9789172993655

Pernilla Oljelund

CORNELIA N O S S L R A K Ohyggligt Deprimerad – Jublande Lycklig

Böckerna om Cornelia: Cornelia Karlsson Ohyggligt Deprimerad – Jublande Lycklig Cornelia K. Komplett Förvirrad – Totalt Fokuserad Cornelia K. Noll Koll – Full Kontroll

www.opal.se

© Pernilla Oljelund, 1999, 2009 © Omslag Eva Jais-Nielsen, 2009 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Falun 2009 ISBN 978-91-7299-365-5

Pernilla Oljelund

Cornelia Karlsson Ohyggligt Deprimerad – Jublande Lycklig

Opal

1 Kill-Magneterna Vi hade dubbeltimme i bild och ena tumnageln, som jag hade lyckats få upp flera millimeter, var ett minne blott. Trots ett tjockt lager nyinhandlat och nypåsmetat Stopp & Väx.

Typiskt. Jag hade naglar som inte ens Stopp & Väx bet på. Kanske höll jag på att bli immun mot Stopp & Väx? Tänk om det var så, att jag utvecklat tolerans och behövde starkare saker?

Nej. Jag tröståt, det var den enkla sanningen.

Andra vräker i sig chips och ostmackor när livet går dom emot. Jag glufsar naglar – med eller utan illasmakande medel. En nagelbulimiker, helt enkelt.

Jag försökte stänga öronen så gott det gick, medan Hennahäxan (som Tove och jag döpt bildläraren till) vaggade runt i klassrummet och malde på om att vi skulle ”agera fritt och obundet” och ”lära känna materialet”.

Deprimerad betraktade jag det som i början av timmen var tänkt att bli ett tjusigt collage av silkespapper och lim, föreställande regnbågen. Just det verk som skulle fått Hennahäxan att för första gången upptäcka min talang.

Stum av beundran skulle hon visat upp den fantastiska skapelsen för resten av klassen. Imponera-

5

de mumlanden och suckar skulle hörts. Och till sist skulle Hennahäxan tagit till orda. Aldrig hade hon kunnat ana … nej, aldrig … en verklig konstnär … en Picasso … en Matisse … Cornelia Karlsson!

Nåja. Hon kan åtminstone inte klaga på att jag inte lärt känna materialet, konstaterade jag vid åsynen av den klafsiga sörjan framför mig.

För att inte tala om det där med att agera fritt och obundet. Sörjan var just på väg att frigöra sig från pappret och flyta ut över bänken. Det hela var misstänkt likt uppspydd risgrynsgröt.

Jag försjönk i dystra funderingar över livets orättvisor. Med tanke på hur uselt jag klarar mig i dom flesta läsämnen, borde jag åtminstone fått bli duktig på teckning, musik eller gympa. Jag menar, brukar det inte vara så? För att det ska jämna ut sig liksom?

– Nej, usch titta inte, snälla fröken, min blev så ful, hördes nu från bänken snett framför mig.

Urk. Sofia K. förstås. Som i vanlig ordning låtsades tycka att hon gjort en totalt misslyckad teckning.

Fast hon mycket väl visste att den var snyggare än alla andras. Allt för att håva in extra beröm.

– Varför säger du så, den här var ju fantastisk, kraxade nu mycket riktigt Hennahäxan och höll beundrande upp Sofia K:s perfekta collage.

– Tycker du? Nej, fy. Jag tycker att den blev så himla kladdig.

6

– Den är väl inte kladdig, den är jättefin, bredde Hennahäxan på. Du ska inte underskatta dig själv, Sofia.

Morr. Insåg tanten inte att Sofia K. hör till dom människor som aldrig underskattar sig själva? Som har fullt upp med att vara Äckligt Perfekta?

Tydligen inte, för smörandet fortsatte en stund till innan Hennahäxan vaggade vidare i sitt lilafärgade sjok (gissningsvis skulle det föreställa en byxdress). Naturligtvis utan att bevärdiga min uppspydda risgrynsgröt med så mycket som en blick.

Sofia K. vände sig med ett litet självgott leende till Sofia R. Dom började viska och fnissa. Men jag hörde inte om vad, för just då singlade en lapp ner på min bänk.

Var god förklara för mig meningen med collage av silkespapper. Avlider av tristess samt kladdiga fingrar.

