fyra minuter över tolv Copyright © Conny Palmkvist 2022 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Bokomslagsformgivning av Lisa Zachrisson Fotografier på omslaget från Unsplash och Rawpixel Författarporträtt av Mickael Tannus Tryckt av ScandBook Falun 2022 ISBN 978-91-7975-718-2 www.bonniercarlsen.se
Den första dagen är alltid den svåraste
Klockan är 23.54. Och här sitter jag på en stol och lever.
Här sitter jag och lever medan vissa andra dör. Kanske i just den här sekunden. Eller i nästa, eller nästa.
Det är ju så det är: först är man här på jorden. Sedan är man det inte.
Fast det har inte alls med skicklighet att göra, tror jag.
Det har med Gud och sådana som honom att göra.
Jag gillar inte Gud längre. Eller sådana som honom. Jag gillar ingenting. Förutom hundar.
Rummet som jag sitter i är inte ett riktigt rum, men en stor sal mitt på sjukhuset i Helsingborg. Golvet är grönt och plastigt och väggarna vita, med stora tavlor på. Man kan inte lista ut vad som finns på tavlorna, inte ens om man försöker.
Det är bara färger, i en konstig röra. Hade här funnits fler personer hade jag kunnat fråga dem vad de tror att tavlorna föreställer. Men det är bara jag här. Salen är helt tom, det är så sent. Sjukhuset har egentligen stängt.
Ja, det är alltså stängt för folk som inte bor här. Men det är öppet för sådana som är sjuka och så. Eller som ska dö och så, exakt sådana människor. Som kanske har barn och så.
Ibland är just de barnen och hälsar på medan de där vuxna människorna håller på att dö färdigt. Sådana människor får absolut lov att vara här fast det är stängt. Men vi är verkligen inte många. Ibland går någon stackare förbi som ska ut och röka eller ta en nypa luft. Men de tittar aldrig på mig och har fullt upp med sig själva.
Men jag ser dem, och tittar på dem. Jag ser hela hallen härifrån. Det är en hisshall. Det går hissar till alla våningar ovanför mig. Sex olika hissar finns det, insprängda i väggarna. Men vad som finns på alla de där våningarna vet jag inte.
Jag vet bara vad som finns på den tredje av dem.
Om man går till höger när man stiger ur hissen. Och öppnar en dörr, säger hej i receptionen. Man kan säga: ”Jag hör hemma här.”
Eller så går man bara förbi. Och sedan är man framme. Uppe på tredje våningen. Rum nummer 28.
Där ligger min morsa och dör utan att ha frågat mig om lov. Man borde fråga ungar om lov. Ungar borde få bestämma.
Om morsor ska dö eller inte. Det borde stå i lagen. Så man kunde säga: ”I lagens namn förbjuder jag dig att dö, morsan. Det får du göra senare. Om hundra år.”
Men så kan man inte prata till folk som ligger och dör. Helst pratar man inte alls med dem, om jag ska vara ärlig.
Man bara gråter, och sedan tar tårarna slut.
Då gråter man utan att gråta. Det är det värsta som finns.
De svider eftersom man fortfarande är så ledsen. För att man fortfarande bara vill böla. Men bölet är helt slut i kroppen.
Tips 77: Böla inte slut på dig.
En bra sak är att skriva ner sina tips på en lista i skallen och ha dem där tills man behöver dem.
Till exempel: Mitt bästa tips är att muntra upp sig själv genom att titta på olika sorters hundar på Youtube. Sådana som är gulliga. De kan göra roliga saker, som får en att skratta. Då skrattar jag jättehögt en kort stund.
Fast sedan tar klippet förstås slut och allt blir tyst.
Då får man sätta på en ny film, med en ny hund.
Tips 78: Även om du inte gillar något kan du alltid gilla hundar på Youtube. De är skratt-roliga.
I pauserna mellan videoklippen blundar jag hårt och låtsas som att det inte är någon paus och då börjar en ny rolig hund att göra något roligt som får det att kännas roligt i kroppen.
En hund äter ägg, en annan har skägg.
En kan gå på lina och en ylar sånger. En heter Kennedy, som presidenten.
En president för mycket länge sedan, menar jag. Just den här presidenten har varit stendöd i sextio år nästan.
När jag tänker på det, så ser jag morsan igen. Jag skriver det på listan i skallen.
Tips 79: Titta INTE på klipp med hundar som heter Kennedy, som är stendöda.
