9789179779467

joh a nn a st römqv ist

HELVE TE TS P ORTA R

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 7

2023-04-04 10:14

helvetets portar Copyright © Johanna Strömqvist 2023 Utgiven av Bonnier Carlsen bokförlag, Stockholm 2023 Formgivning: Hanna Säll Everö Omslagsbild: Johan Idesjö Tryckt av ScandBook UAB, Litauen, 2023 Isbn 978-91-7977-946-7

www.bonniercarlsen.se

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 8

2023-04-04 10:14

1 Himlen är kolsvart. Gatlyktorna är tända och regnet strömmar ner. Dropparna trummar mot fönstret.

Vinden virvlar i träden.

Jag sitter på sängen och ritar med min nya ritplatta.

Det ska bli en serie till skoltidningen. Egentligen borde jag plugga matte. Boken och mattehäftet ligger på sängen, oöppnade. Klockan är snart två på natten, men jag vill inte gå och lägga mig. Först vill jag höra att mamma kommit hem. Hon brukar vara borta sent.

Fast inte så här sent.

Jag försökte få tag i henne tidigare i kväll för att fråga om jag skulle börja laga maten som var bestämd till middag, men hon har fortfarande inte svarat på mina meddelanden eller ringt tillbaka. Det är många timmar sedan nu. Jag har hunnit laga det som låg i den färdiga matkassen mamma hade beställt (quinoa 9

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 9

2023-04-04 10:14

med tofu var verkligen inte gott). Jag har försökt äta, lagt undan resterna i lådor i kylen och jag har diskat.

Kanske måste jag sova ändå. Jag gnuggar mig i ögonen och lägger bort ritplattan. Regnet fortsätter att falla.

Jag vaknar av en hög krasch. Hjärtat bultar hårt. Var det någon som skrek? Eller drömde jag?

Rummet är mörkt, det måste fortfarande vara natt. Långsamt sätter jag mig upp.

Jag har somnat påklädd ovanpå mina matteböcker och är stel i hela kroppen när jag kryper ur sängen och öppnar dörren. ”Mamma?”

Inget svar.

Jag går ut i vardagsrummet. Adventsstjärnorna är tända, annars är det mörkt. Den långa, vita soffan ser spöklik ut i mörkret. Glasbordet och alla prydnadssaker blänker. Mamma syns inte till.

Från någonstans känner jag kall luft – är ett fönster öppet? ”Mamma?”

Jag ropar uppåt, mot trappan. Vår lägenhet har två våningsplan, den är jättestor. Onödigt stor. Jag smyger försiktigt uppför trappan.

10

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 10

2023-04-04 10:14

Mamma är inte i sovrummet heller. Genom de höga fönstren lyser månen. Något blött träffar mig i ansiktet. Det tar någon sekund, sedan fattar jag vad som är fel. Det är ett stort hål i ena fönsterrutan.

Regnet blåser rakt in. När jag tänder lampan ser jag glassplittret. Det är överallt: på golvet, i sängen, på mattorna. Det knastrar under fötterna när jag går över golvet.

Sängen är obäddad, men mamma bäddar aldrig, så jag vet inte om hon har sovit och gått upp igen, eller om hon aldrig kom hem.

Var är hon? ”Mamma!” ropar jag igen.

Min röst låter ynklig.

Mamma har en enorm garderob, proppfull av kläder, och jag tänder lampan där också. Klänningar, kavajer och blusar har slitits ner från galgarna. Silkiga tröjor och andra fina kläder ligger nedrivna på golvet. Skohyllorna har välts. Det är långa rivmärken på väggarna. Och på kläderna. Ett par kostymbyxor ligger i trasor. På väggen får jag syn på flera mörka fläckar. Först tror jag att det är målarfärg. Men det är blod. Eller? Det är mörkt, nästan svart. Det kan inte vara vanligt blod. ”Mamma!”

11

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 11

2023-04-04 10:14

Nu viskar jag bara.

