FRÄMLINGAR I SKOGEN hElENa brOss & JohaN EgErKraNS
INNEHÅLL Blå gnistor
6
Vaksamma ögon
10
Torpet i skogen
14
17
Vid elden Gråben
22 26
Dåliga nyheter Mötet
29
Arga röster
34 38
Lyktan i skogen
42
Vid Bergfoten Bitmärken
47
En förtrollande smak Grannungar
56
Se upp därnere!
60
52
65
Vidvinga väcker oss Lobo och Raja
69
72
Hos Grauer
76
Jägarna Snöstorm
80 84
En gammal kälke Snögubben
88
Ett märkvärdigt tyg Gömstället
97
Törstiga hundar
102
Vargarnas berättelser Silverstjärna
110
Rovdjurständer Gåvan
120
92
115
106
BLÅ GNISTOR – Teo, kom ska jag visa dig en sak! Bianca drog mig i ärmen när vi var på väg ut på rast. Vi stannade kvar i korridoren när alla andra strömmade ut på skolgården. När vi blivit ensamma plockade Bianca fram smycket som hon bär runt halsen. Det är en bergskristall som är väldigt vacker, men Bianca brukar alltid ha den gömd under tröjan. Kanske för att det inte är något vanligt smycke och kanske för att hon inte vill att folk ska börja fråga vad det är. Hon tog fram stenen och lät den hänga där och glänsa mot hennes tröja. Det finns några magiska tecken på den som vi aldrig kunnat tyda. – Vad är det? frågade jag. – Vänta en stund, sa hon. Vi väntade och jag stirrade på stenen. Helt plötsligt gnistrade tecknen till i blått. Det var som om det kom små blixtar från dem. Jag flämtade till. – När upptäckte du det där? undrade jag. – I morse när jag stod framför spegeln och borstade håret, sa Bianca. Först trodde jag att jag såg fel. Sedan hände det igen. Vad tror du att det kan betyda? 6
– Millevi vill något, sa jag. Hon nickade, för hon hade nog tänkt likadant. Millevi, älvan som vi lärde känna förra sommaren, hade ett precis likadant smycke kring sin hals. Tillsammans med henne upplevde vi ett fantastiskt äventyr, men efteråt kändes alltihop ganska overkligt. När alla andra pratade om vad de gjort i somras var Bianca och jag väldigt tysta. Våra kompisar skulle ändå inte ha trott oss om vi berättat om älvor, troll och småfolk. Vi hade letat efter Millevi några gånger efteråt, strövat runt i skogen och ropat och spanat, men trots att vi visste var hon brukade hålla till hade vi inte hittat henne. Till slut gav vi upp och alltihop verkade mer och mer som en saga. Nu var vi tillbaka i vardagen med skola, höstmörker och läxor. Äventyret kändes väldigt långt borta, ända fram tills att Biancas halsband började slå blå gnistor. Vi anade att vi kanske skulle få träffa Millevi igen. Det finns en till på skolan som känner till skogens hemligheter. Torbjörn, den gamle NO-läraren som alla tycker om, hade varit i skogen tillsammans med oss i somras. – Vi måste berätta för Torbjörn, sa jag. Bianca nickade och vi började gå uppför spiral7
trappan till andra våningen. Jag knackade på dörren till personalrummet, och det var vår egen fröken som öppnade. – Är Torbjörn här? frågade jag. Hon såg förvånad ut. Torbjörn är inte vår lärare och hon undrade förstås varför vi ville prata med honom. – Okej, sa hon tveksamt, jag ska ropa på honom. När Torbjörn såg att det var vi kom han ut i korri doren och drog igen dörren efter sig. Han såg sig omkring för att se om någon kunde höra oss, men det var tomt runt oss i korridorerna. Bianca berättade om smycket och plockade fram det.
Vi väntade alla tre och efter en stund hände det igen. Smycket gnistrade till i blått. Torbjörn kliade sig eftertänksamt i skägget. – Millevi vill något, sa han. Det måste ha hänt något i skogen.
