Copyright © Varg Gyllander 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Anders Nyman, Whip Media Textuttdrag ur Min ponny av Gullan Bornemark Tryckt hos Bookwell, Finland 2015 ISBN: 978-91-7557-983-2
Kärrtorp Vibrationen mot låret fick Joshua att tänka på en instängd skalbagge. Han hatade skalbaggar och om han svarade i telefonen kunde flickan på trappan dö. Han riktade all sin uppmärksamhet mot flickan, sökte hennes blick. Ögonvitorna glimmade när ögonen rörde sig ryckigt i sidled. På den kalla marken, intill de små, nakna tårna som stack fram under nattlinnet, låg en nalle i ryggläge. Livet höll på att rinna ut för den frusna, skräckslagna flickan och det enda nallen kunde göra var att titta på. Joshua tänkte inte titta på. Inte den här gången. Det fick vara slut med det nu. Han betraktade ett nätt, ljust och runt ansikte inramat av mörkt, nästan svart hår klippt i pottfrisyr, med en spikrak lugg i linje med ögonbrynen. Luften ångade kring hennes bleka ansikte. Hon andades stötvis genom näsan, som om hon inte vågade öppna munnen. Hjärnan arbetade för fullt, tog in omgivningen, gick igenom alternativen. Ett hus, en gata, några träd som stack upp bakom taken, en studsmatta med säkerhetsnät, en gammal Opel på uppfarten. Han flyttade fokus från flickan till mannen med hagelgeväret, ville inte bli distraherad av henne. Håll ögonen på förövaren, inte offret. Gevärets två pipor med de svarta mynningshålen var riktade mot hennes huvud, och mannen som höll i den avsågade hagelbössan hade ett ansiktsuttryck som gjorde Joshua kall i bröstet. Det var ett uttryck han blivit van vid och som nästan alltid innebar att någon dog. Mannen på trappan var klädd i fläckiga träningsbyxor och 7
en vit undertröja med rostbrunt batikmönster. Han bar gula flippflopp på sina bara fötter. Joshua rörde sig framåt, en fot framför den andra, med handen utsträckt i en lugnande gest. Han kände närvaron av de två polisbilarna som stod parkerade front mot front en bit bakom honom. Han visste att insatsstyrkans prickskyttar befann sig i närheten, att två ambulanser stod parkerade utom synhåll, och att en polishelikopter svävade högt där uppe och filmade alltsammans. På kvadratmeterstora skärmar följdes dramats utveckling under koncentrerad tystnad av ledningscentralens operatörer i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen, några mil därifrån. Telefonen vibrerade i fickan igen. Inte nu. Den slutade tvärt. Han absorberade det som utspelade sig framför honom. Allt ljud han uppfattade var de egna hjärtslagen som dunkade i tinningarna och flickans ojämna kvidande. Han ryckte till av pipet i örat och lyssnade fokuserat i den dolda hörsnäckan, med ett neutralt leende som han hoppades skulle ha en lugnande inverkan på mannen som verkade fullt sysselsatt med sina inre demoner. Joshua lyssnade på polisinsatschefens röst och memorerade informationen från underrättelsetjänsten: – Inget känt vapeninnehav och inga kända brott. Socialen vägrar som vanligt att samarbeta så eventuella vårdnadstvister eller annat knas är okänt. Flickan heter Malin-Nahid, enda barnet. Mannen, Ibrahim, hennes pappa. Det finns en mor, Ingrid. Oklar status. Rösten i örat tystnade. – Ibrahim? sa Joshua och lade sig vinn om att inte skrika, men ändå höras. Tydligt men lugnt och neutralt. Mannen tittade upp som om han just märkt Joshuas när8
