9789174270099

Det var under andra veckan av konfirmandlägret på Vässarö, en strålande svensk högsommardag. Vi hade just ätit lunch. Barnen och jag promenerade upp till höjden där lägerkontoret låg, satte oss ner vid trädgårdsbordet och började småprata. Det var som att sitta i paradiset: för ovanlighetens skull kände jag mig inte jagad utan upplevde för ögonblicket ett stråk av sinnesro.

Brevbäraren kom med posten och det var ett brev till mig, från kyrkoherden i Vantör. Jag öppnade brevet och började läsa. Blev stel av skam och skräck. Jag kunde inte tro att det jag läste var riktat till mig: ”Med anledning av att du uppträtt berusad på förra årets konfirmandresa i England är det inte längre aktuellt med någon prästtjänst i Vantörs församling.”

Hur jag lyckades fortsätta med konfirmandlektionerna den eftermiddagen vet jag inte. Men det blev till slut kväll, jag tog ytterligare några huvudvärkstabletter och försökte somna. Det var omöjligt. Jag somnade in, men vaknade igen och hoppades förgäves att allt bara var en ond dröm.

Jag fingrade efter brevet i bakfickan på mina jeans och hoppades att det inte skulle ligga där. Men brevet låg kvar och det var inte alls en dröm. Var jag nu arbetslös på riktigt? Och hur hade det kunnat gå så illa? Inom mig växte insikten – på ett eller annat sätt måste jag ta tag i mitt liv.

Men ännu var jag inte redo att böja mig för sanningen.

7

Mors lilla Olle

I maj 1955, samma kväll som jag bars hem från BB, predikade Lewi Pethrus i Hudiksvalls nya sporthall.

Folk trängdes för att komma in och lyssna till den store predikanten och vid vändkorsen noterades nytt publikrekord.

Dagen innan hade min pappa besökt barnbördshuset tillsammans med en storväxt missionär som kallades för Kongo-Aron. Missionären hade placerat sina jättelika händer på mitt huvud och bad med kraftfull stämma till Gud. – Gode Gud, sa han. Låt pojken bli en ny Lewi Pethrus, i alla fall nästan.

Med stolthet brukade mina föräldrar berätta den historien för mig när jag var liten.

Mamma och pappa hade haft svårt att få barn. Jag hade två äldre systrar, och när mamma efter flera missfall äntligen blev gravid igen konstaterade man att hon drabbats av giftstruma. Läkaren uppmanade henne att göra abort, eftersom hennes liv annars kunde vara i fara. Men mammas gudstro och hennes starka längtan efter en son fick henne att trotsa läkaren. Hon valde att låta mig födas fram.

Mina föräldrar betraktade det sedan som ett mirakel att havandeskapet och förlossningen gick väl.

9

Jag vet inte om Gud hörde Kongo-Arons bön, men omständigheterna och dramatiken kring min födelse förstärkte mina föräldrars, särskilt min mammas, uppfattning om att det var något alldeles särskilt med den nyfödde pojken i hennes famn. Jag var ett efterlängtat, mycket älskat och omhuldat sladdbarn som tidigt fick känna mig utvald och speciell. Kanske fick jag känna mig alltför speciell? Å andra sidan fick jag konkurrera om uppmärksamheten med både Gud och Lewi Pethrus. I ett försök till självbiografisk roman föreställde jag mig som tjugofem­åring – helt utan kritik eller ironi – hur det kunde ha låtit när föräldrarna hade kommit hemkörande med sin nyfödde samma kväll som Lewi Pethrus skulle predika: – Det kanske ändå är bäst att jag stannar hemma ikväll, Gertrud, sa pappa när vi kom hem.

– Nej, det är klart att du ska gå, Birger. Det här är ett tillfälle du aldrig får igen, att höra Petrus predika, svarade hon.

Han lydde hennes råd, startade Volvon och begav sig iväg.

romanmanus 1978–1980, olle carlsson

Det finns mycket att säga om min barndoms pingstkyrka.

Men hade det inte varit för mammas varma gudstro och för att hon var med i Filadelfia så hade jag antagligen inte alls kommit till världen.

