9789173517331

Av Joe Abercrombie har utgivits

första lagen Det lockande stålet, bok 1 Det lockande stålet, bok 2 Man bör förlåta, bok 1 Man bör förlåta, bok 2 Det yttersta argumentet, bok 1 Det yttersta argumentet, bok 2

2

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 2

11-04-29 13.32.55

Översättning Ylva Spångberg

3

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 3

11-04-29 13.32.56

Antalet döda z Det var tyst i byn. De få husen, byggda av gammal sten och med mossbevuxna skiffertak, verkade övergivna. De enda levande varelserna på de omgivande åkrarna, de flesta nyskördade och nyplöjda, var en handfull ömkliga kråkor. Bredvid Ferro knarrade klockan i tornet lågt. Ett par lösa fönsterluckor svängde och slog. Några hoprullade löv föll för en vindby och fladdrade sakta ned på det tomma torget. Vid horisonten reste sig tre mörka rökpelare precis lika sakta upp mot den tunga himlen.

Gurkherna var på väg, och de hade alltid älskat att bränna upp saker. ”Maljinn!” Major Vallimir stod nedanför, inramad av falluckan, och Ferro blängde ned på honom. Han påminde henne om hur Jezal dan Luthar varit första gången hon träffade honom. Ett knubbigt, blekt ansikte fullt av den där retfulla blandningen av panik och arrogans.

Det var mycket tydligt att han aldrig förr hade lagt sig i bakhåll ens för en get, och än mindre för gurkhiska spejare. Men han låtsades ändå att han visste bäst. ”Ser du någonting?” väste han åt henne, för femte gången på en timme. ”Jag ser att de är på väg”, morrade Ferro till svar. ”Hur många?” ”Fortfarande ett dussin.” ”Hur långt bort?”

7

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 7

11-04-29 13.32.56

”Kanske femton minuters ritt nu, och de kommer inte hit fortare för att du frågar.” ”När de har kommit till torget ger jag signalen. Jag klappar i händerna två gånger.” ”Om du nu lyckas träffa ena handen med den andra, skäring.” ”Jag har sagt åt dig att inte kalla mig så!” En kort tystnad. ”Vi måste ta en av dem levande, för förhör.”

Ferro rynkade på näsan. Hon hade ingen större lust att ta några gurkher levande. ”Det får vi väl se.”

Hon vände blicken mot horisonten igen, och mycket snart hörde hon hur Vallimir viskade order till några av sina män. Resten av styrkan var utspridd i de andra husen, gömde sig där. En udda samling överblivna soldater. Några var veteraner, men de flesta var ännu yngre och nervösare än Vallimir själv. Ferro önskade, och inte för första gången, att de hade haft Niofingrar med sig. Vare sig man gillade honom eller inte kunde ingen neka till att han visste vad han gjorde. Ihop med honom hade Ferro vetat vad hon kunde vänta sig.

Solid erfarenhet eller, stundtals, mordiskt ursinne. Bådadera skulle ha varit till nytta.

Men Niofingrar var inte där.

Så Ferro stod ensam i klocktornets stora fönster, tittade ut över Midderlands böljande fält och såg hur ryttarna närmade sig. Ett dussin gurkhiska spejare som travade i lös formering längs en liten väg.

Slingrande fläckar på en ljus strimma mellan lappar av mörk jord.

De saktade in när de hade kommit förbi den första ladan, och där spred de ut sig. I en stor gurkhisk här fanns det alltid soldater från kejsardömets alla hörn, kämpar från ett dussin olika erövrade provinser. De här tolv spejarna var kadirer, att döma av deras långa ansikten, smala ögon och mönstrade sadelväskor, och de var lätt beväpnade med bågar och spjut. Det skulle inte bli mycket till hämnd att döda dem, men alltid något. Det skulle fylla upp lite för tillfället.

Fylla upp där det hade varit tomt alldeles för länge.

En av dem ryckte till när en kråka flaxade upp från ett tanigt träd.

Ferro höll andan, säker på att Vallimir och någon av hans klumpiga skäringar skulle välja det ögonblicket att snava över varandra. Men allt var bara tyst när ryttarna försiktigt letade sig in på byns torg.

8

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 8

11-04-29 13.32.56

Deras ledare höll ena handen höjd som maning till vaksamhet. Han tittade rakt upp på henne men såg ingenting. Arroganta idioter. De såg bara det som de ville se. En by som alla hade flytt från, tillintetgjorda av fruktan för kejsarens makalösa armé. Hon knöt handen hårt runt bågen. De skulle få lära sig.

Hon skulle lära dem.

Ledaren hade tagit fram ett fyrkantigt, sladdrigt papper och stirrade på det som om det var ett meddelande på ett språk han inte förstod. En karta, kanske. En av hans män höll in hästen, gled ur sadeln och ledde hästen i tyglarna mot en mossbevuxen vattenho.

Ytterligare två satt avslappnade på sina hästar, pratade och flinade, viftade med händerna och skojade. En fjärde petade naglarna med en kniv. Ytterligare en red långsamt runt torgets ytterkant, böjde sig ned från sadeln och kikade in genom husens fönster. Letade efter något att stjäla. En av männen brast ut i högljudda skrattsalvor.

Då ekade två skarpa klappningar från husen.

Spejaren vid vattenhon fyllde just sin fältflaska när Ferros pil sjönk in i bröstet på honom. Flaskan föll ur hans hand och glittrande droppar stänkte ur öppningen. Armborst skallrade i fönstren. Spejarna vrålade och stirrade vilt omkring sig. En häst snubblade åt sidan och föll. Dammet yrde om dess sparkande hovar, och ryttaren klämdes skrikande under den.

Unionssoldater stormade ut från husen, tjutande och med spjuten redo. En av ryttarna hade dragit svärdet till hälften när han genomborrades av en armborstskäkta och slappt föll ur sadeln. Ferros andra pil träffade en annan i ryggen. Den som hade petat naglarna blev avkastad av hästen och snavade upp lagom för att se en Unionssoldat komma emot honom med ett spjut. Han slängde ifrån sig kniven och sträckte upp armarna, men för sent. Han blev genomränd ändå, och spjutspetsen stack blodig ut ur ryggen på honom när han föll.

Två av dem galopperade tillbaka åt det håll som de hade kommit från. Ferro siktade på en, men när de nådde fram till den smala gatan sträcktes ett rep rakt över den. Båda två vräktes ur sadlarna, och en Unionssoldat rycktes tjutande ut från ett hus och släpades med några steg på mage med repet hårt åtdraget om armen. Ferro träffade en av spejarna mellan skulderbladen med en pil när han försökte häva 9

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 9

11-04-29 13.32.56

sig upp från marken. Den andre släpade sig omtöcknad några steg innan en Unionssoldat högg honom i huvudet med ett svärd så att bakhuvudet blev hängande.

Av de tolv spejarna kom bara ledaren undan från byn. Han sporrade hästen mot ett smalt staket mellan två hus och hoppade över det, och hovarna smällde mot översta slanan. Han galopperade iväg över den sträva stubben på en nyslagen åker, tätt tryckt mot hästens hals och med hälarna hårt pressade mot dess sidor.

Ferro siktade långsamt och stadigt, och hon kände hur ett flin drog i mungiporna. På en enda sekund bedömde hon hur han satt i sadeln, hästens fart, tornets höjd, vinden mot ansiktet, pilens tyngd, spänningen i träet, strängen som skar in i läppen. Hon såg hur pilen flög iväg som en snurrande, svart flisa mot den grå himlen, och hästen rusade fram för att möta den.

