9789179778965

MARIA HELLBOM

av maria hellbom: Älgkungen 2021

älgkungen: pärlbär aren Copyright © Maria Hellbom 2023 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023 Omslagsdesign: Hanna Säll Everö Omslagsillustration: Ludwig Sandbacka Tryckt av ScandBook AB Falun, 2023 ISBN 978-91-7977-896-5

www.bonniercarlsen.se

Det är fortfarande mörkt ute när Klara vaknar.

Mörkt och kallt, här i Vidås har det varit höst länge, nu är det nästan vinter fastän det bara är oktober.

Hon går upp och ställer sig framför fönstret. Det finns ett element där och det är mysigt att stå och värma sig, men det är inte därför hon står där nu.

Det är för att titta ut.

Titta efter Reynir, Älgkungen.

Fast hon behöver inte se honom för att veta att han är där. Hon känner det. Varseblir honom. Det är en förmåga som hon har fått av honom, att varsebli.

Att känna och se allt magiskt som finns överallt här, skogen, källorna, Reynir själv.

Nu står han i lövskogen bakom ladugården, känner hon. Ibland ställer han sig längre upp bland träden så att hon kan se hans stora krona som glimrar svagt.

Inte idag. Fast det behövs inte, hon vet att han är där.

När hon tittar till vänster ser hon det gamla huset och ladugården och den lilla remsan skog som finns kvar där bakom. Bortom den är det fullt med svarta 7

pinnar så långt hon kan se. Döda träd. De har inga löv eller barr och knappt några grenar kvar, bara stumpar, och är alldeles svarta och sotiga. Pappa kallar det för Brända skogen.

En skog av brända träd. Så har det sett ut här sedan förra sommaren. Överallt har skogen brunnit. Det är bara några små remsor kvar här och där, som bakom ladugården. Och så finns Midvinterdrottningens skog ovanför Bjänngården i andra ändan av sjön, där brann det inte, så den står kvar, hög och tät. Den är full med höstens färger nu, rött och gult och orange.

Till höger är Vidåsasjön. Ingen vind, vattnet är alldeles stilla, svart och blankt, som en spegel. En spegel för svarta, sotiga pinnar, för all skog har brunnit på den andra sidan av sjön också.

Bränd skog, överallt.

Det är tyst i huset. Tyst och mörkt.

Klara står i mörkret och varseblir hur allt saktar ner. Marken, källorna, sjön, det som lever i skogen, allt saktar ner och förbereder inför vintern som kommer. Hon känner hur den mäktiga Midvinterdrottningen, Sirmelina, sveper med sin blick över allt, och ser till att det är i ordning inför vintern.

Det är skönt att stå där i tystnaden och känna hur allt är stilla och lugnt. Känna värmen från elementet mot benen och känna Reynir där uppe i skogen.

Vilsamt. Stillsamt.

Något glimmar till i sjön.

Först tror Klara att månen har tittat fram och 8

s­ peglat sig i vattnet. Men himlen är mörk. Det är mulet, tunga, gråa moln.

Ett blänk till, där i vattnet nedanför Görberget, och nu känner hon det också. Som en dörr som öppnas på glänt och sedan stängs.

Klara känner efter om hon kan varsebli något men dörren, öppningen, vad det nu var, är inte längre där.

Allt är stilla.

Men så … det ser ut som en våg, fast bara en. En slät, böljande våg som glimmar. Den rullar mot den lilla ön som finns där sjön börjar, den som alla kallar Lillön.

Och på ön, vid strandkanten, mellan en blinkning och nästa …

Ett träd. Ett stort träd med grenar som hänger ner över vattnet. Ett träd, men hon ser det inte tydligt, det är som skuggan av ett träd. Ett träd som är … bakvänt.

Hon förstår det inte, och hon ser det egentligen inte heller. Hon varseblir det, för ett par sekunder har hon trädet i sin värld.

Vågen slår in över strandkanten, och det gnistrar till i vattnet, det är som om tusen stjärnor tänds i vattenbrynet.

Tänds, och sedan slocknar. Allt blir svart igen.

Svart och stilla.

Vad var det?

Det är svårt att se i mörkret. Hon anstränger sig så mycket att det gör ont i ögonen, men hon ser inga ljus 9

och inget träd, det är bara den vanliga mörka massan av snårskog där på ön.

Reynir?

Han har stannat upp. Han märkte också att något hände, står och lystrar.

Så känner hon hans värme och lugn, som en pust av hans varma andedräkt, och han rör sig igen. Han tycker inte att det där, vad det nu var som hände, är något att bry sig om.

Kanske inte för dig som är Älgkung, tänker Klara.

Men hon undrar. Vågen. Trädet. Ljusen. Vad var det?

Nu känner hon att Reynir tänker på henne igen.

Lilla människa, tänker han, det är så han brukar kalla henne. Lilla människa.

