LUCINDA RILEY SOLSYSTERN Electras bok
1– Jag minns inte var jag var när jag fick reda på att min far hade dött.
– Vad menar du? frågade min psykolog Theresa. Hon blinkade bakom de runda glasögonen. Sanningen var att mitt minne inte fungerade längre. Jag var nästan alltid hög på droger eller berusad av alkohol. Men jag tänkte inte bjuda min psykolog på den upplysningen. Nyheten skulle garanterat spridas till alla löpsedlar inom ett par timmar. Det hade jag lärt mig av erfarenhet.
– Nu tror jag att du tänker på något. Tänker du på din far?
Jag fick behärska mig för att inte hånskratta.
– Ja, sa jag istället.
Jag visste vad psykologer ville höra.
– Du verkar arg på honom, sa Theresa.
Just nu var jag mest irriterad på Theresas frågor. Men hon hade rätt, jag var arg på min adoptivfar Pa. Mina fem systrar hade beundrat honom medan han levde. Nu, när han var död, fortsatte de att hylla honom. Jag tyckte bara att han hade varit hemlighetsfull och kontrollerande. Ännu mer kontrollerande som död än levande, faktiskt. Förut kunde jag åtminstone trösta mig med att han inte visste vad jag gjorde. Nu var det som om hans ande svävade omkring oss och såg allt.
– Och hur känner du för Mitch? frågade Theresa. Jag kände ett stort behov av vodka när Theresa nämnde min före detta pojkväns namn. Men jag samlade mig och svarade lugnt. – Jag har gått vidare.
Det hade jag inte alls. Mitch var den första man jag träffat som inte var rädd för mig eller var tillsammans med mig för att höja sin egen status. Att synas ihop med supermodellen Electra var något som kunde öppna dörrar i vilken bransch som helst. Men Mitch var rockstjärna och megakändis redan innan vi träffades. Han var dessutom mycket äldre och hade lekt färdigt. Han rörde varken sprit eller
droger. Vi hade haft det så bra tillsammans. Men plötsligt hade han gjort slut, i ett sms!
Jag förstod ingenting och var helt förtvivlad.
Jag hade tröstat mig med en manlig modell från Brasilien och mängder av kokain. Men det tänkte jag inte heller berätta för Theresa. Så jag reste mig för att gå.
– Vi har halva tiden kvar, sa Theresa.
Den tiden tänkte jag inte sitta här. Jag ville hem.
– Ledsen, men jag har ett annat möte, ljög jag och skyndade ut ur rummet.
Så snart jag satt i limousinen öppnade jag minibaren och tog en vodkaflaska. Vätskan brände i strupen och jag kände hur axlarna sjönk en aning.
Jag stoppade den tomma flaskan i fickan för att inte chauffören skulle ha något att berätta för media.
– Hej Electra!
Det var Tommy som stod utanför min port. Han hade stått där nästan varje dag i flera månader. I början skrämde han mig. Jag hade dåliga erfarenheter av beundrare som kom för nära. Men med tiden hade jag förstått att han
var helt ofarlig och bara ville säga hej till mig. Nu blev jag glad av att se honom.
– Hej Tommy, svarade jag och log mot honom.
Jag hade sökt på hans namn på internet. Det var så jag fick reda på att Tommy var arméveteran och hade tjänstgjort i Afghanistan. Han hade fru och dotter i Queens.
– Ha en bra dag, miss D’Aplièse, ropade han efter mig när jag gick in.
Jag tänkte att han på ett märkligt sätt fick mig att känna mig trygg.
Min lägenhet låg högst upp i ett stort, vackert hus nära Central Park. Jag hade en terrass med utsikt över parken. Jag hyrde lägenheten för orimligt mycket pengar. De flesta av mina grannar hade bott i huset i decennier. Några ansåg säkert att jag inte hörde hemma bland dem. Jag var en svart kvinna som mina grannar möjligen hade kunnat acceptera som hushållerska. Men nu råkade jag vara en mycket rik svart kvinna och det fick de finna sig i. Ärligt talat kände jag mig inte speciellt hemma i lägenheten. Den var stor och lyxigt möblerad. Men som alltid när jag kom in i
mitt eleganta vardagsrum kände jag mig mest ensam.
