CALLUM BLOODWORTH
Av Callum Bloodworth: Berätta tre saker, 2022
© Callum Bloodworth 2023
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm
Omslagsformgivning av Emma Graves / Studio E
Fotografier från iStock/Shutterstock
Författarporträtt av Stefan Tell
Tryckt av ScandBook eu 2023
ISBN 978-91-7979-186-5
www.bonniercarlsen.se
Hej!
Jag ska gå rakt på sak: Jag vill byta till mig någonting betydelsefullt. Någonting i färg för just nu är min sommar färglös.
Min enda önskan när jag tog studenten var något som exploderade. I miljoner olika färger. Eller att få upptäcka något nytt. Någonstans som inte är Niversjö (no offence).
I stället fick jag ett par svarta strumpor, ett brustet hjärta och insikten om att jag inte hade en aning om vem jag var.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist.
Så min fråga är enkel. Jag har ett par svarta goretexstrumpor (i storlek 41–45 ser jag nu, trots att jag har storlek 38).
Jag vill byta dem. Så småningom till en biljett ut i världen, men just nu vill jag ha någonting färgglatt. En början på ett äventyr.
Är DU i behov av ett par svarta strumpor – kanske ska du ut på en spontanhajk i dagarna – vill jag gärna byta. Helst i går.
Till vad som helst.
När som helst.
Hör av dig. Snälla.
Nova
En supernova är en stjärna, som exploderar, i slutet av sin existens. Universums mest kraftfulla explosion, om man så vill. Under en kort stund utvecklas så mycket energi att supernovan kan lysa hundra miljarder gånger starkare än solen.
Att schemalägga en supernova är tydligen svårt. De bara händer med ojämna mellanrum. Jag hade levt i arton år som en helt vanlig Nova, så man kan tycka att det borde vara dags snart. För en explosion, en sådan som är omöjlig att missa. Ett fyrverkeri i tusen olika färger.
I stället satt jag snörvlande uppe på ett berg, efter att ha skrivit klart inlägget om färg och svarta strumpor. Strax efter att det som skulle bli mitt livs bästa sommar börjat med livets värsta vecka.
Men vi tar det från början. Innan allting förvandlades till det som jag nu skrek var en ”skithelvetessommar”.
Sommaren som inte började med himlastormande explosioner utan med fyra katastrofala ögonblick.
Jag är utan riktning
Den första av de fyra katastrofala ögonblicken skedde under den sista timmen på den sista lektionen på den sista riktiga skoldagen.
”Vi från skolans håll har lärt er allt vi kan och nu ska ni ta klivet ut i vuxenvärlden. Stackars er.”
Så sa svenskläraren på Skåvedsgymnasiet. Han som lät näshåret växa fritt, men hade fått det enorma ansvaret att lotsa oss ut i vuxenvärlden.
”Inför den här monumentala stunden (betoningen på monumentala antydde att han egentligen inte tyckte det) i era liv, vill jag att ni ska fundera en stund. Vilka är ni som går ut i vuxenlivet? Vem är just du? Skriv fritt, både stort och smått, saker som ni kan bära med er när ni lämnar skolans korridorer. Som kan vara till tröst om ni går vilse i den stora vida världen. Ni får trettio minuter på er.” Han tittade på armbandsuret. ”Kör.”
I samma sekund slängde sig samtliga över datorerna. Alla utom jag. Jag som tagit mig genom tolv år i skolan, satt där, ett frågetecken i ett hav av utropstecken. Med tolv B:n, men inte en jävla aning vad jag skulle skriva.
För att hur sammanfattar man ett liv på trettio minuter?
Först när Max, som veckan innan slog vad om en tjuga att han kunde svälja en brun tuschpenna, skakade liv i skrivömma fingrar började jag skriva. Med 62 sekunder kvar innan resten av mitt liv skulle börja.