Soluppgången närmar sig, strax ska han gå upp bland de brända träden för att vara där han håller till om dagarna. Kanske går han till Midvinterdrottningens skog för att vara med det magiska skogsfolket, de som kallas för vidugast.

Reynir, tänker hon. Vi ses.

Hon hör larmet ringa på pappas mobil. Mamma mumlar något, och pappa svarar. Så tänds ljuset i hallen och mamma knackar på dörren.

– Klara, upp och hoppa! Pappa kör dig till skolan idag.

10

Vidås igen Livet kan ändra sig mycket på kort tid, det fattar Klara nu. Verkligen.

Det handlar inte bara om att man själv har fått förmåga att varsebli och ett magiskt band till Älgkungen.

Det handlar inte bara om att man har fått en ny faster som är ett övernaturligt väsen heller. Eller som har varit ett övernaturligt väsen, nu är hon vanlig.

För Sara, som är Klaras faster Sunees fru, eller hustru som hon själv säger, för hon pratar rätt så gammalmodigt, Sara har blivit människa.

Hon har fått jobb i skolan som lärare, fast själv säger hon skollärarinna. Hon åker till möten i Ös­ tersund och Sundsvall, skriver utvecklingsplaner och har föräldramöten.

Hon har slutat vara magisk skogsfru och blivit människa. Hon är fortfarande över 150 år gammal men det syns inte, hon ser ut som en rätt vanlig tjej.

Hon och Sunee kan vara gifta nu, det är det viktigaste förstås. Hon kan röra sig som hon vill och behöver inte hålla sig bara till skogsfolkets vägar längre, så som hon måste förut.

11

Men det är klart, lite magiskt har hon kvar. Hon kan känna på sig om det ska bli något med vädret.

Hon kan se att någon från skogsfolket har varit i skogen vid Bjänngården. Det är nog svårt till och med för Midvinterdrottningen att ta bort allt magiskt ur Sara. Men hon har blivit mycket mer som alla andra.

Jo, när man tänker på det, och det gör Klara ibland när hon åker till skolan, när man tänker på det så har väldigt mycket ändrat sig för Sara på kort tid.

Mycket, mycket mer än för Klara.

Sara verkar inte tycka att det är så konstigt. Hon är glad för att vara gift med Sunee. Glad för att det går bra för resturangen på Bjänngården, och för att bo i det nybyggda huset där hon och Sunee har flyttat in.

Inga problem, bara bra, verkar Sara tycka.

Men Klara. Det har blivit mycket annorlunda för Klara.

Och för Aron.

Klara är ändå rätt så van. Men Aron.

Det var på hösten när de var hemma igen efter sommaren med skogsbränderna som hon fick ett sms från Aron.

Vi ska flytta, skrev han. Och sedan: Till Vidås.

Fatta!!!

Ja, fatta. Aron som inte ens kunde åka skidor.

Det var efter fotbollsträningen som hon fick det där sms:et. När hon sa det till pappa i bilen på väg hem svarade han att Jo, Hanna – det är Arons mamma – 12

Hanna har tagit ett jobb på hälsocentralen i Vidås.

Det har inte varit någon fast läkare där på evigheter, så det var bra det.

Sedan tittade han snabbt på Klara och så sa han Vi pratar mer om det när vi kommer hem.

Vuxna gör så. Obegripligt varför. Vuxna krånglar till det, istället för att bara säga vad det är på en gång så ska de vänta tills man är hemma och mamma är med, och så ska det vara Allvarligt Samtal vid köksbordet.

På vägen hem hinner man tänka tusen olika saker om varför det ska vara Allvarligt Samtal den här gången då. Det brukar vara något viktigt. Något stort. Avgörande. Tankarna snurrar i huvudet, det hinner bli massor med pirr i magen. När det äntligen blir dags för det Allvarliga Samtalet känns det som om man ska spricka av otålighet och pirr, och så var det den där kvällen också.

Det var kanske därför det blev som det blev.

När mamma och pappa började förklara, långt och omständligt: Att Arons mamma hade varit något som hette utbränd, som vuxna kan bli, och så mycket prat och förklaringar om det, och att då behöver man lugn och ro, och bo på landet, och vila sig från stressen som det är jämt i Stockholm.

Det var kanske därför Klara tappade tålamodet helt till slut och reste sig och skrek Tror ni jag är helt dum i huvet jag vet väl vad utbränd är, och gick in på sitt rum och smällde igen dörren.

13

Kanske därför.

Och kanske lite för att hon var avundsjuk på Aron.

På att han skulle få flytta dit, till Vidås och skogen, den skog som finns kvar efter skogsbranden. Att han skulle få bo där. Som ett sommarlov för honom, hela tiden, så tänkte hon att det skulle vara.

Och hon tänkte att han skulle få ha det så där härligt, han som inte ens kunde åka skidor. Det var orättvist, hon kunde inte låta bli att känna det, fastän det var Aron.