Svar till: Frasse Fikon, agent 005 P.S. Vad är det för mat idag?

Hennahäxan måste ha anat oråd. Plötsligt styrde hon stegen rätt mot min bänk. Jag gömde snabbt lappen under collaget och försökte se djupt och konstnärligt fundersam ut.

Det lyckades tydligen. Med ett olidligt upp-

7

muntrande småleende passerade hon – och jag kunde återgå till väsentligheterna.

Hur kan du bry dig om kladdiga fingrar när vi skapar Stor Konst?

Panerad fisk. Fråga mig bara inte VAD den är panerad i. Limrester från collagen? Hennahäxans mjäll?

Ska vi gå till McDonald´s på lunchrasten? Jag kan lämna in mitt collage som källsorterade sopor. Ingen kommer att se skillnad.

Vänligen Fikon Fransson, agent 006 I ett obevakat ögonblick skickade jag iväg lappen mot Tove, som läste och nickade mot mig. Jag kände mig genast lite gladare.

En timme senare satt vi med varsin trivsamt geggig cheeseburgare och milkshake på McDonald´s i centrum. Vi hade lyckats korpa åt oss bästa bordet – längst inne i ett hörn, omgivna av skyddande palmer av naturtrogen plast.

– Varför bry sig om Hennahäxan? undrade Tove.

Vad finns det för anledning att bry sig om någon som inte ser direkt att Sofia K. är ett kräkmedel?

Svar: ingen anledning!

8

Tove tog en obekymrad slurk på chokladmilkshaken och fiskade upp en rykande färsk veckotidning ur väskan.

– Här, sa hon nöjt, finns svaren på alla våra frågor. Titta: ”Är du en Kill-Magnet? Gör vårt test och upptäck hur stark din dragningskraft är.”

– Det vet jag redan, sa jag. Min är obefintlig. Precis som tumnageln.

– Så, så, sa Tove obarmhärtigt. Vill du få Jonatan på kroken eller inte?

Det ville jag gärna. Kanske inte på kroken direkt, det lät lite väl kallblodigt, men han fick gärna bli djupt och varaktigt förälskad i mig.

Jonatan gick i Toves och min parallellklass, hade dom mest otroliga bruna ögon och var min tillkommande. Problemet var bara att han inte visste om det än. Verkade totalt okunnig om saken, faktiskt.

Inte så att jag inte anade att projektet var så gott som dödsdömt. Vad skulle Jonatan se i mig? Mer än det alla ser, förstås, när dom för ovanlighetens skull tittar till på mig. Råttfärgat hår, blå ögon, blekfnasig hy, obefintlig rumpa och ännu obefintligare naglar.

Anledningen till att jag ändå hyste ett pyttesvagt hopp om Jonatan, var att han faktiskt hade frågat chans på mig. En gång för hundra år sedan, när vi gick i femman.

Visserligen hade jag sagt nej, i rena förskräckel-

9

sen. Och visserligen hade han förmodligen drabbats av hjärnsläpp vid det aktuella tillfället, och ångrat sig minuten efteråt.

Men ändå. Jag menar: tänk om. Tänk om Jonatan på något mirakulöst vis hade sett bortom mitt menlösa yttre, och upptäckt min Inre Skönhet? Om vi var Tvillingsjälar, och han insett det redan i femman men sedan dess hållits tillbaka av Sårad Stolthet? Två skepp som gått om varandra i dimman liksom?

Det var ju faktiskt möjligt. Inte troligt, det ska medges. Men möjligt.

Kruxet var som sagt bara att Jonatan verkade vara fullständigt omedveten om både min existens och om hela skeppsproblematiken.

Jag var helt enkelt tvungen att samla mod och få honom att lägga märke till mig. Det var antingen det, eller så fick jag gå runt och tråna patetiskt resten av skoltiden.

– Okej då, sa jag till Tove. Hit med tidningen.

Tove är slav under olika slags tester och horoskop i tidningen. Jag har försökt tala allvar med henne om saken. Men hon vägrar lyssna.

Hon harklade sig högtidligt med pennan i högsta hugg.

– ”Din äldre bror har en snygg kompis …”

– Jag har ingen äldre bror, påpekade jag. Bara en yngre, som jag önskar att jag inte hade.

