Kalla spår

Ett långt, skälvande tjut från mistluren vid fyren ute på Åludden bröt stillheten som vilade över kyrkogården.

”Vad gör vi nu?” frågade Une och tittade ner i den öppna graven. ”Borde vi inte säga till någon?”

”Säga till vem då?” frågade Leo. ”Polisen, eller?”

”Polisen!” utbrast Cecilia och drog upp tröjärmen för att kolla klockan. Den var fem i nio. ”Jag måste skynda mig.”

Hon sprang före de andra nerför stigen mot Pärlan. Det gamla pensionatet låg delvis gömt i dimman som pressade sig in mot väggarna. Polisen hade kommit överens med hennes pappa om att de skulle komma klockan nio för att berätta hur det gick med utredningen i fallet med hennes mamma.

Det var mycket som hade verkat misstänkt kring mammans död. Cecilia hade till exempel sett ett foto som visade att hennes mamma haft en annan klänning på sig när hon försvann från sommarfesten än den hon hade på sig när hon hittades. I dagboken hade hon skrivit om hemliga möten och en av gästerna som bott på pensionatet hade haft hennes mammas medaljong runt halsen. Men allt hade haft en naturlig förklaring. Men så hade de hittat filmen.

Det var Fågelmannen som hade spelat in den. Han hette egentligen Robert Malden och var fågelforskare. Från mitten av augusti och fram till att alla fåglar hade flyttat söderut bodde han i en stuga längst ut på Bergsudden. Där hade han massor av teknisk utrustning som han använde när han registrerade och fotograferade olika fåglar. Bland annat hade han en kamera på taket riktad ut mot Åludden. En sensor satte automatiskt i gång den när det dök upp fåglar eller något annat som rörde sig. Det var så han hade filmat mannen som knuffade ut hennes mamma över klippkanten och ner i havet. När polisen hade fått se filmen började de undersöka fallet igen.

Utredarens bil stod redan på parkeringen utanför pensionatet. Cecilia tog trappan i fyra skutt. Högst upp vände hon sig mot de andra.

”Vi ses sedan”, sa hon innan hon försvann in.

Det var två utredare. En man och en kvinna. Ingen av dem hade polisuniform, men de hade var sin id-bricka med foto och ett nummer hängande i en snodd om halsen. Mannen hette Anton Isaksen och kvinnan hette Unni Brekke.

De satt och väntade tillsammans med Cecilias pappa inne i konferensrummet på bottenvåningen. En kaffekanna och en vattenkaraff stod tillsammans med koppar och glas mitt på bordet.

Cecilia satte sig bredvid sin pappa.

Kvinnan log mot henne. Mannen rättade till slipsen.

”Hej Cecilia”, sa Anton Isaksen och plockade med några papper han hade framför sig. ”Så bra att du kunde komma.”

Cecilia bara nickade.

”Som ni vet har vi börjat utreda din mors dödsfall igen”, sa han och lade handen på pappersbunten. ”De här dokumenten låg i arkivet, men vi har hämtat fram dem igen. Nu när vi sett filmen tror vi inte längre att din mors död berodde på en olycka. Vi tror att någon är skyldig till den.”

Cecilia nickade en gång till. Ingen trodde längre att det hade hänt en olycka. Någon hade knuffat hennes mamma.

”Har ni fått fram vem som gjorde det?” frågade Cecilias pappa.

Unni Brekke skakade på huvudet.

”Våra experter har tittat på filmen”, förklarade hon.

”Det är bra kvalitet på den, men inspelningen är gjord på natten och på långt håll. Vi känner oss helt säkra på att det är din mamma vi ser, det stämmer med att hon då och då gick en kvällspromenad ut till fyren, men det är omöjligt att se vem mannen är.”

Cecilia rätade på sig på stolen. Utanför fönstren började allt det gråa lätta. Hon kunde se på träden att det hade börjat blåsa och vinden drev undan dimman.

Anton Isaksen klappade på pappersbunten igen.

”Här har vi namn på alla dem som vi vet befann sig i Skutbukten när din mor dog. Alla som var på sommarfesten, alla andra som bodde på pensionatet, de som bor året runt i husen här och övriga som vi har fått fram. Tack vare filmen vet vi att hon blev knuffad klockan 01.17. Ingen av dem vi har på vår lista var ute vid Åludden vid den tiden.

”Så vem gjorde det?”

”Det vet vi inte”, svarade Anton Isaksen. ”Vi kom för att förbereda er på att vi kanske aldrig kommer att få reda på det.”

”Har ni gett upp?”

Unni Brekke skakade på huvudet.

”Nej”, svarade hon. ”Men vi börjar få slut på sådant vi kan kolla och spåren börjar bli kalla.”

Cecilia öppnade munnen, men stängde den igen utan att säga något.

Anton Isaksen harklade sig.

”Vi vet alltså inte vem som gjorde det”, sa han. ”Men vi vet inte heller varför. Det hoppades vi att ni kanske skulle kunna hjälpa till med. Kan ni komma på någon anledning till att någon knuffade ut henne över kanten?”

Både Cecilia och pappan skakade på huvudet.

”Hände det något dagarna innan hon försvann?” frågade