För hon längtade ju till Vidås hela tiden. Längtade och längtade till allt och alla där uppe, till skogen och sjön, och till Reynir, Älgkungen. Även om hon hade en massa kul i Stockholm: fotbollen, äventyrsbadet, allt som hon gillade att göra. Hon saknade Vidås och hon saknade Reynir.

Och hon skulle sakna Aron när han flyttade. Hon skulle sakna honom så mycket. Visst, hon hade kompisar i Stockholm, i skolan och på sin gata. Superbra och kul kompisar som hon hade känt sedan hon var liten.

Men ingen som Aron. Aron var särskild, eller, han blev särskild för henne sommaren när skogen brann.

De kunde prata om allt. Aron bodde i en helt annan del av Stockholm än Klara, så de träffades inte i skolan eller så. Men de brukade höras varje dag. Prata om Vidås. Om Älgkungen. Om vidugast. Om allt, precis allt.

De var de allra bästa vänner, som Sara sa.

14

Hur skulle hon klara sig utan Aron? Även om de kunde fortsätta ringa och sms:a så skulle hon sakna ihjäl sig, kände hon där hon satt på sängen i sitt rum den där kvällen efter fotbollsträningen. Saknaden efter honom hade redan börjat, det var som om hon höll på att gå sönder inuti. Han där uppe, mitt bland allt spännande och fint, och hon i Stockholm.

Hon hörde mamma och pappa prata lågt utanför hennes dörr och tänkte att hon skulle skärpa sig. Gå ut och ha tålamod igen. Förklara ordentligt att hon inte var liten längre och faktiskt fattade vissa saker, så om de kunde sluta vara så jobbiga, tack.

Då knackade pappa på dörren, och öppnade en liten, liten dörrspringa, och sa med ängslig och bekymrad röst: – Klara? Hur är det, Klara?

Och efter det sa han det där andra.

Det viktiga. Det som ändrade allt.

Det som gjorde så att allt det arga och avundsjuka och ledsna försvann, och gjorde så att allt blev i färg igen.

– Du förstår att vi har pratat om en sak, Klara.

Mamma och jag har pratat om en sak. Vi har pratat om att vi kanske skulle flytta till Vidås, vi också.

Bäst!!! Sjukt kul!!! Så skrev Aron till Klara när hon svarat Vi också på hans sms. Och sedan: Midvinterdrottningen.

Ja, Midvinterdrottningen. För det kunde inte vara 15

en slump att både Klaras och Arons föräldrar bestämde sig för att flytta till Vidås.

Midvinterdrottningen var förstås inblandad.

När de skulle åka tillbaka till Stockholm och sa hej då förra sommaren, när skogen just hade brunnit, då pratade de om att det skulle vara det bästa som kunde hända. Att de fick vara där jämt. Både hon och Aron. Tillsammans. Se mer av den förtrollade värld som är vidugasts. Se mer av Vidås med alla gårdar och få veta mer om allt som har hänt där under alla tusentals år.

För det fanns så mycket kvar att upptäcka.

De önskade sig det. Midvinterdrottningen ordnade det på något sätt. Kanske vill hon ha dem där av någon anledning som bara hon vet. Och när hon vill något så ordnar hon det.

Och de flyttade faktiskt. Först Arons familj, till jul ungefär. Sedan, efter vårterminen, Klara.

De flyttade faktiskt till Vidås.

Visst tycker Klara att det är bra att bo i Vidås. Hon tycker om sitt nya, mysiga rum i det som var mormors och morfars hus tills hon flyttade dit. Det var härligt i somras när hon kunde cykla till badplatsen när hon ville, eller in till byn för att träffa Aron, som bor där. Och det är bra att när som helst kunna gå över till gamla huset på Erlinggården där mormor och morfar bor nu, bara tvärs över gårdsplanen. Att kunna träffa Reynir, Älgkungen.

Allt har blivit bra förstås, väldigt bra.

16

Men livet har ändrat sig mycket. Så mycket är annorlunda från Stockholm.

Och snart är vintern här.

Vinter är fint här med snö och is, även om allting blir krångligare, och den kommer tidigare här. Man måste redan ha massor av kläder på sig när man ska gå ut, långkalsonger och flera tröjor och kängor och mössa. Cykla – glöm det, för kallt, för halt. Man måste alltid åka bil med mamma eller pappa om man ska någonstans. Eller, när snön kommer, åka skidor.

Man måste ha skjuts till och från skolan, varje dag, som idag med pappa som kör henne dit.

Det är alldeles mörkt och kallt när de kliver ut på gårdsplanen. Samtidigt som de öppnar dörren kommer en ensam snöflinga singlande genom luften, och sedan en till och en till.

Idag kommer den första snön, även om den inte kommer att ligga kvar.

Och idag, innan dagen är slut, ska Klara ha varit med om att prova en präst.

