9789175044002

Rysslands historia

Från Alexander II till Vladimir Putin Martin Kragh

2:a upplagan

Rysslands historia

Från Alexander II till Vladimir Putin Martin Kragh Dialogos

Dialogos Förlag Odengatan 36 113 51 Stockholm Tfn 08 · 15 46 97 info@dialogosforlag.se www.dialogosforlag.se

Rysslands historia Från Alexander II till Vladimir Putin Martin Kragh Andra upplagan Första tryckningen omslagsbilder

Bondemarknad i Ukraina på 1830-talet. Oljemålning av Vasilij Ivanovitj Sjternberg (1818–1845).

City i Moskva på 2000-talet. Foto Dmitrij Mordvintsev, Getty Images. Bandvagnstraktor S-80, en ny traktortyp tillverkad i Tjeljabinsk 1948.

© Martin Kragh och Dialogos Förlag 2014, 2022 redaktör Andreas Wadensjö bildredaktörer Marie Åhman och Margarita Feldman grafisk form, omslag Sture Balgård layout, kartor Sverker Michelsen tryck Livonia Print, Riga, Lettland 2022 isbn 978-91-7504-400-2

Innehåll

Förord 5

Förord till andra upplagan 7 Inledning 9

kapitel 1 Rysslands industriella revolution 17

kapitel 2 Från världskrig till sovjetmakt 67

kapitel 3 Sovjetsystemets födelse 101 kapitel 4 Andra världskriget 131

kapitel 5 En ny era 151 kapitel 6 Ryssland återuppstår 183

Noter 220 Referenser 239 Register 254 Bildförteckning 262 Författarens tack 263

Man skulle kunna parafrasera Lev Nikolajevitj Tolstoj och konsta tera att lyckliga länder liknar varandra genom att de inte har något historiskt medvetande, att de inte verkar ha något större behov av att kunna sin historia. Ett olyckligt land däremot är medvetet om sin historia, som alltid är olycklig på ett särskilt sätt. Rysslands öden under de senaste 150 åren hör till de mer dramatiska – och tragiska – europeiska erfarenheterna. Perioden har känne tecknats av i stort sett oavbrutet förtryck, såväl politiskt som ekonomiskt. Det politiska systemet har följt en återkommande cykel: oroliga tider ger upphov till skärpt politisk kontroll som leder till eko nomisk, social och politisk stagnation. Detta följs sedan av för sök till reformer som antingen inte fullföljs eller svänger över i revolution med åtföljande förtryck, isolering från omvärlden och terror mot den egna befolkningen. Efter den bolsjevikiska stats kuppen 1917 infördes krigskommunism med miljoner dödade och ihjälsvultna, vilket följdes av NEP (nya ekonomiska politiken) i mitten av 1920-talet med en viss liberalisering av ekonomin och kulturlivet, och detta avbröts i sin tur av Stalins forcerade indu strialisering och terror som åter skördade miljoner offer. Därtill kom andra världskriget med tiotals miljoner dödade. Efter Stalins död sökte diktaturen nya vägar genom mildare former av kontroll och förtryck, och de marginella eftergifterna under det så kallade tövädret i början av 1960-talet skapade förhoppningar om att Ryssland gradvis skulle svänga in på en humanare utvecklings bana. Detta följdes så av en tjugoårig stagnationsperiod, som i sin tur ledde till en politisk jäsning som mynnade ut i Sovjetunionens sönderfall och det nya Rysslands bildande. 1990-talets omdaning till marknadsekonomi, som hade vissa likheter med NEP och som innebar radikalt ökad frihet, har under 2000-talet följts av 5

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin en gradvis återgång till en alltmer isolationistisk, Sovjetnostalgisk och västfientlig politik.

I denna bok beskriver och analyserar Martin Kragh med stor framgång Rysslands politiska och ekonomiska utveckling sedan 1860-talet. Under perioden i sin helhet har en senkommen indust rialisering och modernisering av landet initierats, vilken gjort det möjligt för ett nästan helt agrart land att utvecklas till en avan cerad industristat, snarast trots den förda politiken. Kragh lyckas på ett pedagogiskt och fängslande sätt fläta samman den politiska utvecklingen med de underliggande ekonomiska förutsättningarna och drivkrafterna. Genom den nämnda cykliska rörelsen i Ryss lands utveckling blir framställningen naturligt uppdelad i akter i ett pågående drama.

Det är särskilt värdefullt att framställningen lägger stor vikt vid institutionernas roll, ett centralt tema i senare års nationalekono miska forskning. Därtill har författaren tagit hänsyn till den senas te forskningen från såväl Ryssland som andra länder om landets ekonomiska och politiska historia.

En röd tråd i Rysslands moderna historia är hur landet omväx lande har närmat sig och isolerat sig från den internationella eko nomin och den västerländska politiska sfären. Denna bok är en både faktarik och lättläst vägledning för att följa denna Rysslands meandrande väg.