Inget svar.

Jag snubblar bakåt och råkar sätta handen mot blodet på väggen. Det flimrar framför ögonen. Jag får inte svimma. Jag måste ut.

Mina steg ekar i trapphuset när jag rusar nerför trapporna. Jag rycker till och vänder mig om när en dörr slår igen bakom mig. Där står en kille med lång, blond lugg och stor tröja med huva. Han andas häftigt.

Det är Vincent, vår granne. Vi stirrar på varandra.

Det flimrar så där framför ögonen igen, som om jag är på väg att svimma.

Jag tar tag i Vincents arm, sedan springer vi nerför trapporna. Ingen av oss säger något förrän vi är ute på gatan. Vi tar skydd under ett tak. Vincent fäller upp huvan på sin tröja. Nu ser jag att hans händer darrar. ”Vad har hänt?” frågar jag. ”Har någon brutit sig in hos er?”

Vincent nickar. ”Och mamma är inte där.”

Vincents mamma jobbar med min mamma. De är ofta borta sent och tar hand om kunder på sin skönhetssalong och de senaste månaderna har de varit 12

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 12

2023-04-04 10:14

borta extra mycket. Mammas salong är den allra bästa, och när de rika och kända kunderna vill komma på konstiga tider säger mamma alltid ja, och då måste Vincents mamma också jobba över.

Jag sätter mig på huk och andas. Vad ska jag göra?

Tänk om mamma är död!

Vi kan inte ringa polisen. Det går inte. Jag har lovat mamma att aldrig prata med någon från polisen eller socialen. Jag får inte ens hälsa på skolkuratorn.

Ingen får ana vem mamma egentligen är. Att vi tillhör en magisk värld där vanliga regler inte gäller.

Men något måste jag göra. Jag reser mig upp på darrande ben. ”Kom din mamma hem i natt?” frågar jag.

Vincent torkar sig om näsan. ”Jag tror inte det”, säger han. ”Jag var vaken hela natten och körde ett event i ett spel … Hon kom inte på hela tiden. Sedan hörde jag en krasch. I köket. Då sprang jag.”

Vi stirrar på varandra igen. Vem gör inbrott genom fönstret, i lägenheter som ligger på femte och sjätte våningen?

Jag tror att Vincent tänker samma sak som jag: Det kan inte vara några vanliga tjuvar.

Vi går till den nattöppna affären på hörnet. Om 13

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 13

2023-04-04 10:14

vi står där kan ingen ta oss utan att någon ser det, för de har kameror vid ingången. Inne i affären syns ingen annan än den trötta killen i kassan. I fönstret hänger julgranskulor och röda band. Jag ringer till mormor medan jag stirrar på den suddiga spegelbilden av mig själv i glaset. Mitt långa hår blåser fram över ansiktet. Jag ser ut som en helt vanlig tjej, med ett helt vanligt liv.

Signal efter signal går fram. Vincent trampar fram och tillbaka i regnet. Han fick varken med sig mobil eller pengar, men han har i alla fall en varm tröja.

Själv har jag bara en tunn T-shirt. Jag tror att jag kanske fryser, för mina armar har fått en blåaktig nyans. Men jag känner ingenting. Hela jag är avstängd.

Det klickar till i mobilen. Äntligen svarar hon! ”Lilly? Är det du? Har det hänt något?”

Mormors röst låter pigg och vaken. Jag hör musik i bakgrunden, det låter som opera. Mormor brukar lyssna på opera när hon målar tavlor. ”Det har hänt något med mamma”, säger jag och sneglar på Vincent. ”Och med Vincents mamma.

Båda är borta. Det var blod på golvet … fönstret …”

Jag hör hur det skramlar i bakgrunden. Det låter som om mormor släpper målarpenslar i vasken. ”Ta en taxi”, säger hon. ”Kom hit med en gång, 14

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 14

2023-04-04 10:14

både du och Vincent. Ska jag ringa och beställa? Var är ni?” ”Jag kan ringa”, viskar jag. ”Men jag har inga pengar med mig.”