17

Fredagsmys Det är bara tjugofem elever som går i Vidås skola och man kan bara gå låg- och mellanstadiet där, sedan måste man åka skolbuss till högstadieskolan någon annanstans. Det är tre lärare i skolan i Vidås: Sara, Aino, som egentligen har blivit pensionär, men som jobbar kvar ändå, och så Henrik, som inte riktigt är färdig lärare utan håller på och utbildar sig.

Henrik är intresserad av friluftsliv och brukar vara ute och tälta i skogen så fort han är ledig. I skogen som finns nära Bjänngården. Midvinterdrottningens skog. Där brukar han tälta.

Sara säger, fast inte så att någon annan än Klara och Aron hör det, att Henrik kommer att bli bortrövad av vättar vilken dag som helst. Hon har försökt varna Henrik för det, men Klara tror inte att han förstod vad hon menade. När han pratade om sin senaste utflykt sa Sara Se upp om det kommer någon som vill spela kort med dig där i skogen. Och när Henrik frågade Varför då svarade hon: – För att de kan spela av dig ditt hår och dina tänder och dina ögon.

18

Då tittade Henrik konstigt på Sara, och sedan skrattade han fånigt nervöst, och sa Jaha, ojsan. När helgen kom gick han ut i skogen igen i alla fall med sitt tält och sin sovsäck. Varken Klara eller Aron tror att han aktade sig särskilt mycket, utom för Sara ett tag efter att hon hade sagt det där.

Han har hår och tänder och ögon i behåll vad Klara kan se när hon kommer till skolan, så han har tydligen kommit undan kortspel med vättar hittills. Tur, för idag är det han som ska ha deras första lektion.

Klara gillar skolan sådär, det enda som hon är riktigt intresserad av är idrott. Aron tycker att skolan är kul och han pluggar mycket. När hon kommer sitter han redan på sin plats och läser.

– Jag såg nåt, säger Klara och sätter sig på sin plats bredvid honom. Nåt i sjön. Nåt som öppnades. En våg.

– Typ kände du nåt? Du vet? Nåt …

Han avbryter sig, för Tindra och Linnea kommer in i klassrummet och säger hej.

– … nåt magiskt? fortsätter han med låg röst när Tindra och Linnea har satt sig.

Klara skakar på huvudet.

– Det var som om nåt öppnade sig? Om du fattar.

Stängdes sen igen. Och jag såg typ som en våg.

Hon sänker rösten ännu mer.

– Och jag varseblev ett träd, du vet på Lillön?

– Där är ju massor med träd, var det nåt särskilt?

– Inget av de vanliga. Det var … annorlunda. Svårt 19

att förklara … såg det bara jättekort. Reynir verkade inte tycka att det var nåt konstigt. Men i alla fall.

– Jag skriver upp det, säger Aron.

Aron skriver upp allt som händer som kan vara magiskt eller som bara verkar konstigt i sin dator.

Den har han med sig överallt och han har massor med dokument i den med saker som han har antecknat, eller ritat, eller skannat. Det är viktigt att ha allt samlat, säger han, mobilen eller paddan räcker inte. Allt måste vara dokumenterat och samlat, för allt kan ha betydelse, brukar han säga. Det säger han nu också.

– Allt kan ha betydelse.

– Sant. Vi kan fråga Sara sen.

– Kan vi.

Efter skolan följer Aron och Klara med Sara till Bjänngården. De ska äta tacos och ha fredagsmys och sedan sover de över.

Det finns inte något hotell i Vidås, och de som kommer till restaurangen för att äta kommer från hela världen, så berömd har Sunees och Saras resturang blivit. Gästerna behöver någonstans att sova, och de har byggt tre små hus i skogsbrynet vid Bjänn. Där brukar Aron och Klara bo när de har haft tacokväll och fredagsmys. Extra mycket mys den här fredagen, eftersom restaurangen ska vara stängd och de har hela gården för sig själva. Kanske, om de har tur, berättar Sara en saga. Något om skogsfolket eller något som har hänt för länge sedan.

20

Sara kör bil som en biltjuv, brukar Klaras farfar säga. Det betyder att hon kör väldigt fort, och bromsar och gasar lite hur som helst i kurvorna. Hon verkar gilla att köra bil.

– Sitter alla fast ordentligt? säger hon när de har satt sig i bilen.

Aron och Klara tittar på varandra och nickar. Det är säkrast att spänna fast sig och inte ha lösa saker i bilen när Sara kör.

– Då åker vi! säger Sara förtjust.

Och så far de iväg förbi skolan och Ica Vidås-Bua, som betyder Vidås-boden, och som är enda affären i byn, och Bröderna Johanssons Mekaniska, som är en bensinmack fast stängd nu, och ut på landsvägen.

Klara frågar Sara vad det kan ha varit som hände i sjön i morse. Sara har bott här i Vidås i 150 år, och även om hon själv har blivit människa nu så känner hon alla magiska varelser och vet allt om alla magiska platser.

Synd, bara, att hon är så hemlighetsfull.

– Det var som en våg, säger Klara. Nåt som öppnades och stängdes igen. Och jag såg ett träd på Lillön, tror jag, och som ljus som tändes i vattnet …

– Se där, säger Sara.