9
VAKSAMMA ÖGON Vi bestämde oss för att ge oss ut till Svartskogen redan samma eftermiddag. Efter skolan cyklade Bianca och jag hem och bytte till varma kläder, redan började höstens luft bli lite kylig. Torbjörn väntade på oss borta vid den gamla eken. Han stod där under jätteträdet och lutade sig mot stammen med cykeln bredvid sig. När vi kom hoppade han upp på den gamla skramliga hojen och körde före. Först cyklade vi på park vägar, sedan på en gammal landsväg och till sist på en stig full med knotiga trädrötter. Samhället och husen försvann bakom oss och till slut var vi omslutna av stillheten i skogen. Det enda som hördes var suset i trädkronorna och en hackspett som flög med ett skratt mellan grenarna. Vi ställde våra cyklar under några täta granar och sedan gick vi nedför stigen som leder mot sjön. Sjön ligger i en sänka och när jag kommer ner dit får jag alltid en känsla av att tiden står stilla. Eller att tiden till och med har backat och att jag har hamnat i en tid som fanns för länge sedan. Skogen står tät kring sjön och längst ner vid strandkanten är det fullt av 10
buskar och snår. När jag kom hit för första gången hade jag svårt att tro att man kunde bada i sjön. Det verkade omöjligt att komma ner till stranden. Men Bianca och jag hittade en badplats. På ett ställe växer vass och genom vassen går en spång ut till en stor flat sten som man kan dyka från. I somras badade vi där nästan varje dag. Vi gick ut på stenen och stod där och såg oss omkring. Sjön var svart och blank. Några gula löv flöt på ytan och mörka moln seglade förbi på himlen. Det var lite kyligt och vi huttrade till. – Jag undrar var Millevi håller hus? sa Bianca. – Tänk om Vidvinga finns i närheten, sa jag och spanade upp mot himlen. Det var just här vid sjön som vi mött korpen Vidvinga för första gången. Hon brukade sväva högt över skogen och hålla ett öga på allt som händer. Men denna gång kunde vi inte upptäcka henne någonstans. – Titta där! viskade Torbjörn och pekade mot andra stranden. Jag såg ett djur röra sig där borta! Jag ansträngde mig för att upptäcka något. Skogen stod tät och stranden låg i skugga. Men jag såg något röra sig bakom trädstammarna. En smidig kropp, en svans som svängde. 11
Så bröt solen fram mellan molnen och lyste upp strandkanten. Just då dök djuret upp mellan träden. Det var en stor hund som törstigt drack av det mörka vattnet. Tvärt lyfte den huvudet, och det verkade som om den såg oss. Två vaksamma ögon spanade ett kort ögonblick. Sedan försvann hunden in bland snåren.
13
TORPET I SKOGEN – En lös hund, sa Bianca. Inte så kul om folk släpper sina hundar här. – Tänk om det är en jakthund, sa jag. Det kanske är någon som jagar i skogen! Torbjörn muttrade något och rev sig tankfullt i skägget. Jag tyckte att han såg bekymrad ut. Vi stannade en stund för att se om vi kunde upptäcka någon hund ägare i närheten, men ingen visade sig. Sedan vandrade vi vidare. Eftersom vi inte visste var Millevi fanns, fortsatte vi bort mot den gamla stugan. Långt in i skogen fanns ett litet hus där Torbjörns mamma bodde när hon var liten. Det går ingen väg dit, bara en smal liten stig som slingrar mellan trädstammar och stenar. När Bianca och jag kom till torpet första gången var det alldeles förfallet. Fönstren var förspikade och tapeterna hängde i flagor. Men nu hade Torbjörn börjat rusta upp huset. – Ni ska få se hur fint det har blivit, sa han och plockade fram den stora nyckeln ur fickan. Han satte den i låset och vred om. Vi klev in i för 14
stugan och vidare in i köket. Golven var renskurade och det låg nya trasmattor över de breda golvplankorna. Fönstren var putsade och det låg en duk på bordet. Där stod ett krus med rönnbärskvistar där rönnbären hängde i klasar. – Å, vad fint! Tänker du bo här nu? undrade Bianca. Torbjörn skrattade. – Jag kanske skulle vilja, sa han. Men det finns varken el eller rinnande vatten. Det blir nog svårt när jag blir gammal. Men det är härligt att komma hit och tända en brasa i spisen. Det var kallt i stugan och Torbjörn visade oss den gamla vedspisen som fanns i köket. – Den här lagade de mat på förr i tiden, sa han. Och det kan man göra fortfarande. Jag ska visa er hur man gör upp en eld. Han lade in några vedpinnar och lite tidnings papper innanför den svarta luckan. – Det är bäst att bara ta små, smala vedpinnar först så att det tar sig, sa han och strök eld på en tändsticka som han försiktigt kastade in genom luckan. Snart sprakade det hemtrevligt i spisen och Torbjörn kunde lägga in ett större, tjockare vedträ. – Det behövs mer ved, sa han. Ni kan väl gå ut och 15
hämta i vedboden. Ta med hinken och hämta vatten i brunnen också. Tillsammans gick vi ut, Bianca och jag, och tog vedkorgen och vattenhinken med oss. Det finns ett gammalt uthus bakom stugan. Torbjörn hade reparerat det och målat väggarna med Falu rödfärg. En av dörrarna stod på glänt och där såg vi att det fanns massor av ved travad. Vi fyllde vedkorgen och gick bort mot brunnen för att hämta vatten. Bianca lyfte på det gamla fina brunnslocket och vi tittade ner i det klara vattnet. Våra spegelbilder syntes nere i brunnen, och just som jag skulle sänka ner hinken i vattnet dök ett tredje ansikte upp på den blanka vattenytan. Millevi! Där var hon ju äntligen!