Ett stort vitt hus med tolv äppelträd i trädgården på Tingsvägen i Hudiksvall, det var min barndoms himmelrike.

Jag minns mina första år som lyckliga och fria i denna fridsamma och privilegierade femtiotalsidyll.

Helst ville jag bara vara hemma med mamma och 10

pappa, med mina två äldre systrar på lagom avstånd i bakgrunden. Jag behövde inte världen utanför. Lekskolan var aldrig något för mig, den var hotfull och främmande.

Jag gick bara dit en enda gång. Och det räckte med att jag gråtande sa till mamma att jag inte ville gå dit igen, så slapp jag.

Ibland på kvällarna innan jag skulle somna höll pappa mig i famnen och vi tittade ut genom fönstret i sovrummet för att kika efter ryska sputnikar på stjärnhimlen. Nästan varje gång lyckades pappa upptäcka en ny.

Ingemar Johansson vann över Floyd Patterson i USA, och vi barn gjorde en egen boxningsring med rep runt fyra granar. Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch, leken stannade och vi stod alldeles stilla hemma på Tingsvägen när han hedrades med en tyst minut.

Jag hade ett eget uppdiktat land som jag lekte i på dagarna och som hette Bäckanbra. Det var så verkligt att jag fortfarande kan se mina inre bilder därifrån. I Bäckanbra slogs jag mot hornvargar, och där bodde min döda mormor på en vit bondgård uppe i en sluttning.

Mamma blev orolig när jag dag efter dag kom hem och berättade var jag varit och allt vad jag varit med om. Till sist frågade hon mig oroligt om hon fick följa med till Bäckanbra. ”Kan du cykla i hundra knyck och på ett hjul och på en sån här smal räls”, undrade jag och måttade en liten glipa mellan tummen och pekfingret.

Efter det tog mamma mig till en barnläkare för att ta reda på hur det egentligen var fatt. Men doktorn lugnade henne och sa att det inte skulle förvåna honom om jag en dag blev författare.

11

Mittemot vårt hus, på andra sidan vägen, låg en liten skog som hette Lillskogen. Där lekte jag ostörda lekar tillsammans med mina kompisar Snorgärs, Ingela, Lasse och Anders. Vi hittade pin-up-tidningar i skogen och tittade storögt på kvinnornas nakna bröst.

En dag samlade Lasse, Snorgärs, Ingela och jag ihop grenar och papper som vi tuttade på med tändstickor som jag hade knyckt hemifrån. Det var med en rysning i kroppen jag såg elden flamma upp och kände lukten av rykande tidningspapper. Jag var fem år, och branden gav mig en kick jag aldrig tidigare varit med om. Det pirrade i hela kroppen och det var som om jag började leva när jag såg lågorna. Vi lyckades släcka elden, men jag minns också att när jag gick hem efteråt kändes det som om någonting hade gått sönder inom mig. Det jag hade gjort var något helt förbjudet, och farligt. Jag kände mig plötsligt avskuren från min familj. Jag var livrädd att möta dem, och då särskilt min mammas blick.

Väl inne i huset var jag stum och vek undan blicken.

Mamma, som annars var min stora trygghet och som jag alltid tydde mig till, hade plötsligt förvandlats till en stor och hotfull främling som jag var rädd skulle förgöra mig.

Den kvällen kändes det som om jag blev utkastad från paradiset. Eller rättare sagt: jag hade kastat ut mig själv.

Min mamma fick inte tala med mig eller röra vid mig.

Detta är mitt första medvetna minne av skam – trots att jag ännu inte visste vad skam var. Det var mitt syndafall.

Mamma tittade strängt på mig med svarta, kalla ögon.

Hon var alldeles förvriden och ond.

– Se på mig. Vad har du gjort? Säg som det är. Jag kan se i dina ögon om du ljuger.

12

Jag höll tyst och erkände ingenting.

Jag, som alltid brukade sova tätt intill mamma, ville nu somna ensam. Den enda som fick komma in mitt sovrum, som kunde lugna mig och öppna upp min värld var min syster Ulla. Av någon anledning var hon den jag inte var rädd för. Hon satte sig vid min sängkant och lockade mig tillbaka in i familjens värme igen. Det kändes som om hon och jag kom från samma värld, en annan värld. Henne hörde jag samman med, för henne kunde jag berätta.

