9789172992795

Cornelia Funke

FJÄDERKLUBBEN på klassresa

Opal

www.opal.se

Originalets titel: DIE WILDEN HÜHNER AUF KLASSENFAHRT © Text och illustrationer: Cornelia Funke, 1996 Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co. KG Översättare: Kerstin Dreborg Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2008 ISBN: 978-91-7299-279-5

Cornelia Funke

FJÄDERKLUBBEN PÅ KLASSRESA Översättning av Kerstin Dreborg

Opal

Pygméerna bodde i ett fyrbäddsrum i andra änden av korridoren. Precis bakom duschrummet. Det var inte svårt att upptäcka det, för dörren stod på vid gavel, och Tårtans röst hördes i hela korridoren. Han berättade roliga historier igen, som bara han själv skrattade åt. Och Frida. Frida var den enda i klassen som började fnissa när Tårtan berättade sina roliga historier. Nu också.

– Sluta fnissa! viskade Lotte, medan de smög fram mot den öppna dörren.

– Förlåt! viskade Frida, men hon började fnissa igen på en gång.

– Näe, då får du stanna här, väste Lotte. Du och Elsa, ni får luska ut var lärarnas rum är. Kom, Melanie.

Ljudlöst smög sig Lotte och Melanie vidare, tills de stod precis bredvid Pygméernas öppna dörr.

– Öh, kolla, sa Steve, jag kan ett nytt trick.

– Det där har vi redan sett, Stevie, sa Fred. Willi, stäng dörren. Det är dags för fjädermöte.

– Okej.

22

Steg närmade sig. Melanie och Lotte tryckte sig så tätt mot väggen som de kunde.

– Vänta lite, hörde de Willi säga, här luktar det ju …

Med ett språng var han ute i korridoren.

– Hej, Melanie, sa Willi med sitt allra vackraste Frankenstein-flin. Jag visste väl att det där var din parfym. Öh, Fred, kolla vilka som är här.

– Inbilla er inget! Lotte låtsades se genom dem. Vi var på väg till duschrummet.

– Jaså? Det gick ni ju just förbi. Ni borde kalla er Blindstyre­klubben, svarade Fred.

– Vet ni vad man gör med spioner? frågade Willi.

– Näe, vadå? Melanie blåste en tuggummibubbla och lät den explodera precis framför Willis näsa. Det måste man ändå säga, rädd av sig var hon inte. Alla visste ju att Willi inte hade en gnutta humor ens.

– Alltså, om inte du vore tjej, morrade Willi, då …

– Glöm det. Fred drog honom en bit bakåt.

Men Melanie krokade i Lottes arm, log ännu en gång mot killarna och drog in Lotte i duschrummet.

– Herregud, Melanie! Lotte slet sig loss från henne.

Måste du alltid spraya den där fåniga parfymen från topp till tå? Nu har vi ju ingen aning om vad de har för sig.

Melanie ryckte på axlarna och såg sig i spegeln.

– Och? Det gör ju bara det hela mer spännande, eller hur? Hon fiskade upp en liten borste ur kjolfickan och började borsta sitt hår. Lotte trodde inte sina ögon.

23

– Vad gjorde de? Elsa kom in i duschrummet med andan i halsen.

– Vi såg att de haffade er.

Lotte nickade.

– Eftersom Melanie helst vill dofta som en blomma på två ben. Det enda vi vet är var deras rum är.

– Lärarnas rum är där borta vid trapporna, sa Elsa.

Precis i början av korridoren. Från Runes rum sipprar det redan ut rök under dörren, och Rosa har hängt upp sin namnskylt på dörrhandtaget.

Melanie var klar med borsten.

– Var är Frida? frågade hon.

– Äsch, hon ville bara kolla hur det var med Matilda.

Hon tyckte synd om henne för det där med rummet.

– Säg åt henne att hon ska ge mig barnvakten, sa Lotte. Och det snabbt!

– Vadå för en barnvakt? frågade Melanie.

– Frida har tagit med sin lillebrors barnvakt, svarade Lotte. När killarna går ut sen, så smiter jag in i deras rum och gömmer den där. Ni måste bara se till så att de inte kommer tillbaka.

