Vintergatan
När Zeke kommer till kafé Paradiset
står Mona redan utanför och väntar på
honom. Hon ser nervös ut.
– Du ser ut som om det är första dagen
på nya jobbet! säger Zeke. Ah, vänta! Det är det ju!
Han pekar retsamt på henne.
Hon ger honom fingret, men sen får
han en kram.
Mona ska jobba extra i dag, för det är
ett företag som har konferens på Paradiset
och ska sova över. Det händer ibland, och
då blir det mycket att göra.
Zeke tycker att det är perfekt. Han får sovmorgon till tolv, och sen är han kvar
hela natten och tjänar pengar medan han sover! Han behöver bara finnas där ifall
någon gäst behöver en till kudde eller har tappat bort sin rumsnyckel eller så.
När de kommer in i hallen kommer
Lisbet, chefen.
– Kan ni börja med badtunnan? säger
hon. Vi behöver börja elda i den nu. Det tar minst fem timmar att värma upp vattnet, och gästerna vill bada efter middagen.
Hon låter stressad.
– Absolut! säger Zeke.
Mona stirrar efter Lisbet, som småspringer vidare.
– Vad sägs om välkommen? viskar
Mona. Trevlig chef vi har.
– Eller hur? säger Zeke.
Badtunnan står på en vagn inne i förrådet. De måste flytta på
gräsklipparen och en massa verktyg och vattenslangar och kannor för att komma
åt den.
Så rullar de ut den. Det är tungt att dra den över gräsmattan.
– Det finns ju en bastu, säger Zeke.
Varför kan de inte nöja sig med den?
– De vill väl ha sjöutsikt, säger Mona.
– Tydligen. De betalar flera tusen extra för att vi ska fixa badtunna.
– Losers, säger Mona.
Vagnen med tunnan skumpar till, och ett av hjulen fastnar i en grop i gräsmattan.
Zeke och Mona puttar och drar, men vagnen är orubblig.
En man kommer gående över gräsmattan. Han har en cigarett i handen, och ingen jacka, fast det är
ganska kallt. Han är nog med på konferensen, och har rökpaus.
– Behöver ni hjälp? säger han.
– Ja, säger Zeke.
– Nej, säger Mona. De säger det exakt samtidigt.
Mannen skrattar.
– Okej, men jag kanske kan få putta på lite, bara för att känna mig snäll? säger han och blinkar åt Monas håll.
– Okej då, säger hon och skrattar.
Till slut får de loss vagnen, och rullar den de sista metrarna.
– Tack för hjälpen, säger Zeke.
– Det är jag som ska tacka, säger mannen. Jag fick ju känna mig duktig, fast ni absolut inte behövde någon hjälp.
– Det var så lite så, säger Mona.
Mannen skrattar till.
– Jag heter Ola, förresten, säger han. Vi lär väl ses mer!
Det är kväll.
– Hallå! Personalen! Vi vill beställa lite här!
Fem män i trettioårsåldern sitter i badtunnan nere vid sjön och ropar. De syns inte i mörkret, men de hörs desto mer.
Efter konferensen har de ätit en fin middag som Aino har lagat. Zeke och
Mona har stressat mellan köket och matsalen med skålar och tallrikar. De har fyllt på vin i glasen och dukat fram kaffe och efterrätt. De har diskat och fyllt på med öl i kylen. Gästernas prat och skratt har ekat från Paradisets matsal.
Zeke och Mona har just satt sig på kaféets veranda för att pusta ut, när männen ropar på dem.
– De är som bebisar, säger Mona. Sitter
i badet och skriker på mamma.
De reser sig suckande och går ner mot sjön.
En lång, kraftig man flyter i vattnet, med armarna utsträckta längs kanten. Hans kropp tar upp nästan all plats i badtunnan. Hans tår ser ut att peta i skägget på Ola, mannen som hjälpte dem tidigare. Han föser irriterat undan foten.
– Vi behöver lite påfyllning här, säger den stora mannen och pekar på några tomma ölburkar som ligger slängda på marken.
Sedan fortsätter han.
– Vi tar fem likadana. Eller tio, det är lika bra. Och om ni kan städa upp lite?
Han gör en gest mot en hög dyblöta badlakan.
– Och förresten kanske det vore bättre om ni höll er här nere? Så vi slipper skrika när vi vill något? Är det inte det vi betalar för?
– Men lugna ner dig, Adam, säger Ola.
Så vänder han sig till Zeke och Mona.
– Bry er inte om honom. Det här är ett toppenställe, det tycker vi allihop!
– Om ni är nöjda får ni gärna skriva det i gästboken, säger Mona. Det är bra om chefen får veta det.
– Bra idé, svarar mannen och blinkar med ena ögat.
Lite flörtigt, lite snällt.
Klockan är över tolv. De flesta gästerna verkar ha somnat på sina rum. Zeke och
Mona sitter i det starkt upplysta köket. Eller ligger, kanske man skulle kunna
säga, med huvudet vilande på armarna och bordet. Diskmaskinen maler på med sitt typiska ljud, det är sista omgången
nu, sen är allt klart. De har torkat av maskinerna och skåpluckorna. Skurat golvet och gått ut med soporna.
– Fy fan vad jag är trött, säger Zeke.
Skönt att vi ska sova här, jag skulle inte orka gå en meter.
– Men du, säger Mona och lägger en hand på hans arm. Ska vi inte ta ett nattdopp ändå? Vattnet i badtunnan är ju fortfarande varmt och gästerna sover.
Hon reser sig från bordet och drar lite i Zeke.
– Okej då, säger han och släpar sig upp.
De går för att byta om. Båda har tagit med sig badkläder, om de skulle få chansen att bada.
Utanför huset står någon och röker. Cigaretten glöder i mörkret. I lampskenet ser de att det är Ola, han som verkade schyst.
– Tog en nattcigg bara, säger han.
Zeke och Mona småspringer huttrande genom trädgården. De kliver fort i badtunnan och sänker ner kropparna så
långt det går i det varma vattnet. Ligger så och bara njuter.
– Kolla på stjärnorna! säger Mona. Zeke ser på den svarta natthimlen
och tänker på oändligheten. Att det aldrig tar slut. Är det verkligen så?
Det suger till i magen på honom när han tänker på det.
Mona pekar på några stjärnor som bildar ett mönster.
– Där är Karlavagnen, säger hon.
– Och där är Vintergatan, säger
Zeke. Det ser ut som om någon målat med vit färg tvärs över himlen.
– Det skulle vara rätt schyst med en kall öl nu, säger Mona. Ska vi ropa på personalen?
– Försök, säger Zeke, men jag tror att de ligger i badet.
– Okej, men då springer jag upp och hämtar några, säger Mona.
Hon kliver upp ur badet och skyndar upp till kaféet i bara bikinin.
– Sätt på bastun också! ropar Zeke efter henne. Vattnet här börjar bli lite kallt.
Under en konferens på kafé Paradiset flörtar en av de manliga gästerna med Mona – han är mer än dubbelt så gammal som hon! Först tänker hon bara försöka glömma alltihop.
Men när mannen börjar skicka meddelanden och dyker upp utanför hennes skola inser hon att hon kan vara i fara.
Blocka honom! är tredje fristående delen i Sofia Nordins och Kajsa Gordans tempofyllda deckarserie om Zeke och Mona.
ISBN 978-91-7971-096-5