Ibland är Gud generös.

Ledaren krökte på ryggen och föll ur sadeln. Han rullade runt, runt på den dammiga jorden, och lera och halmstrån flög upp omkring honom. Hans skrik av smärta nådde Ferro en sekund senare, och hon drog upp läpparna till ett grin. ”Ha!” Hon slängde bågen över axeln, klättrade nedför stegen, hoppade ut genom fönstret på baksidan och rusade ut över åkern.

Stövlarna dunsade i den mjuka jorden mellan tuvorna av stubb och hon grep hårt om svärdsfästet.

Mannen kved på marken när han försökte släpa sig mot sin häst.

Han hade förtvivlat krokat ett finger i stigbygeln när han hörde Ferros snabba steg bakom sig, men ramlade ihop med ett tjut när han försökte dra sig upp. Han låg på sida när hon kom framspringande och drog svärdet ur skidan med ett argt väsande. Han vände blicken, vild av smärta och fruktan, mot henne.

Ett mörkt ansikte, som hennes eget.

Ett alldagligt ansikte tillhörande en fyrtioårs man, med glest skägg, ett blekt födelsemärke på ena kinden och kakor av damm på den andra. Pannan glänste av svettpärlor. Hon ställde sig över honom, och solskenet glimmade på det krökta svärdets egg.

Så upptäckte hon att hon hade sagt: ”Ge mig ett skäl att låta bli.”

Konstigt att hon hade sagt det, och till en soldat i kejsarens armé av 10

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 10

11-04-29 13.32.56

alla människor. I hettan och dammet i Kantas ödeland hade hon inte haft för vana att ge någon en chans. Kanske hade någonting inom henne förändrats där ute i den våta och ödelagda västern.

Han stirrade uppåt en sekund, med darrande läppar. ”Jag …”, kraxade han. ”Mina döttrar! Jag har två döttrar. Jag ber om att jag ska få se dem gifta sig …”

Ferro rynkade pannan. Hon borde inte ha låtit honom börja prata.

En far med döttrar. Precis som hon en gång hade haft en far, varit en dotter. Den här mannen hade inte gjort henne något ont. Han var inte gurkhisk, inte mer än hon själv. Han hade antagligen inte valt att strida eller haft något annat val än att göra som den mäktige Uthman-ul-Dosht befallde. ”Jag ska … jag svär vid Gud … jag ska resa hem till min hustru och mina döttrar …”

Pilen hade träffat honom precis under axeln, gått tvärs igenom hans kropp och brutits av när han föll till marken. Hon såg det splittrade skaftet under hans arm. Den hade missat lungan, lät det som när han pratade. Den skulle inte döda honom. I alla fall inte med en gång. Ferro kunde hjälpa honom upp på hästen, så kunde han rida iväg och ha en chans att överleva.

Spejaren höll upp en darrande hand, och blod hade stänkt ut över hans långa tumme. ”Snälla … det här är inte mitt krig, jag …”

Svärdet skar ut ett djupt sår i hans ansikte genom munnen och krossade underkäken. Han gav till en väsande jämmer. Nästa hugg klöv skallen till hälften. Mörkt blod vällde ut på den mörka jorden när han rullade runt och krafsade i åkerns korta stubb. Svärdet slog sönder hans bakhuvud och han blev stilla.

Ferro var tydligen inte på barmhärtigt humör i dag.

Den slaktade spejarens häst stirrade på henne. ”Vad är det?” fräste hon. Kanske hade hon förändrats där ute i väster, men ingen kan förändras så mycket. En soldat mindre i Uthmans armé var bra, varifrån han än kom. Hon behövde inte ursäkta sig. Särskilt inte för en häst. Hon tog tag i tyglarna och ryckte i dem.

Vallimir kanske var en idiotisk skäring, men Ferro blev tvungen att medge att han hade klarat bakhållet bra. Tio spejare låg döda på bytorget. Deras sönderrivna kläder fladdrade lätt i brisen, deras blod 11

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 11

11-04-29 13.32.56

var utsmetat över den dammiga marken. Den ende skadade från Unionen var dumskallen som hade slitits med i sitt eget rep och som nu var full av damm och skråmor.

Ett bra dagsverke hittills.

En soldat petade på ett av liken med stöveln. ”Jaså, är det så här gurkherna ser ut? Inte så skrämmande nu.” ”De är inte gurkher”, sade Ferro. ”Kadiriska spejare som tvingats in i armén. De ville inte komma hit, inte mer än ni ville ha dem här.”

Mannen stirrade på henne, förbryllad och irriterad. ”Kanta är fullt med folk. Alla som har brun hy är inte gurkher, eller ber till deras Gud eller böjer sig för deras kejsare.” ”De flesta gör det.” ”De flesta har inget val.” ”De är ändå fienden”, hånflinade han. ”Jag sade inte att vi ska skona dem.” Hon trängde sig förbi och tillbaka genom dörren till huset med klocktornet. Vallimir hade tydligen lyckats ta en fånge i alla fall. Han och några andra stod i en nervös klunga runt en av spejarna, som stod på knä med armarna hårt bakbundna. Han hade en blodig skråma ned över ena kinden och stirrade uppåt med den uppsyn som fångar brukar ha.

Rädd. ”Var … finns … arméns … huvudstyrka?” frågade Vallimir nu. ”Han talar inte ditt språk, skäring”, fräste Ferro, ”och det hjälper inte att skrika.”

Vallimir vände sig argt mot henne. ”Vi kanske borde ha tagit med någon som talar kantiska”, sade han med stor ironi. ”Kanske det.”

Det blev tyst en lång stund medan Vallimir väntade på att hon skulle säga något mer, men hon teg. Till sist drog han en lång suck. ”Talar du kantiska?” ”Självklart.” ”Kan du då vara snäll och ställa några frågor för vår räkning?”

Ferro fnös till. Slöseri med tid, men om det måste göras var det bättre att göra det genast. ”Vad ska jag fråga om?” ”Ja … hur långt borta den gurkhiska armén är, hur många de är, vilken väg de tar, du vet …”

12

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 12

11-04-29 13.32.56

”Hm.” Ferro satte sig på huk framför fången och såg honom stadigt i ögonen. Han stirrade tillbaka, hjälplös och rädd, och säkert undrade han vad hon gjorde ihop med de här skäringarna. Det undrade hon själv också. ”Vem är du?” viskade han.

Hon drog kniven och höll upp den. ”Du ska svara på mina frågor, annars dödar jag dig med den här kniven. Det är vem jag är. Var är den gurkhiska armén?”

Han slickade sig om läpparna. ”Kanske … två dagsmarscher bort, i söder.” ”Hur många?” ”Fler än jag kan räkna. Många tusen. Människor från öknen, från slätterna, från …” ”Vilken väg tar de?” ”Jag vet inte. Vi fick bara order om att rida till den här byn och se om det var tomt här.” Han svalde, och hans svettiga adamsäpple guppade upp och ned. ”Min kapten kanske vet mer …” ”Sss”, väste Ferro. Hans kapten skulle inte berätta något för någon nu när hon hade huggit sönder huvudet på honom. ”Många”, fräste hon åt Vallimir på allmänna språket, ”och många fler som kommer efter, två dagsmarscher bort. Han vet inte vilken väg de tar. Och nu?”

