OPERATION RIMFROST
KAPITEL 1
”och här har vi dem!” hojtade Kartläsaren. ”Våra fyra Hundstjärnor i full fart mot nya äventyr!”
Han joggade baklänges framför oss på Grönlingsgatans kullerstenar. Kameran som satt fast på hans hatt filmade varje rörelse vi gjorde.
”Hallå där, Hundstjärnor”, tjoade han. ”Kan man få ett litet leende så här på morgonkvisten?”
Trixi, Horace, Sandro och jag försökte att inte bry oss om honom. Det gick så där. Det är faktiskt rätt svårt att inte bry sig om en lång gubbe i extremt märkliga glasögon och kamerahatt som joggar baklänges precis framför en. Särskilt om man nyss har vaknat och inte ens hunnit äta frukost än.
”Som ni vet har Hundstjärnorna arbetat hårt”, fortsatte Kartläsaren och joggade på. ”Anna och Sandro är fortfarande trötta efter gårdagens äventyr i Gasklockorna,
och Horace och Trixi har fullt upp med att planera Trixis nya megashow i Tropolis.”
Trixi och hennes naturligt rosa toypudel Kent promenerade under mig där jag svävade fram över gatan. Ja, svävade!
Är det något konstigt med det, eller? Alla Hundstjärnor har superkrafter: jag kan flyga, Horace är smartast i världen, Sandro kan bli osynlig och Trixi är en världskändis som kan övertala vem som helst till vad som helst.
Fast just den här morgonen såg Trixi inte alls ut som någon världsberömd filmstjärna och sångerska, även om hon så klart var det. Hon såg snarare ut som en vanlig kompis eller granne. Och det var hon ju också.
Närmare bestämt min kompis, och min granne.
”Ge dig, Kartläsare”, gäspade Trixi och väntade medan Kent kissade på en lyktstolpe. ”Vi ska ju bara gå till Tonys och äta frukost. Varför ska du filma det?”
”Den där kommentaren klipper vi bort”, muttrade Kartläsaren och filmade oss när vi passerade honom.
”De fyra Hundstjärnorna bor alltså tillsammans här på Grönlingsgatan och varje dag kämpar de för att rädda planeten och …”
Kartläsaren avbröt sig tvärt när han upptäckte att Kent kissade på hans byxben.
”Amen, Kent!” sa han. ”Var det där verkligen nödvändigt?”
”Inte egentligen”, sa Kent med sin djupa basröst. ”Men det var kul!”
Kent sprätte nöjt med bakbenen och Trixi vände ansiktet upp mot mig.
”Vad brukar du äta till frukost, Anna?” frågade hon. ”Gillar du pannkakor?”
”Hellre våfflor”, sa jag och svävade nedåt så att jag flög bredvid henne. ”Tror du att man kan få det?”
Trixi gäspade igen.
”På Tonys finns allt”, sa hon. ”Beställ våfflor, så får du våfflor.”
Det var härligt att kunna önska sig precis vad man ville till frukost, men egentligen var jag inte särskilt hungrig.
Hela natten hade jag drömt mardrömmar om det som den lilla rufsiga hunden Rufus hade berättat för mig i Gasklockorna föregående kväll.
Det kändes fortfarande helt omöjligt att tro på.
Fast egentligen var ju allt jag såg omkring mig omöjligt att tro på. Här flög jag fram över Grönlingsgatan, en gata som jag bara hade sett på film förut. Fram till för ett par dagar sedan hade jag varit en helt vanlig, oflygande flicka som bodde hos sina fosterföräldrar.
Eller, helt vanlig är kanske att ta i, men jag hade definitivt inte varit ovanlig på något bra sätt. Snarare på det där jobbiga sättet som gör att man åker in till rektorn stup i kvarten och måste ha en resursperson. Och nu var jag plötsligt något slags superhjälte som kunde flyga och skulle rädda hela planeten!
”Annas superkraft är kanske inte så svår att gissa”, sa Kartläsaren med sin käcka filmröst. ”Ni ser ju själva att hon flaxar omkring två meter över marken. Och hennes tvillingbror Sandro, som ni ser – eller rättare sagt inte ser –där nedanför henne är förstås en hejare på att bli osynlig.”
Jag tittade ner på den tomma platsen mellan Trixi och Horace där min tvillingbror Sandro nyss hade gått. Jag visste att Sandro fortfarande var där, men han syntes inte längre. Min tvillingbror är blyg, och att bli filmad av en jobbig gubbe före frukost är typiskt en sådan där grej som gör att han blir osynlig. Jag hade gärna blivit osynlig jag med, ifall jag hade kunnat.
”Världsstjärnan Trixi kan övertala vem som helst till vad som helst, och Horace är den smartaste pojken på planeten”, fortsatte Kartläsaren. ”Vad är fyrahundraåttiosex gånger niohundrasjuttiotre, Horace?”
Horace gäspade.
