storasystern
Arve T
Ett sommarregn smattrar mot bussens rutor på väg hem från skolan. Den fuktiga luften har fått Heras mörka hår att växa sig enormt. Hon speglar sig missnöjt i fönstret när bussen åker ned i tunneln.
”Mamma”, säger Hera, ”kan jag få gå till frisören?”
”Frisören?”
”Ja, jag vill klippa mig kort.”
Bakom sin egen reflektion ser Hera att mamma lyfter blicken från telefonen. I rutan fångar hon upp Heras blick.
”Varför vill du det?” frågar hon.
Hera ser på sitt eget ansikte bredvid mammas i några sekunder, tills bussen kommer ut ur tunneln och de gamla husen i stan ersatts av gråa höghus. Mammas hår är tunt, platt och ljust. Varje gång Hera förbannar sitt hår säger
mamma att hon alltid drömt om att ha mörkt och lockigt hår, som Hera. Mammas ansikte är smalt, med liten näsa och tunna läppar. Heras är runt, allting i ansiktet är runt,
liksom hela hon. De kunde inte vara mer olika.
Folk brukar anta att Hera är adopterad, men det är hon inte. Du är så lik din pappa, brukar mamma säga. Heras döda pappa. På kylen finns ett foto av honom. Det är taget i en fotoautomat. Han ler stort på bilden, och han har likadana tänder som Hera, som sockerbitar och med en rejäl glugg mellan framtänderna. Likadana smilgropar. Och likadana mörka lockar. Mamma rufsar om hennes hår och Hera slår irriterat bort handen.
”Hera”, säger mamma och låter uppgiven. ”Hur mår du egentligen? Du har verkat så nere på sistone.”
”Det är inget”, mumlar Hera.
Mamma lägger en hand över hennes nacke.
”Hjärtat. Det finns hjälp att få om man är ledsen. Du …”
” … kanske behöver prata med någon”, avbryter Hera med tillgjord röst.
Hon vänder sig mot mamma och lägger huvudet på sned, putar med underläppen. Mamma suckar och Hera vänder sig snabbt bort igen, mot fönstret. Hon vill inte att mamma ska se att underläppen darrar och ögonen blir blanka.
De kliver av bussen vid torget. Mamma går med raska steg över de hala kullerstenarna och in i mataffären med Hera halvspringande efter sig. I farten plockar mamma en korg och pekar mot äpplena i fruktdisken.
”Röda eller gröna?”
”Röda och gröna”, svarar Hera.
Mamma lägger äpplena i en brun papperspåse och fortsätter mot mejerihyllan. Varje år förbereder mamma en äppelsmulpaj kvällen före Heras födelsedag. Det hör till att vakna till doften av det absolut godaste Hera vet. Mamma lägger en förpackning vispgrädde i korgen. I samma sekund tar Hera upp den och lägger tillbaka den i kylen.
”Vaniljsås, inte grädde!”
Hon suckar. Att mamma aldrig kommer ihåg det. Mamma ersätter den lydigt med en tetra vaniljsås innan hon vänder sig mot Hera.
”Då är det dags för mig att göra något hemligt”, säger mamma och blinkar överdrivet med ena ögat.
Hera himlar med ögonen och tar över korgen. Den väger bly så hon ställer ned den på det schackrutiga golvet. Hon vet vart mamma ska. Till tidningshyllan. Födelsedagen förbereds alltid på samma sätt.
I samma sekund som mamma vänt sig bort vibrerar det i hennes jackficka. Hon halar fram telefonen.
”Ja, det är Emma?” hör Hera henne svara. ”Ja, det här är den Emma Lagerblad.”
Hera ser ned på sina skor. Hon häver sig upp på tå. Sedan balanserar hon på hälarna. Hon gör om det några gånger.
”Är du ensam?”
Det är en gammal gubbe som frågar. Hans ljusa ögon ser oroligt på henne.
Hera skakar på huvudet och ställer sig vanligt.
”Nej, min mamma …”
Hon hinner inte längre än så innan ett tjut hörs från andra sidan butiken. Mammas tjut. Oron börjar banka i bröstet och Hera börjar springa.
Vid tidningshyllorna står mamma blickstilla. Hennes ögon är stora och blanka, munnen är öppen. En man med butikens röda jacka blänger surt mot henne och mamma lyfter ursäktande handen mot honom.
”Ja”, säger mamma lågt. ”Okej. Fast klockan tre blir lite sent, jag ska hämta … Okej, ja, vi får säga tre då. Vad är adressen?”