10

– Nu råkar detta vara hypotetiskt, svarade Tove.

Använd fantasin, pucko. Eller, som Hennahäxan skulle säga, tänk fritt och obundet. ”Din äldre bror har en snygg kompis som verkar intresserad av dig.

Vad gör du?”

– Misstänker att han behöver glasögon, föreslog jag.

– Snälla Nela.

– Eller att han är utsänd från företaget som tillverkar Stopp & Väx. Dom borde ha ett visst intresse av mig, som ett hopplöst fall liksom …

– Tänker du vara allvarlig eller inte?

– Förlåt.

– Du har tre alternativ att välja mellan. ”A: Ingenting, du är alldeles för blyg för att ta första steget.

B: Ber din bror sondera terrängen. C: Tar saken i egna händer och bjuder ut honom.”

– Definitivt inte C i alla fall, sa jag.

– Varför inte? sa hon. Om han verkar intresserad?

Det där är Tove Källberg i ett nötskal. Går bara rätt på, vad det än gäller. Hon skulle aldrig (till skillnad från mig) gå och gräva ned sig för futtiga detaljer – som uselt självförtroende eller obesvarad kärlek. Sådant tycker hon är brottsligt slöseri med tid.

Tove är alltid förälskad. Och hon har alltid en plan. Vem hon är förälskad i, och hur planen ser

11

ut, varierar däremot från vecka till vecka. Det finns bara en sak man kan vara säker på. Tove är inte den som sitter och rullar tummarna och väntar på att saker och ting ska hända.

Den här veckan var det gympavikarien som gällde. Och det berodde på att hon läst i något horoskop om att kärleken väntade på henne i form av en mogen kille. Sedan dess var hon orubbligt övertygad om att dom två var som gjorda för varandra. Även om han råkade vara dubbelt så gammal.

– Det kanske skulle vara något, sa hon fundersamt. Alternativ C, alltså. Jag tar helt enkelt ett stadigt tag om hans visselpipa och frågar förföriskt om vi ska gå på bio.

– Då meddelar du mig först så att jag kan se till att befinna mig minst två mil bort, sa jag varnande.

Han kommer att garva ihjäl sig.

– Ska jag göra, sa Tove glatt. Nå. Vad blir det nu?

A eller B? – B, svarade jag efter lite betänketid. Det verkar lagom ofarligt, att be sin brorsa sondera terrängen.

– Kruka, sa hon och kryssade för B på mig och C på sig själv. Okej: ”Det börjar en ny kille i klassen, en riktig pudding. Vad gör du?”

– Ingenting, svarade jag sanningsenligt. Jag gillar inte pudding.

Tove ignorerade kommentaren och fortsatte: – ”A: Kollar in honom i smyg och rodnar om han

12

vänder sig om. B: Tar reda på om han är med i någon klubb och går med du också.”

Jag skrattade rått.

– Där har vi det, sa jag. Att jag inte tänkt på det förut. Jag går med i samma basketlag som Jonatan förstås! Jag kan riktigt se det framför mig. En blick på mina lurviga i sportshorts och han faller som en fura. Det kan bara inte misslyckas. Vilket toppentips!

– Slipp då, sa Tove. Vad tror du om C? ”Tar reda på var han bor och väntar utanför tills ni råkar stöta ihop.”

Tove och jag gick in i tanken på oss själva på spaning utanför diverse hus. Lite som i en amerikansk deckare, ni vet. Sittande i en parkerad gammal skåpbil, med uppfällda trenchcoatkragar. Solbrillor på, fast det är natt. Chokladdonuts och kinamat i kartonger på instrumentbrädan.

Vi skulle sitta tysta för det mesta. Då och då skulle vi fälla hårdkokta kommentarer, och kalla varandra vid efternamn. Hey, Karlsson – skulle Tove säga. What time is it? Yo, Källberg – skulle jag svara.

Why don’t you just shut the fuck up?

Plötsligt rasslade det till i buskaget bredvid oss. Ja, inte utanför vår skåpbil alltså – utan i plastbuskaget bredvid vårt bord. Hade det suttit några där? Det hade vi inte märkt.