Jag heter Nova Messier, jag är arton år gammal och bor i Sveriges tråkigaste stad. Mitt liv har mest bestått av små kontrollerade explosioner bakom stängda dörrar. Jag har omringat mig med sådana som skapar stora explosioner. Men vem jag är? Jag är …
”Där var det slut på det roliga”, sa svenskläraren och slog ihop händerna med ett triumferande leende. ”Känner ni peppen?”
Jag stirrade ner på pappret och den ofärdiga sista meningen.
Jag är … livrädd!
Efter lektionen ryckte jag tag i Laura. Hon som såg ut som en gudinna och som råkade vara min absolut bästa vän. Jag frågade henne om hon kände peppen. Hon svarade med att krama mig och säga att hon kände mer än så. Hon kände hela världen i sig.
”Gör inte du det, min Supernova? Det är nu det händer. Nu vi händer.”
Laura hade kallat mig Supernova sedan lågstadiet. I alla fall sedan den dagen då jag hade berättat för henne om min pappa. Han som alltid kallade mig just det när jag var liten, innan mamma fick ta hand om familjen på egen hand. ”Då tänker
jag kalla dig Supernova från och med nu. I dag, i morgon och i all evighet”, hade Laura svarat då.
”Jag vet inte”, svarade jag nu på frågan om peppen. ”Jag tror det.”
Laura kisade mot mig i korridoren.
”Det känns som om det är dags för mig att rycka in”, sa hon och höjde fingret. ”Som tur är har Laura den allsmäktiga det perfekta botemedlet mot ’vet inte-tror det’-sjukan.”
I farten tog hon tag i Zebastian, som stod lutad mot skåpet, blicken fastnaglad i mobilen.
”Vad fan …”, sa han, innan han såg mig. ”Hej, bejb.”
Zebastian kysste mig snabbt, innan han krånglade loss armen från Lauras grepp och la den om mig.
”Vågar jag fråga vad det är som händer?”
Laura svarade genom att göra en piruett i steget.
”Jag tänkte göra oss redo.”
Zebastian höjde på ögonbrynen innan han skiftade uppmärksamheten tillbaka till ett klipp på en dvärghamster.
”Redo för vad?” frågade jag i stället.
Med full kraft tryckte Laura upp dubbeldörrarna. Slog ut med armarna och tog ett djupt andetag, doften av hägg och pirrig förväntan i luften.
”Livet!” Hon la armen om mig. ”Sommaren som trumfar alla tidigare somrar. Eller hur, Zebastian? Zebastian?”
Han kollade upp från telefonen igen.
”Va?”
”Sommaren. Världen. Livet. Är du redo?”
Zebastian rynkade på pannan. Drog handen över sin svarta hoodie (alltid en svart hoodie).
”Jag antar det.”
Laura himlade med ögonen.
”Det är exakt den entusiasmen jag kräver.”
Zebastian drog en blond lock bakom örat och kollade ner på mobilen igen. Medan Laura hoppkramade om ett gäng som passerade i trappan såg jag på Zebastian. Han som sedan förra sommaren hållit om mig och kallat mig sin och som jag just i den stunden inte hade en aning skulle spela en roll i min sommars andra katastrofala ögonblick.
Om Laura anade att han skulle göra det, vet jag inte. Det enda jag visste var att hon körde på, oberörd av hans svala mottagande.
”Världen ska bli vår!”
Två
Jag är en halventusiastisk kartbärare
Till skillnad från Zebastians stormande intåg i vardagen hade Laura varit mitt livs konstant så länge jag kunde minnas. Våra mammors mammor var kompisar, våra mammor blev kompisar, som i sin tur tvingade ihop oss. Enligt dem för att ”det har funkat i så många generationer”. Som tur var hade de rätt (även om jag hävdade att det berodde mindre på genetik och mer på att Laura var en allmänt briljant människa). I arton år hade hon funnits där för mig genom alla sommarstormar och vinterorkaner, stannat kvar även när våra mammor glidit ifrån varandra.
