KATJA TYDÉN KLARA NORDIN STENSÖ
Det är mörkt i rummet, bara en strimma ljus kommer in genom fönstret. Mika sover borta i sin säng. Djupt, tror jag, för då och då snarkar hon till. Hon låter som när en gris grymtar ungefär.
Själv kan jag absolut inte sova. Det är konstiga
skuggor i rummet och utifrån gatan hör jag en motorcykel som kör förbi. Jag önskar jag var i mitt gamla vanliga rum hemma hos pappa.
Jag vet att det inte är synd om mig, att jag inte är den enda i universum som har skilda föräldrar och att det finns de som har det mycket värre än jag. Till exempel alla barn som bor där det är krig.
Eller jämfört med alla de som drunknade när
Titanic sjönk. Barn som kom ifrån sina föräldrar
och hamnade i det mörka, iskalla vattnet …
Jag kniper ihop ögonen. Skuggorna i rummet
kommer närmare.
Det hjälper inte det minsta att tänka på Titanic.
Jag tar upp mobilen som ligger på golvet bredvid madrassen. Helst vill mamma att jag lämnar den i vardagsrummet när jag ska sova, men hon glömmer oftast att kolla att jag verkligen har gjort det. Och nu är det faktiskt nödfall.
Jag skriver ett sms till Anders.
Hej, jag kan inte sova.
Han svarar nästan direkt.
Vad jobbigt, polarn! Många tankar som snurrar?
Mm , svarar jag.
Anders skriver något. Jag ser det för de tre prickarna rör sig.
Fattar!
Så kommer en kramemoji och ett hjärta.
Hämtar du mig imorgon? skriver jag sedan.
Såklart! Jag har bakat bullar. Testade ett nytt recept. Riktigt stora och fullproppade med kanel och socker.
Jag skickar den gladaste smileyn och tio tummar upp.
God natt, Anders.
God natt, Ruben. Hoppas du kan sova nu!
Jag lägger ner telefonen. Funderar på bullarna, ser dem framför mig på plåten, stora som tallrikar.
Tänker på Anders, på hans rutiga skjortor, på hans mustasch som killas när vi kramas, på snusdosan som alltid ligger i hans bakficka.
Anders är min morbror. Men också min bästa kompis.
”Undrar hur långt ett varv runt jorden är?” frågar jag Jamal efter att vi har sprungit vårt tolfte varv runt skolgården.
”Fyrtiotusen kilometer.”
”Vet du det exakt?”
Jamal nickar och ser bombsäker ut, sådär säker som bara han kan vara.
Vi har alltid känt varandra. Han bor i huset mittemot mig hos pappa, så vi delar gård, och på förskolan gick vi på samma avdelning och sedan började vi i samma klass.
Andfådda lägger vi oss på stora stenen. Planen var att slå skolrekordet. En kille i femman har sprungit fyrtioåtta varv runt skolgården en gång.
Fast nu måste vi ta en paus för vi är toksvettiga.
Jag tar av mig jackan. Stenen är också varm.
Mamma har tjatat i säkert två veckor om att våren
aldrig kommer, men nu är den nog faktiskt här.
”Ska vi fråga om jag får komma hem till dig idag?” frågar Jamal.
”Går inte. Anders ska hämta mig. Vi ska gå hem till honom och fika”, säger jag.
”Du kan ju aldrig längre”, säger Jamal.
”Men imorgon kanske?” säger jag. ”Då ska jag vara hos pappa och då kan vi ses på gården som vanligt.”
”Fast du vill ju aldrig längre, inte ens när du är hos din pappa.”
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men just då ropar en bekant röst mitt namn en bit bort.
”Tjenare, polarn!”
”Anders!”
Jag flyger upp från stenen och springer fram till honom.
Anders fångar in mig i en kram. Han luktar kaffe och har en gul mössa som jag inte har sett förut och en stor väska över axeln.
”Vad är klockan?” undrar jag, för det känns som om skolan nyss slutade och vi precis har kommit ut på gården.
”Två”, säger Anders.
Anders kommer alltid tidigt när han hämtar mig. Han har inget vanligt jobb på kontor där man måste vara mellan klockan åtta och fem, utan jobbar som fotograf och filmare.
”Jag bestämmer själv över min tid”, brukar han säga. ”Jag är min egen chef.”
När jag blir vuxen ska jag också bestämma över min egen tid.
Jag springer tillbaka för att hämta jackan och säga hej då till Jamal, men han är inte kvar vid stenen.
Säkert gick han bort till de andra i vår klass.
Så vinkar jag till Deniz som jobbar på fritids, och gör tecken att jag ska gå hem. Han vinkar tillbaka och kryssar av mig på listan.
”Har du ingen rygga? Eller nåt annat du behöver ha med hem?” undrar Anders.
”Jo, min rygga! Vänta!
När jag kommer tillbaka ser Anders lurig ut.
”Jag har en grej som jag vill visa dig, tänkte att vi går ner till båthamnen.”
”Vadå?”
Jag blir genast nyfiken.
”Det får du se när vi kommer dit”, säger Anders och flinar.
Nere vid vattnet blåser det kallt och jag måste ta på mig jackan igen. Anders ställer ner sin väska och drar långsamt, långsamt upp en kartong. Det är en fjärrstyrd racerbåt.
