9789172992887

o

o

Solveig Olsson-Hultgren

Roller och rid책er OPAL

o

o

Roller och rid책er Solveig Olsson-Hultgren

Opal

Roller och ridåer är del sju i Solveig Olsson-Hultgrens serie om unga kvinnor i Sverige under 1900-talet.

Tidigare titlar i serien: Siden, sammet, trasa, lump Bonnier Carlsen, 2002 Opal Pocket, 2007 Arbetets döttrar Bonnier Carlsen, 2003 Opal Pocket, 2007 Drömmar av glas Bonnier Carlsen, 2005 Opal Pocket, 2008 Nya tider Bonnier Carlsen, 2005 Opal Pocket, 2008 Det fjärde rummet Opal, 2006 Skärvor av kristall Opal, 2007

www.opal.se

© Solveig Olsson-Hultgren, 2008 Omslagsformgivning: Maria Larkman, 2008 Bokförlaget Opal, Bromma Printed in Finland, 2008 ISBN: 978-91-7299-288-7

FÖRORD En sextonårig flicka är på väg till torpet i skogen där berättelsen om de småländska systrarna Andersson en gång började. Nu är det 1949 och sedan andra världskriget slutade har de tidigare allierade bråkat om hur Östeuropa och Tyskland ska se ut i framtiden. Maktkampen mellan öst och väst pågår för fullt och klyftan mellan Sovjetunionen och dess lydstater på ena sidan och västmakterna med USA på den andra, blir allt större. ”Det kalla kriget” har tagit sin början.

Hemma i Sverige är det goda tider. Industrin blomstrar och nya företag som Ikea och Hennes har sett dagens ljus.

Socialdemokraterna regerar, Tage Erlander är statsminister och den första kvinnan sitter i regeringen. Svenskarna har fått allmänna barnbidrag, bättre sjukförsäkring och höjd folkpension.

Och så har det fötts en blivande kronprins också, vars far dött i en olycka. Den nye tronarvingen heter Carl Gustaf, är bara några år gammal och har ingen aning om att han kommer att vara Sveriges kung när den här boken skrivs.

Flickan på skogsvägen och kvinnan på torpet dit hon är på väg vet inte heller vad som väntar.

Lika lite som du och jag.

Men jag tror att det kan bli bra till slut. Även om vägen dit är lång och svår ibland.

Författaren

MARIA

F

lickan som gick där på skogsvägen var märkvärdigt lik Elin Andersson när hon var i samma ålder. Det ljusa håret som krusade sig vid tinningarna, de klarblå ögonen, ansiktsformen – allt påminde om torparflickan som en gång i tiden brukat gå samma väg.

Det var bara frisyren som var annorlunda. Och så var hon möjligen något längre och såg lite vresigare ut än Elin på den tiden. Fast den sura minen berodde kanske på att hon var varm och svettig där hon kom traskande denna varma försommardag. De höga granarna längs vägen gav visserligen skugga men fick också luften att stå stilla och liksom dallra här inne i skogen.

Dessutom kliade det på de bara benen under den knäkorta, blå kjolen, de halvhöga sandalerna med korksulor var inte gjorda för skogspromenader, och ryggsäcken skavde mot skulderbladen. Ändå var det inte mycket i den, bara en Filmjournalen som hon läst på tåget, ett ombyte kläder, en pyjamas och så tandborste och smink. Hon hade ju gett sig i väg hastigt och lustigt, visste inte ens om hon skulle få användning för det lilla hon tagit med sig.

Sextonåriga Judith Ek suckade, krängde av sig packningen och undersökte ett av sina insektsbett på höger smalben.

Vad mycket kryp det fanns här i skogen! Om hon inte var framme snart skulle hon väl bli alldeles rödprickig. Han, gubben i affären som hon fått åka med från samhället, hade 7

ju sagt att det inte var så långt till torpet när han släppt av henne där uppe i byn. De hade kanske ett annat sätt att mäta här ute på landet för nog tyckte Judith att hon gått ganska långt nu. Och som om det inte räckte med det andra hade hon börjat få skoskav också. Det var så klart dumt att ta de nästan nya skorna när hon skulle ut och resa men hon hade ju inte haft några andra tillfällen att använda dem. Tur i alla fall att hon inte tagit sina nylonstrumpor – de skulle varit sönderstuckna vid det här laget.