varo, drog flickan närmare och pressade vapnet mot hennes huvud. Hon kved till. Ögonvitorna glänste. Joshua svalde hårt. – Ibrahim. Kan jag kalla dig det? Mannen började skaka. – Stopp. Jag dödar henne, sa han med tjock röst. En blandning av arabiska och skånska. Joshua drog tungan över läpparna. De smakade salt. Han borde inte ha stannat hos den där mörka utan namn. Hon som muttrat något ohörbart och lagt sig på sidan med ryggen mot honom. Slipp då. Han hade tittat på den ringande telefonen och sedan på hennes slanka baksida. En halvtimme senare hade han lagt benen över kanten, sträckt sig efter telefonen, slagit på ljudet och ringt till ledningscentralen. Det var tjugoåtta minuter sedan. En livstid. Han andades långsamt, drog ner luft genom näsan, höll kvar den i lungorna och släppte ut den lika långsamt. Telefonen vibrerade igen. Men vad fan! Joshua förde långsamt ner handen i den gröna anorakens ficka, fick grepp om telefonen, höll in knappen och kände den korta vibrationen när den stängdes av. Inget kan vara så viktigt. Det var inte batikmönster på mannens tröja, slog det honom. Det var blod. Han såg henne framför sig. Ingrid. Blodig och kanske död bakom den stängda dörren vid trappans slut. En ljusgul, slät dörr med silverfärgat handtag. En skylt med ordet Välkommen i snirklig, vit stil mot ljusblå botten. Han hade tre alternativ. Dra ut på det. Låta förhandlingen ha sin gång, rädda MalinNahid och kanske förhindra ett självmord. Eller snabba på, för att kanske rädda livet på en kvinna som 9
hette Ingrid som kanske låg på golvet strax innanför dörren och förblödde. Eller sticka upp två fingrar i luften, vilket skulle innebära att Ibrahim i samma sekund föll död ner i och med att en 7,62 millimeters kula genomborrade hans panna. Joshua ville inte välja. – Ibrahim. Hör du på mig? Jag kan hjälpa dig. Joshua heter jag. Du kan kalla mig Josh. Hur länge hade de suttit på trappan? Ibrahim svarade inte. Hade vänt sig inåt igen. Två timmar, hade Joshua fått veta innan han hoppade ur patrullbilen som hämtat honom utanför det slitna sjuvåningshuset i Hökarängen söder om Stockholm. Varför hade han stängt av telefonens ljud? Om han kommit tidigare, hade allt varit över nu? Skulle lilla Malin-Nahid med de stora ögonen och den raka luggen ligga i en sjukhussäng, trygg och övervakad? Skulle mamma Ingrid vara i säkerhet? Han slickade sig om läpparna igen. Vägde på hälarna, spände magmusklerna. Det var åtta, kanske tio meter mellan honom och Ibrahim. Även om Ibrahim skulle tveka fanns det gott om tid att trycka av och låta hagelsvärmen trasa sönder Malin-Nahids huvud. Joshua Sander koncentrerade sig på vapnet, vägde för och emot. En brun kolv av trä, rakt avsågad, två korta pipor, en läderrem som Ibrahim virat runt underarmen för att få stöd. Han vet hur man handskas med det, tänkte Joshua. Varför hade de inte ringt någon annan förhandlare när han inte svarade? Han visste svaret, men letade efter något som kunde skänka ett uns av … ja, vad då? Förmildring? Joshua var den bäste. Special Advisor, SA, ofta anlitad av 10
Nationella insatsstyrkans förhandlarteam. Han hade stängt av ljudet, krupit upp bakom den nakna kroppen och kysst henne i nacken. Om hon inte hade vänt sig om mot honom just då, hade det här inte hänt. Om hon bara hade låtit honom vara. Det hade hon inte, verkligen inte. Ljudet av metall, en fjäder som spändes, det välbekanta klickandet. Joshua Sander slutade tänka. All träning och all erfarenhet sattes in och samtliga muskler som genom åren utsatts för hårda prövningar agerade på uppdrag av nervimpulser från ryggmärgen, istället för att ta den långsamma vägen via Joshua Sanders hjärna. Det tog honom en sekund och två hundradelar att nå fram till Ibrahim och Malin-Nahid. Exakt lika lång tid tog det för Ibrahim att kröka fingret kring dubbelbygeln och trycka av.