13

Inte förrän vi nu såg vilka som reste sig upp därifrån. Tack och lov inte Jonatan – men däremot två av hans bästa kompisar. Två killar som i vanliga fall inte ägnar vare sig Tove eller mig en blick, men som nu tittade flinande rakt på oss.

Panik. Jag famlade efter tidningen, som låg framför oss med testet uppslaget. Men för sent. Den ene av killarna hade redan nappat åt sig den, och skärskådade nu rubriken. Den framstod plötsligt som det dummaste och mest ytliga som någonsin tryckts.

– ”Är du en Kill-Magnet?”, läste han högt och flinade ännu mer och vände sig till sin polare. Vad tycker du? Är dom det?

Tove fann sig först. Ryckte tillbaka tidningen och såg på dom med överlägsen blick.

– Vi hade faktiskt en privat konversation, sa hon kallt.

Det måste ha gjort susen, för dom tog sina brickor och försvann flabbande mot utgången.

Jag satt kvar och förbannade livet, mig själv – och dom där idiotiska plastpalmerna som lurar en att tro att man sitter ifred. Vem skapar sådana tingestar och i vilket syfte?

Mitt liv var över. Eller åtminstone mina chanser att någonsin möta skeppet Jonatan i dimman. Hans kompisar skulle säkert berätta och tillsammans

14

skulle dom flabba sig fördärvade åt den där patetiska barnrumpan Cornelia i parallellklassen. Och det var rätt åt mig.

– Tänk så här, sa Tove. Det här kan mycket väl vara det bästa som hänt dig och Jonatan.

– Du har rätt, sa jag uppgivet. Det är lika bra att jag ser sanningen i vitögat. Jonatan kommer aldrig, inte på hundra miljoner år …

– Nej, nej, nej, avbröt Tove. Jag menar att det var precis det här som behövdes! Betänk alternativen.

A: hans kompisar hörde allting vi pratade om.

– Börja inte nu igen, sa jag som fått nog av svarsalternativ – och inte hade någon större lust att betänka att Jonatans kompisar skulle hört mina utläggningar om sportshorts och annat.

– Om dom nu hörde, fortsatte Tove oförtrutet, och berättar för Jonatan kommer han att bli jättesmickrad! Och få upp ögonen för dig! Och i så fall var det precis vad som behövdes. En liten puff i rätt riktning!

– Finns det något B-alternativ? frågade jag trött.

– Visst. Dom hörde absolut ingenting. Nada. Inte ett smacka-roo!

– Men dom såg, invände jag. Dom såg att vi ägnar lunchrasterna åt barnsliga tester. Och kommer förmodligen ändå att upplysa Jonatan om att vi är pinsammast i plugget.

– Vadå barnsliga tester? undrade Tove. Han

15

tycker säkert bara att det är spännande. Inser plötsligt att du är en Sökande Människa, och blir intresserad bara därför.

Tove vek ihop tidningen.

– Dessutom har vi ju bevisat att vi är tvättäkta Kill-Magneter, sa hon. Jag menar, vi satt bara här fredligt vid vårt bord. Zapp, sa det bara, så kom det två killar. Eller hur?

Hmm. Säga vad man vill om Tove, men optimist är hon.

16

CORNELIA KARLSSON HAR all anledning att vara Ohyggligt Deprimerad: 1. Naglarna är nedbitna (och det kan verka underligt att ha vantar på sig inomhus).

2. Killen hon är kär i har just blivit ihop med en Äckligt Perfekt tjej (och kommer förmodligen aldrig att upptäcka Cornelias Inre Skönhet).

3. Bästisen Tove tror att svaret på livets alla frågor finns i horoskop i veckotidningar (och det finns inga gemensamma behandlingshem för nagelmissbruk och veckotidningsmissbruk).

Cornelia vet precis hur hon ska göra för att bli Jublande Lycklig. Om bara verkligheten kunde uppföra sig som i hennes drömmar.

Första boken i den populära och kritikerhyllade serien om tankfulla, nagelbitande Cornelia Karlsson – som översatts till flera språk. »Något så ovanligt som en riktigt rolig bok för tjejer.« aftonbladet »Jag väljer Cornelia Karlsson … och önskar alla tjejer kring högstadiet ett gott garv … en vanlig tjej med integritet – och som sagt: humor.« svenska dagbladet OPAL ISBN: 978-91-7299-365-5