Mamma hade sagt sitt, och behövde aldrig säga det mer: att hon såg i mina ögon om jag ljög eller dolde något.

Från tiden efter leken med elden kände jag ofta en klump i halsen när jag kom hem. Ibland visste jag vad det handlade om, men ofta var det bara en diffus och ångestladdad känsla av att bli avslöjad för något som jag inte ens gjort mig skyldig till. En känsla som har förföljt mig ända in i vuxen ålder.

Jag la mig till med en teknik: att verka överdrivet glad när jag kom hem från skolan. Jag försökte alltid ha något avledande att berätta för mamma, liksom för att distrahera henne så att hon inte skulle upptäcka eller fundera över något som jag oftast ändå inte hade gjort.

Det är skrämmande att en femårings oskyldiga dragning till elden kunde förvandlas till ett kroniskt tillstånd av överdriven skuld som ännu jagar och skuggar mig.

Jag var visserligen en utvald liten prins. Men som alla prinsar var jag satt i en hård skola.

Händelsen med elden sjönk undan och mamma blev åter den jag anknöt till. Jag minns hur hon brukade hålla mig i sin famn och sjunga en egen sång. Inspirerad av lillprinsen Carl Gustaf.

13

– Våran lille lille prins, våran lille lille prins, våran lille prins har blivit stor.

Vid 54 års ålder och tretton år efter min mammas död försöker jag förstå hur denna komplexa bindning till henne kunde bli så stark. Jag var chanslös mot hennes vilja av stål. Jag kunde inte värja mig. Jag tror att den mörka sidan av vårt förhållande, som så småningom utvecklades, handlade om att hon skulle skydda mig från det som kunde skada mig. Hon hade bestämt sig för att staka ut min livsbana och välja hur min framtid skulle se ut. Ingenting skulle få komma mellan den och mig. Hon visste när det var lämpligt för mig att flytta hemifrån, vem jag borde välja till fru och så vidare. Inom hennes råmärken var jag den utvalde och kunde då samtidigt få en total frihet och bekräftelse. Jag var styrd av en känsla att jag inte fick svika henne då hon älskade mig så otroligt. Därför fick jag inte göra henne besviken. Dessutom hade jag ju sett de svarta ögonens ilska när hon försköt mig.

Mina föräldrar var alltså medlemmar i den mycket liv­ aktiga Filadelfiaförsamlingen i stan. Pappa var äldste­ broder.

Till yrket var de ICA-handlare. Carlssons Livsmedel var en affär av den gamla sorten, där man fortfarande handlade sina specerivaror över disk. Nu var det nya tider, snabbköpen började göra sitt intåg i Hudiksvall, och pappas affär gick allt sämre. Trots det höll han fast vid det gamla, och när han förstod att det inte längre skulle bära sig var det redan för sent.

Motvilligt tvingades min pappa att slå igen butiken.

Från att ha tillhört en välbärgad medelklass med hembiträde och barnflickor kom vi snabbt på obestånd.

14

Banken föreslog honom att göra konkurs, men hans kompromisslösa och godhjärtade tro gjorde det omöjligt för honom att följa bankens råd. Därför fanns det för honom bara en sak att göra: att kontakta fordringsägarna, upprätta planer och börja amortera.

Familjen tvingades lämna det vita huset med de tolv äppelträden, och istället flytta in i en liten hyreslänga av gult tegel på andra sidan av staden. Pappa fick anställning som fångvaktare. När jag tänker på mina föräldrar från den här tiden och sedan från min tonårstid, handlar det i hög grad om deras slit med dubbelarbeten för att göra familjen skuldfri, vilket de också lyckades med innan jag flyttade hemifrån.

När jag kom till min första skoldag på Östra skolan i Hudiksvall var jag helt oförberedd på vad det skulle innebära att vara en del av en stor grupp. Innan jag började skolan var det enda namnet jag lyssnade till Lillebror. Jag hade ju inte gått i lekskolan och hade ingen erfarenhet alls av några organiserade kollektiv av barn, och jag kunde inte läsa en enda bokstav. Men jag ägde en grundtrygghet och förväntade mig att det jag åstadkom ändå skulle mötas med uppskattning. Åtminstone med mycket stort intresse.