Plånboken med mitt betalkort blev kvar i mitt rum.

Jag har ingen jacka. Och bara de fula gympaskorna som går att kliva i snabbt. Inga strumpor. ”Lilla gumman”, säger mormor. ”Jag går ner till porten och möter er.”

Jag vill säga ”tack” men det kommer inget ljud. I stället blir jag tjock i halsen och tårarna stiger i ögonen. Snabbt gnider jag bort dem med baksidan av handen. Vincent tittar ner i marken. Jag torkar mig om näsan och klickar igång en taxi-app. Sedan väntar vi.

Taxichauffören tittar undrande på oss, men han frågar ingenting. Vi sitter tysta hela vägen till mormor. Resan från Östermalm till Söder går snabbt.

När vi kliver ur taxin vid mormors port har snöblandat regn börjat falla. Mormor kommer ut, klädd i sin färgfläckiga målarrock, och trycker några sedlar i handen på chauffören. Mormor betalar aldrig med kort. ”Ingen ska kunna spåra mig”, brukar hon säga.

Nu skyndar hon före oss och trycker in portkoden.

Snöflingor singlar ner på hennes långa vita hår.

15

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 15

2023-04-04 10:14

När vi kommer upp på mormors och morfars våningsplan står morfar redan och väntar i dörren.

Han har på sig morgonrock och rutig pyjamas, det tunna håret står ut vid öronen. ”Så det är du som är Vincent!” säger morfar till Vincent. ”Välkommen!”

Vincent försöker le, men det ser bara stelt ut.

Morfar låtsas inte om det, han drar in mig och Vincent i hallen och kramar oss. Han luktar te och lite rök. Mormor stänger dörren hårt bakom oss. ”Nu är det bråttom”, säger hon. ”Vi måste sätta i gång direkt.” ”Sätta i gång med vad?” frågar Vincent. Han vet förstås, precis som jag, att vi inte kan prata med polisen. ”Vad ska vi göra?”

Han ser så liten och rädd ut där han står och hukar i sin stora luvtröja. Plötsligt tycker jag synd om honom. Jag och Vincent har aldrig varit kompisar, trots att våra mammor är bästa vänner, bor i samma hus och har ett företag ihop. Vincent är två år yngre än jag och gillar inte alls samma saker. Vi blir jämt tvingade att äta middag hos varandra, men när vi är hemma hos Vincent försvinner han till sin dator för att spela så fort han har ätit klart. Och hemma hos oss sitter han i soffan med mobilen och tittar knappt 16

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 16

2023-04-04 10:14

på mig. Nu har vi inget annat val än att vara med varandra. ”Det första vi ska göra är att beväpna oss”, säger mormor.

Hon går fram till en garderob i hallen och föser undan kappor och vinterjackor tills den bakre väggen blir synlig. Då trycker hon på en knapp inne i garderoben. Hela väggen glider åt sidan. När hon trycker på en annan knapp börjar en panel med lampor att lysa där inne. Ljuset reflekteras i långa rader av knivar, svärd, kaststjärnor, basebollträn av metall och flaskor med blänkande trolldrycker. ”Ta varsin kniv”, säger mormor. ”Skynda på!”

17

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 17

2023-04-04 10:14

2 Morfar kokar te i köket medan vi andra sitter i soffan. På soffbordet ligger två långa knivar och två ficklampor. Eftersom jag och Vincent aldrig har använt vapen tyckte mormor att vi skulle ta knivarna, för de är enklast att hantera. Ficklamporna tog hon fram ur ett annat skåp. Vi sitter i soffan, insvepta i yllefiltar. Mormor tar mina händer och tittar allvarligt på mig. Hennes ljust, ljust grå ögon är så lika mina.

Jag vet att hennes hår var blont innan det blev vitt.