– Det lär ju Rosa se till, tyckte Elsa. Men vadå barnvakt? Varför ska du gömma den där?

– Med den kan vi lyssna i smyg på Pygméerna, sa Lotte. Det hörs inte så bra, men det är bättre än inget. Frida och jag har testat hemma.

Melanie flinade.

– Det var inte illa. Hon tittade på sin klocka. Om tio 24

minuter ska vi vara där nere igen. Se till att komma i tid.

Annars lär Rosa bli sur.

Lotte nickade.

– Självklart. Skicka bara hit Frida snabbt.

Knappt en minut senare hörde Lotte hur nån skyndade sig genom korridoren. Hon hoppade ner från fönsterbrädan där hon hade gjort det bekvämt för sig – och blev stående som om hon växt fast i marken.

– Hej Frida, hörde hon Tårtan säga. Han måste ha stått precis framför dörren till duschrummet.

– Hej! svarade Frida lite andfått.

– Hur, äh, Tårtan harklade sig, hur är ert rum då?

Lotte la örat mot dörren. Vad skulle hända nu?

– Bra, sa Frida. Vi ser havet.

– Häftigt. Det var Tårtan igen. Inte vi, tyvärr. Jag tycker om havet. Du också?

– Äh, ja, det gör jag, sa Frida.

Lotte tittade på klockan. Snart tre. Hur länge tänkte de där två egentligen stå där ute och snacka om ingenting?

– Vad är det där för en mysko grej? Åh, nej. Barnvakten. Nu blev läget kritiskt. Frida var ju så dålig på att ljuga.

– Det där? Äsch, det där! Frida började stamma. Det är, äh, det, det är en laddare till – till min elektriska tandborste.

25

– Mysko grej, sa Tårtan. Okej, vi ses, eller hur? Jag ska bjuda dig på glass nån gång.

– Okej, sa Frida. Sen lyckades hon äntligen smita in i duschrummet. Lotte fick nästan dörren i ansiktet.

– Shit, vad var det där? väste hon. Jag är helt utväntad.

– Här. Frida la barnvakten på ett av handfaten. Vad skulle jag göra då?

– Laddare till min elektriska tandborste! Lotte fnissade. Ingen dum idé. Men nu får du kila ner till de andra.

Säg till Rosa att jag är på toa.

– Okej, vi ses, sa Frida. Sen försvann hon igen.

Och Lotte väntade på att Pygméerna äntligen skulle gå ut.

26

Vädret var fortfarande vackert när Rosa ledde klassen ner till stranden. Rune säkrade eftertruppen och slängde då och då en uttråkad blick på havet.

Lottes lilla försening hade gjort att hon fick en tillrättavisning av Rosa, men Pygméerna verkade inte ha blivit det minsta misstänksamma. Lotte hade tursamt nog hittat en kontakt för barnvakten precis bredvid Freds säng.

Där väntade den nu på att få göra sin insats, gömd bakom en gardin. Lotte kunde knappt bärga sig.

– Härligt, va? Frida snubblade nästan på sina fötter, eftersom hon hela tiden tittade ut mot havet.

– Hm, fint, mumlade Elsa. Hon knaprade sorgset på ett äpple, medan Steve som gick bara några steg ifrån henne tömde en chipspåse.

Melanie såg inte heller alltför nöjd ut.

– Alltså, en sak gillar jag inte med havet, och det är den här evinnerliga vinden! muttrade hon. Det känns som om den blåser in genom ena örat och ut genom det andra.

27

– Men sätt på dig en mössa då, sa Lotte. Det kanske inte är så snyggt, men det håller dina öron varma.

Melanie låtsades inte höra vad Lotte sa.

– Hallå, Lotte! Nån ryckte henne i ärmen bakifrån.

Det var Wilma.

– Titta vad jag har gjort. Stolt höll hon upp ett band med en fjäder i under Lottes näsa.

Lotte knep ilsket ihop ögonen.

– Hallå, såna där får bara äkta Fjäderklubbsmedlemmar ha. Ta genast av dig den där, förstått?