En av de allra första skoldagarna gav fröken oss i uppgift att rita en rund ring på ett papper. När vi var klara samlade hon in våra verk och visade upp ringarna vi hade ritat för hela klassen.

När turen kom till min ganska osymmetriska ring, skrattade hon och utbrast: – Titta, vilken ful ring Olle har ritat.

Min värld rämnade. Gråtande sprang jag hem och jag vägrade att återvända till skolan på tre veckor. Den redan 15

motsägelsefulla självbilden blev till ett skevt grinande beläte: å ena sidan utvald, å andra sidan dömd och värde­ lös.

Denna kluvna bild av mig själv har följt mig sedan dess, även om jag idag tror mig ha nått en slags försoning och kan se denna inre splittring till och med som en tillgång, inte minst i tider av välgång. I mitt kall som präst är det ett personlighetsdrag som hjälper mig att möta alla med respekt.

Det positiva med mina barndomsår är att jag fick leka länge, fick fritt utlopp för min fantasi och en stor frihet att gå min egen väg och uppfinna mitt eget liv. Det bär jag med mig än idag. Om jag bara får tillräckligt med luft, ”space”, så kan jag skapa en mening åt det mesta jag företar mig, och jag kan känna tillfredsställelse över att röja i skogen eller att ta en promenad.

Jag har fått en förmåga att skapa något nytt av det jag föresätter mig. Och då tänker jag bland annat på hur jag rest mig och tagit mig tillbaka till livet efter mitt alkoholsammanbrott och på det jag har gjort i Allhelgonakyrkan.

Jag när en förhoppning och tro på att jag också ska kunna skapa något oväntat och vackert av kyrkoherdetjänsten i Katarina församling. Men till den negativa sidan hör att jag fortfarande bär på en alldeles för stark överkänslighet, en slags skam över andras omdömen. Kanske har det också skapat en misstänksamhet som gör att jag alltför ofta valt att ställa mig utanför.

Min mamma Gertrud brukade berätta för mig om sin egen enkla uppväxt. Hon föddes i den lilla byn Loböle nordväst om Sundsvall, som näst yngst av nio barn i en strävsam och nykter familj. I Loböle tillbringade jag min barndoms 16

somrar, och byn betyder fortfarande mycket för mig och min familj. Här har vi kvar mina föräldrars torp och det är en plats som vibrerar av deras närvaro.

Gertrud visste med sig att hon var ett läshuvud. Rektor hade kommit hem till familjen och vädjat om att hon skulle få fortsätta studera. Men akademiska studier passade inte in i familjens anspråkslösa planer. Som tolvåring fick hon istället göra tjänst som barnflicka hos sin äldre syster Märta i två år. Med bitterhet i rösten brukade hon beklaga sig över att hon nästan aldrig fick åka de fem milen till byn för att hälsa på i föräldrahemmet.

De dikter hon skrev, och som hennes syskon alltid så storögt brukade beundra, dem gömde hon i fortsättningen och lät ingen läsa. Hon var en människa med ett starkt och rikt känsloliv, och säkert förstärktes det ängsliga i hennes personlighet av all ond bråd död som hon mötte under sin uppväxt. Hon genomled många sorger med syskons och nära anhörigas mer eller mindre dramatiska dödsfall.

Med särskild inlevelse brukade hon berätta om hur hon som liten flicka fick ta farväl av sin älsklingsbror Erik som emigrerade till Amerika och som hon aldrig mer fick se. Han söp ner sig och hittades död på ett hotellrum i Chicago. Att Erik hade dött var något som Gertrud och hennes syskon aldrig berättade för sina åldrande föräldrar.

De gick båda i graven utan att få veta sanningen om deras son Eriks tragiska död. Mamma brukade påminna mig om att vi hade alkoholism i släkten. Om min morfar berättade hon att han en gång hade suttit och supit med de andra männen i byn. Min mormor hade resolut gått och hämtat honom, och sedan gick han aldrig dit igen.