Alla säger att jag liknar mormor. ”Berätta nu exakt vad som hände. Allt du kommer ihåg.”

Jag berättar igen om kraschen jag hörde, om det trasiga fönstret och glassplittret. Om de trasiga kläderna i mammas garderob. Blodet på väggen. Men nu när jag ser blodet framför mig så känns det fel på något vis. Var det inte ovanligt … svart? Jag tittar på 18

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 18

2023-04-04 10:14

handen som jag råkade lägga i blodet, men där syns ingenting. ”Svart blod?” säger mormor. En vaksam glimt tänds i hennes ögon. ”Är du säker?” ”Vad betyder det?” frågar jag. ”Var det inte mammas blod?”

Mormor svarar inte, i stället frågar hon ut Vincent.

Han berättar en gång till om hur han satt vaken och spelade och hur han sprang när fönstret krossades.

Ett litet hopp tänds inom mig. Mamma kom kanske aldrig ens hem? Det gjorde ju inte Vincents mamma.

Men om hon inte har råkat illa ut, varför svarar hon inte när jag ringer? Jag har testat minst tio gånger. Det hörs inte ens några signaler längre, bara brus.

Vincent vänder och vrider på en av knivarna, han petar och känner hur vass den är. Så tänder han en av ficklamporna. Ljuset i den är lilafärgat. ”Spara på batteriet”, säger mormor utan att titta upp.

Vincent släcker lampan. Mormor sitter tyst, som alltid när hon tänker intensivt på något. ”Har Ullis betett sig annorlunda den senaste tiden?” frågar hon mig. ”Jag menar, har hon gjort ritualer som hon inte brukar? Ritat konstiga symboler, kanske en femuddig stjärna i en ring?”

19

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 19

2023-04-04 10:14

”Jag vet vad ett pentagram är, mormor.”

Mormor lutar sig fram och stryker mig över håret. ”Ja, det är klart. Förlåt.”

Jag suckar. Hur ska jag kunna veta om mamma har betett sig konstigt? Mamma är en häxa. Allt hon gör är konstigt. Hon köper konstiga örter på nätet och gör konstiga krämer som hon säljer på sin konstiga salong.

På mammas konstiga salong kan vem som helst bli vacker utan att ens behöva operera sig eller spruta in något, det är som trolleri. För ja – det är ju trolleri. ”Jag vet inte om hon har varit annorlunda, kanske lite mer stressad”, säger jag. ”Superstressad”, säger Vincent. ”De har typ jobbat dygnet runt båda två.”

Han ser ledsen ut. Den långa luggen faller ner framför ansiktet.

Morfar kommer in med de rykande tekopparna på en bricka. Ur morgonrocksfickan sticker skaftet till en kniv upp. Men morfar gillar inte att använda vapen. ”Är ni hungriga? Ska jag rosta några mackor?” frågar han. ”Vi har kvar av den där hallonmarmeladen som jag kokade i somras.”

Varken jag eller Vincent klarar av att äta något.

20

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 20

2023-04-04 10:14

Vincent säger att han måste gå på toa. Mormor reser sig också upp. ”Jag ska ringa några samtal. Jag är ju pensionerad, men några kontakter har jag kvar inom häxvärlden.

De måste hjälpa oss nu.”

Hon försvinner in i sovrummet med målarrocken fladdrande runt benen. Jag och morfar sitter kvar och tittar på varandra över våra tekoppar. Morfar kliar sig i sitt glesa nackhår.

Min hand darrar när jag lyfter tekoppen, så jag ställer ner den igen. I stället kryper jag ihop under filten, längst in i soffhörnan. Jag lutar huvudet mot en sträv kudde och blundar. ”Du behöver sova”, säger morfar. ”Jag ska bädda åt dig i ditt gamla rum.”