Michael Sohlman

Tidigare ordförande i Utrikespolitiska institutet och Östekonomiska institutet

Förord till andra upplagan

Den 24 februari 2022 utgör en milstolpe i Rysslands historia. Pre sident Vladimir Putins beslut om en storskalig invasion av Ukraina har lett till den största europeiska säkerhetskrisen sedan 1945. Historien verkar gå igen, något som vittnar om en påtaglig ovilja eller oförmåga hos de ryska eliterna att göra upp med sitt lands för flutna. Med sin auktoritära politik och sin militarism har Ryssland återgått till gamla invanda beteendemönster och hamnat i konflikt med sin omvärld. Denna bok är en uppdaterad version av den första upplaga som publicerades hösten 2014. Det är i första hand slutkapitlet som har kompletterats med de senaste årens händelser. I skrivande stund står Ryssland och väger, liksom vid tidigare brytpunktsår som 1917, 1941 och 1991. Historien kan givetvis inte ge oss facit för framtiden – ingen kan med säkerhet säga vad som kommer att ske härnäst. Men kunskap om det förflutna kan ge perspektiv och föraningar om de risker och möjligheter som finns runt hörnet. I slutändan står det dock klart att Rysslands fortsatta öde ligger i det ryska folkets händer.

Martin Kragh

Hägersten 29 augusti 2022

Inledning

Den industriella revolution som började i Storbritan nien spred sig under 1800-talet över allt större delar av jord klotet. Ryssland, en i allt väsentligt agrar ekonomi som till yta och befolkning var Europas största land, nåddes av dess vågor under århundradets andra hälft. Militära nederlag i Krimkriget 1853–1856 – då Ryssland besegrades av en överlägsen koalition mellan osmans ka, brittiska och franska styrkor – aktualiserade frågan om lan dets ekonomiska, militära och tekniska eftersläpning gentemot omvärlden. De första stegen i riktning mot modernisering och indu strialisering togs under Alexander II, som när han tillträdde tronen den 19 februari 1855 företog sig att förbättra såväl landets externa relationer som den inhemska ekonomin. Syftet med denna bok är att presentera en översikt av Rysslands ekonomiska och politiska histo ria från denna tidpunkt till idag. Dagens Ryssland kan enbart förstås med hänsyn till landets historia. Det kan förvisso sägas om alla länder, men gör det inte mindre sant. Rysslands historiska erfarenheter, som format dess institutioner, samhälle och kultur, är i ett europeiskt och globalt perspektiv unika. Dagens ryska ledare var gårdagens kommunister, och innan de kom till makten styrdes landet under århundraden av autokratiska tsarer. Men under alla dessa år genomgick Ryssland dramatiska förändringar. Rysslands industriella revolution startade under 1800-talets andra hälft, och fortsatte sedan genom olika faser som vi ibland förknippar med olika namn – Nikolaj II, Sergej Witte, Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Michail Gorbatjov och Vladimir Putin. Dessa personer är viktiga såtillvida att de stod för olika ideologier, strategier och världsåskådningar. Ryska ledare har av tradition också präglat sitt lands utveckling i högre grad än andra europeiska ledare i modern tid.

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

Utgångspunkten i denna bok är att institutioner spelar en stor roll. Ett land med goda institutioner brukar, något förenklat, vara mer ekonomiskt utvecklat och åtnjuta högre välstånd än ett land som saknar sådana. Institutioner kan beskrivas som samhällets spelregler – de är skapade av människor, sätter upp begränsningar och skapar incitament. Men institutioner är till skillnad från idrot tens spelregler brett definierade och handlar om ekonomi, politik och samhälle. Institutioner kan vara antingen formella, det vill säga detaljerade lagar, regleringar och konstitutioner, eller informella, det vill säga normer och oskrivna regler. Båda är viktiga. Skrivna lagar är värda endast lite ifall de inte gäller också landets ledare och elit, vilket för oss till en annan viktig fråga – politik.

För att förstå de institutioner som styrt ett lands ekonomiska utveckling är det nödvändigt att studera deras tillkomst – det vill säga vilka beslutsfattare som vid olika tidpunkter haft makten att forma dem. Institutioner är givetvis inte statiska och oföränder liga, utan kan tvärtom påverkas och förändras. Ryssland hör till kategorin länder vars institutioner och hela politiska system för ändrats radikalt under de senaste 150 åren, inte bara en gång utan flera. Vissa gånger till det bättre, andra gånger till det sämre. Något schematiskt kan man dela upp den epok som skildras i boken i tre faser: den sena tsarryska fasen (1861–1917), den sovjetiska fasen (1917–1991) och den postsovjetiska fasen (1991–). Givetvis döl jer dessa faser viktiga nyanser, men vi kan göra denna uppdelning eftersom landet faktiskt genomgick två radikala regimskiften inom loppet av sju årtionden – en kommunistisk revolution 1917 och en revolution mot sovjetsystemet 1991. Få länder har i modern tid upplevt liknande konvulsioner.

