Översättning av Torun Lidfeldt Bager
den dolda kraften
Text copyright © De Ore Leonis 2022
Illustrations copyright © Two Dots 2022
Published by arrangement with Simon & Schuster UK Ltd
1st Floor, 222 Gray’s Inn Road, London, WC1X 8HB
A CBS Company
All rights reserved. No part of this book may be reproduced or transmitted in any form or by any means, electronic or mechanical, including photocopying, recording or by any information storage and retrieval system without permission in writing from the Publisher.
Original English title: Skandar and the Unicorn Thief
Översättning: Torun Lidfeldt Bager
Svenskt omslag och bildanpassning: RPform
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2022
Tryckt av ScandBook, EU 2022
isbn: 978-91-7975-895-0
www.bonniercarlsen.se
Till Joseph
– vars osjälviskhet, kärlek och gränslösa godhet gav enhörningarna vingar
PROLOG
Kameramannen hörde enhörningarna innan han fick syn på dem.
Gälla skrik, mordiska morranden, blodiga tänder som gnisslade.
Kameramannen kände lukten av enhörningarna innan han fick syn på dem.
Härsken andedräkt, ruttnande kött, stanken av odödlig död.
Kameramannen kunde även känna enhörningarna innan han fick syn på dem.
Någonstans långt inne i märg och ben kunde han känna deras ruttna hovar dundra, och paniken började stiga inom honom tills varenda nerv, varenda cell, sade åt honom att springa. Men han hade ett jobb att sköta.
Kameramannen såg hur enhörningarna dök upp vid backkrönet.
De var åtta stycken. Illvilliga onda andar kom galopperande över grässlätten. De bredde ut sina skelettvingar och sköt i höjden.
Svart rök virvlade runt dem, som om de befann sig mitt i en storm av skuggor. Det dundrade som av åska i deras spår och marken långt under deras skräckinjagande hovar träffades av blixtar.
Åtta spöklika horn skar genom luften när monstren ylade sitt
stridsrop.
Byborna började skrika, några försökte springa, men det var redan alldeles för sent.
Kameramannen stod på byns torg när den första enhörningen landade.
Den frustade gnistor och stampade med hovarna i marken, och vartenda skrällande andetag var ett löfte om skövling och förödelse.
Kameramannen fortsatte filma, trots att händerna skakade. Han hade ett jobb att sköta.
Enhörningen sänkte sitt jättelika huvud och det rakbladsvassa hornet pekade rakt mot kameralinsen.
Mannen mötte enhörningens blick men såg inget annat än undergång i de blodsprängda ögonen.
Nu var hoppet ute för byn. Hoppet var ute för honom.
Men å andra sidan hade han alltid vetat att han inte skulle överleva en skenande hjord med vilda enhörningar.
Han hoppades bara att filmen i kameran skulle nå Fastlandet.
För när man väl får se en vild enhörning är man redan så gott som död.
Mannen sänkte kameran och hoppades att han gjort sitt jobb.
För enhörningar hör inte hemma i sagor, de hör hemma i mardrömmar.
TJUVEN
Skandar Smith stirrade på enhörningsaffischen mitt emot sängen. Nu var det tillräckligt ljust ute för att han skulle kunna se den flygande enhörningens utbredda vingar. En blänkande silverrustning täckte större delen av kroppen, och det enda som syntes var de vildsinta röda ögonen, en enorm käke och ett spetsigt grått horn. New-Age Frost hade varit Skandars favoritenhörning ända sedan hans ryttare, Aspen McGrath, kvalade in till Kaoscupen tre år tidigare. Och Skandar tänkte att i dag skulle de kanske kunna vinna årets kapplöpning.