VID ELDEN – Millevi! sa Bianca och vände sig om. De stod där och bara såg på varandra en lång stund. Millevi och Bianca, som hade fått en alldeles särskild kontakt i somras. Det var Millevi som hade gett smycket till Bianca. Det var ett stort förtroende som visade att de hade blivit vänner. Men nu var de liksom lite blyga för varandra. Jag kände likadant. Vi hade inte setts på så länge och nu visste ingen av oss varken vad vi skulle säga eller göra. Även om vi blivit kompisar med Millevi så var det ändå lite konstigt att vara vän med en älva. Millevi såg precis ut som i somras. Hon hade sin tunna vita älvklänning på sig och över den en gul tröja som hon fått av Bianca. Tröjan var ren och fin och jag kunde inte hjälpa annat än att undra hur älvor tvättade sina kläder. – Du har fortfarande min tröja, sa Bianca. – Ja. Har du halsbandet? sa Millevi. Bianca nickade och fingrade på kedjan. – Jag har det alltid på mig, sa hon. Nu kom Torbjörn ut på trappan. 17
Millevi hajade till och drog sig hastigt bort mot skogsbrynet. Hon började lösas upp och bli till en vit dimma, på det sätt som älvor kan göra om de inte vill synas. – Nej, försvinn inte! ropade Bianca. Det är bara Torbjörn, Signes son. Ni träffades ju i somras! Millevi hejdade sig och kom tillbaka till oss. Hon såg lite generat på Torbjörn. – Jag kände inte igen dig, sa hon. Jag är så van att gömma mig för människor. Men det var bra att ni kom, för jag vill prata med er. – Följ med in i stugan, sa Torbjörn. Millevi såg lite tveksam ut, kanske för att älvor hör hemma i skogen och inte i hus. – Visst har du varit därinne när Signe var liten? sa Torbjörn. Millevi nickade. Fast hon såg ut som en liten flicka hade hon levt väldigt länge. När Torbjörns mamma, Signe, var barn hade hon och Millevi lekt tillsammans i skogen. De hade varit vänner, men nu var Signe över nittio år gammal. Signe var en fin vithårig gammal tant som bodde på vårdhemmet där Biancas mamma jobbar. Men Millevi såg fortfarande ut som en liten flicka. 18
Älvor kan leva länge utan att åldras. Det är oförklarligt, men så är det. – Jag var inne i stugan några gånger när Signe var ensam hemma, sa hon. – Då ska du komma in och titta nu, sa Torbjörn. Jag vill veta om jag lyckats få stugan att se ut som förr i tiden. Kom med! Vi gick efter honom in alla tre. Millevis fötter nuddade knappt marken där hon gick. När vi kom in i köket såg hon sig häpet omkring. – Vad tycker du? undrade Torbjörn. – Väldigt fint! sa Millevi. Det ser precis ut som när Signe var liten. Ska hon få komma hit och titta?