Förut bodde jag och mamma i mormors och morfars lägenhet. Den är inte alls lika stor som den nya lägenheten på Östermalm där vi har bott i ett år. Men trots att rummen är mindre och mörkare hos mormor och morfar och att det är jättedåligt wifi så saknar jag att bo här. Det var mycket mysigare att vakna av att morfar ropade från köket att det fanns frukost än att själv ställa ett alarm och äta frukost ensam.

När vi bodde här tänkte jag inte så mycket på hur 21

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 21

2023-04-04 10:14

ofta mamma var på jobbet. På kvällarna kunde jag sitta med mormor i ett hörn av köket och rita, medan morfar satt i rummet intill och tittade på nyheter och krigsfilmer. De hjälpte mig med läxorna, och vi spelade kort och pratade. Morfar rökte under köksfläkten.

Nu lyfter han undan högar av gamla tidningar från den smala sängen där jag brukade sova. Rummet ser kalt ut, de har inte satt upp något nytt på väggarna. En av mina gamla manga-affischer sitter kvar på väggen, lite sönderriven i ena hörnet. Det var därför jag lämnade kvar den. Mamma ville att allt skulle vara fräscht och fint på det nya stället.

Mamma.

Var är hon? Tänk om något riktigt hemskt har hänt henne? Vi tycker olika om en massa saker och bråkar ofta, men om mamma har råkat illa ut så vet jag inte vad jag gör.

Jag går tillbaka till soffan och lägger mig. Jag ska bara vila lite.

Jag vaknar av att mitt hjärta slår så snabbt att det känns som en fladdrande insekt i bröstet. Det är mörkt i vardagsrummet. Någon har brett ett duntäcke över mig. Vincent ligger i andra änden av soffan och sover.

22

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 22

2023-04-04 10:14

Han ligger så stilla att han ser död ut. Jag petar på hans ben med min fot. Då suckar han i sömnen och vänder på sig. Jag ligger där en stund och väntar tills hjärtat slutar rusa. ”Men vad menar du?” hör jag mormor säga. Ljudet kommer från köket, hon verkar prata i telefon. ”Titta en gång till, jag vet ju att hon finns med i registret!”

Jag sätter mig försiktigt upp. ”Ulrika Stål heter hon, leta igen!” säger mormor.

Hon låter arg och stressad. ”Hon har varit registrerad häxa i tjugo år. Linda Silver är det andra namnet, slå upp det också.”

Det blir tyst. Jag hör bara morfars snarkningar genom väggen. ”Inte med?!” säger mormor med vass röst. ”Vadå inte med, jag vet ju att båda två har varit med ända sedan de blev färdiga häxor!”

Jag väntar spänt medan mormor lyssnar på svaret i telefonen. ”Men … ni kan väl ändå göra en utredning …

Menar ni att … Så ni vill inte göra något? Men …”

Det låter som om någon avbryter henne hela tiden.

Plötsligt ropar mormor: ”Jaså! Men då får jag väl lösa det här själv!”

23

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 23

2023-04-04 10:14

Hon dänger telefonen i bordet och reser sig upp så häftigt att stolen smäller mot elementet. Våra blickar möts när hon kommer ut i vardagsrummet. ”Kunde de inte hjälpa oss?” frågar jag.

Mormor kniper ihop munnen. ”Jag förstår inte vad det här handlar om! Den där nya hex-chefen Charlotte ville knappt berätta något alls. Jag känner inte henne, men hon verkar inte riktigt klok! Hon tyckte att jag skulle vänta några dagar, ’de kan ju ha rest bort frivilligt’. Som om de bara skulle ha lämnat allt! Och hon sa att hon inte hittade Ullis och Linda i deras register, att jag måste ha misstagit mig. Jag vet ju att de är med! Det är något riktigt skumt som pågår.” ”Vad sa hon att vi skulle göra då?”

Mormor kommer och sätter sig bredvid mig i soffan. Jag flyttar mig lite så att hon ska få plats utan att sitta på Vincent, som fortfarande sover.