Regimskiftena förändrade inte enbart institutionerna, utan även landets politiska struktur, maktelit, geografi och övergripan de ideologi. Ryssland före 1917 var ett multinationellt imperium under en tsar, medan Ryssland efter 1917 var en av flera republiker i ett land som hette Sovjetunionen och som styrdes av ett kommu nistparti. Sedan 1991 hissas återigen den tsarryska flaggan ovanför Kreml, Ryska federationens politiska maktcentrum, och Sovjet unionen har upphört att existera. Men den sovjetiska erfarenheten spelar fortfarande en stor roll. Dagens Ryssland har en ekonomisk struktur som i allt väsentligt byggdes upp under 1900-talet. Majo riteten av landets invånare växte upp under den sovjetiska fasen. De

gick i sovjetisk skola, arbetade på sovjetiska företag och fick lära sig de regler och normer som den styrande sovjetiska eliten eftersträ vade. Det vore ett fantastiskt undantag från alla historiska mönster om denna erfarenhet inte skulle spela någon som helst roll idag. Termer som revolution och regimskifte betecknar en fullständig omdaning av ett samhälle och dess konstitution. Det är även så Aristoteles definierade revolution i sitt verk Politiken, varför det är en användbar konvention. Verkligheten är dock mer komplex. Ter men revolution kommer från latinets revolutio, som brukar översät tas med »ett helt varv runt« – som i att fullborda en cirkel och på så vis återvända till den ursprungliga startpunkten. Flera revolutioner genom historien är exempel på detta fenomen. De nordamerikan ska kolonierna bröt sig loss från Storbritannien 1776 men etable rade ett konstitutionellt system som behöll en stor del av det brit tiska institutionella arvet. Frankrikes revolution 1789 förändrade mycket men följdes också av en symbolisk återkomst av konungen i form av Napoleon, och den nya eliten fortsatte på sina föregångares centraliserande etatism och stärkande av staten. På samma vis åter införde bolsjevikerna efter 1917 autokrati och livegenskap, trots att Ryssland sedan 1861 hade rört sig bort från dessa traditioner. Alla revolutioner återvänder undantagslöst men i olika grad till tidigare nationella historiska mönster.

Rysslands ekonomiska utveckling i perspektiv Hur har då Rysslands ekonomiska utveckling gestaltat sig under de drygt 150 år som förflutit från Alexander II till våra dagar? Vi kan börja med vad vi ovan benämnde den sena tsarryska fasen. När landets industriella revolution inleddes på allvar på 1880-talet var den ryska ekonomin underutvecklad, och dess i huvudsak agrara befolkning hörde till de fattigaste i Europa. Om man från denna tidpunkt studerar utvecklingen fram till 1913 framträder två intres santa aspekter. Å ena sidan var majoriteten av landets befolkning på randen till första världskriget ännu fattig i jämförelse med andra industrialiserade länder. Å andra sidan var den ryska ekonomin en av de snabbast växande i Europa under denna tidsperiod. Jord bruket ökade markant sin produktion, industrin expanderade och landet integrerades stadigt med sin omvärld. Båda dessa insikter är viktiga för att förstå den dynamik och det omvandlingstryck som karaktäriserade Ryssland vid första världskrigets utbrott.

historia från alexander ii till vladimir putin

figur a Rysslands och Sovjetunionens reala BNP per capita 1885–2008.

Källa: M. Harrison & A. Markevich, »Great War, Civil War, and Recovery: Russia’s National Income, 1913 to 1928«, Journal of Economic History, vol. 71, nr 3 (2011), s. 672–703. Jag tackar Mark Harrison för att ha gett mig tillgång till denna statistik.

Anmärkning: Måttenheten är internationella dollar 1990 (»Geary–Khamis-dol lar«), vilket är en köpkraftsjusterad enhet där ett lands valuta uttrycks i en stan dardvaluta (den amerikanska dollarn år 1990) för att möjliggöra jämförelser med andra länder. Notera även att skalan är logaritmisk.

En aggregerad ögonblicksbild kan förstås dölja lika mycket som den avslöjar. När vi säger att den ryska ekonomin var mindre utvecklad än de västeuropeiska antyder vi ingenting om inhemska skillnader mellan olika sektorer eller geografiska områden. En aggregerad bild säger oss inget konkret om nivån på företagande, entreprenörskap och teknik, för att inte tala om inkomstskillnader eller levnadsstandard, utbildningsnivå och socialt välstånd – det vill säga alla de faktorer som på lång sikt avgör ett lands utvecklings mönster. Att den ryska ekonomin dessutom växte, och periodvis under 1900-talet mycket fort, påminner oss om den kanske mest komplicerade faktorn av alla i en historisk analys – att vi studerar ett objekt som förändras över tid. Dessa aspekter behandlas längre fram i boken.

Med dessa reservationer kan den tsarryska ekonomin med för del utvärderas i ett längre tidsperspektiv. Figur A visar den reala inkomstutvecklingen per capita i Ryssland från 1885 till 2008, och illustrerar i en bild landets dramatiska nutidshistoria. Givetvis finns i denna statistik vissa problem med källornas kvalitet som vi aldrig kan övervinna, men av intresse här är den allmänna tendensen. Den första expansionsfasen – och en av de mest ihållande i rysk historia – är de tre årtiondena fram till 1917 års revolution, då hushållens