Sedan googlar jag namnen på alla döda presiden ter som finns och sätter upp dem också på punkt 79 på listan, så att jag inte råkar på några hundar som heter Roosevelt, Nixon, Reagan, Bush, Ford, Grand och så vidare.
Det är bäst om hundarna bara har inte-döda namn, för då behöver man inte tänka på sådana som ska dö.
Haha. En hund kan slå kullerbyttor. Haha. Jag tror jag kissar på mig av skratt. Haha. Eller inte. När jag råkar titta uppåt ser jag änglar i taket, som svävar som genomskinliga spöken under lamporna.
Tips 80: Titta aldrig uppåt, bara neråt.
De är där de roliga hundarna finns. Uppåt finns det bara skit.
På väggen är klockan nu exakt 23.57. Det har bara gått tre minuter. Etthundraåttio sekunder. Det är nästan ingenting.
Jag hör ett ljud, som om någon tappar en fem krona mot det hårda golvet, och den snurrar runt innan den slutar låta.
Sedan kommer en lång person runt hörnet och ställer sig alldeles framför mig. Han har gröna klä der och en basker, skorna ser tunga och svarta ut. I skärpet hänger det olika saker som gör honom till en vakt. Telefon, batong. Han har runda glasögon och breda axlar, jag hamnar i skuggan.
”Hm, jaha du”, säger han. Och nickar. Vuxna nickar när de vill visa att de vet bäst trots att de inte ens har sagt något kul.
”Just det”, säger jag och skrattar åt en hund som kan hämta tidningen i brevlådan. ”Den här är verkligen superkul.”
”Du borde kanske inte vara ensam på sjukhuset vid den här tiden”, säger han. ”Hälsar du på någon särskild här? Är det någon jag ska ringa efter? Din … mamma eller pappa?”
Han vill så klart veta vad jag heter, och då måste
jag säkert fråga vad han heter, och sedan blir all ting jobbigt.
Jag skakar på huvudet, reser mig.
”Jag ska gå upp till morsan”, säger jag och går bort till pelaren mitt i hisshallen och tittar på de olika knapparna. Jag trycker på siffran tre. Sedan vänder jag mig till vakten igen. ”Min morsa är på tredje våningen, där uppe.”
När han hör det slutar han se sträng ut. Han biter sig i läppen och sväljer.
Han vet säkert redan vem jag är. Det vet väl alla, förresten.
När jag stiger in i hissen hör jag olika röster som pratar inne i huvudet på mig. De är sådana röster som jag inbillar mig.
”Känner du Nicolaus?” säger en av rösterna. Och förklarar: ”Det är han den korta, med tjockt brunt hår.”
Den andra rösten säger: ”Nej, jag vet inte vem du menar. Du får förklara för mig. Hur gammal är han?”
”Han är väl runt tolv år gammal.”
”Hm … nej, jag vet ändå inte.”
”Jo, du vet. Han med en morsa som håller på att dö.”
”Aha, jaså han. Honom känner väl alla.”
Det är vad jag tror folk säger när de ser mig här på sjukhuset.
Tips 81: Se inte ut som någon med en nästan död morsa.
Det värsta med att någon ska dö är inte att de ska dö, precis.
Det är sorgligt att de försvinner. Att de ska vara borta.
Men det är ännu värre att man inte kan laga saker.
Som man tänker på, och som man har gjort. Som inte blev så bra.
Som när jag fyllde år för lite mer än tre år sedan och fick massor av presenter, men ändå blev arg för att de köpt fel telefon till mig. Jag skrek på dem. Jag vet inte varför jag skrek.
Den kvällen hörde jag att morsan var ledsen.
Jag hörde att hon hade tårar också, massor.
Jag bad inte om ursäkt, glömde det sedan.
Det tänker jag på hela tiden nu.
Jag tänker på det när jag vaknar och när jag ska somna. Jag tänker på det i stället för att tänka på att hon är sjuk. Jag tänker att det är det sista hon kommer att minnas av mig och att jag inte kan
laga det. Jag tänker det varje sekund ibland.
En del kallar det att ha dåligt samvete.
Jag kallar det att ha ont i hjärtat. Det är som att ha ont i magen. Fast tusen gånger sorgligare.
Tips 82: Var inte dum i onödan, för man vet ald rig när man glömmer att säga förlåt och sedan får man ångra sig under alla de tusen år som finns kvar i världen.