Nu stod hon på den soldränkta trappan till Skåvedsgymnasiet och höll fram tre hoprullade papper, ett guldsnöre knutet om varje.
”I morgon har jag bestämt mig för att bli så packad att jag inte minns vad jag heter, så det är bäst att jag ger er de här nu.”
Tillsammans slog vi oss ner på trappan, samtidigt som de sista treorna försvann i väg över skolgården, på väg mot stundande studentfester och parkhäng in i natten.
”Vad är det för något?” frågade Zebastian avvaktande.
”Det är flygbiljetter till Syrien för att ansluta till IS”, sa Laura syrligt. ”Öppna bara.”
En penna med en stjärna på toppen stack ut under snöret när jag tog emot rullen. Försiktigt rullade jag ut pappret med en känsla av att vara Harry Potter när han fick tillgång till Marodörkartan.
Till skillnad från en magisk skrift möttes jag i stället av:
”En karta över Niversjö?”
”En tom karta över Niversjö för att vara exakt”, sa Laura och pekade ut över skolgården. ”Men inte länge till. För den här sommaren ska vi rita våra egna stjärnkartor över denna sorgliga ursäkt till stad.”
Ur fickan fiskade hon fram tre plastpåsar fyllda med små guldglimrande plaststjärnor.
”Vi ska hitta de platserna som berör oss allra mest, markera ut dem på kartan och lämna en sådan här”, sa hon och höll upp en stjärna. ”För detta är sista sommaren innan vi lämnar det här jävla stället. Och vi kommer en gång att glömma Niversjö, men Niversjö ska aldrig tillåtas glömma oss.”
Hon lutade sig mot mig.
”Jag valde stjärnor för din skull.” Hon la sin hand på min och visade en lapp som hon satt fast på kartan. ”Jag har börjat på en lista. Några saker som jag brinner för, nu får vi fylla på listan … tillsammans.”
Hon blängde på Zebastian när hon sa det sista. Han nickade utan att kolla upp. När hon släppte min hand kollade jag på de två som tillsammans bidrog till stjärnglansen i min vardag.
”Som en liten skattkarta?”
”Ja, över alla minnen som vi snart lämnar bakom oss”, sa Laura och klämde min arm. ”Över vilka vi är.”
Orden kändes så självklara när Lauras hand återigen snirklade sig in i min. Hon hade en förmåga att formulera sig så att hela världen kändes vacker. Hon som drömde om en framtid långt bort härifrån, en dröm som skrämde mig lite. Mest för att jag inte visste om det fanns plats för någon som inte ens kunde svara på vem hon var i en värld med miljarder människor.
Jag mötte Zebastians blick. Den som förr gjorde mig svag i knäna, men som nu när han kollade på kartan, verkade bottenlöst osäker.
Tillsammans satt vi där och betraktade skolgårdens gråa asfalt i landets tråkigaste stad (på riktigt, det finns en officiell utnämning från 2019). Jag drog fingrarna över kartan, den som skulle fyllas med minnen, och kände en elektrisk puls genom kroppen. Den sprakade och gnistrade. Den ropade att svenskläraren hade fel. Att det visst fanns tid att komma fram till vem jag är.
Blicken svepte över staketet som omringade skolgården och följde vägen som ledde därifrån. Bort från Skåvedsgymnasiet och mot en hel sommar att ihop med Laura och Zebastian fylla kartan med upplevelser och hitta en väg som ledde fram till slutet på meningen: ”Jag är …”
En som inte var ”livrädd”.
Så kunde det absolut ha blivit om det inte var för det där med de katastrofala händelserna. Och framför allt om inte Zebastian hade kommit hem till mig några dagar senare med ett par svarta strumpor och trettio skäl till varför han inte ville vara tillsammans längre.
Tre
Jag är en som är dumpad med strumpor
”Jag tycker att vi borde göra slut.”
Jag såg på Zebastian. Han som natten innan legat intill mig och luktat popcorn. Som nu överräckt svarta strumpor i studentpresent tillsammans med mitt livs första dumpning.