Vallimir gned sin lätta skäggstubb. ”Ja … vi borde väl ta med honom tillbaka till Agriont. Överlämna honom till inkvisitionen.” ”Han vet ingenting! Han kommer bara att försinka oss. Vi borde döda honom.” ”Han kapitulerade! Att döda honom nu vore inget annat än mord, krig eller ej.” Vallimir vinkade åt en av soldaterna. ”Jag tänker inte ta det på mitt samvete.” ”Det tänker jag.” Ferros kniv gled smidigt in i spejarens hjärta och ut igen. Hans mun och ögon spärrades upp stort. Blodet bubblade genom det sönderskurna skjortbröstet och spred sig snabbt i en mörk ring. Han glodde på det och gav till ett långt, sugande läte. ”Glugh …” Huvudet sjönk bakåt, kroppen föll ihop. Ferro vände sig om och såg hur soldaterna stirrade på henne, och deras bleka ansikten var uppblåsta av chock. En jäktig dag för dem, kanske. De hade mycket att lära, men de skulle snart vänja sig.

13

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 13

11-04-29 13.32.56

Antingen det, eller också skulle gurkherna döda dem. ”De vill bränna era gårdar, era byar och era städer. De vill göra era barn till slavar. De vill att alla i världen ska be till Gud på samma sätt som de gör och använda samma ord som de gör, och att ert land ska bli en provins i kejsardömet. Det vet jag.” Ferro torkade av knivbladet på ärmen på den döde mannens tunika. ”Enda skillnaden mellan krig och mord är antalet döda.”

Vallimir stirrade ned på sin döde fånge en sekund, med läpparna tankfullt sammanpressade. Ferro undrade om han hade lite mer ryggrad än hon hade trott. Till sist vände han sig till henne. ”Vad föreslår du?” ”Vi kan vänta på fler här. Kanske rentav få tag i ett par äkta gurkher. Men de kanske blir för många för oss, när vi är så få.” ”Jaha?” ”Österut eller norrut, och gillra en likadan fälla som den här.” ”Och besegra kejsarens armé ett dussin män i taget? Det är små steg.”

Ferro ryckte på axlarna. ”Små steg åt rätt håll. Om ni nu inte har sett tillräckligt och vill tillbaka innanför er mur.”

Vallimir gav henne en lång, bister blick, och sedan vände han sig till en av sina män, en kraftigt byggd veteran med ärr över kinden. ”Visst ligger det en by en liten bit åt öster, sergeant Forest?” ”Ja, major. Det är bara en dryg mil till Marlhof.” ”Skulle det passa dig?” frågade Vallimir och höjde på ett ögonbryn mot Ferro. ”Döda gurkher passar mig. Så enkelt är det.”

14

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 14

11-04-29 13.32.56

Löv på vattnet z ”Carleon”, sade Logen. ”Jo”, sade Hundman.

Staden låg där floden förgrenade sig, under de ruvande molnen.

Hårda konturer av höga murar och torn på den branta klippan ovanför det forsande vattnet, uppe där Skarlings hall hade stått förr. Skiffertak och stenhus trängdes med varandra på den långa sluttningen och samlades i en klunga vid bergets fot, och det fanns ytterligare en mur utanför. Allt hade fått en kall, skarp glans av regnet som nyss hade upphört. Hundman var sannerligen inte glad att se stället igen.

Alla besök hittills hade slutat illa. ”Det har förändrats lite sedan striden, men den ägde rum för många år sedan.” Logen tittade ned på sin utbredda hand och rörde på finger­stumpen. ”Då fanns det ingen sådan där mur runt staden.” ”Nej. Men det fanns ingen Unionsarmé runt den heller.”

Hundman kunde inte neka till att det var en trösterik tanke. Unionens förposter var utspridda över de tomma åkrarna utanför staden i en oregelbunden linje av jordvallar, vässade pålar och palissader. Män rörde sig bakom dem, och det matta solskenet glimmade då och då i metall. Tusentals män, välbeväpnade och hämndlystna, som höll Bethod instängd. ”Är du säker på att han är där inne?”

15

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 15

11-04-29 13.32.56

”Vet inte vart han annars skulle ha tagit vägen. Han förlorade de flesta av sina bästa män uppe i bergen. Han har nog inga vänner kvar, tänker jag.” ”Alla har vi färre nu än vi hade förut”, muttrade Hundman. ”Då får vi väl helt enkelt sitta här. Tid har vi ju i alla fall. Massor. Vi sitter här och tittar på när gräset växer, och vi väntar på att Bethod ska ge upp.” ”Jo.” Men Logen såg inte ut som om han trodde på det. ”Jo”, sade Hundman. Men att helt enkelt ge upp lät inte likt den Bethod han kände.

Han vände på huvudet när snabba hovslag hördes på vägen och såg en av de där budbärarna med hjälm som en arg höna komma galopperande från träden mot Wests tält, och hästen var löddrig av den hårda ritten. Mannen gjorde en skyndsam och klumpig halt, ramlade nästan ur sadeln i brådskan att komma ned, snubblade förbi ett par stirrande officerare och in genom tältfliken. Hundman kände den där välbekanta tyngden av oro i magen. ”Det där ser ut som dåliga nyheter.” ”Finns det någon annan sort?”

Det blev något slags rabalder där nere nu, soldater skrek och viftade med armarna. ”Bäst att gå och se efter vad som har hänt”, muttrade Hundman, fast han mycket hellre skulle ha gått åt andra hållet. Crummock stod där i närheten av tältet och tittade bistert på uppståndelsen. ”Någonting har hänt”, sade bergsmannen. ”Men jag begriper ingenting av vad de där sydlänningarna säger och gör. De är galna allihop.”

Mycket riktigt hördes upphetsat prat från tältet när Hundman vek upp tältfliken. Där inne stod det Unionsofficerare överallt, i en enda villervalla. West stod i mitten, blek som färsk mjölk i ansiktet och med nävarna knutna om någonting. ”Ilsk!” Hundman högg tag i hans arm. ”Vad fan är det som händer?” ”Gurkherna har invaderat Midderland.” West drog loss armen och övergick till att skrika. ”Vilka har gjort vad då?” muttrade Crummock.

16

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 16

11-04-29 13.32.56

”Gurkherna.” Logen hade en djup rynka i pannan. ”Bruna människor som kommer långt söderifrån. Ett hårt folk, av allt att döma.”

Pike hade kommit fram nu, och hans brända ansikte var bistert. ”De landsatte en armé från havet. De kan vara framme i Adua redan.” ”Lugn nu.” Hundman visste ingenting om gurkherna, Adua eller Midderland, men hans onda aningar blev värre för var sekund. ”Exakt vad är det du försöker säga?” ”Vi har kallats hem. Nu.” Hundman stirrade. Han borde ha vetat hela tiden att det inte kunde vara så här enkelt. Han högg tag i Wests arm igen och hötte mot Carleon med ett smutsigt finger. ”Vi har inte på långa vägar så många män som vi skulle behöva för att belägra staden utan er!” ”Jag vet”, sade West, ”och jag beklagar. Men det finns inget jag kan göra. Spring bort till general Poulder!” röt han åt en ung, skelögd pojke. ”Säg åt honom att omedelbart förbereda sin division för avmarsch mot kusten!”

Hundman blinkade, och han mådde illa. ”Så vi slogs uppe i Höglandet i sju dagar helt i onödan? Tul dog, och bara de döda vet hur många fler, helt i onödan?” Han blev alltid förbluffad av hur snabbt saker och ting kunde rasa när man väl hade börjat luta sig mot dem. ”Så var det med det. Åter till skogen och kylan och rännandet och dödandet. Det tar aldrig slut.” ”Kanske finns det ett annat sätt”, sade Crummock. ”Vilket då?”