Mormor lägger armen om mig. ”Praktarslen”, muttrar hon. ”Jag ångrar att jag har betalat medlemsavgiften i alla år. Vad skulle det vara bra för? Nu när vi verkligen behöver dem så får vi ingen hjälp.” ”Vad ska vi göra då?” frågar jag igen. ”Kan de verkligen bara ha rest bort?”

24

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 24

2023-04-04 10:14

Mormor fnyser. ”Klart de inte har! Men vi ska hitta dem. Lita på det.”

Hon ser bestämd ut, men ögonen är oroliga. Jag kryper ihop under mormors arm. Hur? Hur ska vi hitta dem? Jag vågar inte fråga.

Mormor är också häxa. När hon fortfarande var aktiv var hon specialist på försvarsmagi, det är därför hon har så mycket vapen hemma. Men nu har hon varit pensionerad i flera år. Vapnen har samlat damm och mormor övar inte längre på magisk strid.

Vincent och jag är av häxsläkt, men vi har inte fått börja lära oss något på riktigt än. Det brukar man göra när man fyller sexton. Jag är bara fjorton, och Vincent är tolv. Vi är registrerade i hex, fast bara som släktingar till häxor. Vi kan inte använda magi.

Hur ska vi kunna hitta våra mammor? Tänk om de inte ens lever?

25

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 25

2023-04-04 10:14

3 ”Lilly, vakna.” Morfar petar mig försiktigt på axeln. ”Klockan är sju, vännen.”

Jag blinkar och gäspar. Han kan väl inte mena att jag ska till skolan? Nu när mamma är försvunnen.

Vincent sätter sig också upp. Hans blonda lugg spretar åt alla håll. Han är väldigt blek. Vi har nog inte sovit mer än ett par timmar. ”Jag vet att ni är trötta”, säger morfar. ”Men vi måste i väg. Ät frukost först, jag har dukat i köket.” ”Ska vi till skolan?” frågar Vincent lågt.

Morfar vänder sig om, på väg mot köket. ”Nej, vi ska ut och leta spår.”

Fastän morfar sa ”vi” så menade han tydligen mormor, Vincent och mig. Morfar har dåliga knän, så han kan inte gå särskilt långt eller snabbt. Därför ska han hålla sig hemma, leta information och kontakta 26

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 26

2023-04-04 10:14

mormors gamla vänner – andra pensionerade häxor som inte längre arbetar med hex. Vi andra ska söka alla spår vi kan.

Efter att ha ätit gröt med äppelmos som morfar har kokat, tar vi på oss ytterkläder som vi får låna.

Jag får en trång, röd kappa med pälskrage. Mormor hade den när hon var ung, det har jag sett på gamla bilder. Då hade hon en röd basker till. Den slipper jag som tur är, men mormor tvingar mig att låna en grå yllemössa.

Vincent blir tvungen att låna en rosa täckjacka som jag hade när vi bodde här. Den är puffig och blank och ett Hello Kitty-tygmärke är fastsytt för att dölja ett hål på armbågen. Men den är det enda som är någorlunda i hans storlek.

Han säger ingenting när han ser sig själv i spegeln.

När vi står bredvid varandra ser vi nästan ut som syskon, fast vi inte alls är släkt. Vi är båda lika ljust blonda och har ljusa, grå ögon. Men Vincent har en liten uppnäsa och fräknar, jag är blekare och mitt ansikte är smalare, med bredare mun. En del i skolan tycker att jag ser sur och överlägsen ut, men det är bara så mitt ansikte är. Mamma ser också ut så, fast hon är bättre på att dölja det. När hon träffar kunder på salongen ler hon brett och skrattar sitt falska 27

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 27

2023-04-04 10:14

skratt. Jag tycker så mycket bättre om henne när vi är själva hemma och hon skojar och skrattar på riktigt.

Då har hon håret uppsatt i en slarvig knut och går runt i gamla jeans. När hon inte är stressad gör vi roliga saker, som att ha spa i badrummet eller baka kladdkaka. Ibland tittar vi på tv-serier i mammas säng på övervåningen. Vi skrattar alltid åt samma saker. Men jag får inte tänka på det nu. Jag måste tänka på hur vi ska hitta mamma.