Wilma stoppade sårat in fjädern under sin tröja igen.

– Näe, det gör jag inte, sa hon. Dessutom är det ändå bara en måsfjäder, och du kan faktiskt inte förbjuda mig att ha en sån på mig, så det så.

Frida flinade och Elsa fnissade. Lotte slängde en ilsken blick åt dem.

Wilma ryckte henne i ärmen igen.

– Hallå, Lotte! Vet du vad? Jag kanske skulle kunna spana lite åt er? Eller hålla vakt? Vakter kan man väl aldrig få för många av.

– Näe! Irriterat ökade Lotte steglängden, men Wilma hängde med, fast Lottes ben var nästan dubbelt så långa som hennes. De andra fnissade igen.

– Glöm det! fräste Lotte. Vi är redan tillräckligt många i vår klubb.

Wilma såg sig om åt alla håll och sänkte rösten.

– Jag skulle kunna spionera på Pygméerna, viskade hon. Mig misstänker de inte.

28

– Det ligger nåt i det, sa Melanie.

– Ja, precis. Elsa försökte slänga sin äppelskrott i havet, men träffade istället Steve i bakhuvudet. Han såg sig förvånat om, men såg ingen misstänkt.

– Spionaget har jag redan fixat, morrade Lotte. Jag har …

– Men låt henne försöka, avbröt henne Frida. Barnvakten knastrar hela tiden, och dessutom kan killarna hitta den rätt lätt.

– Okej då! Lotte ryckte på axlarna. Men det betyder inte att hon är med i klubben.

– Åh, tack! viskade Wilma. Super, toppen! Jag ska genast sätta igång med jobbet. Hon såg sig om. Willi och Tårtan plaskade omkring med upprullade byxben i det iskalla vattnet och skvätte ner allt som kom inom räckhåll. Dem skulle man knappast få nån hemlig information från. Alltså följde Wilma diskret Fred hack i häl.

Han samlade snäckor och stenar och la sina fynd i Steves ryggsäck. Wilma fick se upp så att hon inte sprang omkull honom.

– Kolla in henne! Melanie fnissade. Wilma, vårt hemliga vapen.

– Alltså, jag går och snackar lite med Matilda, sa Frida och pulsade genom sanden bort till Matilda som gick helt ensam längs havet. Tårtan slutade genast att jaga Willi över stranden och släntrade över till de båda tjejerna. Lotte tittade misstroget efter honom.

– Nå, Melanie petade till henne i sidan, visst hade jag 29

rätt? Han stöter på Frida. Antagligen eftersom hon är den enda som skrattar åt hans dumma vitsar.

– Han kanske bara vill fråga ut henne, mumlade Lotte.

Om våra planer.

– Lotte! Melanie himlade med ögonen. Du fattar verkligen ingenting. Du tror jämt att det här larvet med en klubb är lika viktigt för alla andra som för dig.

– Vadå larv? Lotte tittade ilsket på Melanie. Du tycker ju också att det är kul, eller hur?

– Självklart. Melanie strök några vindrufsiga lockar ur pannan. Men det där, det är nåt annat. Ska vi slå vad?

Om två paket tuggummi. I morgon får hon kärleksbrev av honom.

– Okej, jag antar vadet. Lotte böjde sig ner och plockade upp en snäcka. Den var jättefin.

– Vad pysslar Nora med egentligen? frågade hon.

– Äh, hon håller mest ihop med de där andra två som också har gått om, sa Elsa.

Lotte nickade. Hon tittade dystert ut över havet.

– Killarna har det bra, mumlade hon, de har ett fyrbäddsrum. Och vi sitter där med Wilma och Nora. Vi kan ju inte ens ha ett ordentligt klubbmöte på rummet.

– Det är klart vi kan. Wilma är ditt största fan, och Nora … Melanie tog upp några små stenar och slängde dem i havet, Nora vill hur som helst inte veta av oss. För henne är vi alla ett gäng korkade barnungar som hon tyvärr delar klass med just nu.

30

– Hm, morrade Lotte. Hon skulle ändå hellre ha haft ett fyrbäddsrum.