konsumtion mer än fördubblades. Tillväxten kom såväl städer som landsbygd till gagn, vilket var värdefullt i en ekonomi som i allt väsentligt ännu var agrar. Den genomsnittliga invånaren var fort farande långt ifrån välmående enligt europeisk standard, och den ryska autokratin förändrades endast långsamt, men majoriteten kunde likväl på randen till första världskriget blicka tillbaka på en period av ökat välstånd och konstant förbättrade framtidsutsikter. Innan vi rör oss längre in på 1900-talet är det nödvändigt att lyfta fram en rysk erfarenhet av fundamental betydelse i samman hanget. Få europeiska länder har i modern tid drabbats så systema tiskt av olika kriser som Ryssland, inte minst i jämförelse med poli tiskt stabila länder som Sverige, Storbritannien och Frankrike (ett annat hårt drabbat land är Ukraina). Inom loppet av sju årtionden genomlevde den ryska befolkningen två episoder av statskollaps och regimskifte, två världskrig på eget territorium och tre större svältkatastrofer. Såväl den sovjetiska fasen som den postsovjetiska fasen inleddes av djupgående politiska, sociala och ekonomiska kri ser. Som framgår av figur A har ingen recession i rysk historia varit så djup som den som följde på bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och det följande inbördeskriget, en kris som kastade landet över hundra år tillbaka i levnadsstandard. Krisen som följde på sovjetsystemets kollaps 1991 var inte lika djup – och lyckligtvis nästan helt befriad från militära stridigheter – men för att hitta en västeuropeisk jämförelsepunkt är det nödvändigt att gå tillbaka till 1930-talets depression. I detta längre tidsperspektiv är den kanske mest intressanta samhällsvetenskapliga frågan inte hur mycket den sovjetiska ekonomin växte, utan snarare hur den kunde fortsätta att växa överhuvudtaget.

Den sovjetiska fasen inleddes alltså med en djup ekonomisk kris, men landet uppvisade från 1920-talets slut till 1970 en remar kabel förmåga till industrialisering. Under denna period skedde en uppbyggnad av privilegierade sektorer som tung industri, försvar och kemikalieindustri. Alla privata marknader och privat egen dom – med några få undantag – förbjöds, och ekonomisk aktivitet underställdes den hypercentraliserade regimens preferenser. Kon sumtionsnivåerna av fisk och kött sjönk radikalt, och spannmåls produktionen stagnerade i ineffektiva kollektivjordbruk. En serie svältepidemier utbröt 1921, 1932 och 1947. Sovjetregimen mobili serade i extensiv skala, men dess grundläggande utvecklingsmodell

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

figur b Real BNP per capita i Ryssland/Sovjetunionen, Sverige, Storbritan nien och Frankrike 1885–2008 (i internationella dollar 1990).

Sverige

Frankrike

Ryssland

Källa: Figur A och http://www.ggdc.net/maddison/.

var kostsam, ineffektiv och på lång sikt ohållbar, vilket framgick brutalt av dess slutliga sammanbrott 1991. Fas tre i rysk historia inleddes med sovjetsystemets kollaps och är en alltjämt pågående process. Sju årtionden av planekonomi har lämnat svårhanterliga institutionella och strukturella arv, som till dagens datum ännu inte övervunnits. Samtidigt har en stor del av befolkningen upplevt betydande förbättringar. Levnadsstandarden har ökat sedan 1990-talets början, och en rad olika sektorer som tidigare var förbjudna har etablerats. Många ryssar kan i dag för första gången i sin livstid resa fritt inom och utanför landets grän ser. Under 2000-talet nådde internet en majoritet av befolkningen. I flera hänseenden har Ryssland åter börjat röra sig mot marknads ekonomi. Men det förekommer också kraftiga inkomstskillnader och en oförblommerad korruption på samtliga nivåer av statsappa raten. Dessa fenomen är förvisso inte nya men hindrar utveckling en. De politiska reformförsök som skedde under Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin, trots att deras styre präglades av många brister, har hejdats under Vladimir Putin, som sedan sitt makttillträde som president år 2000 stegvis har inskränkt och underminerat den ryska demokratin. Sedan 2012 har Rysslands ekonomiska tillväxt kraftigt stagnerat, samtidigt som landet har blivit mer militaris tiskt. Invasionerna av Georgien (2008), Ukraina (2014 och 2022) och Syrien (2015) är uttryck för denna utveckling. Avslutningsvis är det inte ointressant att fråga sig hur den rys ka och sovjetiska ekonomin har vuxit i internationell jämförelse.

Storbritannien

Figur B ger en komparativ bild av fyra länders ekonomiska ut veckling under 1900-talet. Det framgår här att avståndet mellan Ryssland och andra europeiska stormakter kring förra sekelskiftet var betydande. Det bör emellertid betonas att den ryska ekonomin under denna fas hörde till de snabbast växande i Europa. Det är inte otänkbart att om landet hade undsluppit revolution och inbördes krig, skulle avståndet till länder som Frankrike och Storbritannien ha fortsatt att krympa under följande årtionden. Detta syns inte minst i jämförelse med Sverige, ett land som i likhet med Ryssland industrialiserades förhållandevis sent, men som inom loppet av en generation utjämnade inkomstskillnaden mot Storbritannien med hälften, för att sedan konvergera och gå om med liten marginal. En sådan erfarenhet har förvägrats Ryssland. Den sovjetiska ekonomin växte under flertalet år, men räknat över hela 1900-talet kom av ståndet i ekonomiskt välstånd mellan Ryssland och Västeuropa att bestå. Syftet med föreliggande bok är att förklara denna utveckling.

