9789179711443

Annika Thor

havets djup

BARA TRETTIO ORD

På spårvagnen hem från skolan sitter Steffi bredvid sin vän Maj. De är på väg till Sandarna, där Majs familj bor i en nybyggd lägenhet. Steffi bor där också, trots att de redan är nio personer i familjen.

Steffi har sitt andra hem hos tant Märta och farbror Evert på ön i havet. Första gången hon kom dit tyckte hon att hon hade kommit till världens ände.

Det gnisslar när spårvagnen bromsar in. Steffi och Maj reser sig och stiger av. De går över gatan. Rakt framför dem ligger den vita folkskolan. Där går tre av Majs småsyskon. De två yngsta har inte börjat skolan än.

Britten, den näst äldsta flickan, har redan börjat arbeta. Hon är springflicka i ett bageri. Så gör nästan alla barn i fattiga

familjer. De slutar skolan efter sjätte klass och börjar arbeta. Men Maj fick fortsätta i läroverket, tack vare sina fina betyg. Hon har fått ett stipendium, precis som Steffi.

Till hösten ska flickorna börja i gymnasiet. Om betygen räcker, och om de får nya stipendier. Maj är orolig för att inte bli godkänd i matematik.

Flickorna handlar middagsmat på Konsum. Sedan går de till barnstugan för att hämta Majs syskon Erik och Ninni. När de kommer hem rusar Erik genast i väg för att leka. Men Ninni, som är tre år, vill bli buren uppför trapporna.

Strax kommer Gunnel, som är åtta år, inrusande i lägenheten. Gunnel beundrar Steffis svarta hår och mörka ögon. Hon vill alltid hålla Steffi i handen eller sitta i hennes knä. Det får hon gärna.

När Gunnel sitter i knät får Steffi dåligt samvete ibland. Hon tänker på Nelli, sin egen lillasyster som är kvar på ön hos sina fosterföräldrar, tant Alma och farbror Sigurd.

De träffas bara en gång i månaden och på skolloven när Steffi åker hem till ön. Nelli är tio år, en stor flicka som inte sitter i någons knä längre.

För fyra år sedan reste systrarna från Wien, bort från kriget. Då lovade Steffi mamma och pappa att ta hand om Nelli. Hon är inte säker på att hon har lyckats med det. Steffi låser upp dörren till lägenheten. På mattan i hallen ligger ett gulaktigt brevkort. Hon vet genast vad det är, ett kort från mamma och pappa.

I höstas slutade breven komma från föräldrarna i Wien. Steffi hade ont i magen av oro. Till slut kom ett kort, likadant som det hon håller i handen nu. Det kom från Theresienstadt, ett läger i Tjeckoslovakien. Där har tyskarna samlat tusentals judar. Och där skulle Steffi och Nelli ha varit nu, om inte mamma och pappa hade skickat i väg dem till Sverige. Brevkorten ser alltid likadana ut. De har inget kuvert, och texten är kort. Steffi har

räknat orden – de är alltid trettio. Kanske får man inte skriva mer, tänker hon.

På ett av de första korten bad pappa Steffi att skicka ett paket med mat. Tant Märta hjälpte Steffi att fylla en kartong med konserver, torkad frukt, havregryn och grovt bröd. Nu packar de ett matpaket varje gång Steffi är hemma på ön. Maj förstår också genast att kortet är från Steffis mamma och pappa. – Gå in i vårt rum du, säger hon. Jag tar hand om ungarna och maten.

Steffi tar med sig kortet in i sovrummet, som hon delar med Maj, Britten och Gunnel. Hon sätter sig på sin säng och läser: Älskling!

Tack för paketet! Hälsa tant Märta. Er snällhet betyder allt för oss. Tänk dig, jag ska snart sjunga Nattens drottning i Trollflöjten, en operaföreställning här i lägret! Kyssar, mamma

Trettio ord. Så lite det är. Men vad underligt med opera i lägret. Är det verkligen möjligt? Det kanske inte är så dåligt i Theresienstadt ändå, tänker Steffi. En plats där man kan spela och sjunga kan väl inte vara så hemsk?

Steffi går ut i köket. Maj har satt på potatisen och håller på att steka sill. – Är allt som det ska? frågar Maj. – Jag tror det. Steffi ställer fram tallrikar, glas och bestick på köksbordet. Hon vill hjälpa till så mycket hon kan. Majs föräldrar får bidrag för att ta hand om Steffi. Men det är ändå inte så lätt för dem att ha henne där. Köket är litet, och de får inte plats att äta alla tio på en gång. På söndagarna bär de in köksbordet i vardagsrummet och äter tillsammans. Några sitter vid köksbordet och några kring soffbordet. Köket var större i den gamla lägenheten. Annars är allt bättre här. Lägenheten är ljus och luftig och köket har gasspis och skåp för

porslinet. Det finns rinnande varmvatten både i köket och i badrummet, och element som håller lägenheten varm. När Majs mamma fick se lägenheten första gången började hon nästan gråta. – Tänk att vanligt folk kan få det så bra! Så snyggt och fint och lättstädat, sa hon.

Hon tittade på sina händer, röda och nariga av all städning både hemma och borta. Majs mamma städar hos familjer som har råd att betala för städhjälp. Sandarna är början på den nya tiden, säger Maj. Tiden då arbetarna ska få moderna bostäder och makten i samhället. Efter kriget.

Fyra år har gått sedan Steffi och Nelli kom till Sverige som flyktingar. Steffi ska börja gymnasiet till hösten. Hon vill bli läkare som sin pappa. Hennes lillasyster Nelli bor kvar hos fosterfamiljen på ön. Hon känner att hon inte längre passar in. Steffi lovade föräldrarna att ta hand om systern. Har hon svikit sitt löfte? Föräldrarna skickar brev från ett judiskt läger utanför Prag. Breven är korta och Steffi förstår att de har det svårt.

Steffi träffar Judith som också är flykting. Judith berättar om de judar som inte lyckats fly. Det får Steffi att fundera på var hon hör hemma. Har Steffi kanske svikit sitt folk? Vem är hon? Vem ska hon bli?

Havets djup är tredje delen i Annika Thors serie om Steffi och Nelli. Cecilia Davidsson har bearbetat boken till lättläst.