Man glömmer aldrig sin första.
När jag gjorde det här broderiet, mitt första, mådde jag riktigt dåligt. Det var 2017. Jag var utmattad, deprimerad och hade mycket ångest. Ingen medicinering fungerade, hjärnan var på högspinn och jag kände i hela min kropp att jag behövde något att fokusera på. I en hobbyaffär hittade jag ett broderikit föreställande en blomma, och tänkte att ”Det här ska jag nog klara”.
Korsstygn – det var något matematiskt, kontrollerbart, rytmiskt över det hela som tilltalade mig. Men när jag packade upp kitet tyckte jag att blomman var så hopplöst ful att jag varken skulle vilja ha den uppsatt hemma eller skulle förmå mig att ge bort den. Vad som hände sedan vet jag inte riktigt, men jag googlade korsstygnstypsnitt och orden TRÄL RES DIG kom till mig. En kombo av läget jag befann mig i och min kärlek till Sven Wernströms serie Trälarna, som jag älskade när jag var liten. Och på den vägen är det. Idag tycker jag att blomman är rätt gullig, men bra ändå att jag inte tyckte det då!
När jag väl broderat min första text var jag fast. Det blev en ultimat kombination av att först låta hjärnan klura ut en riktigt bra text och därefter i timtal mata stygn på stygn och låta hjärnan vila. Ganska snart började jag lägga ut mina broderier på Instagram under namnet Brodera ut texten (but).
Att få sätta ord på min situation, och ibland hitta en komisk twist på den, var och är fortfarande min bästa terapi. Jag broderar för att få ur mig mestadels svåra känslor, distansera mig till dem och minska deras grepp om mig. Jag hoppas och vill att mina texter ska beröra. När jag får respons i form av igenkänning, när det blir tydligt att vi är många som delar det svåra, så blir det också lite mindre tungt och mindre ensamt att leva. Åtminstone för mig.
Sedan 2017 har det blivit över tusen broderier och det du har framför dig är mitt urval av dem. Ett urval som för mig också blir något slags bokslut för Brodera ut textens första tid.
Ta min hand, nu blir det åka av.
Jag är skiträdd för det mesta. Rädd för att misslyckas, rädd för att göra bort mig, rädd för att inte ha kontroll, rädd för vad andra ska tycka. Och jag har ingen kaxig röst i mig som säger att det här har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag säkert. It’s not me liksom. Men jag har fattat en grej. Jag kommer inte att bli av med min rädsla. Den är där. Tidigare har jag haft en föreställning om att jag ska bli av med den, och att jag efter det ska börja göra en massa saker som jag vill. Men jag BLIR INTE AV MED DEN och jag VILL JU göra en massa saker. Så då får jag göra saker fast jag är rädd. Och jag älskar den tanken! Den får mig att känna mig modig och den plockar fram någon sorts spjuver i mig och ett jävlaranamma som jag älskar att känna. Rädslan ska inte vinna.