11
Slussen i Stockholm Stålkonstruktionen som bar upp byggnadens tusentals ton av järnbalkar, betong, armering och tegel var i själva verket en hiss. Inom krysslagda, svartmålade stålben hade sedan år 1883 människor åkt för att nå toppen av Södermalm. Men eftersom allt färre använde Katarinahissen och det var ett osvikligt faktum att den behövde renoveras, hade hissen stängts på obestämd tid och var därför bara till namnet en hiss. Även blomsterhandeln i gatuplanet bakom själva hisskonstruktionen levde en tynande tillvaro. Barbro Alto, som ägt blomsteraffären i över tjugo år, sedan hon motvilligt tagit över den efter sin mor, hade sett försäljningen minska till nästan ingenting. Storstadsmänniskor som stressade mellan busshållplatsen intill butiken och tunnelbanestationen vid Slussen hade inte tid att stanna för att köpa blommor. Och när hissen inte längre användes hade blomsterhandeln hamnat i ett nedskräpat, urindoftande ingenmansland, som en ö mellan trafikspärrande betongblock. Det var därför inte så konstigt att Barbro Alto satt och sov bakom disken, med huvudet hängande i en obekväm vinkel och saliv rinnande ur mungipan, när en man i en lång och vid rock av ljus kashmir ljudlöst öppnade en glipa i dörren. Om hon hade varit vaken och sett honom hade hon säkerligen funderat på varför mannen var så varmt klädd för årstiden. Kashmir var för övrigt inget hon förknippade med den här delen av Stockholm, där bohem chic var legio. Mannen glipade ytterligare på dörren och sträckte försiktigt in handen så att han nådde en liten mässingsklocka som hängde på insidan. Han slöt sina långa, starka fingrar kring den, sköt upp dörren, såg sig om, drog in blomdoften 12
genom näsan, stängde bakom sig lika tyst och försiktigt som han öppnat, vred om låset och drog ner gardinen med texten STÄNGT. När dagsljuset försvann lades butiken i dunkel och det var som om blomdoften blev ännu mer påtaglig. Som om luktsinnet stärktes när ögonen fick mindre ljus att arbeta med. Barbro Alto ryckte till och satte sig förvånat upp i stolen. Desorienterad. Hon kände mer än såg att det var någon inne i butiken. – Hallå, sa hon ut i tomheten och reste sig. Stickningen som legat i knäet, och som var på god väg att bli en färdig halsduk till det yngsta barnbarnet, föll till golvet med en dov duns och ett matt skrammel. I den hastiga rörelsen stötte hon till en hink med rosor så att den välte. Vatten rann ut över den slitna, ljusrosa linoleummattan. – Hallå, sa hon igen. Tankarna ville inte riktigt komma i fatt hennes sömndruckna hjärna. Hon tvekade om hon skulle gå fram till dörren och släppa in ljuset eller resa hinken med rosor. Längre än så hann hon inte. Handen som lades över hennes mun och armen kring halsen fick henne att vilja skrika, men hon kunde inte. Hon försökte vrida kroppen för att se vem som höll fast henne, men kom inte loss. Hon drog häftigt efter andan, men kände bara smaken av plast i munnen. En hinna mellan hennes lungor och det friska, härliga syret. Panik. Hon andades ut och drog in igen med samma resultat. Hjärtat dunkade hårt. Huvudvärken kom plötsligt, liksom den röda hinna som växte över synfältet. Hon krängde med kroppen fram och tillbaka utan att komma ur fläcken och krafterna ebbade snabbt ut: efter två minuter gick hjärnan ner på sparlåga och alla signaler i kroppen saktades ner. Hjärnan stängde av och hjärtat gick 13