De hade pulsat en evighet genom den fuktiga sanden när Rune gick ikapp Rosa med långa kliv, med ett vänligt leende höll upp sitt armbandsur under hennes näsa och övertygade henne om att det var dags att vända hemåt igen. Solen hängde lågt över havet. Ebben kom, och vattnet drog sig tillbaka som ett stort, lojt djur.

– Jag trodde Rosa skulle fortsätta ända till horisonten, stönade Elsa. Jag kan knappt lyfta fötterna längre. Och jag är så hungrig att jag snart blir galen. Hoppas det inte blir så här alla dagar.

– Åh, vi har många promenader på programmet, sa Melanie. Promenad över sanddynerna, promenad på stranden, nattpromenad …

Elsa suckade.

Pygméerna verkade också trötta. Håglöst travade de längs havet tillsammans med Titus och Bernt, klassens värsta skrytmånsar.

Alltså gav Wilma upp spionaget och kom tillbaka till Fjäderklubben. Väldigt diskret, naturligtvis. Hon böjde sig ner mellan Lotte och Melanie och låtsades att hon knöt sina skosnören.

– Titus den tråkmånsen berättar om sina dykäventyr igen, viskade hon. Tre mördarhajar har han undkommit.

Men innan han började berätta om det pratade de hela tiden om fotboll. Det kanske är ett hemligt, kodat språk,

31

för de använder hela tiden förkortningar. BVB och FCK och så. Det kanske betyder nåt.

– Näe. Melanie stoppade in ett nytt tuggummi i munnen. Det är fotbollsklubbar.

– Är det säkert? frågade Lotte.

Melanie flinade.

– Ja, det är helt säkert. Borussia Dortmund och Kaiserslautern.

– Synd, mumlade Wilma. Hon såg riktigt besviken ut.

Jag kan ju göra ett nytt försök.

– Äsch, strunt i det, sa Lotte. Vi är ändå tillbaka på lägerskolan snart. Hon såg sig om.

Några meter längre bort släntrade Frida och Matilda över sanden. Lotte var lite avundsjuk. Pyttemegalite.

När de kom tillbaka till lägerskolan var klockan nästan sex. Dags för kvällsmat. När de hade ätit ropade Rosa på dem och de samlades alla nedanför trappan igen.

– Resten av dagen får ni göra vad ni vill, meddelade Rosa. Sällskapsrummet med fotbollsspelen och bordtennisborden är öppet till klockan nio. Prick klockan nio ska ni vara på era rum. Det kommer Rune och jag att kontrollera. Klockan elva ska ljuset vara släckt. Frukosten serveras halv åtta i morgon.

– Halv åtta? frågade Steve bestört. Jag trodde det här skulle vara som semester.

– Halv åtta, upprepade Rosa. Vi kommer alltså att väcka er klockan sju. Det tar Rune hand om.

32

Rune log, drog ut en visselpipa ur rockfickan och höll upp den i luften med ett nöjt leende.

– I övrigt gäller, fortsatte Rosa, inga översvämningar i duschrummen, inget smygande i korridorerna efter klockan elva, inga, jag upprepar, inga utflykter till stranden utan att en lärare är med. Förstått?

– Ja’rå, mumlade hela klassen.

– Just det ja, Rune harklade sig. Och snälla, rara, ingen tandkräm under dörrhandtagen på lärarnas dörrar. Det är bara barnsligt.

– Vi kan ju ta solskyddskräm, sa Tårtan.

De andra fnissade. Rune höjde på ögonbrynen.

33

A

tt åka på klassresa till havet, det tycker de fyra tjejerna i Fjäderklubben är underbart. Men Pygméerna, killarnas klubb, skall naturligtvis med också. Och får för sig att de ska reta Fjäderklubben med barnsliga påhitt.

Fast de där konstiga skratten ute på korridoren på natten, de kom inte från killarna. Kan det vara sant, det som folk på ön säger, att en strandrövare går igen? Det måste undersökas, för ingen är väl rädd för spöken!

Omslagsfoto: Bavaria Filmverleih- und Produktions-GmbH

ISBN: 978-91-7299-279-5

Opal