Bara det.

Mormor gräver i vapenskåpet. I en glasmonter bredvid vapnen står olika pokaler och medaljer som hon har vunnit när hon tävlade i magisk kamp i sin ungdom. Jag hinner inte titta så noga, för mormor stänger skåpet och packar ner olika saker i en ryggsäck.

Innan vi går visar hon oss hur de magiska knivarna fungerar. Hon trycker in en dold knapp i skaftet. ”Ta inte på knivbladet nu, det är hett!” varnar hon. ”Det här är värmeknivar. De kan skära genom vad som helst, i stort sett. Tur att jag hade kvar dem. De är laddade med magi, men magin kan ha blivit lite gammal förstås …” Hon hugger prövande i luften och råkar träffa tapeten, som genast börjar ryka och krulla sig. ”Oj då.” Mormor trycker på knappen och 28

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 28

2023-04-04 10:14

sätter in kniven i fodralet igen. ”Den verkar fungera.”

Jag fäster knivfodralet på armen, som mormor visar mig. Jag hoppas att jag inte kommer att behöva använda kniven. Sedan tar mormor fram en dammig flaska ur ett skåp. Hon borstar av den, drar ur korken och sniffar försiktigt. ”Lite gammalt kanske … men det får gå.” Hon ställer tre snapsglas på hallbordet och fyller dem. ”Skål!”

Jag och Vincent sniffar misstänksamt på våra glas.

Det luktar jord och lite peppar. Innehållet ser grumligt och grått ut. ”Vad är det för något?” frågar jag.

Mormor sveper sitt glas och gör en äcklad grimas. ”Puäh! Det här har passerat bäst före-datum. Frågan är om det har någon kraft alls kvar? Det har i alla fall varit en magisk brygd som skapar ett tillfälligt skydd runt den som dricker den.”

Vem vet hur länge den här flaskan har stått där?

Men jag och Vincent sväljer innehållet i våra glas utan att tveka. Fast jag får kämpa för att inte få upp allting igen. Munnen smakar som om jag har gnidit in den med lera, och delar av den grumliga blandningen knastrar mellan tänderna. Vincent hostar och fnyser.

29

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 29

2023-04-04 10:14

Det är svårt att beskriva det som händer när vi fått i oss drycken. För mig känns magi lite som att ta på sig ett par glasögon med fel styrka. Saker ser liksom förvrängda ut. Det är just det som händer här i mormors hall. Hallspegeln buktar ut och stolsbenen sjunker ihop. Tidigare har jag bara känt det svagt, men nu är det som om allting gungar. Å andra sidan har jag bara sett det utifrån förut, magin har aldrig använts direkt på mig.

Vincent kisar och blinkar. Han upplever antagligen samma sak som jag. Det är för att vi är av häxsläkt som vi kan känna av magi. Mamma förklarade det för mig när jag var liten, för att jag skulle hålla tyst om alla konstiga saker som ingen annan kunde känna eller se.

På väg ut kan jag knappt ta mig nerför trappen, det är som om trappstegen hela tiden flyttar sig.

Men känslan sjunker undan när vi kommer fram till porten. ”Har ni sett!” ropar mormor när vi kommer ut på gatan. ”Det har snöat!”

Under natten har det snöblandade regnet frusit.

Gatan är hal och ett tunt lager snö ligger på de parkerade bilarna. Marken glittrar av frost. ”Fint”, säger jag.

30

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 30

2023-04-04 10:14

Vincent är bara tyst. Han är väldigt blek och tittar ner i marken. Men allt det här är förstås ännu värre för honom. Vi är med min mormor och morfar, så även om jag är rädd känner jag mig inte helt ensam.

