9789172993334

Cornelia Funke

Opal

Fj채derklubben

R채VEN KOMMER!

www.opal.se

Originalets titel: DIE WILDEN HÜHNER FUCHSALARM © Text och illustrationer: Cornelia Funke, 1998 Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co. KG Översättare: Kerstin Dreborg Bokförlaget Opal AB Printed by Scandbook, Sweden, 2009 ISBN: 978-91-7299-333-4

Cornelia Funke

FJÄDERKLUBBEN

RÄVEN KOMMER! Översättning av Kerstin Dreborg

Opal

Frida lassade på sin andra portion lasagne på tallriken när telefonen ringde.

– Telofooon! skrek hennes lillebror Luki, och blev så ivrig att han spillde ut sin äppeljuice.

Fridas storebror Titus flinade och reste sig från bordet.

– Det är Fridas kille, ska vi slå vad? sade han och släntrade ut i hallen.

– Jag har ingen kille, för helsike! skrek Frida efter honom.

– Frida, svär inte, sade hennes pappa.

Luki höll fram sin ångande tallrik under hennes näsa.

– Blåth, Frida, läspade han.

Frida blåste och lyssnade ut mot hallen.

– Nämen Lotte, viskade Titus tillgjort i telefonen. Sen när kan fjäderfän prata i telefon?

I samma ögonblick stod Frida bredvid honom och slet telefonluren ur hans hand.

– Vad är det? frågade hon. F’låt men jag trodde …

– Räven kommer, Frida! viskade Lotte. Fattar du?

4

– Räven?

Frida tappade nästan telefonluren. Titus satt vid köksbordet igen, men han tittade nyfiket åt hennes håll. Hon vände snabbt ryggen åt honom.

– Ja, ja, räven! Lotte lät väldigt upprörd. Telefonkedja!

Brådskande klubbmöte klockan tre. Är er källare ledig?

– Ja, men … vad är det som har hänt? Vi har ju aldrig tidigare …

– Jag förklarar sen! viskade Lotte och lade på.

Frida stod där som om hon blivit träffad av blixten.

Räven kommer! På Fjäderklubbens hemliga språk betydde det extrem fara, livsfara! Bara i allra, allra värsta fall fick en medlem i Fjäderklubben varna för räven. Det var Lotte själv som hade hittat på den regeln. Frida tittade på telefonen med rynkad panna.

– Frida, kom och ät nu, sade hennes mamma. Lasagnen kallnar.

– Ja, ja, jag kommer, mumlade Frida. Jag måste bara ringa ett kort telefonsamtal först.

– Bogolowski, muttrade Elsa i andra änden.

– Räven kommer! viskade Frida.

– Va? sade Elsa häpet.

– Telefonkedja! viskade Frida. Vi ses klockan tre i vår källare.

– Åh herregud. Ja okej, jag … jag kommer såklart, stammade Elsa. Äh, vänta lite. Hur var det nu? Telefonkedja?

Ska jag ringa till Wilma eller till Melanie?

– Snälla Elsa! Frida stönade. Skriv upp det där nån 5

gång. Du ska ringa till Melanie, och hon ska ringa till Wilma, har du förstått?

– Ja, jovisst, hackade Elsa fram. Men räven? Vadå räven kommer? Är du säker? Vad är det som har hänt?

– Frida, sade hennes pappa, om du inte genast kommer och sätter dig vid bordet igen så lägger jag på luren åt dig.

– Vi ses i eftermiddag, viskade Frida och lade på. Sedan satte hon sig vid matbordet igen och petade i sin lasagne.

– Räven kommer! väste Titus i hennes öra.

– Lägg av, ditt pucko, mumlade Frida.

– Betyder det nåt speciellt på ert hemliga hönsspråk? fnös Titus.

Frida knuffade irriterat undan honom.

– Det har du inget med att göra.

Man får bara varna för räven om det handlar om liv och död, stod det i deras hemliga anteckningsbok. Hjälp.

Vem svävade i livsfara? Lotte? Idag på morgonen i skolan hade hon ju faktiskt slagit till den där tjejtjusaren i parallellklassen …

Luki drog i Fridas ärm och pratade med henne, men Frida lyssnade inte. Tjejerna i Fjäderklubben hade klarat av så mycket tillsammans – Lottes ilskna mormor, Melanies dåliga humör när hon upptäckte en finne på näsan, Elsas tårar när hennes föräldrar skildes, och alla hennes dieter, Wilmas ständiga skolstress och Pygméerna som

6

alltid retades med dem, men aldrig förr hade någon varnat för räven, aldrig någonsin!

Råttvarning, ja det hade förekommit, till exempel när Pygméerna hade snott Melanies dagbok. Och när killarna hade haffat Wilma när hon spionerade på dem, och de drog iväg med henne, då hade Lotte till och med utfärdat mårdvarning! Men räven! Nej, då måste det ha hänt något mycket värre.

Frida tuggade i sig sin kalla pasta. Planerade Pygméerna något alldeles ovanligt taskigt? Äsch, de var ju så fredliga just nu, förutom Tårtan då, och han, äsch …

Frida rodnade och försökte tänka på något annat. Lotte kanske hade problem med sin mammas nya knäppa kille?