Kanske var det dessa händelser som grundlade hennes oro och ängslan, och som bidrog till att hon utvecklade 17

giftstruma? Dessutom fick hon tidigt en allvarlig och ovanlig lungsjukdom, som gjorde att hon måste äta kortison så att hon svullnade upp och tvingades genomgå ständiga bantningskurer.

Kanske närde hon hoppet om att jag i min tur skulle få ut allt det goda av livet som hon inte själv fick? Att jag skulle ta över hennes drömmar och förverkliga dem.

Det fanns en sådan kluvenhet i vårt förhållande. Å ena sidan kunde Gertrud kliva över alla mina gränser och helt enkelt förbjuda mig att leva mitt eget liv. Hon läste mina kärleksbrev och snokade i mina papper. Å andra sidan var hon en av de mest klarsynta människor jag mött, och hon är den som mer än någon annan format mig till den person jag är. Att Gertrud aldrig kunde acceptera och respektera mitt vuxenblivande tror jag handlar om hennes egen separationsångest. Hon hade en svärmisk, osund uppfattning om min livsuppgift och begåvning. Mitt missbruk gjorde henne dessutom till en medberoende, oförmögen att släppa greppet och hindrade mig från att ta ansvar. Jag brukar tänka på C G Jungs ord att det inte finns något mer förödande för ett barn än en förälders olevda liv.

– Gud har sagt till mig att du ska få vara med och öppna dörrar, sa hon.

Med slutna ögon lyssnade hon nickande när jag provpredikade för henne under mina första prästår.

– Det bästa jag hört!

– De kommer att göra en film om ditt liv, sa hon på sin ålders höst.

Också mina ungdomsvänner anförtrodde sig till mamma, som var en ovanligt skärpt och inkännande lyssnare.

Men det ställföreträdande liv hon förde kunde också ta sig de bittraste uttryck. På ett oförlikneligt sätt kunde 18

hon visa sin avsky för de människor hon inte gillade. Inte minst mina svärföräldrar.

Min pappa Birger däremot, som kom från en handelsfamilj i västmanland, var en lugn och trygg man med en spontan och härlig humor. Han var mer en riktig pingstvän än vad mamma var. Han hade en enkel och bergfast tro på Bibelns bokstavliga sanning. Han trodde på gator av guld och gick och väntade på att Jesus snart skulle komma tillbaka. Han hade ett oändligt tålamod med allt och alla och höjde nästan aldrig rösten.

När jag som tonåring fick utbrott mot mamma och skrek åt henne att hon var sjuk i huvudet, då kunde pappa lägga sin hand på min axel och säga med glimten i ögat: – Sjuka människor ska man vara väldigt snäll mot och absolut inte skrika till.

Genom hela livet fick pappa dra ett tungt, men kärt, lass med mamma, med mig, min alkoholism och mina barn. Även under de perioder då jag var i särskilt dåligt skick sa han: – Jag är din största supporter. Vi är i samma lag, du och jag.

På sommaren 1962, när jag var åtta år, lämnade vi den gula tegellängan och flyttade till Stockholm. Pappa hade fått en vaktmästartjänst i Fenixkyrkan, mitt i city bara ett stenkast från Hötorget.

Jag vet inte varför vi flyttade, men jag anar att det var den sociala skammen som drev oss bort från den lilla idylliska staden Hudiksvall där alla visste allt om alla. Kanske handlade det om att få göra en klassresa neråt utan att folk la sig i, eller om att få börja om på nytt.

19

Vi packade i alla fall in oss i vår Opel Kapitän av 1955 års modell, och i den pontonkarossen lämnade jag min barndoms stad för huvudstaden Stockholm.

Första natten tog vi in på Frälsningsarméns hotell på Birger Jarlsgatan. När pappa stannat bilen och sprang in för att fråga efter hotellrum vevade mamma ner bilrutan och ropade nervöst: – Birger, akta dig så du inte blir bonn’hajad.

Senare bodde vi fem personer hopträngda i en liten vaktmästarbostad på två rum och kök på Wallingatan, i samma hus som Fenixkyrkan, men fem trappor upp.