Med en grimas försökte Judith flytta sandalremmen så att den inte skulle trycka mot blåsan på hälen. Hon rotade i packningen, fick fram det ljusröda läppstiftet ur necessären och la på ett lager innan hon hivade upp ryggsäcken igen, fortsatte gå mot torpet som väntade där framme någonstans. Vad som mer väntade hade hon ingen aning om.

Inte om hon var riktigt klok som åkt hit till Småland heller, när hon inte fått något svar på sina brev.

Och så glömde sextonåringen både blåsa och brev för när hon rundat ännu en krök öppnade sig skogen och en liten röd stuga blev synlig. Hon var framme. Och någon var där för det stod en grå bil parkerad en bit bortanför stugan.

Judith drog ett djupt andetag och gick försiktigt närmare öppningen i stenmuren. Hon stannade till, kikade in i trädgården och fick syn på en kvinna som stod och målade i skuggan av en blommande syrenbuske. Kvinnan var halvt bortvänd från besökaren och Judith kunde stirra på henne utan att hon märkte det.

Den målande kvinnan var klädd i en vid, färgfläckig rock som dolde kroppens former. Av ansiktet syntes inte mycket mer än en bestämd haka och en rundad kind. Håret var uppsatt i en slarvig knut och skiftade i grått. Nej, det var inte lätt att se någon likhet med den betydligt yngre 8

kvinnan på tidningsurklippet. Men det måste ju vara hon.

Elin Andersson. Som stod där så djupt koncentrerad framför sitt staffli att hon fortfarande inte märkt att hon var iakttagen.

Judith drog ännu ett djupt andetag innan hon började gå uppför den smala upptrampade gången. Plötsligt snubblade hon på en grästuva och kvinnan framför henne stelnade till och vände sig om. Hon stirrade på Judith och handen med penseln sjönk långsamt ner.

– Maria … Är det verkligen du!

– Jag är inte nån Maria! Jag heter Judith, Judith Ek, och ska visst föreställa din dotter!

Rösten lät gäll och barnslig och sextonåringen kände hur hon blev röd i ansiktet. Äsch, det var inte så här hon tänkt avslöja sin identitet. Hon skulle göra entré, svalt och överlägset presentera sig och få se kvinnan som lämnat bort henne krympa ihop inför hennes ögon.

Så hade Judith tänkt sig det hela. Eller möjligen att Elin Andersson på något sätt genast skulle förstå vem hon var och … ja, riktigt vad hon skulle göra då visste inte Judith.

Och så trodde hon att Judith var någon helt annan, någon jäkla Maria!

Fast så var det visst inte i alla fall.

– Jag vet vem du är även om jag inte visste att du heter Judith, sa kvinnan i målarrocken ostadigt. I mitt huvud har jag alltid kallat dig för Maria. Så jag har …

Jaså, hade hon funnits i sin mors huvud? Till och med haft ett namn? Där såg man. Ja, någon annanstans hade hon i alla fall inte funnits för den kvinna som fött henne.

Och vad konstigt hon pratade, men det var väl småländska då.

– Hur förstod du det då? frågade Judith och lyckades

9

fortfarande inte låta så där oberörd som hon ville. Att jag var din dotter?

– När du stod där var det som att se mig själv i spegeln när jag var i din ålder, sa Elin Andersson och log en smula.

Och när hon gjorde det såg Judith plötsligt också likheten. Den som hon aldrig lyckats hitta hos sina föräld… adoptivföräldrar, utan att förstå hur det kom sig. Nu såg hon plötsligt en glimt av sig själv i en annan människa och synen gjorde henne nästan arg. Judith ville inte vara lik en tant som hon aldrig förr sett! Hon ville bara uträtta det som hon kommit dit för.

– Sätt dig, sa Elin och sjönk själv ner vid trädgårdsbordet bredvid syrenen. Hur hittade du mig? fortsatte hon med skrovlig röst.

Judith ryckte på axlarna och satte sig ytterst på en av de gråmurkna trädgårdsstolarna.

– Det var inte så svårt, sa hon nonchalant. Från stationen var det ju inte så långt till huset och när ingen öppnade uppe i din lägenhet kom din granne ut och sa var du var.

Och att jag nog kunde få skjuts med handlaren här i byn – han var i samhället och hämtade varor. Fast han körde mig inte ända hit, jag fick gå sista biten.

– På så vis. Annars menade jag nog hur du hittade mig från början, kom det lågt från andra sidan bordet. Hur du fick veta att du var adopterad och att jag var … är din riktiga mor.

