A lla döda små djur
Endag hade vi tråkigt och ville göra något roligt. Ester blev glad när hon fann en död humla.
”Å, så sorgligt, å, så hemskt”, sa hon, ”äntligen händer nåt!”
Humlan var randig och luden. Hon höll den i handen och klappade den över ryggen. Vingarna var tufsiga, fötterna spretade.
5
”Lilla humla”, sa hon med tjock röst. ”Jag älskar dig.”
Ester var alltid mycket modig. Själv var jag liten. Och rädd för både livet och döden. Jag kände inte ens någon som var död.
6
”Håll den”, sa hon, ”så ska jag gräva en grav åt den lilla.”
Jag backade ett steg och gömde händerna bakom ryggen.
”Du vågar inte”, sa hon och himlade med ögonen.
”Humlor kan stickas,” svarade jag.
”Den är ju död, för helsike!” sa hon.
”Jag kan skriva i stället”, sa jag. ”Jag kan skriva en dikt om hemska döden.”
Hon fnös och hämtade en spade, några blomfrön och en cigarrask att begrava i.
Vi gick vår hemliga stig, till en glänta som ingen kände till.
8
Där grävde hon en djup grop och jag skrev. Jag kan skriva, och jag tänker mycket och jag har många ord i mig. Hon svettades och solen sken och fåglarna sjöng i varje buske.
”Ha! Dikter!” sa hon och flinade.
11