Förutom vaktmästarjobbet i Fenixkyrkan fick pappa heltidsarbete som fångvaktare på Långholmen. Utöver detta skaffade sig mina föräldrar också flera städjobb. Min minnesbild är att de slet dygnet runt för att betala alla gamla skulder och få vår ekonomi på fötter.

När det gäller vår uppväxt så tror jag att vi syskon har känt oss lika behandlade. Gertrud och Birger hade inga favoriter. Jag var bortskämd, men jag var ju ett sladdbarn och utgjorde därför aldrig något hot för mina systrar.

Det som så småningom komplicerade min relation till mina föräldrar var framför allt mitt missbruk. Min syster Lena har genom åren varit den som alltid ställt upp, hjälpt mig med barnen, lånat ut pengar och skrivit brev till myndigheter. Tack Lena! Ulla och jag har framför allt delat utanförskapet. Men jag är nog den av oss tre som har mest kritik mot våra döda föräldrar.

I vårt barndomshem fanns samtidigt en from och oskuldsfull öppenhet, en idé om att bjuda andra människor en fristad och att lita på det goda hos människan. Är det något som har präglat mig och mina systrars liv och 20

vår människosyn, och som vi bär med oss med stolthet, är det våra föräldrars filantropiska drag.

En dag när Ulla kom från skolan ropade hon förskräckt att jag måste skynda mig att hjälpa pappa som stod och pratade med en otäck fullgubbe nere i trapphuset. Jag rusade nerför trapporna, men min rädsla försvann snabbt när jag såg att pappa och fullgubben pratade förtroligt och sympatiskt med varandra.

Pappa erbjöd den berusade mannen husrum över natten hos oss. Mannen blev kvar i sexton år.

Oväntat och mirakulöst blev alltså Arvid, eller ”farbrorn” som vi kallade honom, en ny familjemedlem.

Det var oerhört generöst av mina föräldrar att ge Arvid husrum, men också nästan ansvarslöst i sin gränslöshet, att öppna vårt hem för en främling på detta vis.

Glimtvis, som i en gammal journalfilm på bio, försåg Arvid mig med intryck från den världsliga världen.

Till yrket var han servitör. Han hade tidigare jobbat i det hus där vi bodde på den tiden Fenixpalatset var ett av Stockholms mest förnäma nöjesställen. Jag lyssnade med stora öron när han berättade om att han serverat trettiotalets stora svenska artister kokain på silverbricka innan de skulle uppträda. Och hur ägaren till nöjespalatset, Paul Meier, trött på världens flärd, låtit sälja fastigheten till pingstvännerna. Arvid berättade också hur han från tidiga tonår jobbat som servitör på kryssningsfartyg runt hela världen. Som ung pojke blev han våldtagen av en kvinna i Paris, och han hade en gång trolovat sig med en belgisk kvinna, men hon blev överkörd av en spårvagn vid Slussen, mitt framför hans ögon …

Han tog mer eller mindre regelbundna återfall i sitt 21

missbruk och kunde, påverkad av alkohol och sömntabletter, bli förvirrad och okontrollerad. Jag minns en jul när vi kom hem efter några dagars resa och han hade gjort ”julfint”. Bland annat hade han brutit upp skåpluckorna på jakt efter juldekorationer … Och en sommar cyklade han i bara kalsongerna genom Loböle, den by min mamma kom ifrån.

Det märkliga var att vi vande oss, både vuxna och barn. Om Arvid kom lufsande genom lägenheten med badrocken vitt uppslagen kring sin slitna och spritt nakna kropp, då tänkte vi inte så mycket på att han var naken.

Mer på risken att han skulle ge sig ut ur lägenheten, ut i trafiken på gatan.

Vaktmästarbostaden vi bodde i var en stor tvåa, men i fastigheten som mina föräldrar skötte om fanns också en del skrubbar och vrår. Det var framför allt där som Arvid hystes in. Periodvis hade han också ett eget boende. När jag var 14 år fick vi helt mirakulöst en stor våning på 240 kvadratmeter vid Odenplan, och då fanns det gott om utrymme. Där fick Arvid ett eget rum, jungfrukammaren.