Bergsmännens hövding log illmarigt. ”Det vet väl du, Blodige Nio, eller hur?” ”Jo. Jag vet.” Logen såg ut som en man som vet att han ska bli hängd och just stirrar på trädet där det ska ske. ”När måste ni ge er iväg, Ilsk?”

West rynkade pannan. ”Vi har många män men inte särskilt många vägar. Poulders division i morgon, tänker jag mig, och Kroys i övermorgon.”

Crummocks flin blev aningen bredare. ”Så hela dagen i morgon kommer massor av män att sitta här, nedgrävda runt Bethod, och se ut som om de aldrig tänker gå härifrån, stämmer det?”

17

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 17

11-04-29 13.32.57

”Det lär de väl göra.” ”Ge mig morgondagen”, sade Logen. ”Bara den, så kanske jag kan få det här avgjort. Sedan följer jag med er söderut, om jag fortfarande lever, och tar med mig så många jag kan. Det lovar jag. Vi hjälper er mot gurkherna.” ”Vad kan en dag spela för roll?” frågade West. ”Ja”, muttrade Hundman, ”vad betyder en dag?” Haken var att han redan kunde gissa sig till svaret.

Floden rann under den gamla bron, förbi träden och nedför den gröna sluttningen. Ned mot Carleon. Logen tittade på ett par gula löv som fördes med vattnet, snurrade runt, runt och drogs förbi de mossbevuxna stenarna. Han önskade att han själv helt enkelt hade kunnat flyta iväg, men det verkade inte särskilt troligt. ”Vi slogs här”, sade Hundman. ”Treträd och Tul, Dow och Karg, och jag. Forley ligger begravd där uppe i skogen någonstans.” ”Vill du gå upp dit?” frågade Logen. ”Hälsa på honom, se om …” ”Varför det? Jag tror inte att jag skulle ha någon glädje av ett besök, och jag är förbannat säker på att han inte skulle det. Han har ingen glädje av någonting. Det är vad det innebär att vara död. Är du säker på det här, Logen?” ”Kommer du på någon annan utväg? Unionen stannar inte. Det kanske är vår sista chans att bli kvitt Bethod. Vi har väl inte mycket att förlora?” ”Ditt liv.”

Logen drog ett långt andetag. ”Jag kommer inte på många som sätter något större värde på det. Följer du med?”

Hundman skakade på huvudet. ”Jag stannar nog här uppe. Jag har fått fullständigt nog av Bethod.” ”Som du vill, då. Som du vill.” Det var som om alla stunderna i Logens liv, det han sagt och det han gjort, beslut han knappt mindes att han hade fattat, hade lett honom hit. Nu hade han inget val alls.

Det kanske han aldrig hade haft. Han var som löven på vattnet – fördes med ned mot Carleon, och ingenting kunde han göra åt det.

Han manade på hästen och red ensam nedför sluttningen, ned på den smala vägen bredvid den kluckande forsen.

18

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 18

11-04-29 13.32.57

Allting tycktes avteckna sig klarare än vanligt medan dagen gick.

Han red förbi träd vars fuktiga löv beredde sig på att falla – guldgula, brinnande flamgula, lysande purpur, eldens alla färger. Ned mot dalens botten i en tung luft där det bara fanns en liten antydan till höstdimma, skarp i strupen. Ljuden av sadeln som knarrade, remtygen som klirrade, hovslagen mot den mjuka marken, alla var de dämpade. Han travade mellan bara åkrar som förvandlats till lera med tuvor av ogräs, förbi Unionens förposter, ett dike och en rad vässade pålar på tre bågskotts avstånd från muren. Soldaterna där bar nitbesatta jackor och stålhättor, och de såg med rynkade pannor på honom när han red förbi.

Han tog i tyglarna, och hästen saktade in till skritt. Han klapprade över en träbro, en av Bethods nya, och floden under den svallade av höstregnet. Uppför den lilla backen, där muren reste sig över honom.

Hög, brant, mörk och bastant. En så hotfull mur som man någonsin kunde tänka sig. Han såg inga män i skottgluggarna i bröstvärnet, men han tänkte att de måste finnas där. Han svalde, och saliven rörde sig trögt i halsen. Sedan tvingade han sig att sitta rak i ryggen och låtsas att han inte hade ont överallt och skråmor över hela kroppen efter sju dagars strid i bergen. Han undrade om han snart skulle få höra ett armborst klicka, känna hugget av smärta och sedan falla ned i leran, död, död. Det skulle allt bli en pinsam sång av det. ”Men ser man på!” hördes en djup stämma, och Logen kände igen den med en gång. Vem kunde det vara annat än Bethod?

Det konstiga var att han för en flyktig sekund blev glad av att höra rösten. Tills han mindes all bitterhet mellan dem. Tills han mindes att de hatade varandra. Man kan ha fiender som man egentligen aldrig träffar, sådana hade Logen många. Man kan döda människor man inte känner, det hade han gjort ofta. Men man kan inte verkligen hata en människa utan att ha älskat honom först, och av den kärleken stannar det alltid kvar ett spår. ”Jag tar en titt uppifrån porten, och vem kommer då ridande från det förflutna?” ropade Bethod ned åt honom. ”Blodige Nio! Kan man tänka sig? Jag skulle gärna ställa till med fest, men vi har ingen mat att avvara här inne!” Han stod där vid bröstvärnet, högt ovanför porten, med nävarna på stenen. Han hånflinade inte. Han log inte.

Han gjorde inte särskilt mycket alls.

19

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 19

11-04-29 13.32.57

”Men titta, det är ju nordmännens kung!” ropade Logen till svar. ”Och din guldmössa har du tydligen kvar!”

Bethod rörde vid ringen han hade runt huvudet, och den stora ädelstenen i pannan glittrade i solnedgångens sken. ”Varför skulle jag inte det?” ”Få se nu …” Logen tittade åt vänster och åt höger, bort längs den kala muren åt båda håll. ”Tja, för att du inte har ett skit kvar att vara kung över, så vitt jag kan se.” ”Ha. Vi känner oss nog lite ensamma båda två. Var är dina vänner, Blodige Nio? Mördarna som du gillar att ha omkring dig. Var är Åskmoln, och Karg, och Hundman, och den jävla Svarte Dow?” ”Dem är det ute med, Bethod. Döda uppe i bergen. Döda som Skarling. De och Lillben, och Goring, och Vitsida, och många fler därtill.”

Det fick Bethod att se bister ut. ”Inte mycket att glädjas över, det är vad jag tycker. Det var dugliga män som har blivit ett med leran igen, på ett eller annat sätt. Några var mina vänner och några var dina. Det blir visst aldrig något lyckligt slut med oss två, va? Vi var usla som vänner och är ännu värre som fiender. Varför har du kommit hit, Niofingrar?”

Logen satt där en sekund och tänkte på alla andra gånger han hade gjort det som han måste göra nu. Alla gånger han hade utmanat någon och vad det hade fått för följder, och det fanns inga lyckliga minnen där. Säga vad man vill om Logen Niofingrar, men motvillig är han. Men det fanns ingen annan utväg. ”Jag kom hit för att ge dig en utmaning”, vrålade han, och ljudet ekade från den fuktiga, mörka muren och dog en långsam död i den disiga luften.

Bethod kastade huvudet bakåt och skrattade. Ett skratt som inte rymde mycket glädje, tyckte Logen. ”Vid de döda, Niofingrar, du förnekar dig då inte. Du är som en gammal hund som ingen kan få att sluta skälla. En utmaning? Vad har vi kvar att slåss om?” ”Vinner jag, så öppnar du porten och tillhör mig. Du är min fånge.