Torbjörn skakade bekymrat på huvudet. Signe var klar i huvudet och mindes allt från sin barndom, men hennes ben var så dåliga att hon satt i rullstol. – Jag har minsann tänkt på att ta hit henne, sa han. Men hur skulle det gå till? Det går inte att dra rullstolen på stigen. Vi blev tysta en stund och funderade allihop på hur vi skulle kunna göra för att få dit Signe. På något sätt måste det gå! – Nej, vet ni vad, sa Torbjörn, nu gör vi eld i öppna spisen också. Vi gick in i finrummet bredvid köket. Det var en något högtidlig stämning där. I ett hörn stod en gammal svart gungstol och på det fina skåpet som Torbjörn kallade chiffonjén, stod tre fotografier i gamla ramar. En av dem föreställde en flicka som log mot kameran. Genast såg vi att det var Signe. Fast hon var över nittio år nu var leendet detsamma. På de andra fotografierna fanns hennes mamma och pappa som såg mycket allvarliga och högtidliga ut när de tittade in i kameran. Kanske var det enda gången de blev fotograferade i hela sitt liv. 20
Torbjörn ställde sig på knä framför den öppna spisen och gjorde upp en eld. Han var verkligen bra på det. Snart dansade lågorna därinne och värmen spred sig i rummet. Torbjörn hämtade några små pallar som vi kunde sitta på. Jag sträckte fram händerna mot elden. Det var härligt att känna värmen sprida sig i kroppen.
21
GRÅBEN – Det var bra att ni kom, sa Millevi. Jag har något att berätta. – Vad har hänt? frågade Bianca. Tänker de hugga ner skogen igen? Vi trodde faran var över. – Nej, det är inget sådant, sa Bianca. Men det har kommit ett nytt djur hit, ett djur som inte funnits här på väldigt länge. Hon såg rädd ut, som om ett odjur lurade utanför. – Men ett djur …, sa Bianca. Är det farligt för er här i skogen? – Det är ett rovdjur, som dödar. Flera harar och rådjur har blivit rivna, viskade Millevi. Det finns en varg i skogen! – Hunden vi såg vid sjön! utropade Bianca. Det kanske var en varg! Torbjörn nickade eftertänksamt och jag undrade om han förstått det så fort han såg djuret vid sjön. – Jag tycker att det är spännande, sa jag. – Men tänk efter, sa Millevi. Om folk upptäcker att det finns en varg här, då kommer de inte att ge sig förrän den är skjuten. Skogen ligger ganska nära husen 22
och människorna. Jag tycker inte om att den finns här! – Vad säger Vidvinga? undrade Torbjörn. – Vi har nästan blivit osams, sa Millevi. Hon säger att vargen måste få finnas här precis om alla andra skogsvarelser. Det är lätt för henne att säga, hon flyger högt över trädtopparna för det mesta. Vargen kan inte ta henne. Men tänk på alla djur som lever på marken! – Men vad vill du att vi ska göra? undrade Bianca. Millevi såg villrådig och tankfull ut. – Jag vet inte riktigt, sa hon. Men på något sätt måste vi få bort vargen från vår skog. Det kommer bara att bli elände med ett farligt rovdjur här. Torbjörn kliade sig i skägget. – Du kan ha rätt i att det kan bli problem, sa han. Men jag kan på sätt och vis hålla med Vidvinga. Vargen är en del av naturen. Vi måste nog ta reda på lite mer innan vi försöker göra något. Än så länge är det ju bara vi som vet om att den finns. – Det kommer snart att hända något, sa Millevi. Det känner jag på mig. – Ni vet väl hur det var förr? frågade Torbjörn. Människorna var så rädda för varg att de inte ens 23
vågade använda ordet. De sa inte varg, för då kunde man locka till sig det farliga djuret. I stället sa man Gråben, Tasse eller Ullfot. – Och här sitter vi och pratar för fullt, sa Bianca och såg sig oroligt om. Vi var tysta en stund och tittade alla in i lågorna som dansade i spisen. Det knäppte hemtrevligt i brasan, som annars var helt tyst. Men så hörde vi ett ljud utifrån. Ett långdraget ylande skar genom tystnaden. – Där hör ni! sa Millevi. Det är Gråben! Det var tyst en stund och sedan hördes ljudet igen. Närmare den här gången. Det kunde kanske vara en hund. Men ingen av oss trodde det längre.
24