Öppen grav

Alla tre stod framför den tomma graven. En vindil drog med sig döda löv mellan gravstenarna och svepte ner dem i det fyrkantiga hålet.

Cecilia såg sig om. Det hade regnat hela natten och nu på morgonen hade en tät dimma lagt sig över Skutbukten. Den gled runt de gamla spruckna gravstenarna och smög sig upp längs de mossbevuxna väggarna på stenkyrkan. Varken den eller kyrkogården hade varit i bruk de senaste femtio åren. Ändå hade någon nyligen varit här och grävt. Hålet i marken framför dem var nästan två meter långt och en meter brett. Precis som en grav som hade gjorts i ordning för att en kista skulle sänkas ner i den, bortsett från att den inte var mer än en meter djup.

Leo sparkade ner en jordklump i hålet. Det var han som hade sett ljusen. Han visste inte varför han vaknat klockan fyra på natten, men från fönstret i hans rum på pensionatet hade han sett ljus uppe på kyrkogården. Nu hade han fått med sig de andra dit upp för att se var det hade kunnat vara.

”Vem kan ha gjort det här?” frågade han.

Une hukade sig ner bredvid Egon som satt i det våta gräset.

”Det kanske är Kutterprästen?” sa hon och kliade sin hund under hakan.

De andra tittade på henne. Une hade bott i Skutbukten hela livet och kunde många gamla historier. Cecilia hade flyttat hit för sex år sedan, när hennes föräldrar tog över det gamla pensionatet och började hyra ut rummen. Leo hade kommit i början av sommaren tillsammans med sin mamma som fått jobb på pensionatet.

”Vilken präst?” frågade Leo.

”Han som går igen här.”

”Menar du ett spöke?”

Une nickade.

”Han får inte frid”, förklarade hon. ”En gång för många år sedan blåste det upp till storm och en kutter höll på att gå i kvav utanför Åludden.”

”En kutter?”

”Ett litet segelfartyg. Alla andra gav sig ut för att rädda sjömännen, men prästen stannade vid altaret för att be för dem.”

”Hur gick det?”

”Alla drunknade. De som försökte rädda dem var inte tillräckligt många, men om prästen hade följt med ut hade det kanske gått bättre. Det är därför han går igen. Han får inte frid eftersom Gud inte hörde hans böner.”

Cecilia såg sig om. Dimman hade blivit ännu tätare. Den förändrade allt de kände igen och skapade nya former och skuggor. Den var som ett ljudlöst rovdjur som smög sig på en bakifrån, tänkte hon.

”Det är inte så många som har sett honom”, fortsatte Une. ”Men på nätterna kan man höra skrapljud inifrån kyrkan, dörrar som öppnas och stängs, hasande steg och psalmsång.”

”Varför skulle han hålla på och gräva upp gravar?” frågade Cecilia.

Une log och ryckte på axlarna.

”Vem som än har gjort det, så är frågan varför?” tyckte Leo. ”Varför i hela världen har någon grävt upp en grav?”

Cecilia bet sig i underläppen. Den kyliga och fuktiga luften innehöll en smak av salt från havet. En ny vindil drog förbi och fick henne att rysa till. Vare sig det fanns spöken eller ej så gillade hon inte att vara här. Hela kyrkogården låg insvept i mörker, som om den gömde sig i skuggan av de knotiga gamla träden runt omkring den.

Det var annorlunda med kyrkogården inne i staden där hennes mamma låg begravd. Även om det alltid gjorde ont att se namnet på gravstenen så var det något fridfullt över mammans gravplats. Kyrkogården där var vacker och välskött, medan det nästan kändes otäckt här vid den gamla stenkyrkan.

Leo gick ett varv runt hålet i marken och jordhögen bredvid den.

”Fotspår”, sa han och pekade.

Han hade rätt. Det syntes rester av fotspår i marken, men regnet hade suddat ut dem och det var omöjligt att se hur mönstret på stövlarna eller skorna hade sett ut. Une tog fram sin mobil. Den var alldeles ny och hon hade just lärt sig hur den fungerade. Hon böjde sig fram och tog ett par bilder av fotavtrycken innan hon rätade på sig igen.

”Hur långt ner tror ni det är till kistan egentligen?” undrade hon.

”Den är borta nu”, sa Leo. ”Den har ruttnat och blivit till jord, precis som kroppen som låg i den.”

”Skelettet då?” frågade Une och tog en bild av den öppna graven. ”Benknotorna?”

”Det kan tänkas att de fortfarande finns kvar”, trodde Leo. Han hoppade ner i hålet och började sparka i det översta jordlagret.

”Gör inte så”, bad Cecilia.

”Men hur långt är det kvar ner till skelettet?” ville Une veta.

Leo ryckte på axlarna.

”Man begraver folk sex fot under marken”, sa han.

”Sex fot? Hur djupt är det?”

”Det ska vi ta reda på …”, försäkrade Une och letade sig fram på internet på den nya telefonen.

Cecilia kunde inte låta bli att tänka på sin mamma igen. Om hela hennes kropp var borta nu, och om det bara var skelettet kvar.

Hon dog förra sommaren. Först försvann hon bara, men efter en vecka hade Gamle-Tim hittat henne nere bland strandstenarna vid Åludden. En olycka, hade alla trott, men alldeles innan skolan började hade Cecilia, Leo och Une hittat en filminspelning som visade att det inte var det. Det var ingen olycka. Någon hade knuffat henne ut över klippkanten.

”Fot är ett mycket gammalt längdmått som använts i stora delar av världen”, läste Leo högt från displayen på Unes mobil. ”Hos oss avvecklades sättet att räkna i fot när metersystemet infördes. Idag är en fot 30,48 cm.”

Cecilia räknade i huvudet.

”Sex fot är ungefär 180 centimeter”, sa hon.

”182,88”, rättade Une henne och stoppade ner mobilen i fickan igen innan hon sträckte ut handen och hjälpte Leo upp ur graven.

Ett skrik fick dem att stelna till mitt i rörelsen. Det var utdraget och lät olycksbådande.

Cecilia stod stilla och lyssnade med öppen mun. Det kom långt bortifrån, någonstans bortom kyrkan. Så hördes det igen. Närmare den här gången. Cecilia lyfte på huvudet och vände sig mot ljudet. En stor, svart fågel dök upp bakom kyrktornet. Den flaxade med vingarna och skrek en gång till innan den landade på de stora rostiga järngrindarna som hängde på spruckna cementstolpar.

De stod och tittade på den tills den lättade och försvann bakom träden.

Cecilia böjde sig ner och tog en näve jord. Jorden var våt och klibbig. Hon lät den glida mellan fingrarna medan hon läste namnen som var inristade i gravstenen framför den öppna graven de hade upptäckt.

Astrid Hellenes

född 1 juli 1913 – död 1 juli 1923

Anna Hellenes född 31 januari 1897 – död 1 juli 1943

Det gjorde nästan ont att se det som stod där. Astrid hade bara varit tio år när hon dog, på sin egen födelsedag. Anna måste vara hennes mor. Det som fick Cecilia att rynka pannan var dödsdatumen. Båda dog den 1 juli, men med exakt tjugo års mellanrum.