– Men vad var det? frågar Aron. Finns det nåt där ute?

Sara tittar på dem i backspegeln.

– Självklart finns det nåt där ute, säger hon. Det vet ni mycket väl att det gör.

21

– Men vad var det då?

– Vem vet? säger Sara.

Det är typiskt Sara att svara så där utan att svara.

Kanske är det någon skogsfolksgrej. Ibland kan man få henne att berätta saker, men idag är tydligen inte en sådan dag.

Men okej. De får prova igen senare.

Sara trampar lite till på gasen.

– Alltså det är hastighetsbegränsning här, säger Klara.

– Ja, det är åttio här, säger Aron. Tänk om polisen har hastighetskontroll?

– Här? säger Sara. Här finns väl inga poliser. Nå, men vad säger ni, visst ska det bli trevligt att äta middag tillsammans? Och Aud kanske kommer.

Aud kommer nog.

Hon gör det när de är på Bjänn och inga andra är där. Mellan en blinkning och nästa är hon där.

Aud, den nya skogsfrun. Hon som är det Sara var innan hon blev människa. Fast hon är inte vuxen än, hon är nog ungefär i samma ålder som Klara och Aron.

Kanske, det är svårt att veta.

Annars, när hon inte är på Bjänn, är Aud mest i skogen, säger Sara. Vandrar omkring som hon känner för, lägger sig och sover under en gran eller klättrar upp i ett träd och sover där i en grenklyka.

I skogen äter hon sådant som hon kan få tag i, fisk från någon bäck, och bär. Hon äter insekter, det 22

har Klara själv sett, och nog daggmaskar och grodor också. Lite äckligt, men det är sådan mat som hon kan få tag i när hon är i skogen.

Hos Sara och Sunee tar hon allt som hon ser och som går att äta, om det står en skål med frukt någonstans eller om det ligger bröd framme så äter hon alltid upp det. Frågar aldrig, bara tar allt som hon hittar. Men hon öppnar aldrig skåp eller lådor för att ta mat och går inte i närheten av kylskåpet. Och i restaurangköket går hon aldrig in, där vill hon inte vara. Sara säger att det är för att hon inte tycker om saker av stål, eller elektriska saker.

Aud brukar komma när Klara och Aron är på Bjänn. Sitter med vid bordet och äter, nästan som om hon var vanlig. Äter vanlig mat, fredagstacos, som ikväll.

Och när Sara berättar något sitter Aud alldeles tyst och hopkrupen på golvet med sitt långa hår runt sig, hon tycker om att höra på Saras sagor.

Men ikväll blir det ingen saga, för Bjänngården har besök.

23

Anna Sunee står i köket när de kommer fram. Det är i gårdens gamla boningshus där de har restaurangen nu. Bredvid det är restaurangköket som är ett stort rum fullt med blanka maskiner som Klara aldrig har fattat vad man gör med.

Det gamla köket, där Sunee är nu, är inte fullt med några blanka maskiner alls. Det är bara en vedspis, en gammal elspis och ett kylskåp. Det är personalrum och kontor och lite allt möjligt där nu. På en bänk står en skrivare och bredvid den Sunees laptop, mellan kylskåpet och bänken är en stol och på den en hög med grå tygtrasor som någon har glömt. På bordet står ett knäckebrödspaket och smör och en ost, och så ligger det några gamla potatisar i en hög, vad nu Sunee ska med dem till. Icakassar med tomma läskburkar och en gammal yllerock som hänger på dörren till skafferiet, ett par stövlar och …

Vänta nu.

Klara tittar på den där högen med grå trasor igen.

För det är inga grå trasor.

Det är en liten tant.

24

Samtidigt som hon ser det tittar Sunee på Sara, och så nickar hon mot tanten på stolen.

– Vi har besök, säger hon lågt.

Okej.

Det där är en vätte. Eller vad man kan kalla för en vätte, som ju är något från sagor och egentligen inte samma sak som den där tanten som sitter på stolen och dinglar med benen. Bara nästan.

Vättar, vättarna som finns i skogen här alltså, hör till skogsfolket. De är farliga varelser. Det var nog inte så mycket överdrift det där som Sara sa till Henrik om att de kan ta ögon och tänder och hår, fast Klara är inte säker på vad hon ska tro. Vidugast kan förvända synen på människor, både Klara och Aron har varit med om det. Dessutom har Sara sagt att de kan ta människor till fånga, och ha dem nästan som leksaker tills de tröttnar på dem och släpper dem fria.

Eller tills människorna dör, säger Sara, för de är inte så noga med att ge människorna som de har fångat något att äta och dricka.

Sådana saker har Sara berättat om vidugast.

– Ser du, säger Aron tyst.

Han har varit med Klara hos Midvinterdrottningen och tillbringat mycket tid med Sara och Aud. Han kan också gå över den där gränsen och se magiska väsen, särskilt när han är med Klara. Han ser också att det sitter en vätte på stolen där.