Men det hände vid ett flertal tillfällen, efter något återfall med vansinniga uppträden, att pappa sa att nu får det vara nog. Nu måste Arvid flytta! Men jag kan bara konstatera att mina föräldrar bars av en människosyn där det gällde att inte svika. Jag tänker på Kains ord till Abel: ”Ska jag ta vara på min broder.” För dem var svaret självklart.

För mig blev han den som respekterade mitt vuxenblivande, min själ. Jag glömmer aldrig när han stack till mig Stig Dagermans diktsamling Dagsedlar. Som jag läste och njöt! Jag minns också min stora tacksamhet när han introducerade mig i Karin Boyes och Hjalmar Gullbergs diktning. När jag läste Jag ville måla en träsked eller 22

Förklädd Gud var det som om både min andliga och litterära värld vidgades. Arvid hade sett min ömtålighet och min längtan till det poetiska! Han stöttade mig också ekonomiskt, jag fick tack vare honom möjlighet att resa och studera utomlands.

Mamma och Arvid var tvillingsjälar. De fann varandra framför allt i sin kärlek till litteraturen, men säkert också i sin bitterhet över vardagslivets torftighet. Mamma kunde ibland framstå som hans apotekare, han kallade henne sin syster, någon erotik var det nog aldrig tal om. För pappa måste det ändå ha varit påfrestande att känna sig som tredje hjulet under vagnen, vid sidan om Arvids och mammas mer litterära gemenskap. Inte heller hade Arvid särskilt mycket till övers för den religiositet som utövades i Fenixkyrkan. Någon lydig församlingsmedlem som tack blev han aldrig, vår krävande gamle Arvid.

– Jag är inte pingstvän, deklarerade han kärvt på klingande skånska.

Han raljerade med äldstebrödernas gudsnådelighet nere i kyrkan. Och ibland var det som om mamma och pappa delade hans skepsis.

I praktiken nyanserade Arvid, genom sitt inträde, min bild av gudfruktigheten. Tidigare hade jag inte tänkt särskilt mycket på att församlingslivet avkrävde människor uppvisningar i godhet. Men hans närvaro avslöjade dubbelmoralen. Nu såg jag att det fanns skillnader mellan den ena och den andra i församlingen, hierarkiska skillnader snarare än någonting annat. Ledande personer i vår kyrka kunde exempelvis uttrycka missnöje med att Arvid bodde i vårt hem. Själv noterade jag samtidigt muttrandet från mina föräldrar, från vaktmästarparet, de skuldsatta före detta livsmedelshandlarna.

23

Vad såg nu kyrkan för ont i att de tog hand om en behövande människa? Visst skulle väl Jesus ha öppnat sin dörr för Arvid?

Jag hörde dubbelmoralen eka mellan första och femte våningen i pingstkyrkans hus.

En söndagseftermiddag berättade mamma att hon mött äldstebroder Dahlin när hon kom släpande med matkassar från Norrmalms Livs.

– Jaså, Gertrud, handlar du mat på sabbaten?

– Ja, dom anklagade Jesus också när han plockade ax på sabbaten, hade hon svarat.

Ja, hur kunde ledningen i en församling som påstod sig vilja efterlikna ”urkyrkan” ifrågasätta att mina föräldrar tog sig an en människa i nöd? Hade de glömt liknelsen om den barmhärtige samariten?

När jag reflekterar över de här åren, den första fri­ görelsens tid och den tidiga puberteten, var mitt själsliv utsatt från påfrestningar från flera olika håll. Dels spänningen mellan pingströrelsens tro och liv och dels den flodvåg av ungdomsrevolter som präglade samhället. Men det handlade också om frågor där udden riktades inåt, mot kärnan i vår familj. Vilken relation hade Arvid och min mamma egentligen? Hur stod det till med hennes pillertrillande? Det var mycket vi inte talade om, som var omhöljt i tystnad. Där fanns även en skam i familjen för pappas enkla jobb.

Som nyradikal tonåring kunde jag förmätet slå mig för bröstet och tycka att det var vi unga som var experter på jämlikhetstänkande. Men hur var det egentligen, när allt kom till kritan? Slog de oss inte med hästlängder, Gertrud och Birger, som trots ansträngd ekonomi hyste inte bara 24

Arvid utan också flera andra vinddrivna personer på soffan eller i en säng i källaren?