Skandar fick affischen för tre månader sedan, när han fyllde tretton år. Han hade tittat på den genom bokhandelns skyltfönster och föreställt sig att det var han som var New-Age
Frosts ryttare, att han stod precis utanför affischen, redo för kapplöpningen. Skandar hade haft väldigt dåligt samvete när han bad pappa om den. De hade haft ont om pengar så länge han kunde minnas och han brukade aldrig be om något. Men
han hade verkligen velat ha affischen och …
Det hördes ett brak från köket. Vilken annan dag som helst hade Skandar hoppat upp ur sängen, livrädd för att en främling skulle ha trängt sig in i lägenheten. Oftast var det han, eller hans syster Kenna som just nu låg och sov i sängen mitt emot hans, som ordnade med frukost. Skandars pappa var inte lat, det var inte det, han brukade bara ha svårt att ta sig upp ur sängen på morgnarna, särskilt när han inte hade något jobb att gå till. Och det hade han inte haft på ett tag.
Men det här var ingen vanlig dag. I dag var det kapplöpningsdag och för pappa var Kaoscupen bättre än födelsedagar, till och med bättre än julen.
”Tänker du någonsin sluta stirra på den där dumma affischen?” stönade Kenna.
”Pappa gör frukost”, sade Skandar och hoppades att det skulle muntra upp hans syster.
”Jag är inte hungrig.” Hon vände sig mot väggen. Det bruna håret stack upp under täcket. ”Dessutom har Aspen och NewAge Frost inte en chans att vinna i dag.”
”Jag trodde inte att du var intresserad.”
”Det är jag inte, men …” Kenna vände på sig igen och kisade mot Skandar i morgonljuset. ”Du måste titta på statistiken, Skar. Frost har ett medelmåttigt antal vingslag per minut för att vara en av de tjugofem tävlande. Ett annat problem är att deras element är vatten.”
”Varför skulle det vara ett problem?” undrade Skandar. Han blev glad, trots att Kenna envisades med att Aspen och Frost inte kunde vinna. Det var så länge sedan hon pratade om enhörningar att han nästan hade glömt hur det var. När de var
– 4 –
yngre grälade de ständigt om vilket element de skulle ha om de blev enhörningsryttare. Kenna sade alltid att hon skulle bli eldutövare, men Skandar kunde aldrig bestämma sig.
”Har du glömt dina enhörningslektioner? Aspen och NewAge Frost är ju förbundna med vatten. Och det är två luftutövare bland favoriterna – Ema Templeton och Tom Nazari. Både du och jag vet att luft har fördelar framför vatten!”
Nu stödde sig Skandars syster på ena armbågen. Det bleka ansiktet lyste av iver, det ljusbruna håret var rufsigt och hon hade fått en vild blick i sina nötbruna ögon. Kenna var ett år äldre än Skandar, men de var så lika att de ofta togs för tvillingar.
”Du ska få se”, flinade Skandar. ”Aspen har lärt sig av sina tidigare Kaoscuper. Hon kommer inte bara att använda vatten, hon är smartare än så. Förra året kombinerade hon elementen.
Om jag red på New-Age Frost skulle jag satsa på åskblixtar och strömvirvlar …”
Kennas ansiktsuttryck förändrades omedelbart. Ögonen tappade sin lyster och leendet dog. Hon sjönk ner på sängen, vände sig mot väggen igen och drog det korallröda täcket över axlarna.
”Förlåt, Kenna, jag menade inte …”
Lukten av bacon och bränt rostat bröd letade sig in under dörren. Skandars mage kurrade högt i tystnaden.
”Kenna?”
”Låt mig vara, Skar.”
”Tänker du inte titta på tävlingen med mig och pappa?”
Inget svar nu heller. Skandar klädde sig i det skumma morgonljuset, med strupen hopsnörd av besvikelse och skuldkänslor.
Han borde inte ha sagt om jag red. De hade pratat så som de brukade göra, innan Kenna gjorde enhörningsprovet, innan alla hennes drömmar gick i kras.
Skandar klev in i köket till ljudet av fräsande ägg och teven som visade reportage inför cupen på hög volym. Pappa stod lutad över stekpannan och nynnade för sig själv. När han fick syn på Skandar log han brett. Skandar visste inte när han sist hade sett sin pappa le.