När jag hade öppnat strumppaketet i det kvalmiga sovrummet hade han först varit ivrig.
”De är sådana med goretex. De torkar snabbt, jag använder dem hela tiden när jag tränar.”
Han sa det med sådan stolthet, trots att jag 1) hatar att springa, 2) kan ha låtsasgillat det någon gång (men så gör man väl om en snygg kille flörtar med en, sådant ska man väl se igenom på typ ett år?) 3) dragits med en ospecificerad ”skada eller något” och pausat träningen hela våren.
När han sedan sa att han ville göra slut syntes varken iver eller stolthet. Mest verkade han känna, ja, ingenting.
Du ska veta att det inte alltid har varit så här. Före de svarta strumporna fanns det en tid när Zebastian överöste mig med rosor och klichéer. En oförglömlig junikväll kysstes vi för
första gången. Jag läste ”En midsommarnattsdröm” högt och han plockade en hel sommaräng, la blommorna i min famn innan vi somnade där i gräset.
Min första stora kärlek.
Nu satt vi, två själar som bundits samman av Shakespeare och sommaren, långt bortom hångelavstånd, i min obäddade säng.
Det hopskrynklade inslagspappret från strumporna som ett multifärgat kadaver mellan oss på lakanet.
”Men varför då?” fick jag fram.
Då var Zebastian inte bara på långt hångelavstånd, utan hade även rest sig från sängen och gått mot dörren. Som om han inte kunde fly fort nog. Han såg på mig. Med betydligt mindre entusiasm än när han tidigare läste högt om hur strumporna hade tillverkats.
”Det funkar bara inte längre.”
Som om jag var ett piano med trasiga tangenter, han en pianist med goretexklädda fötter som bara ville få skapa fritt igen.
”Men i skolan sa du … vår sommar … kartan …”
”Men Nova, vi är inte i skolan längre … Och kartan? Kom igen, vi är typ vuxna, vuxna håller inte på med skattkartor”, sa han, trots att han (den ”typ vuxna ”) veckan innan inlett ett samtal med en kompis genom att rapa i luren. ”Jag vet inte, jag har sökt inom mig själv sedan vi slutade plugget, grubblat länge, och kommit fram till att i mitt nya liv, så passar vi inte in.”
”Vi tog studenten för fem dagar sedan. Så jävla länge kan du inte ha grubblat.”
Som svar tog han fram ett papper ur väskan. Högst upp på det stod: ”Trettio steg mot framtiden.” En snabb översikt
avslöjade att ordet intervaller fanns med flera gånger. Mitt namn verkade inte finnas med alls. Det verkade i stället ha funnits på en annan lista, en som var kortare och bestod av saker att fasa ut innan framtiden började. Det var nog därför han såg på mig obekymrat. Som om han i stället för att ha släppt en sommarbomb frågat om vi skulle köpa glass.
”Vad gjorde jag för fel?” försökte jag.
Han öppnade munnen, som om det även fanns en lista för mina ”fel”, stängde den igen. Drog på sig strumporna.
”Jag måste bara ha tid att … jobba med mig själv. Liksom, jag vet vart jag ska, men inte vart vi ska.”
Jag krävde att få mer exakta svar. Helst en lista, lika utförlig som den om hans framtid. Han frågade om det inte var ”lite väl dramatiskt”. Det var det förstås inte, men jag hann inte påpeka det innan Zebastian sa:
”Får jag bara …” Han pekade mot badrummet. ”… innan jag går.”
Utan att kunna processa mer information nickade jag stumt och han skyndade ut ur rummet. Några minuter senare stack han in huvudet i dörrhålet. Jag såg på honom genom tårblanka ögon.
”Vänta, har du bytt om till träningskläder?”
Zebastian ryckte på axlarna.
”Tempen är perfekt ute och det är fem kilometer hem. Man kan inte kasta bort en sådan möjlighet”, innan han snabbt la till ett (fejkat): ”Hur ledsen man än är.”