Förlorar jag, så packar Unionen ihop och seglar hem, och du är fri.”

Bethods leende bleknade sakta bort, och han fick en misstänksam glimt i ögonen. Logen kände igen den uppsynen från förr. Han be20

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 20

11-04-29 13.32.57

grundade riskerna, tänkte igenom skälen till det här. ”Det låter som ett gyllene tillfälle, med tanke på hur illa ställt det är för mig. Svårt att tro på det. Vad har dina vänner från södern att vinna på det?”

Logen fnös. ”De väntar om de blir tvungna, du är inte särskilt viktig för dem, Bethod. Du skrämmer dem inte, hur mycket du än väsnas. De har jagat dig över hela Nordmarken redan och de tror inte att du kommer att besvära dem mer, hur det än går. Om jag vinner får de ditt huvud. Om jag förlorar kan de åka hem tidigt.” ”Jaså, är jag inte viktig för dem?” Bethod log ett sorgset leende. ”Är det vad allt mitt arbete, min svett och mina plågor har lett till? Är du nöjd nu, Niofingrar? Med att se hur allt det jag har stridit för blir till aska?” ”Varför skulle jag inte vara det? Du har ingen att skylla på utom dig själv. Det var du som ställde till det här. Anta utmaningen, Bethod, så kanske en av oss kan leva i fred!”

Nordmännens kung stirrade ned med stora ögon. ”Ingen att skylla på? Jag? Vad fort vi glömmer!” Han tog tag i kedjan runt axlarna och rasslade med den. ”Tror du att jag ville ha den här? Tror du att jag bad om det här? Det enda jag ville var att få lite mer land för att mitt folk skulle kunna livnära sig och att hindra de stora klanerna från att krossa mig. Det enda jag ville var att vinna några segrar jag kunde vara stolt över och lämna någonting bättre i arv till mina söner än det jag fick av min far.” Han böjde sig fram och grep om bröstvärnet. ”Vem var det som alltid måste driva allting ett steg längre? Vem var det som aldrig lät mig sluta? Vem var det som måste smaka blod, och när han väl hade smakat det blev berusad av det, blev galen av det och aldrig kunde få nog?” Han hötte med fingret. ”Vem – om inte Blodige Nio?” ”Det var inte så det gick till”, morrade Logen.

Bethods skratt ekade strävt i vinden. ”Var det inte? Jag ville prata med Shama Hjärtlös, men du var tvungen att döda honom! Jag ville ha en överenskommelse i Heonan, men du var tvungen att göra upp räkningen med en gammal fiende och sätta igång ett dussin nya fejder! Fred, säger du? Jag ville sluta fred i Uffrith, men du var tvungen att slåss mot Treträd! Jag bad dig på mina bara knän, men du skulle tvunget ha det största namnet i hela Nordmarken! Och 21

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 21

11-04-29 13.32.57

när du sedan hade besegrat honom bröt du ditt löfte till mig och lät honom leva, som om det inte fanns viktigare saker att tänka på än din satans stolthet!” ”Det var inte så det gick till”, sade Logen. ”Det finns inte en enda människa i Nordmarken som inte vet vad som hände! Fred? Ha! Hur var det med Skallerhals? Jag skulle ha släppt hans son för en lösesumma och så kunde vi allihop ha återvänt hem lyckliga, men nej! Vad sade du till mig? Det är lättare att stoppa Vitforsen än att stoppa Blodige Nio! Sedan skulle du förstås spika upp hans huvud på mitt standar så att hela världen kunde se det, så att hämnden aldrig skulle få ett slut! Varenda gång jag försökte få slut på det drog du med mig vidare, längre och längre ned i gungflyet! Tills det inte gick att få slut på det längre! Tills jag var tvungen att döda eller bli dödad! Tills jag var tvungen att besegra hela Nordmarken! Du gjorde mig till kung, Niofingrar. Vilka andra alternativ lämnade du åt mig?” ”Det var inte så det gick till”, viskade Logen. Men han visste att det var så. ”Intala dig att jag är orsaken till alla dina olyckor, om du blir glad då! Intala dig att det är jag som är skoningslös, att det är jag som är mordisk och blodtörstig, men fråga dig vem jag lärde mig det av. Jag hade den bästa lärare som finns! Låtsas att du är en god människa om du vill, en man som inte har några alternativ, men båda två vet vi vad du egentligen är. Fred? Du kommer aldrig att få fred, Blodige Nio. Du är gjord av död!”

Logen skulle gärna ha förnekat det, men det skulle bara ha inneburit fler lögner. Bethod kände honom väl. Bethod förstod honom.

Bättre än någon annan. Hans värste fiende och ändå hans bäste vän. ”Varför dödade du mig inte då, när du hade möjlighet?”

Nordmännens kung rynkade pannan, som om det var något han inte förstod. Sedan började han skratta igen. Han tjöt av skratt. ”Vet du inte varför? Du stod bredvid honom, och du vet inte varför? Du har inte lärt dig någonting av mig, Niofingrar! Efter alla dessa år låter du fortfarande regnet spola omkring dig som det vill!” ”Vad menar du?” fräste Logen. ”Bayaz!”

22

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 22

11-04-29 13.32.57

”Bayaz? Vad är det med honom?” ”Jag var beredd att sätta blodiga korset på dig och sänka ditt lik i ett träsk ihop med resten av dina idiotiska missfoster, och jag skulle ha gjort det med glädje, tills den gamla lögnhalsen kom och hälsade på!” ”Jaha?” ”Jag hade en skuld till honom, och han ville att du skulle släppas.

Det var den klåfingrige gamle idioten som räddade ditt värdelösa liv, han och inget annat!” ”Varför det?” morrade Logen, som inte visste vad han skulle tro om det hela men inte tyckte om att han fick veta det så långt efter alla andra.

Men Bethod bara skrattade. ”Jag kanske inte krälade tillräckligt mycket i stoftet för hans smak. Det var dig han räddade så du kan fråga honom varför, om du lever så länge. Men det tror jag inte att du gör. Jag antar utmaningen! Här. I morgon. I soluppgången.”

Han gnuggade händerna. ”Man mot man, och Nordmarkens framtid hänger blodig på utgången! Precis som förr i världen, va, Logen?

Som på den gamla goda tiden? I det lyckliga förflutnas nejder? Så vi ska slå tärning en gång till, du och jag?” Nordmännens kung började långsamt gå ifrån bröstvärnet. ”Men ett och annat har förändrats. Jag har en ny förkämpe nu! Om jag var du skulle jag ta farväl i kväll och förbereda mig för leran! För trots allt … vad var det nu du brukade säga …?” Hans skratt tonade sakta bort i skymningen. ”Man måste vara realist!” ”Gott kött”, sade Karg.

En varm brasa och en bit gott kött var två saker att vara tacksam för, och många var de tillfällen när Hundman hade haft mindre än så, men han mådde illa när han tittade på hur blodet droppade från fårköttet. Det påminde honom om blodet som runnit ur Shama Hjärtlös när Logen sprättade upp honom. Visst var det många år sedan, men Hundman såg det så tydligt framför sig som om det var i går. Han hörde männens vrål och sköldarna som skrällde mot varandra. Han kände lukten av den sura svetten och det färska blodet i snön.

23

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 23

11-04-29 13.32.57

”Vid de döda”, grymtade Hundman, och saliven rann till som om han skulle spy. ”Hur kan du ens tänka på att äta nu?”