– Jaså det.

Judith ryckte på axlarna igen och berättade att hon helt enkelt hittat adoptionshandlingarna i en skrivbordslåda.

– Där stod både ditt namn och din adress. Och så låg där några tidningsurklipp, från utställningar som du haft i Stockholm. Du är visst nån slags konstnär, fortsatte hon och ansträngde sig för att låta likgiltig.

10

Elin nickade utan att säga något. Hon såg blek ut under solbrännan och Judith började känna sig säkrare.

– Man kan inte få något att dricka kanske? sa hon lätt.

Det är ju ändå ett tag sen om man säger så. Och det var ganska varmt att ta sig hit.

Elin for upp från stolen.

– Förlåt! Det är klart att du … Vänta lite.

Under tiden som hon var inne i huset passade Judith på att se sig omkring. På sätt och vis var det väl fint härute, med träd och blommor och fågelsång – lite som på Skansen.

Men nog såg det rätt förfallet ut också, både stugan och uthusen, och trädgården verkade vildvuxen. Fast konstnärer kanske inte brydde sig om sådant? Judith kastade en blick mot staffliet men blev inte klok på det halvfärdiga motivet.

Det verkade i alla fall vara några slags mänskliga varelser på duken – kvinnor? – men varför såg de så magra och eländiga ut?

– Här, lite rabarbersaft, sa Elin och satte ner en bricka framför henne. Den är från egen odling, landet därborta.

Hon hade tagit av sig målarrocken och Judith kunde inte låta bli att i smyg betrakta de runda solbrända armarna när Elin flyttade undan en glasburk med penslar och några färgtuber. Hade de armarna överhuvudtaget hållit om henne innan hon blev bortlämnad?

Sextonåringen försökte mota undan tankarna men det var svårt. Svårare än hon trott att se den som skulle föreställa hennes mor.

– Jag tog några bullar också, i fall du vill ha …?

Judith skakade på huvudet, tog en klunk av den söta drycken och satte häftigt ner glaset.

– Varför svarade du inte på mina brev? utbrast hon och stirrade anklagande på kvinnan i den blommiga klänningen.

11

Elin stirrade tillbaks.

– Brev …? Vilka brev? Jag har inte fått några brev. När skrev du dom?

– I början av maj! Två stycken. Som jag skickade till din lägenhetsadress.

– Ma… Judith, jag flyttade hit ut till Valborg. Och jag sa till på postkontoret att de skulle eftersända posten men jag har inte fått några brev från dig. Det är säkert!

Judith ryckte på axlarna, för vilken gång i ordningen visste hon inte. Än sen om Elin ljög eller om hon faktiskt inte fått breven. Nu satt hon ju där och kom inte undan.

– Glöm det, det spelar ingen roll, sa hon kallt. Nu är jag ju här i stället. Eftersom jag inte fick något svar.

– Vad tycker dina föräldrar om att du rest hit då? frågade Elin lågt. För de vet väl om det?

– Det tror jag väl inte, sa Judith och kunde inte låta bli att skratta till. Fast man vet ju aldrig.

– Vad menar du?

– Religiösa lär ju komma till himmelen när de dör. Så de kanske sitter där uppe på ett moln och tittar ner på oss just nu.

Kvinnan mittemot henne kastade automatiskt en blick upp mot den kvällsblå himmelen. Sedan gick det visst upp för henne vad Judith just sagt.

– Är de döda …? Båda dina … Hur i all världen gick det till?

– Bilolycka, sa Judith kort. De blev överkörda av spårvagnen. Vid Hornstull. I slutet av april. Polisen sa att deras bil på nåt sätt fastnat på spåret.

– Herregud … Judith, jag är så ledsen!

– Varför det? Du kände ju inte dom. Och du behöver inte oroa dig – jag är inte här för att du ska ta hand om mig i fall du trodde det! Jag bor faktiskt hos min morbror och 12

enda anledningen till att jag sökt upp dig är att jag behöver pengar. Bara så att du vet det.

Och så hade Judith fått ur sig sitt ärende och det blev tyst, mycket tyst, i trädgården. Till och med fåglarna verkade ha satt sången i halsen för en kort stund.

– Jaha, sa Elin Andersson till slut. Det var ju bra att du sa det. Annars hade jag kanske trott att det var för att du ville veta varför jag …

Hon tvekade som om hon inte visste vad hon skulle kalla det.