Men Sunees personal i restaurangen ser inte vätten på stolen när de tittar in för att säga hej då. De säger 25

bara Hi kids och You have a nice weekend, Chef, and you too mrs Sara. De har inte förmågan, helt enkelt.

– Anna, säger Sara när de hör bilarna köra iväg.

Det var länge sen.

– Jå he var många år sen he, säger tanten på stolen.

Hon har en knarrig röst, den låter som när två grenar gnids mot varandra i blåst eller som när man öppnar en gammal gnisslig dörr.

Tanten kliar sig på näsan med ett lortigt och krokigt finger.

– Å du har blivit gift du Sara, säger hon. Onaturligt är he att en sån som du är gift, Sara. Och med n’dan, lägger hon till och pekar på Sunee.

– Men nu är hon det, säger Sunee. Och här har jag stål, ser du det? Så nu ska du inte få för dig att göra nåt med Sara.

Hon har en kockkniv i handen, rejält vass vet Klara, men det är inte det som gör den farlig nu. Stål och järn kan man ha för att fånga vättar och skogsfolk, och det behöver inte ens vara vasst för att det ska fungera. Det räcker att man kastar eller lägger det mellan sig och den som man vill fånga.

– Psst, säger tanten och hoppar ner på golvet. Inte skrämmer du mig och inte vill jag ha hustru din, psst, behåll henne du och slit na med hälsan.

Hon går fram och ställer sig framför Sara och tittar upp på henne. Hon är alldeles rynkig och kinderna är röda med ett nät av små ådror, de ser ut som ­vinteräpplen.

26

– Sara, lillstårs, säger hon och hela hennes rynkiga ansikte blir ett stort leende.

– Anna, säger Sara och slår armarna om tanten i en stor kram.

– Ska jag tolka det här som att jag kan lägga undan kniven? frågar Sunee, fast det är ingen fråga egentligen, och hon sätter den i knivblocket på bänken utan att vänta på svar.

– Anna, säger Sara, det här är min hustru Sunee.

Här är Aron, som har gjort oss vidugast en stor tjänst då han och Klara räddade oss från elden i skogen.

Och här är Klara, Vägvisaren, som Älgkungen har som sin.

– Älgkungens lilla människa, säger Anna, och sträcker upp en hand och lägger på Klaras kind.

Vida känt och talat om, vad hon gjorde, Älgkungens människostårs, Vägvisaren, Klara, och hennes furste­ vän, Aron.

Klara blir alldeles varm i magen av Annas hand, varm och pirrig.

Så ger Anna henne en liten klapp och släpper henne med blicken.

– Det här är Anna, säger Sara. Den här gården har varit Annas i många, många år.

– Jå jå, säger Anna, hit kom jag när jag blev fångad.

Det blev jag när n’Geir Johan som hade gårla då kastade kniven mellan sig och mig i skogen, så som hon där – hon pekar på Sunee med sitt krokiga pekfinger igen – hon där sa att hon skulle göra, jo men. Han 27

trodde jag var skogsfru, n’Geir Johan, och därför ville han fånga mig och ha mig till hustru.

Så gjorde Sunee när hon fångade Sara. Fast Sara ville det förstås, hon var kär i Sunee och det var hennes högsta önskan, så sa hon.

Anna ser inte ut som om hennes högsta önskan var att bli fångad direkt. Hon fnyser.

– Han fick nåt annat än han hade tänkt sig, n’Geir Johan. Fångad blev jag likväl, men inte är jag skogsfru inte, he blev han varse, jo men.

Hon skrockar och skakar på huvudet.

– Sen dog han och Bjänngårla blev min. Men nu har vi bytt, Sara, och bytt är bytt, så nu är gårla din.

Och präktig husfru har du skaffat dig här, fastän hon är alldeles ritad full med tecken å krumelurer.

Hon går fram till Sunee och tar tag i hennes arm, och så lägger hon sin hand mot märket som Sunee har tatuerat där. Det som ser ut som en gaffel, men som är en hand, en hand med fyra streck ovanför och ett tunt vitt streck igenom. Klara tänker att nu stannar tiden, för det gjorde den när Sara satte sin hand så där mot Sunees tecken första gången de träffades.

Men det gör den inte. Det enda är att Sunee ser förvånad ut.

– Präktig husfru, och slug, det är hon, säger Anna och nickar. Slug, he märker jag, jo men.

– Anna, säger Sara. Var har du varit? Jag trodde inte jag skulle se dig på länge än. Jag trodde att du var på fjället. Vad gör du här?

28

– Jo, men det ska jag säga er, säger Anna.

Hon rätar på sig och tittar från den ena till den andra, och så säger hon, klart och tydligt, med Midvinterdrottningens röst: – Det är en ny präst på väg till Vidås by och kyrka, och i natt ska han prövas.