Därefter kramade han om mig på ett väldigt icke-ledset sätt. När jag väl drämde strumporna i väggen hade han redan hunnit halvvägs till ytterdörren. Genom det öppna fönstret hörde jag hans löpskor knastra mot gruset.
Den lite väl dramatiska flickvännen dumpad, check.
Jag for ur sängen, plockade upp strumporna från golvet och slog upp fönstret på vid gavel.
”Du kan gå och dö ditt as!”
Jag såg strumporna landa på asfalten samtidigt som Zebastian ovetande sprang vidare, hörlurar intryckta i öronen. Jag blängde i stället på grannen vid staketet på andra sidan gatan.
”Inte du, Albert.”
Albert satte händerna på rollatorn.
”Det är ändå snart oundvikligt”, sa han och böjde sig sakta ner efter strumporna. ”Jag lämnar dem på trappan, raring.”
En svag vind letade sig in i rummet när jag kollapsade i en hög, osäker på vad som gjorde mest ont. Själva dumpningen, att Zebastian visste exakt vad han ville (och att jag bockades av på ett ”absolut inte det”-lista) eller att han, av allt att döma, hade varit tillsammans med mig i nästan ett år och köpte svarta löparstrumpor i present.
Elva månader av hångel och långa nattliga samtal, och det var allt. Allt han bar med sig av epoken Nova och Zebastian. Allt jag låtsas vara. Allt jag inte var.
Jag är inte en som bär goretexstrumpor. Jag är inte Zebastians tjej längre. Jag är inte …
Jag ringde Laura för att skingra tankarna.
”Den jäveln”, väste Laura efter att jag sammanfattat dumpningen.
”Han gav mig löparstrumpor i examenspresent.”
”Du hatar ju att träna.”
”Det har inte framgått.”
”Den dubbeljäveln.”
Laura visste inte riktigt alltid hur man var smidig i sociala
sammanhang, men hon visste alltid vad hon skulle säga för att muntra upp mig.
”Ska jag göra en break up-dans av den här situationen?” frågade hon.
Jag ylade. Begravde huvudet under täcket som fortfarande luktade av honom.
”Inte i dag. Jag tror inte att jag fixar en tolkningsdans.”
Jag hörde Laura flämta i telefonen.
”Herregud, han har knäckt dig.”
Jag smekte handen över vecken som han lämnat i mina lakan.
”Han kallade mig dramatisk, är jag dramatisk?”
”Om något så är du alldeles för odramatisk. Du ska vara så dramatisk och så mycket du att du nästan spricker. Du, Nova Messier, är fenomenal och de som inte älskar dig har fel.”
Så krävde Laura att få komma förbi med det som hon beskrev som obscena mängder onyttigheter, oavsett om jag låg snorig och svettig under ett rosa täcke eller inte.
”Efteråt ska vi komma på ett sätt att mörda Zebastian. Eller åtminstone skära av och bränna upp en kroppsdel i någon sorts reningsritual.”
Hon sa det lite i förbifarten, på ett sätt som bara Laura kunde komma undan med. Precis som att hon senare berömde de sextiosju utklippta Zebastian-huvudena i papper som låg utströdda på mitt golv. Hon kallade dem ”ett hälsosamt utlopp för mina känslor”, innan hon kurade ihop sig bredvid mig på golvet och lovade att hålla om mig tills det kändes bättre.
Även om det skulle visa sig inte vara sant.
Fyra
Jag är en bästis som blivit lämnad
(och en sextiosjuppelmördare)
Av alla de katastrofala händelserna under den fruktansvärda sommarveckan var det nummer tre som gjorde mest ont. När Laura två dagar efter dumpningen drog med mig upp på vårt berg och berättade att hon tänkte lämna Niversjö. Lämna mig.
Det ska sägas att det rent tekniskt inte är vårt berg. Snarare en avskild del av ett litet utkiksberg i utkanten av Niversjö. En plats från vilken vi brukade bevaka den marginellt större staden från ovan medan vi bearbetade allt från kärlekslycka till hjärtesorg.