När hissen stannar på tredje våningen stiger jag ut och står helt stilla på golvet en stund. Det finns ingen mer ensam plats på hela jorden än ett sjuk hus på natten. Allt är så tyst. Det som hörs är släpande fotsteg på avstånd, apparater som piper.
En dörr som slår igen någonstans i evigheten.
På väggen visar klockan exakt 23.59. Det är en minut till midnatt.
Jag får ringa på klockan till avdelning 34 och vänta tills de kommer och släpper in mig. Allt är låst vid den här tiden och när sjuksköterskan ser mig stå där med min mobil i handen ler hon mot mig. Men det är inget bra leende.
Det är pyttelitet och lite fult, faktiskt.
Leendet säger: Lille vän, hur är det?
För jag vet ju. Det är alltid ett leende som hand
lar om att min morsa håller på att dö på deras avdelning. Då kan man le och se ledsen ut, i stället för att nicka som vakten gjorde.
Fast ja, jag hatar inte jättemycket att de ler så. Det gör mig ju mindre pissigt ensam. I två sekunder, ungefär.
Sköterskan säger ingenting till mig när hon öpp nar dörren Hon lägger en hand på min axel och fortsätter att träna. På att le.
”Kolla in den här hunden”, säger jag. Men hon kan inte göra det riktigt. Hon vill verkligen inte titta på min telefon och hon vill inte att vi står kvar där mitt i dörröppningen och bara låtsas skratta för att jag ska må bättre.
”Kom, så går vi”, säger hon tyst.
Hon heter Paris, det är lustigt. Paris Larsson Kjaer.
I korridoren där vi går syns bara lätta skuggor och lamporna i taket har dimmats ner. Mina skor låter, svischar mot golvet. Sulor av gummi, en plastmatta, en pojke på trettio kilo.
”Du är väl tolv år?” säger Paris Larsson Kjaer när vi är framme vid rum 28. ”Visst stämmer det?” Hon ser in genom fönstret i dörren.
Nu vill hon inte titta på mig. Jag nickar, för att vara snäll.
Med andra handen trycker hon ner handtaget och släpper in mig samtidigt som hon biter sig i läppen. Hon följer inte med in i rummet, vänder om och går. Hon snyftar. Jag tror inte det ingår i deras jobb att snyfta. Bara att le och se ledsna ut på en och samma gång. Snyftandet är nog som en bonus.
Och sedan är jag där med min morsa, i rummet. På den tredje våningen där allt är skit. Det är den enda våningen på hela sjukhuset där man får svära hur mycket man vill. Säger jag. Det har jag redan bestämt. Skithelvetes jävla skit.
Klockan är exakt tolv och det här är vad jag ser i rummet där min morsa ligger och dör utan att ha frågat mig om saken.
1) En stor säng, mitt på golvet, med plastmadrass.
2) En massa maskiner som blinkar och piper.
3) En morsa som ligger i den där sängen.
4) En farsa som sitter på en trästol.
5) Två fönster i ena väggen.
6) En bukett gula blommor.
7) En styck spegel.
Ljuset där inne är så svagt att man nästan inte kan se sig själv. Farsan har sagt att det är för morsans skull. Det fattar jag inte, hon blundar hela tiden. Och har gjort så en hel vecka, nästan.
Rullgardinerna är inte nerdragna och jag kan se en del av staden där borta, stora byggnader och träd i parken.
En mörkblå himmel, vita moln och en fullmåne.
Och i det här rummet tar jag inte fram mobilen, för när jag gör det ser farsan eländig ut. Suckar åt mig. Han vill att jag ska sitta och titta på morsan bara. Med båda ögonen.
”Det är bra för dig, Nicolaus”, säger han.
Det fattar jag inte heller. Det gör bara ont i mig. Särskilt nu, när jag har gråtit slut på allting.
Farsan är klädd i en vit T-shirt och har inte rakat sig på flera dagar. Hans ögon är glansiga och håret okammat. Han sitter nästan hela tiden med armarna upplagda på stålramen runt sängen, med morsans hand i sin. Hon rör sig inte alls.
”Var har du varit?” säger farsan, tittar inte på mig.
”Där nere”, säger jag och rycker på axlarna. Han vinklar upp ansiktet och ser mig i ögonen, men då känns det som att jag ska spricka av sorg
så det står jag inte ut med. Jag går och tar ett glas vatten vid vasken i stället. Bakom mig fortsätter farsan att prata med sin tröttaste röst.