Pappas glada min dämpades en smula. ”Ingen Kenna ännu?”
”Sover fortfarande”, ljög Skandar, som inte ville förstöra pappans goda humör.
”Det är väl svårt för henne i år. Första kapplöpningen sedan …”
Skandar behövde inte höra resten av meningen. Det var den första Kaoscupen sedan Kenna blev underkänd på enhörningsprovet förra året och gick miste om alla möjligheter att bli enhörningsryttare.
Problemet var att de flesta inte klarade enhörningsprovet, men det hade pappa aldrig låtsats om. Han älskade enhörningar så mycket och ville så gärna att något av hans barn skulle bli enhörningsryttare. Enligt honom skulle det lösa alla deras problem – med pengar, framtid och lycka, till och med de dagar han inte kunde ta sig upp ur sängen. Enhörningarna var ju trots allt magiska.
Så i hela Kennas liv hade han ständigt pratat om att hon skulle klara provet och sedan åka för att öppna dörren till Enhörningsredet på Ön. Att hon var ödesbestämd för ett enhörningsägg som var inlåst där. Att hon skulle göra deras mamma stolt. Och det hade inte blivit bättre av att Kenna
var bäst på enhörningskunskap i sin klass på Christchurch Secondary School. Om någon skulle få åka till Ön, sade hennes lärare, så var det Kenna Smith. Sedan blev hon underkänd.
Nu hade Skandars pappa sagt samma sak till honom i flera månader. Att det var möjligt, troligt, till och med oundvikligt att han skulle bli ryttare. Och trots att han visste hur ovanligt det var, trots att han hade sett hur besviken Kenna blev förra året, ville Skandar mer än något annat att det skulle vara sant.
”Det är visst din tur i år?” sade pappa och rufsade Skandar i håret med en flottig hand. ”Det bästa sättet att rosta bröd
är …” Medan pappa kom med instruktioner nickade Skandar
på alla de rätta ställena och låtsades att han inte redan visste hur han skulle göra. Andra barn skulle kanske ha tyckt att det var irriterande, men Skandar blev bara glad när pappa gav honom en high-five för att brödet blev precis lagom frasigt.
Kenna kom inte upp och åt, men pappa verkade inte ha så mycket emot det där han och Skandar satt och mumsade på korvar, bacon, ägg, bönor och rostat bröd. Skandar var nära att fråga varifrån pengarna till all den här maten kom, men han lät bli. Det var kapplöpningsdag. Pappa ville säkert glömma allt det där och det ville Skandar också. Bara i dag. Därför tog han en splitter ny flaska majonnäs, klämde ut innehållet över tallriken och log brett när flaskan gav ifrån sig ett tillfredsställande klafsande ljud.
”Är Aspen McGrath och New-Age Frost fortfarande dina favoriter?” frågade pappa med munnen full av mat. ”Jag glömde säga att om du vill bjuda över några vänner till tävlingen så går det bra. Det är det väl många ungar som gör? Vill inte att du ska gå miste om något.”
Skandar stirrade ner på sin tallrik. Hur skulle han kunna förklara att han inte hade några vänner att bjuda? Och, värst av allt, att det på sätt och vis var pappas fel?
Eftersom Skandar tog hand om sin pappa när denne inte mådde bra, alltså inte var så glad, gick han miste om mycket av de ”normala” saker man måste göra för att få vänner. Han kunde aldrig stanna kvar efter skolan för att hänga i parken. Han hade ingen veckopeng, så han kunde inte gå till spelhallen eller smita i väg och äta fish & chips på stranden i Margate. Det tog ett tag innan Skandar förstod att det var vid sådana tillfällen man fick vänner, inte på engelsklektionerna eller över ett torrt kex på lunchrasten. Att ta hand om pappa innebar att Skandar inte alltid hade rena kläder eller hann borsta tänderna, och sådant lade andra märke till. Det gjorde de alltid och de glömde det inte.