Nu fanns en picknickfilt på marken, en kulört ljusslinga, mat som skulle räcka till hela gamla klassen och Laura som stod med armarna utslagna, som om hon gjorde sig redo att sjunga duett med världen.
”Jag ska till London.”
Vad var det jag sa? Om skithelvetessommar och allt det där.
Det var inte så att jag var ovetande om att hon hade sökt sommarjobb där, det hade vi båda gjort under våren. Hon
systematiskt, för att London var hennes livs dröm, jag mer sporadiskt, för att oavsett hur mycket världen skrämde mig, var tanken på en vardag utan Laura ännu mer skrämmande.
Så medan vi kämpade för att klara av alla slutprov smidde hon storartade planer på att erövra London. Vi skulle jobba tillsammans på dagarna och på kvällarna skulle vi smita in på exklusiva fester. Och vi skulle framför allt bli kvitt staden som höll på att kväva oss.
”Livet kommer ta tag i oss när vi minst anar det.”
Så sa hon när allt fler jobbansökningar återkom med svaret: ”Tack, men nej tack.” Livet kommer ta tag i oss när vi minst anar det var också de orden jag upprepade till studievägledaren på Skåvedsgymnasiet som nervöst frågade om jag inte skulle söka någon universitetsutbildning. ”Du vet, i fall det här med London och ta-tag:andet inte sker direkt.” Jag hade svarat att jag hade sommarjobb på fiket i Niversjö och att jag ville ge livet åtminstone ett år att överraska mig först.
Nu hade livet gjort just det, men på värsta tänkbara sättet. Laura var på väg till London. Men det var inte jag.
”Men hur? Var? När?” fick jag fram.
Det visade sig vara ett av de tiotals ”tack, men nej tack”caféerna som hade fått ett avhopp och undrade om hon kunde komma med kort varsel. Som typ ”hoppa på ett flyg i övermorgon”-kort varsel. Laura hade då frågat om det fanns jobb till mig också, men det fanns inget. Inte just då.
”Det är bara jobb i sommar än så länge, men åh, Nova, det kommer bli perfekt. Tänk om det förlängs och en lucka öppnas för dig? Så kan vi leva lyckliga i London i alla våra dagar.”
Hon satte sig på filten, lutade huvudet mot min axel.
”Se det inte som att jag lämnar dig här. Se det mer som att
jag åker i förväg. Preppar lite innan du möter upp, innan vi skapar nya minnen och nya stjärnkartor.” Några mörka moln tornade upp sig på himlen. ”Jag kan så klart tacka nej. Jag vet att det skulle vara du och jag, en sista sommar.”
Det enda jag kunde tänka bland kulörta lyktor, stjärnkartor och framtidslöften var: Stanna, snälla, snälla stanna.
Hade jag sagt det hade sommaren blivit en helt annan, men det gjorde jag inte. För sådant säger man inte till någon som är alldeles för självklar för en osjälvklar stad som Niversjö. Jag sa i stället det som en bästis ska säga.
”Du måste åka.” Jag tryckte hennes hand hårt hårt. ”För hur mycket jag än älskar dig, kan jag inte be dig att stanna.”
Laura tvekade, men hennes ögon brann. En skogsbrand av storslagna drömmar och en ny värld som väntade på att bli utforskad.
”Skrota allt och häng med direkt då, det blir precis som vi hade planerat. Laura och Nova – på sommarens största äventyr.” Hon svepte med handen. ”Jag kan se det framför mig. Svenska bästisarna som först tog London, sedan världen med storm. Det luktar succé.”
”Men hur ska du bo då?”
”De erbjöd en säng i en lägenhet med tre andra”, sa hon och grimaserade. ”Okej, kanske inte optimalt, men du och jag kan skaffa ett eget ställe senare.”