29

Klockan Det blir inget mys och ingen saga heller men varken Aron eller Klara tycker att det gör ett dugg. Det här är mycket mer spännande.

Aud dyker upp så som hon kan göra, plötsligt är hon bara där.

– Som jag hörde och som he är sagt, säger Anna när hon ser henne. Aldrig har he hänt att skogsfrun har en levande syster. Men n’dan är som hon ska vara. He är du Sara som har blivit onaturlig. Jo men.

Hon vänder sig mot Klara och Aron.

– Tag er i akt, säger hon, så att hon inte fångar er.

– Jag vill inte ha de där, säger Aud. De är inget att ha. Jag bryr mig inte om dem, inte alls. Jag kan ta dem en annan gång. Om jag får lust.

När Aud får höra om att det ska komma en präst och bli provad kan hon inte förstå varför de inte bara kan lura ut honom i skogen direkt. Det kan hon ordna enkelt, säger hon.

Men Sara säger att så ska det inte bli. De ska prova prästen, säger hon. Efter det får de se.

Aud fnyser.

30

– Du är människa nu, syster, det märks. Du har veknat.

– Men vi kan väl äta tacos i alla fall, säger Sunee. Det är klart och bara att ställa fram, vi kan sitta i restaurangen. När kommer den där prästen, vet du det, Anna?

– Han kommer när han kommer, säger Anna.

– Men hur vet du att han kommer hit, då? Han ska väl in till byn?

– Kärran hans kommer att gå sönder här, säger Anna och ser belåten ut. Ni ska få se.

Okej.

Klara och Aron hjälper Sunee att duka, och Sara och Anna går runt och tittar på allt.

Bjänns gamla boningshus är gammalt, så gammalt att jordkällaren, som annars brukar ligga utomhus, ligger inne i huset. Mitt i storstugan, som är restaurang, ligger den bakom en stor trädörr. Sara påstår att det är samma dörr som Naestie, som byggde gården, gjorde och satte för björnhålan där hon bodde. Dörren är jättegammal, så kanske är det så.

– Det är gott och väl gjort och gott och väl ordnat, säger Anna när hon sett sig om i rummet. Jo men.

De sätter sig till bords. Sunee får hämta några kuddar för att Anna ska nå upp till bordet, så liten och krum är hon.

Hon är ganska smutsig också, grå och dammig hela hon. På huvudet har hon någon sorts mössa i skinn – grått skinn – och under sticker några gråa hårtestar fram. Hon har en klänning på sig – grå, förstås – och 31

över den koftor och sjalar som är trasiga och fulla med hål, fast på olika ställen så det blir ganska heltäckande ändå. Det enda som inte är grått är kinderna, och så hennes stora bruna ögon.

Hon gillar inte tacos, säger hon när hon smakat.

Sunees tacos är förstås bäst i världen, men det hjälper tydligen inte.

Anna vill ha potatis.

– Potatis, bara det? Ska den vara kokt? Stekt?

– Hon vill ha den som den är, säger Sara till Sunee.

Helst med lite jord kvar på, om du har.

Sedan sitter Anna bredvid en av världens bästa kockar och äter rå potatis. Fast utan jord på, där går tydligen gränsen för Sunee.

– Ursäkta, säger Aron, men det här med att prova präster. Varför gör ni det?

– För att se om de är av rätt sort, säger Anna. Om de är av en dålig sort, då gör vi oss av med dem. Jojo, då skickar vi dem åt fanders på flon.

Flon, det är de stora myrarna som ligger på andra sidan Björnån utanför Bjänngården. Där är blött och geggigt, råkar man trampa fel kan stöveln sugas ner och fastna. Fullt med mygg på somrarna. I mitten av den största myren finns en liten alldeles rund sjö, full med svart vatten.

– Nej, inte till flon, säger Sara. Vi skickar hem prästen. Tillbaka dit där han kom ifrån.

– Det är inget roligt. Vad är det för roligt med det?

Vi kan väl skoja me’n …

32

– Vi skickar hem honom, säger Sara igen. Vi ska inte hålla på och skoja på det viset, Anna, inte nu längre.

– Har ni provat Ingegerd på det där sättet som du säger? frågar Klara.

Ingegerd är den som har varit präst i Vidås hittills men hon har gått i pension nu, det är väl därför som det ska komma en ny präst.

– Jomen, det har vi, kommer du ihåg det, Sara?

Hon satt här i stugan och drack kaffe med två keringan och he var inte vilka keringan som helst för en av dem var jag och en av dem var du, Sara.

– Ingegerd var så snäll och trevlig hela natten, säger Sara. Och hon har också varit en mycket bra präst, alltid vänlig och hjälpsam. Prästen före, han fick torka disk hela natten, minns du det? Efter det var det gott kyrkkaffe här …

De börjar berätta om alla präster som har haft tjänst i Vidås. Alla har tydligen blivit provade på olika sätt. Någon har fått hugga ved, en annan fick måla om ladugården, en fick sätta potatis.