Rysslands industriella revolution

Ett lands ekonomiska utveckling kan endast förstås i sitt historiska och institutionella sammanhang. Centralt för att förstå Rysslands tidiga industrialisering är att det ryska tsardömet i århundraden hade haft ett bevarande av det autokratiska syste met som sin högsta prioritet. För utomstående betraktare föreföll landet nästintill immunt mot de systemreformer som genomförts i Västeuropa redan under tidigmodern tid. »Jag styr över under såtar som lyder mina dekret«, deklarerade tsar Peter I vid början av 1700-talet: »Dessa dekret är till nytta för staten, inte skadliga. Engelsk frihet har ingen plats här … Den man är fri som ej gör skada och lyder vad som är gott« (Tot svoboden, kto ne tvorit zla i poslusjen dobru).1 Tsaren var enligt rysk jurisprudens en autokratisk monark med straffrihet och obegränsad beslutanderätt över sina invånare – en princip som gällde långt in i modern tid. Djupgående historiska rötter innebär emellertid inte någon automatisk oförmåga att anamma potentiellt omvälvande pro gram. Alexander II tillträdde tronen 1855 under premisserna att reformera, men samtidigt bevara, det autokratiska systemets fun dament. Dess kanske främsta kännetecken – livegenskapen – upp hävdes 1861. Miljontals bönder som tidigare stått i servilt beroende gentemot landets jordägande aristokrati kunde nu så sakteliga ta sitt öde i egna händer. Andra viktiga institutionella förändringar, nämligen inrättandet av oberoende domstolar, en friare press och lokalt självstyre (de så kallade zemsto-reformerna), utgjorde tillsam mans med livegenskapens avskaffande Alexander II:s fyra »stora reformer«. Ryska reformförespråkare, som den blivande finans ministern Michail Rejtern, skrev optimistiskt 1860: »Möjligheten för en individ att utan överdrivna förhinder söka sin egen fördel, och övertygelsen att frukterna av ens hårda arbete är arbetarens

Krimhalvön har varit föremål för geopolitiska sammandrabbningar under hundratals år. Ett år efter att ha tillträtt tronen undertecknade tsar Alexander II 1856 det fredsavtal som avslutade Krimkriget för att därmed kunna fokusera på sitt lands interna utveckling. Till Alexanders främsta bedrifter hör att han avskaffade livegenskapen, reformerade statsapparaten och förstärkte landets rättsväsende.

oförytterliga egendom, kommer att utveckla de kvalitéer i det ryska folket som hon är utrustad med.«2

Det fanns mycket i dessa förutsägelser som infriades efter eman cipationen. Järnvägarnas utbyggnad, växande inhemska marknader och etableringen av ett finansiellt system skapade den grundläg

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

gande infrastruktur på vilken modern handel och industri kunde utvecklas. Affärsjuridiska reformer möjliggjorde en ökad tillämp ning av moderna företagsformer, organiserade enligt västeuro peiska principer. Vid mitten av 1880-talet hade dessa reformer arbetat sig igenom systemet, och Rysslands industriella revolution inleddes på allvar. Men reformriktningen, även om den långsiktiga tendensen föreföll stabil, var inte uppenbart entydig. Långt ifrån alla delar av byråkratin var odelat positivt inställda till fri företagsamhet, och handelshinder, tullar och restriktioner på utländskt ägande av land bromsade kapitalackumulationen. Livegenskapen, som for mellt hade avskaffats, fortsatte att kasta långa skuggor över lan dets bönder i form av nya pålagor och indirekta skatter. Även den ryska pressen mötte motstånd då myndigheter med olika medel försökte inskränka den nyvunna yttrandefriheten. Den tsarryska autokratin tog överhanden så snart mer radikala krav på demo krati och ökat självbestämmande gjorde sig hörda. Oförmågan att anamma adekvata politiska och sociala reformer, som när de kom var antingen för sena eller otillräckliga, förseglade tsarstyrets öde. Två revolutioner inom loppet av ett knappt årtionde – 1905 och 1917 – innebar slutet på en sekelgammal tsardynasti och början på en kommunistisk diktatur.

Från livegenskap till kommersiellt jordbruk

Efter att ha besegrat Napoleon och drivit den franska militären från sitt territorium 1812 – det största angreppet mot Ryssland sedan kriget mot Karl XII:s Sverige ett århundrade tidigare hade därmed övervunnits – föreföll det ryska tsarriket oövervinnerligt. Inom kort vände emellertid krigslyckan. Förlusten i Krimkriget 1853–1856 visade på Rysslands ekonomiska och militära eftersläp ning, och övertygade den nytillträdde tsaren Alexander II om nöd vändigheten av politiska förändringar. Inom loppet av ett årtion de genomfördes en rad reformer där livegenskapens avskaffande genom tsarens manifest av den 19 februari 1861 utgjorde kronan på verket. På denna historiska händelse följde en omfattande land reform, ett förnyat juridiskt system och administrativa reformer i statsförvaltningen. Vid tidpunkten för dessa viktiga förändringar var merparten av landets befolkning ännu bosatt på landsbygden,

Livegenskapen i Ryssland hade djupa historiska rötter. I denna satiriska gravyr från 1854 tecknar Gustav Doré ett spelbord där ryska jordägare använder sina livegna bönder som insatser. Bilden saknade inte helt verklighetsförankring. För att finansiera sina aktiviteter hade aristokratin under 1800-talets första hälft i allt högre utsträckning börjat inteckna sina livegna hos kreditinstitut.

och ekonomin var i huvudsak agrar. En kortare tillbakablick på livegenskapen som institution kan därför vara givande.