Dow log ett brett leende. ”Niofingrar blir inte hjälpt av att vi går hungriga. Ingenting kan hjälpa honom. Det är väl hela poängen med ett envig? Det gäller bara en man.” Han stack i köttet med kniven, och blodet rann fräsande ned i elden. Sedan lutade han sig eftertänksamt bakåt. ”Tror du att han klarar av det? Tror du det?

Kommer du ihåg det där odjuret?” Hundman kände en skymt av den illamående fruktan han hade känt där i dimman, och han rös ända ned i stövlarna. Det var inte troligt att han någonsin skulle glömma åsynen av hur den där jätten kom fram i skumrasket, hur han höjde sin målade knytnäve eller ljudet när den krasade in i Treträds revben och slog livet ur honom. ”Om någon kan göra det”, morrade han sammanbitet, ”så är det Logen.” ”Mm”, sade Karg. ”Jo, men tror du att han gör det? Det är vad jag undrar. Det, och vad som händer om han inte gör det.” Den frågan stod Hundman knappt ut med att försöka tänka ut ett svar på. Logen skulle dö, för det första. Och sedan skulle Carleon inte vara belägrat längre. Hundman hade för få man efter striderna i bergen för att kunna omringa ens en potta, och absolut inte Nordmarkens starkast befästa stad.

Bethod kunde göra som han ville – skaffa hjälp, hitta nya vänner och börja slåss igen. Ingen var hårdare än han i en knipa. ”Logen klarar av det”, viskade han, knöt nävarna och kände hur det långa skärsåret på armen sved. ”Han måste.”

Han ramlade nästan in i brasan när en stor, tjock hand dunkade honom i ryggen. ”Vid de döda, aldrig förr har jag sett så många dystra miner runt en och samma brasa!” Hundman gjorde en grimas. Den här galna bergsmannen var inte alls vad han behövde för att bli på bättre humör, inte när han stod där och flinade i nattmörkret med sina barn bakom sig, allihop med stora vapen över axlarna.

Crummock hade bara två barn nu, eftersom en av sönerna hade dödats uppe i bergen, men han verkade inte särskilt upprörd över den saken. Han hade blivit av med sitt spjut också – det hade brutits av i någon österlänning, som han gärna sade, så han behövde fort24

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 24

11-04-29 13.32.57

farande inte bära någonting själv. Inget av barnen hade sagt mycket sedan striden, i alla fall inte så att Hundman hade hört det. Inget mer prat om hur många män som kunde ha dödats. Att se det hela på nära håll kunde tära fruktansvärt hårt på ens entusiasm för krig.

Hundman visste mycket väl varför.

Men Crummock själv hade inga svårigheter med att behålla sitt goda humör. ”Vart har Niofingrar tagit vägen?” ”Han gick iväg för att vara ensam en stund. Det har han alltid velat före ett envig.” ”Mmm.” Crummock drog handen över fingerbenen han bar runt halsen. ”Pratar med månen, säkert.” ”Snarare skiter han på sig, skulle jag tro.” ”Tja, så länge han skiter på sig före striden är det väl ingen som kan gnälla.” Han flinade med hela ansiktet. ”Ingen är mer älskad av månen än Blodige Nio, det säger jag bara! Ingen i hela Världscirkeln.

Han har åtminstone en chans att vinna i en ärlig strid, och mer kan ingen hoppas på mot den där djävulsvarelsen. Det finns bara en hake.” ”Bara en?” ”Det blir ingen ärlig strid så länge den där satans häxan lever.”

Hundman kände hur han sjönk ihop ännu mer. ”Vad menar du?”

Crummock snurrade en av träbitarna i halsbandet runt, runt. ”Jag kan inte tänka mig att hon skulle låta Bethod förlora, så att hon också gör det. Kan ni? En häxa som är så klipsk som hon? Hon kan koka ihop all möjlig magi. Alla möjliga välsignelser och förbannelser. Den där satmaran kan påverka utgången på alla möjliga sätt, som om inte striden vore ojämn nog som det är.” ”Va?” ”Vad jag menar är: någon måste stoppa henne.”

Hundman hade inte trott att han kunde känna sig mer nedslagen.

Nu visste han bättre. ”Ja, lycka till”, muttrade han. ”Haha, min gosse, haha. Det skulle jag gärna, men de har en fruktansvärd massa murar där nere, och jag är inte så pigg på att klättra över dem.” Crummock klappade sig på sin tjocka mage med en tjock hand. ”På tok för mycket hull för det. Nej, vad vi behöver för den här uppgiften är en liten man, men med väldigt mycket stake.

25

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 25

11-04-29 13.32.57

Det är precis vad vi gör, och det vet månen. En man med begåvning för att smyga omkring, skarpögd och säker på foten. Vi behöver någon som är snabb med handen och snabb i tanken.” Han tittade på Hundman, och så flinade han. ”Och var skulle vi nu kunna hitta en sådan man, tror du?” ”Vet du vad?” Hundman satte händerna för ansiktet. ”Det har jag ingen jävla aning om.”

Logen lyfte den repiga fältflaskan till munnen och tog en klunk.

Han kände hur den vassa spritsmaken kittlade på tungan, kittlade i halsen, kände det gamla behovet av att svälja. Han böjde sig framåt, snörpte på munnen och blåste ut spriten i fina stänk. En eldslåga slog upp i den kalla natten. Han stirrade in i mörkret men såg inget utom trädstammarnas svarta konturer, de växlande dunkla skuggorna som hans eld kastade mellan dem.

Han skakade flaskan och hörde hur den sista bottenskylan skvalpade i den. Han ryckte på axlarna, satte den till munnen och vände botten upp, och han kände hur spriten sved på vägen ned i magen.

Andarna kunde få dela med honom i natt. Risken var stor att han inte skulle kalla på dem igen efter morgondagen. ”Niofingrar.” Rösten rasslade mot honom, som löven som föll.

En ande gled ut från skuggorna och kom fram i brasskenet. Den visade inte minsta tecken på igenkännande, och Logen upptäckte att han blev lättad. Det fanns ingenting anklagande hos den heller, ingen fruktan och ingen misstro. Den brydde sig inte om vad han var eller vad han hade gjort.

Logen slängde ned den tomma flaskan bredvid sig. ”Ensam?” ”Ja.” ”Tja, man är aldrig ensam om man har med sig skratt.” Anden sade ingenting. ”Men skratt är väl för människor, inte för andar.” ”Ja.” ”Du säger inte mycket, va?” ”Det var inte jag som kallade på dig.” ”Sant.” Logen stirrade in i brasan. ”Jag måste strida mot en människa i morgon. En människa som kallas Fenris den fruktade.” ”Han är ingen människa.”

26

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 26

11-04-29 13.32.57

”Så du känner till honom?” ”Han är gammal.” ”Enligt ditt sätt att räkna?” ”Ingenting är gammalt enligt mitt sätt att räkna, men han kommer från Gamla tiden, och tiden före. Han hade en annan herre då.” ”Vem då?” ”Glustrod.”

Namnet skar som en kniv i örat. Inget namn kunde ha varit mindre väntat eller mindre välkommet. Vinden blåste kall mellan träden, och minnena från Aulcus kolossala ruiner trängde sig på Logen och fick honom att rysa. ”Det kan väl inte vara någon annan Glustrod än den som var nära att förinta halva världen?” ”Det finns ingen annan. Det var han som ristade skriften på Den fruktades hud. Skrift på gamla språket, demonernas språk, över hans vänstra sida. Den sidan av hans kropp tillhör världen under. Där Glustrods ord står skrivna kan Den fruktade inte skadas.” ”Kan han inte skadas? Inte alls?” Logen funderade på saken en stund. ”Varför skrev han inte på båda sidorna?” ”Fråga Glustrod.” ”Det tror jag inte.” ”Nej.” Det var tyst en lång stund. ”Vad ska du göra, Niofingrar?”