Mamma låtsasskriver i luften och pekar på sin rygg. Hera öppnar ytterfacket på hennes ryggsäck och tar fram en bläckpenna. Med mobilen fastklämd mellan örat och axeln skriver mamma något på handryggen med sin sneda handstil som bara hon kan läsa. Sedan säger hon hejdå och lägger på.
”Vem var det?” säger Hera, och ångrar genast sin anklagande ton.
Mamma är tyst ett ögonblick. Hon stirrar rätt ut i luften, sedan på sin hand, och sist på Hera.
”Vi går och betalar”, säger mamma. ”Jag berättar på vägen hem.”
”Moster Viola har dött”, säger mamma när de går ut på torget.
Det har slutat regna nu. Hera ser förvirrat på mamma och hoppar över en vattenpöl.
”Vem?”
”Min moster Viola. Du har träffat henne, minns du inte det?”
Hera tänker efter och ser en gammal tant framför sig, helt klädd i lila. Tanten doftade viol, och hon bjöd på violpastiller från en liten ask i plåt.
”Jo, jag kommer igår henne. Har hon dött alltså?”
”Ja, tydligen.”
”Hon måste ha varit jättegammal”, säger Hera.
Då börjar mamma gråta. Hera ser förbryllat på henne.
”Varför är du så ledsen? Du träffade henne väl nästan aldrig? Vem var det som ringde för att berätta det?”
”Det var en advokat. Jag blir ledsen för att … ”
Mamma stannar och stryker Hera över kinden.
”Vi var väldigt nära när jag var yngre. Jag bodde till och med hemma hos henne ett tag. Men Viola blev väldigt speciell på ålderns höst. Hon ville aldrig åka någonstans, hade märkliga idéer och jag hade aldrig tid att hälsa på, på grund av jobbet. Och jag hade ju dig att ta hand om.”
Mascaran rinner längs mammas kinder och hennes axlar börjar skaka. ”Hon sa så himla konstiga saker, jag orkade liksom inte, men jag borde ha … På ett sätt känns det, för
mig, som att hon varit död i många år redan. Jag har velat behålla henne som hon en gång var. Här inne.”
Mamma knackar på sitt bröstben. Hera är tyst ett ögonblick.
”Men varför var det en advokat som ringde och berättade att hon var död?” frågar hon sedan.
”Eftersom mormor är död och Viola aldrig fick några barn är jag hennes enda levande släkting”, säger mamma.
Nu har hon slutat gråta. De går in i porten, in i hissen och Hera trycker på elvan.
”Så det är jag som ärver henne”, fortsätter mamma. Heras ögon blir stora.
”Nej, nej, nej”, säger mamma och trycker ned händerna i luften som för att sänka Heras förväntningar. ”Viola var verkligen inte rik. Vi har tur om det hon hade sparat ens räcker för begravningskostnader och sådant.”
De går ur hissen och in i lägenheten. Hera sparkar av sig skorna och går för att tvätta händerna. Från hallen hör hon mamma säga:
”Jag ska till advokatkontoret imorgon. Då får jag veta mer. Du kanske kan följa med Nadia hem från skolan, så kan jag hämta dig där sedan?”
Hera stänger av kranen och ser på sig själv i spegeln. Nadia bor i samma hus, på sexan, med sina föräldrar och en lillebror.
De har varit bästisar sedan de föddes, men på sista tiden har något hänt. Nadia har slutat sätta sig bredvid henne. På rasterna ser Hera henne stå vid skåpen och skratta med Alice och Leila. När Hera går förbi verkar Nadia inte se henne.
”Det är ju min födelsedag imorgon”, säger Hera lågt.
”Ja, jag vet”, säger mamma skuldmedvetet. ”Men vi kan ta igen det på kvällen. Du kan få vara uppe extra länge! Vi kan gå på bio, om du vill?”
”Jag gillar ju inte att gå på bio”, svarar Hera surt. ”Du vet att jag alltid blir irriterad på de andra i salongen. Och jag vill inte vara hos Nadia. Jag väntar hellre på dig hemma.”
Mamma tränger sig in i det minimala badrummet för att tvätta händerna hon med. Hon säger ingenting på en lång stund. När hon väl gör det så gör hon det utan att se upp.
”Är det något som har hänt mellan dig och Nadia?”
Hera svarar inte.
”Du har verkat lite ledsen på sistone. Är du det?” fortsätter mamma.
Hon möter Heras blick i spegeln. Hera skakar på huvudet, tvingar sig att le snabbt och går ut i köket för att börja duka.