Av någon anledning var det inte lika svårt för Kenna. Förmodligen underlättades det av att hon hade bättre självförtroende. När Skandar försökte tänka ut något smart eller roligt att säga gick hans hjärna i baklås. Han kom på det några minuter senare, men när han stod öga mot öga med en klasskamrat var det bara ett egendomligt surrande i huvudet, en tomhet. Kenna hade inga sådana problem. En gång hörde han henne konfrontera några tjejer som viskade om hur konstig deras pappa var. ”Min pappa, mitt problem”, hade hon sagt väldigt lugnt. ”Lägg er inte i, för då kommer ni att ångra er.”
”De tittar med sina egna familjer, pappa”, mumlade Skandar till slut och kände hur han rodnade, som alltid när han inte sade hela sanningen. Men pappa märkte inget. Han hade börjat trava tallrikar, en så ovanlig syn att Skandar fick blinka två
gånger för att försäkra sig om att det verkligen hände.
”Owen, då? Han är väl en av dina bästa kompisar?”
Owen var värst. Pappa trodde att de var vänner eftersom han en gång sett hundratals meddelanden från honom i Skandars mobil. Skandar hade inte talat om att meddelandena var allt annat än vänskapliga.
”Javisst, han älskar Kaoscupen.” Skandar reste sig upp för att hjälpa till. ”Men han ska titta med sin mormor och morfar, och de bor långt härifrån.” Detta behövde han inte ens hitta på, han hade hört Owen beklaga sig för sitt gäng. Det var strax efter att han hade slitit ut tre sidor ur Skandars mattebok, skrynklat ihop dem och kastat dem i ansiktet på honom.
”KENNA!” ropade pappa plötsligt. ”Det börjar när som helst nu!” När han inte fick något svar försvann han in i deras rum och Skandar satte sig i soffan. Teveutsändningen var i full gång.
En reporter intervjuade en tidigare Kaoscupryttare i huvudarenan, precis framför startbommen. Skandar höjde ljudet.
”… och tror du att vi kommer att få se några våldsamma elementarstrider i dag?” Reporterns ansikte var rött av upphetsning.
”Säkert”, svarade ryttaren och nickade övertygat. ”Det är verkligen många olika förmågor bland de tävlande, Tim. De flesta tänker bara på kraften i Federico Jones och Sunset’s Bloods eldattacker, men vad säger du om Ema Templeton och Mountain’s Fear? Visserligen har de luft som sitt element, men de kan mer än så. Folk glömmer ofta att de bästa ryttarna i Kaoscupen utmärker sig i alla fyra elementen, inte bara det som de är förbundna med.”
De fyra elementen. De var kärnan i enhörningsprovet. Skandar hade ägnat timmar åt att lära sig vilka berömda enhörningar och ryttare som var förbundna med eld, vatten, jord eller luft, och vilka attacker och försvar de skulle föredra i en luftstrid. Nu var hans nerver på helspänn. Tänk att provet var redan i övermorgon!
Pappa såg bekymrad ut när han kom tillbaka. ”Hon kommer snart”, sade han och satte sig bredvid Skandar i den slitna gamla soffan.
”Det måste vara svårt för er att förstå.” Han suckade och stirrade på teven. ”För tretton år sedan, när min generation fick se Kaoscupen för första gången, räckte det att veta att Ön existerade. Jag var alldeles för gammal för att bli ryttare. Men kapplöpningen, enhörningarna, elementen … det var magiskt för oss. För mig, för er mamma.”
Skandar satt alldeles stilla och vågade inte vrida huvudet från teven när enhörningarna kom in på arenan. Pappa pratade bara om Skandars och Kennas mamma på Kaoscupdagen. När Skandar fyllde sju år slutade han fråga om henne vid några andra tillfällen. Han hade lärt sig att det gjorde pappa arg och upprörd, att det fick honom att försvinna in på sitt rum och stanna där i flera dagar.