allt långsammare när det inte fanns något syre att pumpa runt. Kashmirmannen höll henne i ett fast grepp i några minuter tills kroppen slutligen slappnade av och släppte sedan, tog bort plastpåsen och lade ner henne intill de välta rosorna. Barbros ansikte blev vått av blomvattnet och om hon hade levt skulle hon ha känt att det luktade ruttet. Kashmirmannen plockade upp en ros, drog in doften, höll andan en stund och blundade. Lade den sedan på Barbros bröst innan han försiktigt stängde hennes uppspärrade ögon innan de mist sin glans. Han strök henne över kinden med lätta fingrar. Hon påminde vagt om hans döda mor. Sedan tog han lugnt av sig den vida rocken och krånglade av sig väskan som effektivt dolts av den. Väskan var av den typ som cykelbud brukade bära tvärs över bröstet, med ställbar och bred rem som gjorde att den satt åt kring kroppen. Rocken lade han omsorgsfullt över stolen som Barbro suttit i, och väskan ställde han på golvet. Reflexmässigt rättade han till fodralet av mjukt kalvskinn, snett under vänster armhåla, där tre kastknivar satt på rad. Välbalanserade, skarpslipade knivar som han burit sedan den dagen han sökt upp Slaktaren från Belgrad och bett om att få stå till tjänst. Han hade tagit den kraftige mannen i hand, tittat honom i ögonen och presenterat sig som Zmija, och därmed hade saken varit avgjord. En man som kallade sig Ormen hade alltid en plats hos Slaktaren. Zmija drog in luft genom den smala näsan och satte igång att arbeta lika lugnt och metodiskt som han alltid gjorde. Den svarta metallådan, stor som en ordinär chokladask, lade han på disken. Rullen med tunn ledningstråd likaså, samt asken med sprängkapslar. I botten av väskan låg åtta halvkilospaket orange Semtex inslagna i oljigt, tjockt papper. Han tog upp 14
ett paket i taget och placerade även dem lugnt och metodiskt på disken. Knivarna, som han aldrig reste utan, hade han som vanligt checkat in i bagaget på Belgrade Nikola Tesla Airport tre dagar tidigare, men sprängdegen, tändtråden, sprängkapslarna, asken med trådminor och apteringslådan hade han hämtat hos en bilhandlare i Solna, bara några kvarter från bostadsområdet Hagalund, eller Lilla Belgrad som han fått veta att det kallades. De blå höghusen påminde om det tjugovåningshus han själv växt upp i utanför Belgrad och som bombades till grus av Natoflygplan eftersom det låg vägg i vägg med serbiska socialistpartiets högkvarter. Både hans mor, som kort och gott kallades mama, och syster Andrijana, som var de enda i familjen utom han själv som inte dött i början av Kosovokriget, hade vägrat lämna sitt hem och krossats när en smart bomb träffat våningen under deras och fått huset att kollapsa. I två dygn hade han tillsammans med andra grävt i rasmassorna, i ett enfaldigt försök att hitta överlevande. Andrijanas kropp hade slutligen fastnat i en grävskopas käftar och tippats bland rasmassor, där han fann det som var kvar av henne. Mama hittades aldrig. Utan anhöriga, utan hem och med en utpräglad förmåga att spränga och mörda var Zmijas väg oundvikligt utstakad. Efter något års flackande på Balkan fick ett nätverk av internationella kontraktsmördare upp ögonen för honom, och nu levde han ett kringresande liv och utförde både små och stora uppdrag utan att särskilt ofta fundera över sina livsval. Men inget av detta sysselsatte hans tankar när han med en svepande rörelse förde undan en ask med gratulationskort, en rulle tvinnad bast och en plastvas med fyra röda gerberor. På disken bredde han istället ut den detaljerade ritningen över Katarinahissen, som han fått tillsammans med sprängmedlen. 15
Gondolens bar Sensommarsolen som då och då glimtade fram mellan de svarta molnkanterna draperade Gondolens bar i orange. Gina Fager lade irriterat ifrån sig telefonen på bardisken. Fan ta honom! Han hade lovat att ta hand om Alba. Men Joshua svarade inte, trots att hon både ringt fem gånger och lämnat meddelande. Hon hade fått lösa det på annat sätt. Som vanligt. Maria i garderoben hade plockat undan några pallar längst in, slängt några kvarglömda rockar på golvet och gjort ett litet krypin där Alba kunde sitta och läsa, åtminstone tills Gina fått tag i grannflickan som brukade hoppa in när det krisade. Gina ruskade på sig för att få bort Joshua ur hjärnan, lyfte glaset och sökte efter kalkfläckar eller spår av läppstift, men det var som alltid gnistrande rent. Hon kontrollerade samtliga glas och hängde upp dem ett och ett ovanför baren. Édith Piaf led på låg