Vincent har inga släktingar i Stockholm, förutom sin mamma. Hans pappa bor i Skåne. Jag har i alla fall alltid haft mormor och morfar, även om jag faktiskt inte vet vem min pappa är. Det är det ingen som vet, utom mamma, och hon vill aldrig prata om det. Det är nästan så att jag tror att hon inte heller vet.

Mormor drar med oss ut på Götgatan. Hon verkar vilja gå just där det är som allra mest folk, och hon går så snabbt att jag knappt hinner med. ”Mormor, vad tror du har hänt med mamma?” frågar jag medan vi kryssar fram genom en grupp barn med reflexvästar.

Mormor börjar gå ännu snabbare. Isen knastrar när hon kliver på en frusen vattenpöl. ”Jag vet inte.

Jag vet faktiskt inte.”

Hon tittar inte på mig när hon säger det. Jag börjar känna mig mer och mer säker på att mormor visst vet något, fast hon inte vill berätta. ”Vart ska vi?” frågar jag i stället.

Mormor fortsätter att gå så snabbt att jag måste småspringa. Vincent har hamnat en bit bakom oss.

31

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 31

2023-04-04 10:14

”Skynda på!” ropar mormor till honom. ”Vi ska till salongen. Jag tror att vi kommer att hitta ledtrådar där. Men det är viktigt att vi skyndar oss. Jag vill inte att någon från hex ska hinna före oss och kanske sopa igen spåren.” ”Spår efter vad?” frågar jag, men mormor svarar inte.

Hon rusar nerför trapporna till Slussens tunnelbanestation. Vincent och jag springer efter och klämmer in oss med mormor i en full vagn. Jag såg att det fanns tomma platser i vagnen efter, så varför envisas mormor med att vi ska trängas?

Ingen av oss säger något medan vi åker. Vincent lutar sig mot dörrarna och stirrar ut över vattnet när vi passerar Gamla stan. Han är inte lika blek nu, men han är mörk under ögonen och blicken ser tom ut.

Jag lägger försiktigt handen på hans axel. Han har i alla fall mig, även om vi inte känner varandra så väl.

Mammas och Lindas salong ligger på Östermalm.

Jag brukar nästan aldrig vara där. De vita, rena lokalerna med högt i tak och dyra möbler gör mig nervös – det känns som om jag lämnar fingeravtryck och fläckar så fort jag tar i någonting där inne.

Den fina shoppinggatan där salongen ligger är tom.

32

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 32

2023-04-04 10:14

I vanliga fall är det mycket folk här, men affärerna har inte öppnat för dagen än.

Dörren till salongen står på glänt. Larmet verkar inte ha gått igång. Jag kikar in över mormors axel. ”Vänta här”, säger mormor och tar upp en ficklampa ur ryggsäcken.

Jag skakar på huvudet. Om det är någon farlig person här, någon som har skadat mamma och Linda, då tänker jag inte låta mormor gå in ensam. Både jag och Vincent följer efter.

Mormor tänder inte i taket, ändå ser vi att möbler har välts. En stor lampa ligger krossad på golvet. ”Ullis?” ropar mormor. ”Linda?”

Ingen svarar.

Mormor tänder ficklampan. Det underliga, lilafärgade ljuset sveper över väggarna. Jag blinkar, för plötsligt syns spår!

Och spåren är överallt.

Märken efter händer, stora fläckar, repor och märken efter … klor? ”Vad är det där för slags ficklampa egentligen?” viskar jag. ”Den fångar upp sådant som inte syns annars”, viskar mormor tillbaka. ”Titta.”

Hon lyser längs golvet. Där syns tydliga spår av 33

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 33

2023-04-04 10:14

något som ser ut som en ödlas fötter. Fast mycket större. ”Nu vet vi vilka som ligger bakom det här”, säger mormor lågt. Hon vänder sig mot mig och Vincent och spänner blicken i oss. ”Demoner.”

34

I_Stromqvist_Silver och stal_Helvetets portar_9789179779467_KAR.indd 34

2023-04-04 10:14