”Har aldrig sett er mamma så känslosam som när den första Kaoscupen visades”, fortsatte pappa. ”Hon satt precis där du sitter nu, log och grät och höll dig i famnen. Du var bara några månader gammal.”
Skandar hade hört det förut, men det gjorde inget. Han och Kenna längtade alltid efter att få höra om sin mamma. Farmor brukade berätta om henne, men de tyckte bäst om när det var
pappa som gjorde det, han som hade älskat henne mest. Och ibland kom han med nya detaljer, som att Rosemary Smith alltid kallat honom Bertie och aldrig Robert. Eller att hon tyckte om att sjunga i badet eller att hennes älsklingsblommor var penséer eller att vatten var det element hon tyckte bäst om att titta på under den första och sista Kaoscup hon någonsin fick se.
”Jag glömmer aldrig”, fortsatte pappa och såg rakt på Skandar, ”när den där första Kaoscupen var över och din mamma tog din lilla hand, drog ett mönster med fingret i den och viskade, tyst som en bön: Jag lovar dig en enhörning, lilla vän.”
Skandar svalde hårt. Det hade pappa aldrig berättat förut. Kanske hade han sparat det till det år då Skandar skulle ta sin enhörningsexamen. Kanske var det inte ens sant. Han skulle aldrig få veta om Rosemary Smith verkligen hade lovat honom en enhörning eftersom hon mycket oväntat dog tre dagar efter att Fastlandet fick se en enhörningskapplöpning för första gången.
Skandar skulle aldrig ha sagt det till pappa, eller ens till Kenna, men en av anledningarna till att han tyckte så mycket om Kaoscupen var att den fick honom att känna närhet till sin mamma. Han såg framför sig hur hon tittade på enhörningarna, hur spänningen spred sig i hennes bröst, precis som den gjorde för honom, och då var det som om hon var där hos honom.
Kenna kom inklampande i rummet med en skål med flingor balanserande på handflatan.
”Allvarligt, Skar? Majonnäs till frukost?” Hon pekade på Skandars nedsmetade tallrik överst i traven. ”Jag har sagt det
förut och jag säger det igen, lillbrorsan, det är inte en godtagbar älsklingsrätt.”
Skandar ryckte på axlarna och Kenna skrattade när hon klämde sig ner i soffan bredvid honom.
”Titta vad mycket plats ni båda tar upp. Jag kommer att få sitta på golvet nästa år!” sade pappa med ett skratt.
Skandar kände hur hjärtat snördes åt. Om han klarade examensprovet skulle han inte vara här nästa år. Han skulle få se Kaoscupen i verkligheten, på Ön, och han skulle ha en alldeles egen enhörning.
”Kenna, nu måste du berätta! Vilken är din favorit?” frågade pappa och lutade sig fram över Skandar.
Hon stirrade på teveapparaten och mumsade dystert.
”Nyss sade hon att Aspen och New-Age Frost inte kommer att vinna”, påpekade Skandar och väntade på en reaktion.
Det fungerade. ”Aspen kanske klarar det ett annat år, men det här är ingen bra tävling för en vattenutövare.” Kenna stoppade in en hårslinga bakom örat, en gest som var så välbekant att den fick Skandar att känna sig trygg. Det var som om den talade om att Kenna skulle klara sig, även om Skandar lämnade henne ensam med pappa i soffan nästa år.
Skandar skakade på huvudet. ”Jag sade ju åt dig att Aspen inte tänker förlita sig enbart på vattenelementet. Hon är smartare än så. Hon kommer säkert att använda sig av luft-, eld- och vindattacker också.”
”Men en ryttare är alltid bäst på sitt förbundna element, Skar. Det är ju därför det heter förbunden! Om Aspen använde en eldattack skulle den väl ändå inte vara något i jämförelse med vad en riktig eldutövare kan göra?”