Jag förklarade att jag bara skulle omfördela mina obefintliga miljoner på mina obefintliga bankkonton först. Så var det ju det där med sommarjobbet också. Fem veckor på fiket i Niversjö.
”Det blir bra”, sa jag föga övertygande.
Borrade in mitt huvud i hennes axel, kände hennes andetag mot mitt hår.
”Jag lovade ju att stanna”, sa hon. ”Jag känner att jag sviker dig. Sviker oss.”
Jag skakade på huvudet, sa att hon inte gjorde det. Hon höll om mig när jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre.
”Du anar inte hur mycket jag kommer sakna dig”, sa hon och pussade mig om och om igen på huvudet. ”Du måste komma och hälsa på så fort som möjligt. Jag vet inte om jag är redo för en sommar utan dig.”
Helt ärligt var jag osäker. På London och allt. Det fanns bara en sak jag var säker på.
”Världen är redo för dig.”
Inuti fortsatte det storma. Av sorg, stolthet och av känslan att allt tog slut. Epoken med Laura, Zebastian och Nova.
Genom tårarna såg jag hustaken bortom åkrarna. Reste mig på vingliga ben och andades in djupt.
”Laura är det bästa som någonsin hänt den här staden”, skrek jag så att det brann i lungorna.
Hon bad mig att sluta, så jag skrek ännu högre. När Laura kramade mig för att få tyst på mig brast allt igen.
”Tänk om du glömmer mig”, sa jag mellan snyftningarna.
”Omöjligt. Du är alldeles för minnesvärd.”
”Sant”, sa jag och log genom tårarna.
Laura fyllde på i glasen.
”Jag älskar dig, Laura”, sa jag.
”Och jag dig, Supernova”, sa hon och räckte mig glaset.
”Lova mig att du och jag alltid kommer att ha varandra. Oavsett vad.”
”Alltid”, upprepade jag.
Plastglas mot plastglas skålade i cider.
”Har du med dig kartan?”
Jag letade fram pappret, de små stjärnorna i en dinglande påse. Hon drog i min arm.
”Jag vet exakt var vi ska sätta den första stjärnan.”
Tillsammans snubblade vi bort till det stora trädet. Det som vi båda ramlat ner från en kväll året innan när vi skrattade så att vi tappade andan. Hon hade fiskbensfläta och fick åka till sjukhuset med bruten arm. Jag åt salta pinnar och satt med henne hela natten medan hon upprepade att det var värt det. Nu drog hon fingrarna över den sträva stammen fram till att vi hittade skrevan, den som bara vi kände till i hela universum.
Jag grät salta tårar och i mitt huvud upprepade att allt skulle lösa sig.
Hon tog upp pennan, den med stjärnan på toppen, och ritade dit den första markeringen. Skrev med stora ord om Nova och Laura och en vänskap som skulle överleva allt.
Fem
Jag är ensam i ett solsystem
Så kom vi till nummer fyra i raden av katastrofala händelser.
Händelsen som ledde fram till det där inlägget och önskan om ett liv i färg när allt annat var överskuggat av mörker. Just den katastrofala händelsen skedde samma dag som Laura reste i väg i ett dammigt bussäte och lämnade mig i kosmisk obalans.
Jag hade sprungit efter bussen, trots att jag hade lovat Laura att låta bli. De andra på hållplatsen hade blivit obekväma, så som människor i min närhet ibland blir. Eftersom de sannolikt, precis som Zebastian, var sådana som kunde ha burit goretexstrumpor och kallat mig ”dramatisk”.
De flesta hade kollat åt ett annat håll när jag och Laura kramades och tävlade om vem som kunde ropa ut anledningar varför vi skulle sakna varandra högst.
”Jag kanske åker, men jag lämnar den bästa halvan av mig kvar”, skrålade hon, innan hon formade ett hjärttecken med fingrarna genom glipan i bussfönstret.
Sedan var Laura borta. Kvar stod hela jag och halvt hoppades att bussen skulle gå sönder (fast så klart inte, men bara lite,