”Wow!”
”Mm, fin va! Jag hade tänkt köpa två, en till oss var, men Lovisa sa nej. Så vi får dela på den här.”
Lovisa är Anders fru och mammas syster. Alltså min moster. Och därför blir Anders min morbror.
Vi går ut på bryggan.
Anders visar hur fjärrkontrollen funkar. Sedan sätter han ner båten i vattnet.
”Jag ska bara testa lite så får du köra sen”, säger han.
Anders håller fjärrkontrollen hårt med båda händerna och styr med hela kroppen, vrider och vänder på sig samtidigt som båten åker slalom mellan några bojar. Det ser så lätt ut, båten flyger fram. Studsar på vågorna.
”Tjoho, kolla vilken fart!” skriker han och hoppar upp och ner han med.
”Får jag köra nu?” säger jag.
”Snart, polarn, snart”, säger Anders, ”jag kör in den strax så får du börja härifrån.”
Efter att Anders kört några svängar till runt bojarna, vänder han om båten så att den kör rakt emot oss med full fart.
Jag vet inte hur det händer, men plötsligt åker båten rätt in i bryggan med en smäll.
Det blir tyst.
Jag kastar mig ner på mage och lutar mig ut över bryggkanten. Racerbåten guppar sorgset i vattnet, och några delar har lossnat.
”Jaha, det var det det”, säger Anders med en djup suck när han böjer sig ner för att ta upp den.
”Men går den inte att laga?” försöker jag.
Anders skakar på huvudet.
”Kanske, men jag tror inte det. Det är nog kört. Finito.”
Han ser ledsen ut på riktigt och stoppar ner det som är kvar av båten i väskan.
”Den var väldigt fin i alla fall”, säger jag. ”Tack för att du köpte den.”
”Mm, den var ju det. Och så hann du inte ens få köra. Sorry, polarn.”
Anders suckar igen och sätter sig ner på en bänk. Jag sätter mig bredvid. På båtklubben intill håller de på att sjösätta några båtar.
”En sån där skulle man ha”, säger Anders och pekar på en stor motorbåt, som fortfarande ligger på land. ”Eller en sån.”
Nu är det en segelbåt han fått upp ögonen för.
”Mm”, säger jag. ”Jag tycker nog motorbåten.”
”Ja du, polarn, jag måste bara bli lite rikare först.”
”Är du fattig?” frågar jag och blir genast orolig.
”Nej, det är jag inte, men båtar kostar fasligt mycket pengar bara. Dessutom är det svårt att få båtplats.”
”Jaha”, säger jag.
När jag blir rik ska jag köpa en båt till Anders.
”Äsch, nu får vi muntra upp oss. Jag skulle ju bjuda på bullar! Och hemma väntar ett oöppnat legobygge. Det är värsta höghuset!”
Vi håller på att bygga en stad. Än så länge har vi en polisstation, en fruktaffär, en skola och en bank.
Anders lägger armen om mig och vi promenerar bort från hamnen.
På vägen hem till Anders går vi förbi mammas hus på andra sidan gatan. Jag får syn på henne i köksfönstret. Lägenheten ligger på andra våningen så man ser in rätt bra. Mamma står med ryggen mot oss, sedan går hon bort till diskhon, sedan tillbaka igen.
Jag vinkar allt vad jag kan, men hon tittar aldrig ut och ser mig inte. Varför kollar hon inte?!
”Ska vi ringa till henne?” föreslår Anders. ”Så kan du säga hej?”
Jag skakar på huvudet. Det är bytesdag idag och
jag ska till pappa när jag och Anders har fikat. Pratar jag med mamma kommer jag inte kunna sluta tänka på henne och det kommer bli svårt att sova och …
”Det ska verkligen bli gott med kanelbulle nu”, säger jag och trycker undan klumpen i halsen samtidigt som jag börjar gå med snabba steg.
Anders skyndar efter och rufsar mig i håret.
”Polarn, du är nog den största bullgrisen jag känner”, säger han och skrattar.
Det har gått 122 dagar sedan mamma och pappa berättade att de skulle skilja sig. 93 dagar sedan jag och Mika började bo på två ställen. 93 dagar sedan jag inte får träffa mamma och pappa varje dag, utan bara den ena åt gången.
Fast jag börjar vänja mig. Är inte längre osäker på vem som kommer och hämtar mig på fritids. Jag
vet att på måndagen är det den förälder som jag inte varit hos i helgen som kommer, och att jag redan på onsdagen blir hämtad av den andra igen. Alltså två dagar här, två dagar där och sedan fredag kväll plus helgen hos den jag var hos de första två dagarna.
Alexia i min klass tycker att vårt schema är rörigt. Hennes föräldrar är också skilda och de har varannan vecka. Hon tycker det är jättebra. Men hennes föräldrar skilde sig när hon var tre, så hon minns väl knappt hur det var innan. Jag tycker i alla fall att
Till
Alba, Frank och Nyman
ALLA BORDE HA EN RUBEN
Text: Katja Tydén 2023
Illustratör: Klara Nordin Stensö 2023
En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag
Tryckt i Sverige av ScandBook AB Falun, 2023
Formgivning: Caroline Linhult
ISBN 978-91-7979-025-7