Livegenskapen

Den ryska livegenskapens enskilt viktigaste attribut var att bönder na saknade alla grundläggande lagliga rättigheter – de var bokstav ligen godsägarens egendom. De saknade rätt att äga land, de sakna de rättsligt skydd och deras rörlighet utanför godset var begränsad och beroende av godsägarens intentioner. Livegna bönder ålades tvångsarbete och ett spektrum av olika pålagor, och fick finna sig i att en andel av deras inkomst beslagtogs i form av skatter och avgif ter. Bönderna behövde som regel alltid betala för jorden de odlade, och de beskattades för en rad andra »privilegier« som inkomst från alternativa aktiviteter (hantverk och handel), jordtransfereringar, migration och giftermål (vissa bönder betalade även skatt för att förbli ogifta). Endast godsägarens fantasi satte gränser för vilka pålagor som drabbade bönderna. Livegenskapen som institution motverkade ett innovativt och marknadsorienterat jordbruk, och syftade enbart till att bevara status quo. De tre huvudsakliga jordägarna – aristokratin, kyrkan och sta ten – var samtliga beroende av livegna för att kultivera sina ägor. Alla aristokrater var emellertid inte jämlika. Några få adelsfamiljer

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

– som dynastierna Sjeremetev, Gagarin, Orlov och Vorontsov –kontrollerade över 30 procent av den livegna befolkningen. Olika godsägare tillämpade dessutom olika sätt att styra över sina gods, och det förekom betydande lokala variationer. Inte heller var alla ryska bönder nödvändigtvis livegna – andra kategorier var fria bön der, bönder som tillhörde staten och bönder som tillhörde specifika fabriker (en »industriell livegenskap« med anor från 1700-talet). Enligt en skatteräkning 1857 var uppskattningsvis 40 procent av alla manliga »själar« (dusji, den primära skatteenheten) livegna, medan cirka 53 procent vistades på statlig jord där villkoren var något bättre.3 Jorden odlades med växelbruk och avkastningen i förhållande till sådd var låg i jämförelse med Västeuropa, där mer effektiva tekniker hade införts under 1700-talet. Det lågproduktiva jordbruket var ett inte oväntat resultat av livegenskapen, då bön dernas incitament att investera i bättre odlingstekniker var näst intill obefintliga.4

En livaktig historieskrivning sedan slutet av 1800-talet har på olika vis argumenterat för att den ryska landsbygdens relativa efter blivenhet även hade kulturella rötter. Intellektuella som Lev Tolstoj och Aleksandr Herzen, och agrarekonomer som Aleksandr Tjaja nov, antog att ryska bönder var ointresserade av marknadsfenomen som löner och vinst. Enligt deras förståelse av landsbygden efter strävade ryska bönder inte välståndsökning utan snarare jämlikhet, och en lägre levnadsstandard accepterades i utbyte mot stabilitet. En viktig institution att förstå i detta sammanhang är den ryska kommunen (mir), eller byalag för att använda svensk terminologi. Byalaget, som i olika former hade existerat tidigare i stora delar av Europa, baserades på ett system med gemensam förvaltning av åkrar, ängar och utmarker (exempelvis skog och andra allmän ningar). En grundläggande princip var att tillgången till tegarna fördelades och omfördelades enligt antalet hushåll och mängden individer i varje hushåll. När ett hushåll splittrades (exempelvis som resultat av giftermål) eller förlorade medlemmar (exempelvis som resultat av dödsfall) skiftades jord för att bättre matcha byns nya sammansättning (peredelnaja obsjtjina). I teorin skulle systemet sålunda förse varje invånare med en lika stor mängd odlingsbar jord, och förhållandevis jämlika omständigheter skulle råda. Senare forskning har emellertid visat att tidigare generalise ringar varit för grovhuggna. Först och främst var den vidsträckta

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

ryska landsbygden långt ifrån homogen – stor variation förelåg mellan olika regioner. I vissa provinser, som Moskva, Jaroslavl, Vladimir och Nizjnij Novgorod – samtliga i den så kallade cen trala ekonomiska regionen – försörjde sig i själva verket endast en minoritet av bönderna primärt på jordbruk. Majoriteten hade sin huvudsakliga inkomst från manufakturer, textiltillverkning, handel och transport redan före livegenskapens avskaffande. För det andra var bönderna inte obekanta med grundläggande marknadsfeno men. När omständigheterna tillät deltog de aktivt i marknader för krediter, land och arbetskraft. Jord som formellt tillhörde byalaget kunde arrenderas ut, säljas och användas som säkerhet för lån. Liv egna bönder hade tillgång till kreditmarknader och sparade för sin pension i statsobligationer. Det förekom att livegna såväl anställdes som ibland köptes av andra livegna bönder, och rörligheten mel lan olika byar var stor. Vissa godsägare tillät sina bönder att äga manufakturer med flera dussin anställda. Föga förvånande har det sålunda visat sig att inkomstfördelningen var långtifrån jämlik, och stratifieringen mellan olika bondehushåll kunde vara betydande. De fattigaste hushållen saknade helt tillgång till odlingsbar mark och fick söka sin försörjning på annat vis.5