volym i bakgrunden. På avstånd hörde hon hur någon röt till i köket. Kylarna var fyllda med öl, inga hål gapade tomma i sprithyllan, citronerna var skurna och skålarna med socker och salt lättåtkomliga. Nu var det bara en sista genomgång kvar. Om hon skyndade sig skulle hon kanske hinna äta lite innan de första gästerna började droppa in. Gondolens bar var ett av Stockholms landmärken och drog till sig alla typer av gäster. Kostymerna från Stureplan, slashasarna från Södermalm, småstadspatrasket från Kungsholmen och horder av amerikanska turister. Det var just blandningen som gjorde att Gina Fager trivdes. Det enda som hon möjligen kunnat klaga på, om hon nu varit den griniga typen, var när förortssvansen någon gång förvirrade sig dit på lördagarna och betedde sig som om de befann sig på en sportbar strax före stängning. 16
Hon knäppte den skräddarsydda, orangerutiga västen, strök sig över det kortsnaggade, vitblonda huvudet, sträckte på sig och såg sig om. Längst bort från bardisken stod ett bord dukat för fyra. Det var placerat en aning avskilt från resten. Närmast hovmästarpulpeten fanns tre långa bord med vita dukar, glänsande bestick och glittrande vattenglas. Det var just kombinationen av lyx och anspråkslöshet som var barens framgångskoncept. Två grupper hade bokat hela baren med krav på enskildhet och därmed stängt den för övriga besökare. En internationell konferens om den globala uppvärmningen hade hållits i dagarna två och som avslutning skulle gräddan av de inbjudna inmundiga en trerättersmeny i sällskap av miljöministern. Därav VIP-behandlingen. Varför även det mindre sällskapet fått tillgång till baren var hon osäker på. Namnet i bokningsliggaren, von Kessler, gav ingen egentlig förklaring, så Gina Fager antog att den kände krögare Erik hade ett finger med i spelet. Säkert några kändisar som ville slippa uppmärksamhet och bokat i påhittat namn. Eller så var det helt enkelt ministerns säkerhetsfolk. Baren, avskild från resten av krogen och belägen i en smal, kartongliknande byggnad med fönster på båda sidor, hängde trettiotre meter över marken rakt ut från KF-huset och stöttades upp av en stålkonstruktion byggd för ett halvsekel sedan, när den gamla hissen revs och ersattes av denna nya. Gina torkade av bardisken en sista gång och ställde sig, som hon alltid gjorde, för att betrakta sin hemstad från denna magnifika utsiktsplats. Stockholm måste vara den vackraste huvudstaden i världen, tänkte hon och lät blicken svepa över taken bort mot vattnet. Gamla stan med medeltida hus i fonden och Tyska kyrkans torn som ett utropstecken. Saltsjön med sin långa kaj, där kryssningsfartygen låg på rad tillsammans med restaurangbåtarna. Nedanför bredde trafikplatsen 17
Slussen ut sig och borta mot Mälarens vatten, i horisonten där solen var på väg ner, anade hon Västerbrons norra fäste. Självmordsbron. Och som alltid tänkte hon på Simon, Albas pappa, och på hur det måste ha känts att falla fritt i den svarta höstnatten och slå i den hårda vattenytan. Om han hunnit tänka något under fallet, om han ångrat sig. Det gick som en stöt genom kroppen när hans ansikte kom för henne. Den modige men också så oändligt svage. Hon hade vetat att det skulle ske, som om det varit utstakat. Alla de gånger han sprungit ut framför framrusande bilar men ångrat sig i sista sekund, alla gånger han lagt sig i badkaret och ristat sig i handlederna. De gånger han svalt en hel burk med sömntabletter som han sedan spytt upp. Gina hade vakat över honom, alltid funnits där för att stoppa. Alltid utom den gången. Sedan dess levde hon ett halvt liv. Arbetet och Alba var det som höll henne över ytan. Hon blundade hårt, andades tungt, öppnade ögonen och sneglade åter på sitt armbandsur och rynkade pannan. Hon hade ringt två gånger till reservbarnvakten, en grannflicka, men inte fått svar. Hon hade lämnat ett meddelande. En liten känsla av oro blandat med irritation letade sig in under