varit vacker. Det långa mörka håret. Skrattet. Glädjen.

Den oövervinnerliga.

Att inse att hon var borta för alltid gjorde ont.

Att inse att all gråt hade satt spår i mitt ansikte. Att allt det onda satt spår i min kropp. Små skrubbsår som aldrig ville läka, mitt immunförsvar som bröts ner. Fortfarande ryckte jag till varje gång någon höjde rösten.

Hur skulle jag göra? Viljan fanns, men hur går man tillväga för att hitta tillbaka? Jag andades försiktigt på den lilla glöden som till sist hade räddat mig, men den ville inte riktigt ta sig, inte bli en riktig låga. Jag gick i terapi, jag försökte glömma, jag gick ut och roade mig, jag träffade vackra män, jag kastade mig ut i politiken, jag 30 LYCKLIGA SLUT

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 31

köpte nya kläder, men ingenting hjälpte. Jag var bedövad. Hur hittar man sig själv? Det fanns ingen jag kunde fråga, jag famlade mig fram. Och jag var fortfarande rädd.

Jag sov mycket. Också på dagarna när jag hade ledigt. På kvällarna somnade jag tidigt, så gott som genast efter att barnen gått och lagt sig. Men ibland dök det upp något på teve som jag verkligen ville se.

Så var det den här kvällen.

Jag kröp upp i soffan för att se en BBC -dokumentär om kriget i Irak. Den var enastående, som det mesta som bär BBC :s varumärke. Den ställde en central och livsviktig fråga. Varför hade amerikanerna och deras allierade valt att samarbeta med höga funktionärer inom Saddams Baath-parti? Personer som bar ansvaret för massakrer och borde ställas inför rätta.

Dokumentären var väl underbyggd, bra filmad och skickligt redigerad. Och reportern hade en mycket behaglig röst. Men det var något jag inte kunde sätta fingret på.

Något med rösten.

Vem var denna journalist som inte gav sig, som envist krävde svar på sina frågor?

Han hade en svag Liverpoolbrytning, men nej. Jag kunde inte placera rösten och ändå kändes den så bekant.

Så kom reportern plötsligt i bild. Han sprang bredvid en amerikansk general och försökte få honom att besvara frågor denne uppenbarligen inte ville besvara.

Och det jag såg fick mig att tappa andan. Jag kände igen denna intensiva närvaro, den speciella engelska dialekten.

Kunde det vara … John? Var det möjligt? Jovisst var det John!

Han hade inget hår längre, men samma glasögon.

Och med ett leende mot teven ropade jag rakt ut. »Så du blev journalist till slut!« John.

MARIA CARLSHAMRE 31

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 32

Egentligen vet jag inte varför jag åkte till London den där gången.

Det sunda förnuftet sa att det var en dum idé. Men mitt sunda förnuft har aldrig haft mycket att säga till om.

I augusti 1979 hade jag just separerat från min pojkvän. Jag var 22 år, ensam kvar i Göteborg och jag hade tråkigt. Tidigare på sommaren hade jag lärt känna några amerikaner som studerade på ett universitet i London och de hade bett mig komma över och hälsa på. Jag köpte en billig studentbiljett tur och retur Kastrup–Heathrow och satte mig på tåget till Danmark.

Visserligen hade jag bara drygt tusen kronor att leva på hela veckan, men eftersom jag skulle bo hos goda vänner skulle det säkert räcka.

Men tåget blev försenat. Och när vi kom fram till Kastrup hade boardingen just stängt. Jag kunde se planet men personalen vid gaten var obevekliga.

Jag fick inte komma med.

Där stod jag med två alternativ. Det sunda förnuftet sa att jag borde åka tillbaka till Göteborg. Men klokskapen överröstades enkelt. Jag hade ju en returbiljett hem om en vecka.

Mitt emot den stängda gaten låg SAS -disken och de bekräftade att en enkel Köpenhamn–London skulle gå på ettusenfem kronor.

Saken var klar. Två timmar senare gick jag ombord på planet till London, med femtiofem kronor på fickan.

Först när jag klev av planet på Heathrow och det började bli mörkt började jag fundera. Femtiofem kronor och en returbiljett.

Och det var redan kväll. Pundet var visserligen ganska svagt gentemot kronan, men hur man än vände och vred på mina femtiofem kronor skulle de inte räcka långt. Jag växlade mina pengar och fick knappt tio pund.

Jag försökte ringa till mina amerikanska vänner i studentkorridoren på Kingsley Hall. Inget svar. Det som först hade känts som ett spännande äventyr började nu kännas olustigt. Min kassa krympte ytterligare när jag tog tunnelbanan in till London. Jag steg av vid Charing Cross med min lilla resväska i handen och bör32 LYCKLIGA SLUT

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 33

jade promenera neråt Themsen. Jag vet inte varför jag tog just den vägen, bara att jag försökte se ut som en som visste vart hon var på väg.

Jag började bli hungrig och för några småmynt fick jag en smörgås och en flaska juice. Alldeles intill såg jag skymten av en gräsmatta och några parkbänkar innanför en mur. På en liten plakett vid ingången stod det »Embankment Gardens«. Jag gick in där och satte mig ner för att äta. Det var en varm augustikväll och mackan smakade bra. Men jag var ensam i London, på en bänk med en liten väska bredvid mig. Med bara nio pund på fickan. Vad hade jag gjort? Överallt satt folk på gräsmattorna i skymningen. På sluttningen strax bakom mig satt ett gäng i min egen ålder och delade på bröd, ost och vin. Jag tog en klunk av min juice och ett bett på mackan.