En avgörande faktor var vilken familj som ägde och förvaltade jorden. Livegenskapen som juridiskt system gav jordägaren en hög grad av diskretion i utformningen av lokala regleringar och förord ningar. Vissa jordägare hade föga intresse för böndernas välstånd och införde regelsystem som enbart maximerade graden av exploa tering på kort sikt. Sådana typer av gods hade ofta en låg grad av specialisering och ekonomisk utveckling. Andra, mer upplysta jordägare, exempelvis familjen Sjeremetev, skapade ett regelverk där de livegna bönderna gavs större möjlighet att söka olika försörj ningskällor. På sådana gods var det mer troligt att finna de typer av ekonomisk aktivitet som nämndes ovan. Detta antyder att det var feodalismen och dess institutionella utformning på lokal nivå – inte de ryska böndernas påstådda »kultur« – som höll tillbaka den ryska landsbygdens utveckling.

Emancipationen

Livegenskapens avskaffande var den ojämförbart viktigaste av Alexander II:s reformer. Bönderna som tidigare varit rättslösa blev juridiska subjekt med möjlighet att ingå kontrakt och äga egendom

Boris Sjeremetev var Rysslands förste greve, men är mest känd för eftervärl den som diplomat och fältmarskalk under tsar Peter I (»den store«). Han deltog i Rysslands anfall mot Narva 1700, och erövrade 1703 de svenska fäst ningarna Nöteborg och Nyenskans (där Peter grundade Sankt Petersburg), följt av Dorpat och Narva 1704. Vid Poltava 1709 förde han närmast under tsaren befälet över den ryska armén.

utan godsägarens inblandning. De fick tillgång till domstolar och kunde nu fritt köpa och sälja land, arbetskraft, boskap och andra varor. Emancipationen ledde på sikt till en ekonomisk vitalisering av landsbygden. Odling av spannmål för såväl den inhemska som den utländska marknaden ökade, tidigare jordlösa bönder hittade nya arbetstillfällen, och försäljningen av nya och förbättrade jord bruksredskap steg. En växande andel bönder blev självständiga jordägare, samtidigt som aristokratins inflytande och jordägande successivt krympte. Sammantagna möjliggjorde dessa institutio nella reformer en ökad kommersialisering och individuellt entre prenörskap. Svartjordsområdet i Ukraina och Volgaregionen spe cialiserade sig på spannmålsodling, medan regionerna som ligger närmare urbana områden i norra Ryssland specialiserade sig på lin-, kött- och mjölkproduktion. Vid sekelskiftet 1900 var Ryssland Europas största matproducent och världens största matexportör.

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

Emancipationens utformning hade emellertid allvarliga sys temfel. Bönderna hade vunnit politisk frihet, men inte ekonomisk. Istället för att omfördela jorden utan kostnad infördes ett omständ ligt system där staten kompenserade godsägarna för den jord som skiftades till bönderna, som i sin tur skulle betala inlösensavgiften genom årliga amorteringar och räntebetalningar över en tidsperiod om 49 år. Den mängd jord som tillföll bönderna visade sig dess utom i vissa fall vara mindre än vad de odlat under livegenskapen, och de förlorade tillgången till utmarker och allmänningar där de tidigare hämtat ved och låtit sin boskap beta. På så vis verkade reformerna till godsägarnas fördel.

Vidare utformades reformerna på ett sätt som paradoxalt nog stärkte byalaget som institution. Skälet var att byalaget gjordes kollektivt ansvarigt för betalning av inlösensavgifterna (krugovaja poruka), och bönderna kunde endast odla sina lotter i utbyte mot att de åtog sig en andel av byns kollektiva förpliktelser. De kunde inte utan vidare avsäga sig dessa förpliktelser, och förblev bero ende av varandra inom ramarna för byalaget. En bonde som ville lämna byalaget kunde inte heller enkelt sälja sin andel mark, efter som denna andel inte var strikt definierad. För en överväldigande majoritet av den ryska befolkningen existerade med andra ord inte någon privat äganderätt i jord – det var en institution som skulle etableras fullt ut först i början av 1900-talet med de så kallade Sto lypinreformerna (se s. 62–65). Mot bakgrund av dessa kvarhängande restriktioner på bönder nas frihet är det inte förvånande att de omedelbara effekterna av reformerna var tvetydiga. Å ena sidan kunde miljontals bönder dra nytta av sina nya rättigheter och flytta till städernas industrier, medan andra engagerade sig i handel, arrenderade land, anställde arbetare och skapade alternativa sysselsättningar inom hantverk, protoindustri, transport och kommers. I ett av de mest dynamis ka distrikten, den så kallade centrala ekonomiska regionen med Moskva som mittpunkt, var vid sekelskiftet cirka 56 procent av alla män och 27 procent av alla kvinnor sysselsatta med någon form av ekonomisk aktivitet utanför jordbruket. Andra delar av landet låg inte långt efter. I genomsnitt hade cirka en tredjedel av landets arbetsföra bönder vid denna tidpunkt alternativa inkomstkällor under minst några månader per år. Den framväxande arbetsdel ningen hade tydliga könsaspekter. Unga män flyttade som regel