Jag satte på musiken så att det dånade i högtalarna. Bruce Springsteen sjöng Born in the USA.
– Lyckliga du som vet var du är född! skrek jag. Jag hittade en flaska vodka i skåpet under diskbänken och halsade direkt ur flaskan. Trots musiken kunde jag höra ljudet av bilarna från gatan 33 våningar ner. Jag strök med fingret i porslinsskålen där jag förvarade min ”medicin”. Ett tunt puderlager fastnade på fingertoppen. Jag gned det mot tandköttet. Sedan kastade jag mig på sängen och grät.
Portvakten ringde från entrén och meddelade att mitt besök var på väg upp. Äntligen kom Ted, min langare. Jag gick till dörren och låste upp. Jag lämnade den på glänt och gick tillbaka till vardagsrummet. Jag hörde hur hissen stannade och någon klev ut. Snart skulle jag få det jag behövde.
– Ted var upptagen, han skickade mig, sa killen som kommit in i hallen.
Jag borde inte lita på honom. Jag hade lärt mig den hårda vägen att inte lita på någon. Ändå lät jag honom stå kvar. Han visade några påsar kokain. Sedan tog han fram en karta tabletter.
– Ta de här så sover du som en stock, sa han. Det lät exakt som vad jag behövde. Jag köpte påsarna och kartan. Killen försvann.
Just när jag skulle ta min medicin ringde mobilen. Jag lät det ringa och lyssnade sedan av meddelandet på telefonsvararen. Det var Zed. Han ville bjuda mig på premiären av baletten The Blue Necklace i morgon kväll.
Jag mådde illa vid tanken på två timmar i en sammetsstol intill Zed. Visst, han kunde vara kul sällskap ibland. Men han behövde mig mer än jag behövde honom. Hans status steg när han visade upp sig tillsammans med mig.
Pa hade varnat mig för Zed.
– Håll dig borta från den mannen, hade han sagt.
Jag hade fräst åt honom då. Just nu kunde jag ändå få användning för Zed.
”Tack, jag kommer”, skrev jag och tryckte på skicka.
Ha! Det kunde Mitch gärna få läsa om i tidningarna: ”Electra på balettpremiär tillsammans med affärsmannen Zed Eszu.”
– Åt helvete med dig, Mitch! skrek jag rakt ut i rummet.
Jag tog kartan med tabletter, tryckte ut två och sköljde ner dem med den sista vodkan. Sedan slocknade jag.
Jag vaknade av att jag mådde fruktansvärt illa. Jag hann precis till badrummet innan jag kräktes. Vad hade jag fått i mig? Jag borde inte ha litat på den där killen.
Jag måste ha svimmat i badrummet för plötsligt såg jag Pa framför mig. Han höll mig i handen och smekte mig över pannan.
– Jag är här, älskling, sa han. Vi ska skaffa dig den hjälp du behöver.
– Ja, hjälp mig, Pa, bad jag.
Nästa gång jag vaknade mådde jag bättre. Jag satte mig upp och såg mig omkring. Men Pa var försvunnen.
Telefonen ringde. Det var min agent Susie, som talade om att min assistent sagt upp sig och redan lämnat kontoret.
– Helvete! skrek jag rakt ut.
Jag behövde verkligen min assistent. Det var assistenten som höll reda på var jag skulle vara, när, hur jag kom dit, vilka som var där och vad jag behövde veta inför ett jobb.
– Ta det lugnt, Electra, sa Susie. Jag har redan en ny på gång. Mariam Kazemi. Hon ska komma upp till dig senare i eftermiddag så att du kan se om hon passar.
– Fan också, väste jag mellan tänderna.
Jag låg halvnaken på badrumsgolvet och antagligen stank jag av spya och alkohol. Men det hade inte Susie med att göra. Jag satte mig upp och sa med hög röst:
– Bra.
– Om vi har tur kan hon följa med på fotograferingen i Paris på torsdag, fortsatte Susie. Och du, avslutade hon. Tänk på att du ska fotograferas i soluppgången i morgon. Inget festande.