– … inte ville ha mig, menar du, fyllde Judith häftigt i.

Nej tack, jag tror inte att jag är så intresserad av att höra om det!

Elin ryckte till och blev röd om kinderna.

– Då pratar vi väl om det som du tydligen är intresserad av då, sa hon sammanbitet. Får man fråga vad du ska ha pengarna till?

Det fanns lite hetta i rösten och Judith insåg att hon nog borde lugna ner sig om hon skulle få det hon var ute efter. Så hon berättade kort om teaterskolan som hon ville söka in till på hösten. Den som låg i Göteborg och erbjöd både utbildning och möjlighet till internatboende under ett helt år, om man bara kunde betala för det. I förskott.

– Så du vill bli skådespelerska, du? frågade Elin och såg forskande på henne.

Judith nickade eftersom det var enklast så. Egentligen var det ju inte direkt skådespelerska hon ville bli. I alla fall ingen vanlig skådespelerska. Definitivt inte en sådan som turnerade med Riksteatern ute i obygden eller var med i något litet teatersällskap som fick uppträda i källarlokaler med en publik på sjutton personer. Inte ens en berömd filmskådespelerska som Anna-Lisa Ericsson eller Sickan 13

Carlsson, än mindre någon sådan som Dagmar Ebbesen eller Julia Caesar även om de var roliga. Nej, Judith skulle bli STJÄRNA. Filmstjärna! En sådan som Ingrid Bergman eller Rita Hayworth eller Lauren Bacall! Hon skulle stå i fotoblixtarna på filmfestivalen i Cannes, gå uppför röda mattor i Hollywood, synas på omslagen till världens största modetidningar …

– Ja, det är väl inte det lättaste yrket men har man läggning och vilja så … Brukar du spela teater?

Judith nickade igen. Det brukade hon ju. Varje år. I kyrkans julspel.

– Har du aldrig tänkt på att söka till Dramatens elevskola då? Den ligger ju i Stockholm och där kan man visst få någon form av stipendier också. Fast du är väl kanske för ung för att kunna bli antagen dit, fortsatte Elin fundersamt.

Judith nickade ännu en gång, tacksam för att Elin själv kommit med en förklaring till varför scenskolan inte var aktuell. För det första så skulle hon ju vara tvungen att bo kvar hos morbror Ernst och tant Iris då. För det andra så ville hon inte bli Dramatenskådespelare heller, även om det förstås var lite finare. Men de hade visst usla löner och inte var det populärt om de ville filma också, det hade hon läst. Dessutom var det svårt att bli antagen dit. De flesta sprack redan i första provrundan. I Göteborg var det inga intagningsprov även om det stått i annonsen att man skulle ha fallenhet för teater. Och det var hon säker på att hon hade!

– Hur mycket behöver du? avbröt Elin hennes tankar.

Judith nämnde summan och väntade spänt på reaktionen från andra sidan trädgårdsbordet.

– Så mycket? kom det förskräckt.

14

– Men det är ju både inträdesavgiften och kost och logi under ett helt år!

– Ja, men ändå … Förlåt, men fick du ingenting efter dina föräldrar när de … Adoptivbarn ärver ju.

– Jo, men de pengarna får jag inte röra förrän jag blir myndig! Innan dess är det min förmyndare som bestämmer vad de ska gå till och det är min morbror och han är präst. Så av honom får jag inte ett öre – han skulle aldrig hjälpa mig att bli nåt så världsligt som … något inom teatern. Och du verkar visst inte heller vilja hjälpa mig, fastän du sluppit försörja mig hela min barndom!

Judith skrek nästan, trots sina föresatser att uppträda svalt och behärskat. Hon ville gå på den där skolan! Komma bort från allt som styrt hela hennes barndom, slippa sin morbror som ville fortsätta bestämma över henne, få göra det hon ville. Men då måste hon ha de där pengarna! De som hon tänkt att hennes biologiska mor skulle bidra med, om inte annat så som en avbetalning på skulden över att en gång ha lämnat bort sin egen dotter.

– Det handlar inte om att inte vilja, sa Elin häftigt. Jag har inte så mycket pengar, Judith. Jag har faktiskt inte ett öre.

– Du ljuger! Du är ju en riktig konstnär – du har ju till och med haft utställningar i Stockholm och de har skrivit om dig i tidningen!