”Du borde stanna här”, säger han tyst. ”Det kan hända i vilken sekund som helst, och när det väl är över …”
Sedan säger han inte mer, allt är tyst.
Utom pipet i de där maskinerna.
Pip-maskinerna, från helvetet. Jag drömmer om dem ibland.
”Jag tror bara du kommer att ångra dig om du inte är här.”
Förklarar farsan och slutar sedan förklara saker. Jag dricker fyra glas vatten till och står kvar.
Med ryggen mot maskinen, mot fönstren.
Mot morsan och farsan, mot hela världen. Mot himlen och helvetet och allt sådant.
Men jag tror inte han fattar, farsan. Vad jag tänker på. Jag tänker att man måste få säga hejdå ordent ligt.
Inte så här. Och var tar morsor som ska dö vägen?
Det skulle jag vilja veta. Det hade kanske hjälpt.
Då hör jag hur farsan sträcker på sig och börjar säga något om att det nog kommer att hända nu. Att jag borde sätta mig ner på stolen hos honom och vänta. Men jag kan inte göra det. Tyvärr, farsan, jag kan inte sitta ner.
Om jag sitter här sprängs jag. Jag känner det inom mig.
I stället sneglar jag kort mot honom där han rest sig till hälften i stolen och står lutad över morsan. Och sedan springer jag mot dörren, drar upp den, och försvinner ut i korridoren där en sköterska som heter Paris Larsson Kjaer ser förvånat på mig. Hon försöker fånga upp mig i steget. Men jag är snab bare och kommer förbi, susar iväg längs väggen.
Hon säger ojdå, vad är det som händer, och sedan tystnar hon och förstår nog vad som är på gång. Och börjar gå åt andra hållet. Mot rum 28 där man bara inte kan vara just nu.
Jag är redan ute i hisshallen. Salen är stor på den här våningen också. Jag känner mobilen i fickan. Och jag känner hjärtat bulta. Det slår och slår och slår. Jag tänker: Är det meningen att en unge ska känna det som att man inte står ut?
Att man ska känna att det just i den här sekun den inte finns en enda plats att springa till för att komma undan.
Vad gör man när allting känns omöjligt?
När taket verkar sänkas neråt?
Det är exakt vad jag tänker. Och jag ser en annan sköterska närma sig dörren på insidan på avdelningen. Hon vinkar till mig och ser stressad ut, försöker säga något. Ända härifrån ser jag i hennes ögon att hon bönfaller mig att stanna. Men hon får inte upp handtaget, något är fel.
Jag tänker tyst: Det här kan inte hända. Och sådant som inte kan hända händer inte.
Jag sträcker mig mot den lilla pelaren där man väljer vilken våning man ska åka till. Precis när jag ska trycka till den stora nollan, som betyder nedersta våningen, ser jag något annat.
Under knappen som det står Källare på finns en knapp till, som blinkar vackert rött mot mig. Jag minns inte den från tidigare. Jag minns inte ens att det fanns en röd knapp.
På den står det ingenting, inga bokstäver.
Jag vet inte varför jag gör det. Jag trycker på den och väntar.
En hissdörr öppnar sig genast.
Och jag kliver in, jag gör det.
Bakom mig får sköterskan till slut upp dörren till avdelning 34, men då är jag redan på väg neråt.
Tips 83: Ha alltid en hiss till hands när det börjar bli jobbigt.
Den surrar till och börjar röra sig.
Jag tar upp min mobiltelefon igen, kollar tiden. Den visar exakt fyra minuter över tolv – 00.04.
Men sedan lägger jag ner den i byxfickan igen och håller mig fast i stången av stål som man ska hålla sig i. Så att inget konstigt händer.
Så att inget väldigt konstigt händer.
Fast det händer ändå.
När morsor ska dö. Då händer allting.
Ett tåg från världens ände
När hissen rört sig bara några sekunder hör jag hur den stannar mellan två våningar och ljuset slocknar helt och hållet. Jag kan inte se mig själv i den stora spegeln. Jag önskar att jag hade en fick lampa, som kunde lysa på allt som är svart här inne.
Jag har mobilen, tänker jag sedan.
Men då tänds ljuset genast igen.
På den digitala tavlan framför mig kan jag räk na neråt. Våning 2, våning 1, Källarvåningen, och sedan knastrar den digitala tavlan till och det står Slutstationen på den.
Slutstationen, tänker jag.