”Fyrahundrasjuttiotvåtusenåttahundrasjuttioåtta, så klart”, sa han. ”Kan du stänga av den där fåniga kameran nu?”
Vi hade kommit fram till Tonys restaurang, som ligger
i ena änden av Grönlingsgatan, och Trixi öppnade dörren.
Kartläsaren stängde motvilligt av kameran och klev in.
”Alltså, det är viktigt att vi filmar er”, sa han och tog av sig kamerahatten. ”Alla hundar som är kvar på hemplaneten måste få veta att ni faktiskt håller på att rädda jorden.
Annars avbokar de sina semestrar.”
Trixi log sitt världsberömda leende och lyfte upp Kent i famnen.
”Vi ska rädda planeten, vi lovar”, sa hon. ”Vi ska bara äta frukost först.”
Som vanligt fanns det ingen personal på Tonys restaurang – maten tillverkades av en liten blank maskin som bara
Horace förstod hur den fungerade – men jag fick mina våfflor och Trixi beställde pannkakor. Sandro ville ha varm choklad och en hel bricka ostmackor och Horace, som inte hade haft någon vidare aptit den senaste tiden, tog bara ett glas vatten.
”Är det meningen att vi ska följa med till Tropolis alla fyra, Trixi?” frågade Sandro med munnen full av macka. ”Alltså, ska vi åka med på din turné?”
Trixi ringlade noggrant lönnsirap över en pannkaka.
”Allt är fixat”, sa hon. ”Ni seglar med mig på Svalan och bor i min svit på hotellet. Jag tror det blir Excelsior i år igen.”
Kartläsaren lutade sig bakåt i stolen och klappade på sin portfölj.
”Jag har era biljetter och hotellreservationer här”, sa han. ”Det är all-inclusive och ni kommer att få guldkort med obegränsad kredit.”
Även om Kartläsaren är jobbig ibland (eller, typ för det mesta) så är han faktiskt rätt bra att ha. Han är ju vuxen och håller ordning på sådana där trista vuxensaker som hotellreservationer och kreditkort.
Sandro tog en macka till.
”Jaha”, sa han. ”Ja, det blir väl bra.”
”Mm”, mumlade jag och tryckte in ett våffelhjärta i munnen. ”Kul.”
För bara ett par dagar sedan hade jag förmodligen hoppat upp på bordet och vrålat av glädje. Att resa till semesterparadiset Tropolis var något jag drömt om i hela mitt liv. Och att få åka dit med min största idol Trixi på hennes segelbåt Svalan och bo på lyxhotell med all-inclusive och guldkort var mer än jag någonsin kunnat drömma om.
Men sådana drömmar hörde till mitt gamla liv, när jag inte fattade särskilt mycket. Innan jag ens visste att brumerna fanns och vad de planerade.
Nu visste jag att de mystiska varelser som kallades brumer föddes under den senaste istiden, och därför hatar de kyla. De gör allt för att värma upp jorden, och de lurar människorna att hjälpa dem.
Solen i Tropolis och attraktionerna i nöjesparken är bara lockbeten som brumerna använder för att få folk att flyga och släppa ut växthusgaser. För varje flygresa, varje
biltur och varje onödig sak som människorna köper, blir planeten lite varmare. Det kanske är bra för brumerna, men det är livsfarligt för allt levande.
Dessutom kunde jag inte glömma det där som hunden Rufus hade berättat för mig i Gasklockorna. Det var fortfarande omöjligt att tro på, men jag kunde inte sluta tänka på det. Inte ens nu, när jag satt med mina vänner och åt våfflor på Tonys.
Rufus hade sagt att någon av Hundstjärnorna var en förrädare. Och någon av Hundstjärnorna betydde antingen Trixi, Horace, Sandro eller jag.
HÄR FLÖG JAG FRAM ÖVER GRÖNLINGSGATAN. FRAM TILL FÖR ETT PAR DAGAR
SEDAN HADE JAG VARIT EN HELT VANLIG,
OFLYGANDE FLICKA SOM BODDE HOS SINA FOSTERFÖRÄLDRAR.
Anna och vännerna i Dogstars fortsätter att hjälpa världens hundar att försöka sätta stopp för den hemliga Rimfrosts plan att värma upp hela planeten. Som tur är har de alla varsin superkraft: Anna kan flyga, Horace är smartast i världen, Sandro kan bli osynlig och Trixi är en världskändis som kan övertala vem som helst till vad som helst.
Trots superkrafter blir saker komplicerade när Rimfrost visar sig vara någon på Annas och Horaces skola. Anna måste återvända för att avslöja superskurkens identitet. Fast på skolan härjar redan Annas dubbelgångare.
Dessutom försvinner plötsligt Horaces farmor. Kan Rimfrost ligga bakom det också?
OPERATION RIMFROST är den tredje delen om hjältegänget DOGSTARS av den hyllade författaren MÅRTEN SANDÉN .
Action, humor och varm vänskap, rikligt illustrerad av tecknaren och serieskaparen LISA MEDIN