När jag som vuxen tänker tillbaka på min barndom är det mycket jag minns med tacksamhet, förståelse och glädje. Familjen var något heligt och oupplösligt och vi barn var det allra viktigaste. Jag och mina systrar kände oss utvalda och villkorslöst älskade.

I backspegeln ser jag också mina föräldrars äktenskap som en vacker och djupnande kärlek. Inte minst hur mamma, den starka och dynamiska, visade allt större innerlighet mot pappa, den mest saktmodiga människa jag mött. Efter att ha hittat pappa medvetslös i hallen en natt hände det ofta att hon oroades över hans hälsa: – Lever du, Birger? Lever du?

Själv blev jag en man, som trots att jag har barn med tre kvinnor, tror på monogama långa förhållanden. Det kan jag på många sätt tacka Gertrud och Birger för. De kämpade sig igenom ett långt, rikt och mödosamt liv tillsammans.

I tioårsåldern blev jag alltmer kyligt distanserad till den pingstkyrkliga livsstilen. Jag blev medveten om att familjen tillhörde en extrem kristen rörelse som i många svenskars ögon kunde verka suspekt och fanatisk. När min kompis Ulf ville följa med mig till söndagsskolan frågade hans föräldrar om det var Maranata vi tillhörde.

Jag började skämmas för min anknytning till pingströrelsen och undvek att berätta för mina kamrater om mina föräldrars tro. Stockholm var stort, så det var lätt att hålla min familjs religiösa hemvist hemlig. År 1966, när jag var elva, blev jag trots allt döpt, efter att ha försökt bli frälst på en sportlovsvecka i fjällen med 25

kyrkan. Jag har inget minne av någon inre frälsningsupplevelse, utan upplever tvärtom att jag var ett offer för ett suggererat grupptryck som var svårt att stå emot. Men jag minns också hur roligt det var att få lära sig att åka skidor, vara på läger, bli förälskad och drömma om Marie med det blonda håret på vägen hem i bussen. När det gäller mitt dop kan jag sakna att jag varken var barn eller vuxen när jag blev döpt, vilket gör att jag har svårt att riktigt relatera till om mitt dop är ett sakrament eller en bekännelsehandling.

Det var som om jag med mitt förnuft tidigt tog avstånd från många av pingstkyrkans trosuttryck, och upplevde mig som en främmande fågel som aldrig var bekväm med pingströrelsens fanatism och extatiskhet. Jag kände främlingskap inför de uppskruvade bönemötena på sportlovslägret där mina kamrater låg på knä och skrek hejdlöst till Jesus och tackade för blodet och började tala i tungor. Med ömhet och förfäran tänker jag på Sven-Olof, som ”kom igenom” i frälsningen på ett sådant våldsamt sätt, att han i timtal låg på knä och skakade spasmiskt och ut­talade monotona enstaviga fraser på främmande tungomål, ivrigt påskyndad med handpåläggning av pastorn, en upplevelse det måste ha tagit en hel livstid att rehabilitera sig ifrån.

Samtidigt kunde jag mycket påtagligt både känna och erfara Pingstgudens förtärande närvaro och frånvaro – som ett krävande och ångestladdat syndamedvetande i bröstet. Han var den ende Gud jag kände till. Det var en Gud som krävde allt eller inget, en Gud långt ifrån den lågmälda tro som jag senare skulle få lära känna i Svenska kyrkan.

Men jag uppskattar att ha fått växa upp i en levande folkrörelse, i bakvattnet av en väckelse som ännu inte stel26

nat till ett samfund. En väckelse där det fanns enkelhet, hederlighet och praktisk vardagskristendom som jag med stolthet har burit med mig in i vuxenvärlden. Utan den erfarenheten hade jag aldrig varit den präst jag är idag.

För mina föräldrar framstod Gud som en verksam närvarande kraft, en verklig fader som ville och kunde gripa in i och förvandla människors liv. Jag använde länge under uppväxtåren deras kyrka som ett slags sällskapsrum, en hemvist för den tro jag ändå hade. Men någon riktig pingstvän, det blev jag aldrig.