– Oroa dig inte, sa jag samtidigt som jag huttrade till. Susie var den som gav mig alla uppdrag. Hon var en av de mäktigaste modellagenterna i New York. Det var också hon som gav mig mitt allra
första modelljobb. Susie upptäckte mig när jag var 16 år och arbetade som servitris i Paris. Jag hade blivit avstängd från min tredje skola och bestämt mig för att strunta i utbildning. Pa var besviken. Men han gick med på att jag reste till Paris om han fick ordna bostad till mig. Det var en bekant till Ma som hyrde ut den lilla lägenheten.
Jag hade varit så stolt när jag ringde till Pa och berättade att jag fått jobb som servitris. Och han hade faktiskt låtit lika entusiastisk som när min storasyster Maia kom in på Sorbonne. Så en dag hade Susie kommit till restaurangen. Jag hade serverat henne en grillad smörgås, och resten är historia, som man brukar säga.
Men Paris var först på torsdag. I morgon skulle jag fotograferas här i stan i soluppgången. Jag skulle vara sminkad och redo klockan fyra på morgonen. Jag rös vid tanken men skulle aldrig klaga. Det fanns många människor som hade det betydligt tuffare.
Vid sextiden meddelade portvakten att jag hade besök. Jag hade hunnit duscha och städa upp efter olyckan i badrummet.
– Skicka upp henne, sluddrade jag och öppnade min ytterdörr innan jag gick tillbaka till soffan i vardagsrummet.
Där låg jag när en kvinna i min egen ålder kom in.
– Godkväll, sa hon. Jag heter Mariam Kazemi. Det var öppet så jag gick in.
Den djupa och samtidigt mjuka rösten fick mig att rycka till. Jag stirrade på Mariam. Hon såg inte ut som någon av mina tidigare assistenter. Den prydliga, bruna dräkten hade en kjol som gick nedanför knät. På fötterna satt ett par praktiska, och säkert mycket bekväma, bruna lågskor. Mest förvånad blev jag ändå över slöjan som täckte håret.
– Välkommen, fick jag ur mig. Sätt dig. Vill du ha något att dricka? Mariam satte sig försiktigt på kanten av soffan.
– Vatten, tack, sa hon.
Medan jag gick för att hämta ett glas vatten tänkte jag att jag ville ha Mariam Kazemi som min assistent. Om inte annat för att få höra den här vackra rösten igen och igen.
När jag kom tillbaka visade hon mig papper
på sina tidigare arbeten. Hon hade varit assistent åt en riktigt besvärlig klädskapare.
– Var inte han jättejobbig? frågade jag.
– Inte alls, svarade Mariam. Jag har märkt att kända människor har väldigt lite frihet. De kan framstå som besvärliga men egentligen vill de bara vara sig själva.
Jag gapade. Den här prydliga lilla kvinnan som satt i min soffa verkade inte alls höra hemma i min värld. Ändå förstod hon precis.
– Jag har inte så mycket tid i kväll, fortsatte Mariam. Jag har lovat mina föräldrar att vara barnvakt åt min lillebror.
– Oj, sa jag. Jag måste kanske varna dig. Om du blir min assistent kommer du att ha väldigt konstiga arbetstider. Du jobbar nära mig, på alla möjliga tider och dagar.
– Oroa dig inte. Om jag får jobbet kommer jag att vara tillgänglig dygnet runt. I kväll är en väldigt speciell kväll. Mina föräldrar firar bröllopsdag i dag.
Mariam reste sig.
– Du får jobbet! sa jag snabbt.
Som om jag på det sättet kunde hålla henne kvar hos mig en stund till.
– Tack, sa Mariam men satte sig inte ner igen.
– Kan du börja på torsdag? Jag ska till Paris för en fotografering.
– Ja visst, svarade Mariam.
ELECTRA LEVER ETT STRESSIGT LIV som fotomodell på Manhattan. Hon är den mest otåliga av systrarna. När deras älskade adoptivfar dör försöker hon trösta sig med droger och män.
Electra har aldrig vetat var hon kommer ifrån. Men när hennes mormor dyker upp börjar hon gräva i sin historia. Spåren leder till massajernas Afrika och till ett barnhem i New York.
Kommer Electra att sluta jaga kickar i livet? Och kan den stilige advokaten Miles hjälpa henne att hitta ett nytt lugn?
Solsystern är sjätte delen i Lucinda Rileys succéserie om de sju systrarna. Hanna Wallsten har gjort bearbetningen till lättläst.
ISBN 978-91-7971-138-2