Logen sneglade ut bland träden. Tanken att börja springa och aldrig se sig om kändes ganska tilltalande just då. Ibland kan det vara bättre att leva med rädslan för det än att dö under försöket, vad hans far än hade sagt. ”Jag sprang förut”, muttrade han, ”och jag sprang bara i en cirkel.

För mig står Bethod i slutet av alla vägar.” ”Då har vi talat färdigt.” Anden reste sig upp. ”Vi kanske ses igen.” ”Det tror jag inte. Magin läcker ut ur världen och mitt släkte sover.

Det tror jag inte. Även om du besegrar Den fruktade, och det tror jag inte att du gör.” ”Hoppfullt budskap, va?” Logen fnös. ”Lyckan vare med dig.”

Anden bleknade bort i mörkret och försvann. Den önskade inte Logen lycka till. Den var likgiltig.

27

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 27

11-04-29 13.32.57

Makt och myndighet z Det var ett dystert och nedslående möte till och med för att vara i Slutna rådet. Himlen utanför de smala fönstren var tung och molnig.

Den lovade oväder som aldrig kom, men försänkte Vita salen i ett kyligt dunkel. Då och då fick hårda vindbyar de gamla fönsterrutorna att skallra, så att Jezal hoppade till och huttrade i sin pälsbrämade skrud.

Han blev inte mycket varmare av att se de gamla männen omkring honom eller deras bistra miner. Lordmarskalk Varuz var idel hopbitna tänder och sträng beslutsamhet. Överståthållare Hoff grep om bägaren som en drunknande som klamrar sig fast vid den sista spillran av sitt skepp. Justitieminister Marovia rynkade ögonbrynen som om han tänkte uttala en dödsdom över alla de församlade, också sig själv. Ärke­ lektor Sults läppar hade en oföränderlig krökning när han gled med sin kalla blick över Bayaz, över Jezal, över Marovia och tillbaka igen.

Magiernas främste själv tittade bistert ned över bordet. ”Lägesrapport, om jag får be, lordmarskalk Varuz.” ”Situationen är uppriktigt sagt svår. Adua är i uppror. Ungefär en tredjedel av befolkningen har redan flytt. Den gurkhiska blockaden innebär att få förnödenheter når fram till marknadstorgen. Utegångsförbud har införts, men vissa medborgare tar ändå tillfället i akt att råna, stjäla och ställa till bråk medan myndigheterna är upptagna på annat håll.”

Marovia skakade på huvudet, och hans grå skägg gungade lätt.

28

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 28

11-04-29 13.32.57

”Och vi kan bara vänta oss att situationen förvärras när gurkherna kommer närmare staden.” ”Vilket de gör”, sade Varuz, ”i en takt av flera kilometer om dagen. Vi gör vårt yttersta för att hindra dem, men när våra resurser är så begränsade … kan de mycket väl stå utanför stadsporten innan veckan är slut.”

Några chockerade flämtningar följde, liksom muttrade svordomar och nervösa sidoblickar. ”Så snart?” Jezals röst sprack lite när han sade det. ”Jag befarar det, ers majestät.” ”Hur stor är den gurkhiska armén?” frågade Marovia. ”Uppskattningarna skiljer sig enormt mycket åt. Men för tillfället …” Varuz sög oroligt på tänderna. ”Det verkar som om de har satt in minst femtio tusen man.” Ännu fler skarpa inandningar hördes, inte minst från Jezal själv. ”Så många?” mumlade Halleck. ”Och flera tusen landstiger varje dag i närheten av Keln”, inflikade amiral Reutzer, vilket inte gjorde någon på bättre humör. ”När nu största delen av flottan är på väg för att hämta armén efter dess äventyr i norr har vi inga möjligheter att stoppa dem.”

Jezal slickade sig om läpparna. Det stora rummets väggar tycktes sluta sig tätare om honom för var sekund. ”Men våra trupper då?”

Varuz och Reutzer utväxlade en hastig blick. ”Vi har två regementen av kungliga gardet, ett infanteriregemente och ett kavalleri, sextusen man allt som allt. Grå vakten, som har i uppgift att bevaka själva Agriont, är fyratusen man. Häroldsriddarna och livriddarna utgör en elitstyrka på ungefär femhundra man. Utöver det har vi de icke stridande styrkorna – kockar, stalldrängar, smeder och så vidare – som kan beväpnas i ett nödläge …” ”Jag tror att det här klassas som det”, påpekade Bayaz. ”… kanske några tusen till. Stadsvakten kanske kan vara till viss nytta, men de är knappast yrkessoldater.” ”Men adeln då?” frågade Marovia. ”Var finns hjälpen från dem?” ”Några få har skickat soldater”, sade Varuz bistert, ”men andra bara sina beklaganden. De flesta … har inte ens gjort det.” ”De helgarderar sig.” Hoff skakade på huvudet. ”Brock har låtit 29

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 29

11-04-29 13.32.57

sprida ut att de som hjälper honom kommer att få gurkhiskt guld och de som ställer sig på vår sida får gurkhisk barmhärtighet.” ”Så har det alltid varit”, klagade Torlichorm. ”Adeln är bara intresserad av sin egen välfärd!” ”Då måste vi öppna rustkammaren”, sade Bayaz, ”och vi får inte knussla med innehållet. Vi måste beväpna alla medborgare som kan bära vapen. Vi måste beväpna arbetarnas skrån och hantverkarnas skrån, och veteranerna. Till och med tiggarna i rännstenen måste vara beredda på strid.”

Det var nog gott och väl, tänkte Jezal, men han hade ingen lust att anförtro sitt liv åt en legion av tiggare. ”När väntas lordmarskalk West återkomma med armén?” ”Om han fick sina order i går tar det minst en månad innan han har landstigit och är beredd att komma till undsättning.” ”Vilket betyder att vi måste utstå flera veckors belägring”, sade Hoff och skakade på huvudet. Han böjde sig fram mot Jezal och sade lågt, ungefär som om de hade varit skolflickor som utbytte hemligheter: ”Ers majestät, det kanske vore klokt om ni och Slutna rådet lämnade staden. Om er regering flyttade längre norrut, ur vägen för den gurkhiska framryckningen, där kampen kan föras i större säkerhet. Kanske till Holsthorm, eller …” ”Absolut inte”, sade Bayaz strängt.

Jezal kunde inte neka till att tanken var tilltalande. Just då kändes det som om ön Shabulyan var den idealiska platsen att förlägga regeringen till – men Bayaz hade rätt. Harod den store skulle aldrig ens ha övervägt att slå till reträtt, och tyvärr kunde inte Jezal heller göra det. ”Vi ska slåss mot gurkherna här”, sade han. ”Bara ett förslag”, muttrade Hoff, ”bara ren försiktighet.”

Bayaz avbröt honom. ”Hur ser stadens försvar ut?” ”I princip har vi tre koncentriska ringar av försvar. Själva Agriont är förstås vår sista bastion.” ”Men så långt kommer det ju inte att gå, eller hur?” skrattade Hoff, men han lät allt annat än övertygad.