Men bara för det skulle hon inte varna för räven! Nej, det var omöjligt.

En liten tjock hand strök över Fridas ansikte.

– Va ä en räv, Frida? frågade Luki. Äter rävar människor?

– Nä, de äter … Titus tog tag i fjädern som dinglade i ett band runt Fridas hals … fjäderfän!

Frida slog ilsket undan hans hand.

– Varför ska ni träffas i vår källare igen? viskade Titus i hennes öra. Har er töntiga hönsklubb inte fixat nåt rede än?

Frida gav honom bara en mördande blick.

– Va ä rede? frågade Luki och borrade ner sina små fingrar i Fridas lasagne. Har rävar också reden?

7

Frida stönade, tog bort Lukis hand från maten och torkade av lite sås från hans kind.

Tyvärr hade Titus rätt. Fjäderklubben hade inget högkvarter. Brädskjulet som de hade byggt på ödetomten bakom skolan hade rasat ihop vid den senaste höststormen, och en koja uppe i ett träd, som Pygméerna hade, kom över huvud taget inte i fråga för Fjäderklubben, eftersom Lotte var höjdrädd. Vilket hon i och för sig inte erkände. Det var för sorgligt. Vintern närmade sig med stormsteg och Fjäderklubben måste gömma sin hemliga anteckningsbok och sina skatter i hölådan under Wilmas marsvinsbur, och träffas i ett rum som egentligen var tänkt att spela bordtennis i. Där blev de jämt störda av Titus och hans jobbiga kompisar, eller så ramlade Luki rakt in i deras hemliga klubbmöten och frågade ”Kan jag också få ett kex?” och kluddade fina små figurer i deras hemliga anteckningsbok. Det var bara pest.

Och så nu Lottes telefonsamtal. Med varning för räven …

Herregud! tänkte Frida. Vad kan ha hänt?

8

Strax före klockan tre drog Frida igen lägenhetsdörren bakom sig och sprang nedför trapporna till ytterdörren.

För ovanlighetens skull spionerade inte någon av hennes bröder på henne. Titus grälade högt och ljudligt med mamma, och Luki var upptagen med att måla med tuschpenna på sin mage. Det dröjde inte länge innan de andra tjejerna i Fjäderklubben dök upp. Prick klockan tre kom Wilma, och två minuter senare drog Melanie och Elsa in sina cyklar i trapphuset.

– Kan vi ställa cyklarna här? flåsade Elsa. Hon blev jämt andfådd av att cykla.

Frida ryckte på axlarna.

– Tja, grannarna kommer att klaga förstås, men vadå?

– Den här förkylningen kommer att ta kål på mig, snörvlade Wilma. Jag har redan gjort slut på alla mina näsdukar.

Melanie lutade cykeln mot väggen och slängde till henne ett paket pappersnäsdukar.

– Har inte Lotte kommit än? frågade hon.

Frida skakade på huvudet. Elsa fnissade.

9

– Undrar vad hon har för ursäkt den här gången?

Wilma nös igen.

– Hallå, kan du nysa åt ett annat håll kanske? Jag har verkligen inte lust att springa runt med en knallröd näsa! fräste Melanie. Räven kommer! Bah! Jag var tvungen att avboka min tid hos hudspecialisten bara för det här larvet!

– Det är inget larv om Lotte varnar för räven, sade Wilma och tog av sig sin hjälm. Håller du på att få en ny finne, eller varför är du på så äckelpäckeldåligt humör?

Utan ett ord vände Melanie ryggen åt henne och började borsta sitt hår som blivit rufsigt i vinden.

– Vet du vad? Tårtan står där utanför, viskade Elsa till Frida. Han stirrar upp mot ditt fönster. Jag trodde att du hade gjort slut?

– Det har jag också, mumlade Frida. Men han tror att jag är ihop med nån annan. Helknäppt. Han ringer hem till oss hela tiden, frågar om jag är inne, om jag har besök. Fattar ni vilka kommentarer jag får av Titus?

– Spionerar han på dig? Vad romantiskt! Wilma nös i sin näsduk och öppnade dörren. Hon kikade försiktigt ut.

– Ser du honom? Elsa lutade sig fram över hennes axel.

Där står han, i porten mitt emot!

– Han kanske inte alls är här för Fridas skull. Wilma stack ut huvudet ännu lite längre genom dörren. Fred kanske har skickat ut honom för att spionera åt Pygméerna?

10

– Stå inte där och glo! Frida drog in dem båda två i trapphuset och smällde igen dörren.

– Spion? Vilket trams! Melanie fnös. Av en ren slump så råkar jag veta att Tårtan och Fred faktiskt är osams bara för att Tårtan smyger efter Frida hela tiden.

Fred var Pygméernas ledare.

Melanie böjde sig ner framför backspegeln på cykeln och rättade till lockarna i pannan.

– Fred har till och med hotat att portförbjuda honom från deras koja. Men Tårtan är galen av svartsjuka. Hon fnissade. Skriver han fortfarande kärleksbrev till dig?