Interiör från textilfabrik i Orechovo-Zujevo, en industriort cirka 10 mil väster om Moskva, avbildad 1904 av Nikolaj Kasatkin. Konstnärens motiv är väl valt. Tusentals arbetare från Orechovo-Zujevo, varav många var kvinnor, skulle ett år senare delta i 1905 års ryska revolution. Lenin, som besökte orten 1895, kom menterade då: »Uppdelningen [i staden] mellan det arbetande folket och bour geoisien – ytterst skarp.«

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

till urbana industriorter, medan kvinnor (i synnerhet ogifta) oftare stannade kvar inom hushållets ramar.6

Å andra sidan utgjorde inlösensavgifterna och byalagets brist på flexibilitet en kvarvarande hämsko på utvecklingen. I syfte att betala sina skulder tvingades många bönder arrendera jord från godsägarna eller utföra andra arbetstjänster, och de återkommande skiftena av mark inom byalaget ledde till ett onödigt ineffektivt jordbruk. Incitamenten för ett hushåll att förbättra en jordlott (i praktiken ofta uppdelad på flera olika tegar) som i framtiden kunde tas över av ett annat hushåll var låga. En konsekvens av jordbru kets låga produktivitet var återkommande perioder av matbrist och svält på landsbygden. Samtidigt ska man inte nedvärdera byalagets sociala roll. Byn anordnade spannmålsmagasin som vid behov ställ des till invånarnas förfogande. Byrådet kunde även låna ut pengar till enskilda hushåll, och kanske viktigast av allt var att utflyttade bönder som behöll kopplingen till sin hemort (genom att fortsät ta betala sin andel av inlösensavgifterna) alltid kunde återvända. Betydelsen av ett sådant rudimentärt skyddsnät i en tid då få andra sociala försäkringssystem existerade ska inte underskattas.7 Vår bild av 1800-talets ryska landsbygd har förändrats under de senaste årtiondena. Den rysk-amerikanske ekonomen Alexander Gerschenkron argumenterade på 1960-talet för att Tsarrysslands ekonomiska eftersläpning kan härledas till byalaget som institu tion. De ryska bönderna, menade han, levde i ett »permanent kristillstånd«, och flertalets levnadsstandard ska ha sjunkit efter emancipationen.8 Denna bild har nyanserats något av nutida arkiv forskning som visat att den ryska landsbygden var betydligt mer flexibel, uppfinningsrik och tillväxtorienterad än vad vi tidigare trott, redan under livegenskapen. Det innebär givetvis inte att Ger schenkrons poäng var betydelselös – reformernas utformning hade stort inflytande på böndernas möjligheter att försörja sig själva och effektivt använda sina resurser. Det är rimligt att anta att landsbyg dens välståndsutveckling hade blivit mer gynnsam utan hämmande institutioner.

En modern industri växer fram Vid 1880-talets början inleddes Rysslands industriella revolution. Handeln ökade och utländska investeringar började flöda in i lan

Sergej Witte kom att tjäna regeringar under såväl Alexander III som Nikolaj II. Han an svarade 1889–1891 för utbyggnaden av Trans sibiriska järnvägen, och tillträdde 1892 posten som finansminister. Witte implementerade ett nytt tullsystem och anslöt den ryska rubeln till guldmyntfot. Under våren och sommaren 1914 varnade han för farorna med ett ryskt deltagande i vad som skulle utvecklas till första världskriget, men utan att hörsammas.

det. Till stor del var det fråga om en statlig strategi. Vid landets finansministerium hade en rad framgångsrika ministrar sedan tiden för emancipationen verkat för omfattande reformer. En av de mest berömda finansministrarna, Sergej Witte, bedrev under sin ämbetstid (1892–1906) en aktiv politik för industrialisering. Efter två årtionden av förberedelser knöts den ryska rubeln 1897 till guldmyntfoten, en åtgärd som stabiliserade penningvärdet och ökade handeln med Europa. Ryssland exporterade timmer, vete, olja och textiler i utbyte mot maskiner och högteknologiska varor – normala handelsmönster för en utvecklingsekonomi. Regeringen kunde låna till allt mer marknadsmässiga villkor på utländ ska finansmarknader, och utländska företag lockades av den höga avkastningen på investeringar. Klagomål om korruption, diskrimi nering och administrativa bördor var legio, men förefaller inte ha hindrat företagsetableringen. Ryssland ansågs riskfyllt men med potentiellt goda affärsmöjligheter.

Sedan den industriella revolutionen under 1800-talets andra hälft har Ryssland förändrats drastiskt. Landets erfarenheter i modern tid, med två radikala regimskiften inom loppet av sju årtionden, är i ett europeiskt och globalt perspektiv unika. Ryska och sovjetiska ledare har under denna tidsperiod haft vitt skilda ideologier, strategier och världsåskådningar, och har också präglat sitt lands utveckling i högre grad än andra europeiska ledare i modern tid.

Detta är en översikt av Rysslands ekonomiska och poli tiska utveckling sedan Alexander II fram till i dag. Under denna tid har Rysslands befolkning genomlevt revolutioner och krig, men också industrialisering, urbanisering och stora reformer.

Martin Kragh, ekonomie doktor, är forskare vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala och vid Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dialogos

ISBN 978-91-7504-273-2