Varuz beslöt sig för att inte svara. ”Utanför det ligger Arnaults mur, som omsluter stadens äldsta och väsentligaste delar – Agriont, Medelvägen, den viktigaste delen av hamnen och De fyra hörnen, 30

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 30

11-04-29 13.32.57

bland annat. Casamirs mur är vårt yttersta försvarsverk – svagare, lägre och betydligt längre än Arnaults. Mellan dem går ett antal mindre murar, som ekrarna i ett hjul, och de delar upp stadens yttre ring i fem delar, vilka samtliga kan spärras av om de skulle intas av fienden. Det finns några bebyggda områden utanför Casamirs mur, men dem måste vi omedelbart överge.”

Bayaz satte armbågarna mot bordskanten och knäppte sina stora händer. ”Med tanke på hur många soldater vi har och i vilket skick de är vore det bäst om vi evakuerade stadens yttre delar och koncentrerade insatserna på Arnaults mur, som är så mycket kortare och starkare. Vi kan fortsätta att utkämpa en reträttstrid i ytterområdena, där vår överlägsna kunskap om gator och hus är till vår fördel …” ”Nej”, sade Jezal.

Bayaz fäste en tung blick på honom. ”Ers majestät?”

Men Jezal vägrade att låta sig skrämmas. Sedan en tid hade det stått klart att om han tillät magiern att styra honom i varenda fråga skulle han aldrig komma loss ur hans grepp. Må vara att han hade sett Bayaz få en människa att explodera med en tanke, men det var inte troligt att han skulle göra så mot Unionens kung inför hans eget Slutna råd. Inte när gurkherna flåsade dem i nacken. ”Jag har inte för avsikt att ge upp största delen av min huvudstad till Unionens äldsta fiende utan strid. Vi ska försvara Casamirs mur och slåss för varenda tum av staden.”

Varuz sneglade bort mot Hoff, och överståthållaren höjde en liten aning på ögonbrynen. ”Öh … självklart, ers majestät. Varenda tum.”

En besvärad tystnad följde, och magierns missnöje hängde lika tungt över församlingen som stormmolnen gjorde över staden. ”Har min inkvisition någonting att bidra med?” kraxade Jezal i ett tappert försök till avledande manöver.

Sult vände snabbt sin kalla blick mot honom. ”Givetvis, ers majestät.

Gurkhernas förkärlek för intriger är vida känd. Vi tvivlar inte på att det redan finns spioner inom Aduas murar. Kanske i själva Agriont. Alla medborgare av kantiskt ursprung tas just nu i förvar. Mina inkvisitorer arbetar dag och natt i Förhörshuset. Flera spioner har redan bekänt.”

Marovia fnös. ”Så vi ska alltså tro att den gurkhiska förkärleken för intriger inte sträcker sig till att leja vithyade spioner?”

31

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 31

11-04-29 13.32.57

”Vi är i krig!” väste Sult och gav justitieministern en mördande blick. ”Vårt rikes suveränitet står på spel! Det här är inte rätt tillfälle för ditt babbel om frihet, Marovia!” ”Det här är tvärtom precis rätt tillfälle!”

De två gamla männen grälade vidare och prövade allas redan spända nerver till bristningsgränsen. Bayaz hade under tiden lutat sig bakåt i stolen och lagt armarna i kors, och han betraktade nu Jezal med en uppsyn av lugn eftertänksamhet, som om möjligt var ännu mer skrämmande än när han såg bister ut. Jezal kände hur oron lade sig ännu tyngre över honom. Hur man än såg på saken stod han farligt nära gränsen till att få den kortaste och mest katastrofala regerings­tiden i Unionens historia. ”Jag beklagar att jag blev tvungen att be ers majestät komma hit”, pep Gorst med sin flickaktigt tunna röst. ”Självklart, självklart.” Klickandet från Jezals putsade stövelklackar ekade argt omkring honom. ”Det finns gränser för vad jag kan göra.” ”Naturligtvis.”

Jezal sköt upp dubbeldörren med båda händerna. Terez satt käpprak mitt i det förgyllda rummet innanför och blängde högdraget på honom på det sätt som han hade blivit så irriterande välbekant med.

Som om han var ett litet kryp i hennes sallad. Ett antal styriska hovdamer tittade upp och sedan ned på sina sysslor igen. Rummet var fullt med kistor och lårar, och kläder packades prydligt ned i dem.

Alla tecken tydde på att Unionens drottning hade för avsikt att lämna huvudstaden, och det utan att ens meddela sin make.

Jezal bet ihop tänderna. Han plågades av att Slutna rådet var illojalt, att Öppna rådet var illojalt och att befolkningen var illojal.

Hustruns giftiga illojalitet var nästan för mycket att uthärda. ”Vad fan är det här?” ”Jag och mina hovdamer kan knappast bistå i kriget mot kejsaren.”

Terez vände obesvärat bort sitt perfekta ansikte. ”Vi ska resa hem till Talins.” ”Omöjligt!” väste Jezal. ”En gurkhisk armé, många tusen man stark, rycker fram mot staden! Mitt folk flyr Adua och de som är 32

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 32

11-04-29 13.32.57

kvar är bara en hårsmån ifrån att gripas av regelrätt panik! Om ni ger er iväg nu, ger det helt fel budskap! Jag tillåter det inte!” ”Hennes majestät har ingenting med den här saken att göra!” fräste grevinnan Shalere och skred fram mot honom över det blänkande golvet.

Som om inte Jezal hade tillräckligt mycket besvär med drottningen själv skulle han nu tvingas gräla med hennes sällskapsdamer. ”Ni tar er för stora friheter”, röt han åt henne. ”Det är ni som tar er friheter!” Hon tog ett steg fram mot honom med förvridet ansikte. ”Ni glömmer att ni är oäkting, och dessutom en med ärr …”

Jezals handrygg träffade henne hårt över den hånfulla munnen, så att hon raglade bakåt med en ofin gurgling. Hon snubblade på klänningen och ramlade ihop på golvet, och ena skon flög iväg från hennes sprattlande fötter bort till ett hörn av rummet. ”Jag är kung, och det här är mitt palats. Jag låter mig inte tilltalas på det sättet av någon struntviktig sällskapsdam.” Rösten som ljöd var tonlös, kylig och hotfullt befallande. Den lät knappt som hans egen, men vems skulle den annars vara? Han var den ende mannen i rummet. ”Jag inser att jag har varit alldeles för generös mot er och att ni har tagit min generositet för svaghet.” De elva damerna stirrade på honom, och på sin fallna väninna, som låg på golvet med handen över sin blodiga mun. ”Om någon av era häxor önskar lämna denna oroliga trakt ska jag ordna med en överfart åt dem, och till och med själv gärna hugga i vid årorna med lätt hjärta. Men ni, ers majestät, åker ingenstans.”

Terez hade flugit upp från sin stol och stod nu, stel i hela kroppen, och blängde på honom. ”Ditt hjärtlösa kräk …”, började hon med en väsning. ”Kanske önskar vi båda två av hela vårt hjärta att det var annorlunda”, dundrade han åt henne, ”men vi är gifta! Ni hade tillfälle att protestera mot min härkomst, min person eller andra eventuella omständigheter innan ni blev Unionens drottning! Avsky mig så mycket ni vill, Terez, men ni … åker … ingenstans.” Och så gav Jezal de förstummade damerna en fientlig blick, vände på sin putsade klack och marscherade ut ur den ljusa salongen.

Det gjorde förbannat ont i handen.

33

Abercrombie Det yttersta argumentet 2.indd 33

11-04-29 13.32.57