– Olika ska he vara, säger Anna. Envar för sin sort och särart. Jomen.

– Men varför provar ni dem? frågar Aron igen.

– Och varför just prästerna? säger Sunee. Varför inte andra som flyttar hit? Präster är väl hyfsat snälla för det mesta.

Klara tänker på supersnälla Ingegerd och håller med. Fast egentligen, tänker hon sedan, är Ingegerd 33

den enda präst som hon känner. Hon har sett präster på teve och en gång när ett par av mammas och pappas kompisar i Stockholm gifte sig var det ju en präst där, henne pratade Klara aldrig med. Men hon verkade snäll, precis som Ingegerd.

– Det är en mycket gammal tradition här att prova varje präst som kommer hit, säger Sara. Jag kan förstå att det kan verka konstigt för en modern kvinna som du är, käraste.

Hon tittar på Sunee och ler, som om det där med att kalla Sunee för en modern kvinna är jättefint beröm.

Anna fnyser och tar en tugga på sin potatis.

– Ni förstår, barn, säger Sara och vänder sig mot Klara och Aron, att en präst var en mycket viktig person förr i världen. Så är det kanske inte längre, i vår nya moderna värld. Men förr beslutade prästen i en by om många viktiga saker. En präst som var orättvis eller elak, eller rent av ondskefull, kunde ställa till med stor skada.

– Kunde dra olycka över oss, muttrar Anna. Olycka och elände och bedrövelse.

– Ja, säger Sara, olycka och bedrövelse som inte ens Midvinterdrottningen kunde hindra, när det väl skett. Därför blev det beslutat att alla präster som kom hit skulle prövas under sin första natt innanför byns gräns.

– Jojo, säger Anna, så var det. Envar för sin sort och särart. Och alla ska de lyssna till klockan.

Klockan, den är tydligen viktig. Den slår dubbelslag 34

vid midnatt, förklarar hon när Aron frågar vad som är speciellt med den.

– Okej, men var är den här klockan då? frågar Klara. Den har jag aldrig sett.

Ja, var är klockan? Ingen vet.

– Hur såg den ut? frågar Sunee. Vi körde en del grejor till kyrkans loppis, kanske råkade den komma med dit?

– Den ser ut som den behöver se ut, säger Sara.

Men mest ser den ut som en gammaldags väggklocka, guldfärgad och med snidade blommor och blad. Jag hade kunnat känna var den är, men nu har jag inte kvar den förmågan.

Anna tittar från den ena till den andra.

– Klockan. Var är klockan? Sara, hur har du kunnat göra dig av med klockan! Går ej att prova prästen utan! Icke!

– På vinden kanske? säger Sunee. Men jag tror att vi lämnade bort det mesta som vi inte använder … farsan var med och körde grejor … och du var ju med och städade ur, Sara?

– Man kan tycka, säger Sara, att jag borde ha lagt märke till en så viktig sak. Men mina ögon ville bara se dig, min käraste …

Jaha, nu blir det en massa romantiskt trams.

Igen.

Sunee och Sara är lite som Klaras mamma och pappa med sådant där. Fast istället för att hålla på och busa och flamsa och smygpussas, som mamma och 35

pappa, så säger Sara romantiska saker till Sunee som ser generad ut men samtidigt väldigt glad. Käraste, det kallar Sara henne alltid. De smygpussas inte vad Klara vet men ibland tar Sunee Saras hand och pussar på den, och då är det Saras tur att se glad ut.

Anna fnyser och skakar på huvudet.

– Jå jå, hon där har dig fast och fången, Sara, fast och fången och du har dig själv att skylla, visst och sant är’et, jå jå. Men klockan!

– Måste det vara just den klockan? Aron försöker alltid att lösa problem.

– Det kanske fungerar med en annan klocka? säger Sunee. Jag kanske kan hämta en annan klocka?

Då knackar det på dörren, och in kommer prästen.

36

Alla säger Wille Prästen är en helt vanlig kille i ungefär samma ålder som Sunee. Han har inte sådan där prästkrage på sig, så det går inte att se på honom att han är präst, förstås. Men Anna ser det direkt, hon hoppar ner från stolen och pekar på honom.

– Prästen! Prästen!

Och så är saken klar.

– Jaa, hejhej, jag ber om ursäkt? För att jag stör?

Han verkar blyg. Klara tycker synd om honom som ska prövas på det där sättet, hur det nu går till.

– Min bil har gått sönder … och jag kan inte få mobilen att fungera … jag skulle behöva låna en telefon? Och ringa efter en bärgningsbil?

Han tittar runt på dem. Han ser tydligen Anna, som står med sin halvätna potatis i handen, för han stannar till vid henne och rynkar lite på pannan.

– Jaha … jag heter Wilhelm? Pettersson?

Allt han säger låter som en fråga, och nu låter han som om han undrar själv om han heter så. Det kanske är för att han är nervös.

– Jag ska tillträda i församlingen här? Men nu 37