Frida kastade en irriterad blick på henne.

– Vi är här för att Lotte har varnat för räven, sade hon.

Inte för Tårtans skull.

Sedan klev hon utan ett ord ner för källartrappen. De andra följde efter henne.

– När Frida sa ”räv” blev jag så rädd att jag höll på att tappa telefonluren, sade Elsa, och väjde för en spindel som dinglade ner från taket alldeles framför näsan på henne. Fattar ni varför Lotte varnar för räven?

– Näe. Frida låste upp dörren till källarrummet och tände ljuset. Hennes föräldrar använde bara rummet till att spela bordtennis i. Allt deras skräp stod uppe på vinden.

– Lotte kanske har sett en kidnappning, snörvlade Wilma, medan de skalade av sig sina jackor. Eller ett alldeles äkta överfall!

Melanie himlade med ögonen.

11

– Kolla, Titus har rivit ner våra affischer igen! sade hon.

På den kala källarväggen hängde nu bara ett enda tidningsurklipp. Ett recept, med bilder och allt, på stekt höns med mandel.

– Idioter! mumlade Wilma och slet ner bladet.

I ett hörn stod några plaststolar. Wilma och Elsa släpade fram fem stycken och ställde dem vid bordtennisbordet, medan Frida sprang upp igen för att hämta fika.

– Hoppas du inte har några brorsor med dig tillbaka! ropade Elsa efter henne.

Melanie suckade och slängde sig ner på en stol. Hon blinkade mot den kala glödlampan som hängde i källartaket.

– Väldigt hemtrevligt, mumlade hon. Det är verkligen otroligt hemtrevligt här.

Frida kom tillbaka utan bröder men med en fullpackad bricka.

– Jag hade tur. De är fullt sysselsatta där uppe. Titus hjälper mamma att tvätta bort tuschfärg från Lukis mage. Varsågoda!

Hon ställde brickan på bordtennisbordet.

– Varm fläderbärssaft och pepparkakor! Som omväxling till te och kex.

– Det är bra mot förkylningar, va? frågade Wilma förhoppningsfullt, och nös igen.

Melanie rynkade misstänksamt på näsan.

12

– Pygméerna målar sin koja svart, berättade hon. Det är snyggt.

– Jag hör att Melli som vanligt är väl uppdaterad vad gäller killarnas förehavanden, sade Lotte bakom henne, sparkade igen dörren med foten, trängde sig mellan Melanie och Elsa och satte sig bredvid Frida på bordtennisbordet.

– Förlåt att jag är sen, men det stod två tanter utanför vår dörr. De måste absolut berätta för mig om jordens undergång. De vägrade att släppa förbi mig.

– Du har haft bättre ursäkter, muttrade Melanie. Och hur många gånger måste jag tala om för dig att du inte ska kalla mig Melli? Varför varnar du för räven, förresten?

– Märker du? Barbie håller på att få nya finnar! viskade Wilma till Lotte.

Melanie blängde på henne och blev röd som en tomat i ansiktet. Lotte såg bara dyster ut. Hon rättade till sin tandställning.

– Jag varnade för räven, sade hon, medan Frida hällde upp en mugg fläderbärssaft åt var och en av dem, för att …

– Vänta! Wilma slet fram en anteckningsbok ur sin ryggsäck. Hela omslaget var täckt av fastklistrade hönsfjädrar. Jag måste ju föra protokoll!

– Glöm protokollet, Wilma! fräste Lotte. Det är varning för räven. Minns du inte vad det betyder? Det är på liv och död.

Elsa satte fläderbärssaften i halsen. Frida höll andan, 13

och Wilma tuggade frenetiskt på sin penna. Det var bara Melanie som rynkade pannan.

– Äsch, kom igen, sade hon. Sluta spela teater nu. Du varnade för räven för att vi säkert skulle komma hit alli­ hopa. Är det Tårtan det handlar om?

– Skitsnack! Lotte flög upp. Tårtan är inte ens värd en råttvarning. Han …

– Vänta … Melanie knäppte med fingrarna. Din mammas nya kille vill adoptera dig! Det är det det handlar om!

– Melanie, för fasen, lägg av! fräste Lotte.

Frida märkte att Lotte hade svårt att hålla tårarna borta. Det hände inte ofta. Lotte var inte en sån lipsill som Elsa och Frida.

– Mormor ska slakta hönorna, sade hon utan att se på de andra. Alla femton. Redan nästa vecka. Det är väl en anledning att varna för räven, eller?

14

Fjäderklubbens medlemmar får fullt upp: Mormor Slättberg vill slakta sina höns. Alla 15! Lotte och hennes vänner kan natur-ligtvis inte tillåta något sådant. Det gäller att komma på en plan och rädda hönorna. Även Pygméerna har problem: deras högkvarter är hotat. Willi kan inte acceptera det och hamnar i trubbel.

Idéer, mod, samarbete – det krävs från både Fjäderklubben och från Pygméerna.

Omslagsfoto: Bavaria Filmverleih- und Produktions- GmbH

ISBN: 978-91-7299-333-4

Opal