Kapitel 1

Det såg ut som om någon strött ut miljontals små miniatyrdiamanter i snön som låg som ett tjockt täcke över byn. Till och med luften gnistrade. Det var som om vi befann oss mitt i en sagovärld. Fast i en saga skulle knappast näsborrarna frysa ihop när man andades eller tårna domna bort i pjäxor na.

– Maja, jag ser isen, sa Hilde och hennes andedräkt bildade ett rökmoln som hängde kvar framför hennes mun.

Jag tittade bort mot platsen hon pekade på. Det såg ut att vara en översnöad äng, men jag visste att under snön dolde sig Gullforssjön och den var så djup och ström att gick man igenom isen kom man aldrig upp igen. Men nu var sjön ordentligt frusen, isen skulle hålla för en arbetshäst som drog en släde full med timmer. Det hade min granne, bonden Persson, sagt när han kom tillbaka efter en pimpeltur förra helgen.

Bakom oss hade de yngre barnen också fått syn på isen, de ropade uppspelt och skrattade och några av de yngre pojkarna började springa. I dag hade vår lärare, Elin, ansvaret för alla klasser på skolan eftersom fröken Karlsson som var lärare för 5–6:an hade åkt för att hälsa på sin dotter i Karlstad som fått barn. Vi var bara två klasser på skolan, 5–6:an och så 7:an där jag, Ben och Hilde gick tillsammans med tolv andra elever.

Gullfors var inte så stort. Det fanns en småskola också, den låg nere i byn och där gick min lillasyster Gullbritt.

Nu ekade Elins röst över skogen.

– Stanna, alla går tillsammans ner till isen!

Trots att hon inte lät arg, bara bestämd, stannade pojkarna direkt.

Alla hade stor respekt för Elin. Jag brukade tänka att det var för att hon var med i motståndsrörelsen och för att hon var en riktig hjälte som stulit hemliga dokument från nazisterna. Men det visste bara jag, Hilde och Ben, precis som det bara var vi som visste att hennes kodnamn var Svarta rosen. Förra sommaren startade vi tre en egen motståndsgrupp som vi döpte till Svarta rosorna efter henne.

– Tur att granruskorna står där, annars skulle man inte se isen, sa Ben med andan i halsen.

Han hade precis kommit ikapp oss efter att ha varit hemma och hämtat skridskorna som han glömt i morse.

– Ja, det är där, isen ska vara skottad på södra sidan för det bad Elin vaktmästaren göra, sa jag och vände mig om mot Ben. Hans mörka lugg stack fram under den stickade toppluvan och som vanligt lyste hans ögon av en blandning av humor och vemod. En ögonfrans hade lossnat och låg som ett svart streck på kinden. Jag var nära att böja mig fram och plocka bort den, men jag hejdade handen och pekade istället.

– Du har något där, sa jag och svalde och vände bort blicken.

Plötsligt fick jag en lätt knuff i ryggen och vände mig om, det var en av de yngre pojkarna som hade bråttom ner.

– Ber om ursäkt, sa han och skyndade sig förbi ner mot isen.

– Vi får nog skynda oss om vi vill ha en chans att hinna åka innan isen är sönderkörd, sa Hilde och dinglade med spiselkrokarna som hon skulle åka på. Jag tyckte så synd om henne, jag visste ju att hennes mamma hade ont om pengar och inte hade råd att köpa nytt. Men spiselkrokarna måste vara väldigt svåra att åka på.

Själv hade jag skenor som man satte fast under pjäxorna och sedan spände fast med band över foten.

Ben hade riktiga, svarta skridskor som han ärvt av någon kusin. Men de var två nummer för stora så han fick ha dubbla raggsockor i dem för att de skulle passa, hade han berättat.

Jag tittade ner mot isen, Elin höll redan på att knyta sina skridskor. De var vita och vackra, precis som de konståkningsskridskor jag sett på bild i en veckotidning.

– Titta vad fina skridskor fröken har, andades Hilde i mitt öra och jag kände hur det började spritta av förväntan i magen.

Både jag och Hilde visste att Elin var väldigt duktig på att åka skridskor, hon var nästan världsmästare, eller i alla fall hade hon varit en av de bästa konståkarna i Sverige.

Det var mamma som hade berättat det. I höstas hade hon sett nästan chockad ut när jag berättade om vår nya lärarinna och då hade jag trott att det berodde på att hon också visste att Elin var Svarta rosen. Men så var det inte utan hon kände igen Elin från helt andra sammanhang.

– Vet du att er lärarinna är en av de bästa konståkarna som finns i Sverige? Jag var själv och såg henne när hon tävlade i Karlstad innan kriget. Hennes pappa är visst norrman och hennes mamma svenska, så hon har dubbelt medborgarskap och tävlade för Sverige. Tänk vilken fantastisk salchow hon gjorde, hade mamma sagt och beundrande slagit ihop händerna.

Salchow, hade jag fått reda på senare, var ett jättesvårt hopp där man snurrade runt högt upp i luften. Hilde och jag hade kommit överens om att vi skulle fråga Elin om hon inte kunde visa det hoppet i dag.

Även om mina skridskor var långt ifrån lika fina som Elins så gick de snabbt att sätta på och snart stod jag på isen och såg rökmolnen från de andras munnar när de åkte.

– Hjälp, vad svårt det är, sa Hilde vars fötter vinglade fram och tillbaka.

På darriga ben tog jag ett par skär fram mot henne och krokade min arm i hennes. Skrattande började vi åka fram mot granruskorna som markerade var den skottade banan började och slutade.

Jag tittade bort mot Ben som fått låna en klubba och sköt en bandyboll till en yngre kille som stod bredbent mitt på isen.

– Jag vill också skjuta några bollar, sa jag till Hilde och tittade bort mot klubborna som vaktmästaren burit ner till isen på morgonen.

Hilde svarade inte och jag vände mig om och såg att hon tittade på Elin som gjort en piruett och i vansinnig fart snurrade varv på varv.

– Vi måste be henne göra en salchow, sa Hilde.

Jag nickade.

– Kom så frågar vi henne, sa jag och drog med mig Hilde som vinglade till av den hastiga rörelsen.

Elin hade precis stannat när vi kom fram och hon drog hastigt bort några hårslingor som fallit ner i ansiktet.

– Snälla fröken, kan du inte göra en salchow! bad jag och Hilde nästan i mun på varandra.

Elin tittade på oss och log, sedan skakade hon på huvudet.

– Nej, flickor. Det var så länge sedan jag gjorde det, jag tror inte att jag kan hoppa så högt längre, sa hon.

– Snälla, bad jag, det är många som inte vet att du har tävlat i SM, sa jag bevekande och flera av de andra eleverna började samlas kring oss. När de hörde vad Hilde och jag bad Elin om började de också tjata om att hon skulle hoppa.

Nöjda såg vi hur Elin ryckte på axlarna och till slut gav med sig, men att jag övertalat henne var något jag skulle ångra bara några minuter senare.

Vi tittade imponerat på medan Elin först sakta och sedan allt snabbare började saxa baklänges. Så tog hon sats och hoppade. Hon hade hunnit ett halvt varv i luften när någonting hände. Det var som om skenan på den ena skridskon hakade i den andra och för någon sekund svävade hon i luften innan hon störtade ner mot isen. Ljudet när hennes axel och arm slog mot den hårda isen var fruktansvärt. Först en hög smäll och sedan ett otäckt krasande som gav mig kalla kårar längs ryggraden.