– Om det vore så väl att det var det som gav pengar, sa Elin och skrattade till. Man måste sälja tavlorna också.

Och så här är det, om du kan tänka dig att lyssna en minut innan du anklagar mig för att ljuga.

Och så började hon prata om hur hon i hela sitt liv fått kämpa för att överleva som konstnär, att ibland hade det gått bättre och ibland sämre och att nu, efter kriget, hade det gått riktigt dåligt. De besparingar som hon haft 15

hade gått åt till köpet av Volvon som stod vid torpet. Den hade kostat nästan 4000 kronor fastän hon köpt den begagnad för flera år sen, efter att den gamla gett upp efter allt gengas­elände under kriget, och bensinen var ju inte billig heller.

– Men jag behövde en bil och jag visste ju inte att du …

Precis som man inte vet vilka strömningar inom konsten som kommer att råda! Det är mode i sånt också vet du, och jag hade visst min storhetstid under trettiotalet när det var modernt med så kallade realistiska arbetarmotiv. Så det är tack vare mitt lilla extraknäck, att måla kort, gratulationskort och julkort och sånt, som jag överhuvudtaget klarat mig de här åren.

Elin tystnade och såg vädjande på Judith, som om hon ville höra att hon förstod. Den blicken hade hon ingenting för. Det räckte så bra för Judith att begripa att hon uppenbarligen inte skulle få några pengar.

– I slutet på trettiotalet skulle man nämligen börja måla idylliskt, fortsatte Elin ansträngt när hon inte fick något svar. Och efter kriget blev det ”experimentell konst” som det kallas, även om jag tycker att ”obegriplig” är ett bättre ord. Den föreställer i alla fall ingenting.

Och vad föreställer din tavla då? tänkte Judith hånfullt.

Men det sa hon inte, frågade bara om Elin var klar snart.

– Jag försöker bara förklara för dig varför jag faktiskt inte kan hjälpa dig!

– Du behöver inte hålla ett helt föredrag om konsthistoria för det. Jag fattar. Och får väl tacka för saften då.

Judith reste sig, borstade av kjolen som säkert blivit smutsig mot den gråbruna trädgårdsstolen, och lyfte upp sin ryggsäck.

– Vart ska du? utbrast Elin och reste sig också.

– Åka tillbaks till Stockholm förstås.

16

– Jaha. Hade du tänkt gå hela vägen till stationen då? I de där skorna?

Nej, det hade väl inte Judith tänkt. Hon hade inte tänkt överhuvudtaget.

– Du kanske vill köra mig dit då, i din nya bil, sa hon spydigt.

– Nej, det vill jag faktiskt inte!

– Då får jag väl ringa efter en taxi, fick Judith ur sig efter den första häpenheten.

– Varifrån då? Här finns ingen telefon. Det blir till att traska till byn, knacka på hos handlarn och be att få ringa.

Eller vänta där tills måndag när det går en buss. Och sen, när du kommer till stationen, vart ska du ta vägen då om jag får fråga? Det går inga tåg till Stockholm i kväll.

– Då får jag väl ta in på hotell då!

– Hade inte du ont om pengar? Eftersom du behövde låna!

Som två stridstuppar stod de med uppdragna axlar och blängde på varandra. Elin hade röda fläckar på halsen och Judith darrade av ilska. Det värsta var att tanten hade rätt.

Pengarna som var kvar räckte bara till tågbiljetten och inget annat. Tänk att hon inte ens kunde ställa upp med skjuts till samhället – Judith fick väl sova på stationen om inte annat.

Och som om Elin Andersson läst hennes tankar sjönk axlarna långsamt ner medan hon uppgivet skakade på huvudet.

– Jag vill ju att du ska stanna här i natt, begriper du inte det, flicka.

– Varför skulle jag vilja det då?

– För att …

Elin suckade tungt och strök med handen över ögonen innan hon långsamt fortsatte: 17

– Jag begär inte att du ska falla i min armar men du är ju ändå här nu! Det känns lite väl hårt att inte ens få bjuda dig på lite mat, eller kunna få dig att sova över en enda natt tills tåget går. Jag har inte de där pengarna men jag kan i alla fall laga lite kvällsmat och erbjuda en sovplats. Om du kan stå ut med min närvaro tills i morgon bitti?