revbenskanten, men Gina viftade bort den. Grannflickan brukade förr eller senare komma hem, tänkte hon och släntrade bort mot köket. Det rådde koncentrerat kaos som vanligt. Doften av nybakat bröd och glödande kol från grillarna blandades med kemikalieångorna från diskmaskinerna, och just som hon steg in halkade en ung man och tappade en kastrull i golvet. Ljudet av metallen mot stengolvet fick alla att stanna upp. Det blev knäpptyst bortsett från Édith Piafs gnyende från en högtalare någonstans i restaurangens inre. Röd, tjockflytande sås spred sig i en solfjäderform över de vita klinkerplattorna intill pojken, som blev liggande och grimaserade av smärta. 18
Günter, köksmästaren, lyfte långsamt blicken från vakteln han höll på att binda upp. Han lade ifrån sig den lilla fågeln han just snört samman benen på och rättade till den höga, kritvita mössan. Han gick fram till den unge kökseleven, som hade blivit lika vit i ansiktet som hans kockrock. – Hur gick det? sa köksmästaren med sin speciella tyska brytning och räckte honom handen. Den tjocka luften försvann. Köket fylldes med liv som om någon tryckt på en startknapp. Två kockar rusade fram för att städa upp och snart var det full aktivitet igen. Gina kom på sig med att hålla andan. – Finns det någon personalmat klar? ropade hon. – Om en stund, om en liten stund, svarade Günter. Han vände sig till en av kockarna, sa något och återgick sedan till vaktlarna. Hon funderade några sekunder, lämnade köksluckan och gick till garderoben där hon hejade på garderobiären som satt och sorterade nummerbrickor tillsammans med Alba. – Vill du ha något att äta, gumman? sa hon men Alba skakade på huvudet. – Har du fått tag i honom? sa Alba med en svag skiftning åt besvikelse i rösten. – Nej, inte än, men jag försöker få tag i vår vanliga barnvakt. Det ordnar sig, älskling, sa hon och gick sedan vidare ut till hallen med de båda hissarna som ledde ner till gatuplanet. Små, trånga hissar, ett arv från sextiotalsbyggnadens tid som kontor, inte alls anpassade för att transportera mängder med gäster upp till restaurangen. Den minsta hissen, avsedd för två normalstora personer, anlände först och hon tvekade. Men det fanns inte tid för klaustrofobi. Ett djupt andetag och in i hissen. Värst av allt var ljudet av det automatiska låset i dörren. Väl nere på gatan återfick hon kontrollen över andningen 19
och det skenande hjärtat, stannade till några sekunder för att samla sig. På andra sidan gatan låg blomsterbutiken. Hon sökte med blicken efter Barbro. Hon brukade vara i full färd med att bära in alla blommor så här dags. Men blommorna stod kvar utanför, dörren var stängd och draperiet neddraget. Konstigt, tänkte Gina och övervägde om hon skulle gå dit, men bestämde sig för att tiden var knapp och blodsockret lågt. Hon skyndade sig över gatan, sprang mot rött ljus mellan två bilar. En taxi tutade ilsket. Hon vinkade åt den och hann precis före en äldre herre fram till luckan. – Två grillade med bröd och en bubbelvatten, hasplade hon ur sig och tittade urskuldande över axeln på den äldre mannen som gav henne en förargad blick. Hon åt snabbt upp den ena korven och högg lite lugnare in på den andra. Medan hon åt lutade hon huvudet bakåt och betraktade sin arbetsplats, högt där uppe i skyn. Där uppe, inne i den trygga varma baren full med glada gäster, tänkte hon aldrig på hur bräcklig hela konstruktionen såg ut nedifrån. Ovanpå restaurangen växlade en ljusskylt mellan att visa temperatur och tid. Hon konstaterade att det var tio grader ute och att det började bli bråttom. Det stora sällskapet med ministern skulle anlända om en halvtimme. Hon drack det sista ur flaskan, slängde den i en papperskorg och gick snabbt tillbaka över gatan. Innan hon gick in till hissarna kastade hon en hastig blick mot blomsterhandeln, som fortfarande såg igenbommad ut, och åkte sedan upp för att hinna göra klart inför ett helt vanligt arbetspass.
20