En sliten gubbe satte sig ner på min bänk. Han var säkert femtio.

Jag låtsades inte se honom. Han försökte prata och flyttade sig närmare. Jag drog åt mig min väska och tittade åt andra hållet. Snart satt jag längst ut på bänken och kunde inte låtsas längre. Jag skulle bli tvungen att resa mig och gå.

Då hörde jag en röst bakom mig. »Would you like to join us? You seem to be a lady in distress …« Där stod en ung man med lockigt svart hår och glasögon. Leende pekade han med handen bort mot gänget på gräsmattan.

Jag vände mig om och där satt de allihop och höjde sina glas mot mig.

Och jag föll in i deras skydd.

Deras plan för kvällen var att gå ut med Jean-Paul. Han var en gäststudent från Frankrike som hade bott i deras kollektiv i Tooting Bec och skulle resa tillbaka till Paris dagen därpå. Nu skulle de göra stan en sista gång.

Där var Nick Marshall med blont, vågigt hår, som tagen ur En förlorad värld, den ende som inte var student. Han jobbade på Dewars, whiskybolagets kontor strax bakom Trafalgar Square, och hela idén med picknicken var hans.

MARIA CARLSHAMRE 33

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 34

Jonathan, en tystlåten kille som läste matte och odlade skägg.

Toby, som var DJ och ännu inte kommit underfund med sin sexuella läggning. Sarah, med underbett och skarp tunga. Richard Shackleton, partimedlem i Tories och rödhårig ättling till sekelskiftets tragiske Sydpolenfarare.

Och så John, glasögon, mustasch, tjockt mörkt hår – han gick andra året på London School of Economics och var medlem i Labour. Och drömde om att bli journalist.

När vinet var tömt och osten slut, den där kvällen i Embankment Gardens, gick vi vidare till en pub. Så började en vecka där jag aldrig behövde använda mina nio pund. Jag fick bo i deras kollektiv i Tooting Bec och de bjöd på mat och öl när vi gick ut på kvällarna.

De blev alla mina vänner och de visade mig London.

Men det var John som fick mig att skratta.

Och den veckan blev min och Johns.

Vi tog tåget till Cambridge. Vi paddlade på floden Cam och promenerade till den stora folkmusikfestivalen. Han berättade om sina planer. Hans dröm att bli journalist.

Så blev han tyst. Vi satt mitt emot varandra och han tog båda mina händer.

– Can I kiss you?

Den kvällen älskade vi i vårt blå tält, medan folk gick förbi på andra sidan det tunna tyget. Vi var så tysta och försiktiga men när vi hörde människornas röster på andra sidan tältduken började vi fnissa.

Mumsmums. Och sedan sprang vi barfota över gräsmattorna vid Trinity College. Det var strikt förbjudet men vi kunde inte låta bli.

Det mjuka gräset under våra bara fötter. Min hand i hans.

Och kärleken i hans ögon.

Tillbaka i London hittade vi en restaurang med märklig belysning. Som om tiden stannat och vi klivit in i drottning Victorias London, med fotogenlampor och levande ljus. Det var vår sista kväll och vi kände det båda två.

Jag glömde kvar min väska med mitt pass. Jag missade nästan 34 LYCKLIGA SLUT

026_039_Carlshamre.qxd

07-06-25

17.47

Sida 35

flyget. Restaurangen var stängd och skulle inte öppna förrän på kvällen långt efter att mitt plan hade gått. Vi rusade till svenska ambassaden och fick ett Emergency passport. Jag såg skräckslagen ut på fotot. När vi satt i taxin ut till flygplatsen höll jag honom hårt i handen och upprepade igen och igen »this is the worst …« Och han citerade King Lear. »The worst is not so long as we can say this is the worst.« Vi skulle ses igen. Det var självklart. Han skickade mig King Lear med »vårt« citat. Och vi fortsatte skriva till varandra. Men det kom saker emellan. Vi förlorade kontakten, och fann våra liv var och en för sig.

Långt från Tooting Bec, från Richard och Sarah, Toby och Nick.

Och jag lät allt förvandlas till ett vackert minne, något att tänka på med ett leende, men till sist också glömmas bort. Men det var inte borta. Många, många år senare förvandlades detta minne till en glimt av ett liv. Något för mig att hålla fast vid. Men det var som en glimt ur någon annans liv.

Det var inte jag. Jag var en annan person, en annan kvinna, kanske bara en flicka som använde allt jag hade för att klara mig.

Jag gifte mig, du gifte dig och många saker hände. Jag skilde mig och klev sedan in i ett liv som nästan utplånade mig. Men jag överlevde.

Och långt där borta i ett annat liv, långt innan äktenskap och barn, långt innan allt bröt samman fanns den där veckan i London med ett skimmer. Våra skratt, vår kärlek. Den så intensiva känslan av liv.

Jag ler där jag sitter i soffan.

Han är sig lik.

Måhända inte lika mycket hår längre. Men samma öppna ansikte. Samma intensitet.

Så han blev journalist till sist, tänker jag. Framgångsrik. Det var ju dit han ville. Nu har han ett eget program på BBC , »Sweeney investigates«.

MARIA CARLSHAMRE 35