Judith tvekade. Hon hade stigit upp tidigt, rest hela dan och visst var hon både hungrig och trött. Ont i huvudet hade hon också men det berodde kanske på den tunga, nästan bedövande doften från syrenen. I vilket fall som helst hade hon ingen lust att ge sig ut och börja traska igen, kanske få sova under en gran i natt. Och bli uppäten av alla insekter …

– Lovar du att skjutsa mig till stationen i morgon då? frågade hon buttert.

– Det är klart att jag gör.

– Alright då.

Elin Andersson log och hennes leende var så stort och varmt att Judith nästan höll på att le tillbaks. Som tur var lyckades hon knipa ihop munnen i sista stund.

– Varsågod och stig in i stugan då! Jag ska bara hämta några ägg i källaren.

Judith gjorde som hon sa men behöll för säkerhets skull sin oberörda min tills hon klivit över den höga tröskeln. Väl inne kunde hon inte låta bli att spärra upp ögonen. Det var verkligen som på Skansen, nästan som i en sån där backstuga. Lågt i tak, så lågt att det inte hade behövts många centimeter till för att hon skulle fått huka sig, trägolv med randiga trasmattor kors och tvärs, en hård kökssoffa, broderade väggbonader, kakelugn i hörnet, gungstol … Det enda som fattades var spinnrocken.

Och så blev hon ointresserad igen för nu kom Elin in,

18

med en skål ägg i ena handen och en tillbringare mjölk i den andra.

– Jag tänkte vi skulle ha pannkakor, sa hon glättigt. Över kvällsmaten berättade Elin om torpet som hennes föräldrar lyckats skaffa sig efter många år som statare. Det hade varit Sofias och Karl Fredriks stora dröm, ett eget litet ställe, och ingen hade varit gladare än de när det äntligen blev deras. Efter föräldrarnas död var det Elin och hennes systrar som ägde det tillsammans, även om det mest var hon själv som tillbringade några längre perioder där. De andra bodde i Växjö så det var ju en bit också.

Judith lyssnade medan hon åt sina pannkakor med hallonsylt. De smakade faktiskt godare än de där hemma men det var väl för att hon var så hungrig. Elins prat var hon däremot inte så intresserad av, även om det var skönt med ett samtalsämne som inte brändes. Så kanske kvällen blev uthärdlig i alla fall.

Fast efter maten och släktpratet började Elin fråga ut Judith, vad hon gjorde, om hon fortfarande studerade eller hade börjat arbeta, vad hon tyckte om att göra på fritiden och massa sådana där frågor. Judith berättade motvilligt att hon gått en kontorskurs efter folkskolan, lärt sig skriva maskin, stenografera och sätta upp skrivelser och sådant, men att hon inte fått någon större användning för de kunskaperna än. Hon hade bara haft några tillfälliga skrivarbeten och förresten var det ju inte det som hon ville syssla med.

Och så la hon trotsigt till att hon tyckte om att gå på bio och att hennes favoritskådespelare var den rödhåriga Rita Hayworth.

Det var det närmaste de kom att snudda vid teaterskolan och de där pengarna igen. Mer än så blev det inte. Inget prat om det mest brännbara, adoptionen, heller. Flera 19

gånger under kvällen såg Elin ut som om hon ville säga något men tack och lov höll hon tyst. Judith hade ju gjort klart för henne att hon inte var intresserad.

Och när sextonåringen kände att hon inte orkade vara sval och behärskad så länge till, skyllde hon på att hon var trött efter resan och ville gå och lägga sig. Och det var faktiskt inte lögn. Judith var trött. Det hade varit en lång dag.

Dagen då hon träffat sin mor för första gången.

Vilka blå ögon hon hade … Precis som Judith själv.

20

Jag heter Judith, Judith Ek, och ska visst föreställa din dotter!

Så presenterar sig en sextonårig flicka för sin okända mor som hon letat upp i ett torp ute i skogen. Det är en solig vårdag år 1949 och Judith är inte intresserad av att få veta varför hon en gång blev bortadopterad. Hon vill bara ha pengar så att hon kan söka in på den där teaterskolan och bli en STJÄRNA! Fast riktigt så enkelt är det kanske inte ändå. Judith stöter på fler hinder än hon anat på sin väg mot målet.

Och vart leder den egentligen? Vad döljer sig bakom alla roller och ridåer?

Roller och ridåer är den sjunde fristående delen i serien om de småländska systrarna Andersson och deras barn.

ISBN: 978-91-7299-288-7

OPAL