av sara kadefors har tidigare utgivits:
Långlördag i city 2001
Sandor slash Ida 2001
Sigrid, ett svin 2004
Nyckelbarnen 2010
böckerna om billie
Avg ång 9:42 till nya livet 2016
Du är bäst 2017
Alla tillsammans 2018
jag ljuger för bra
Copyright © Sara Kadefors 2024
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2024
Omslag och inlaga: Hanna Säll Everö
Tryck: ScandBook EU 2024
ISBN 978-91-7979-580-1
www.bonniercarlsen.se
Det finns säkert femtio likadana hus som vårt, så det är lätt att gå vilse på väg hem till oss. Min dröm är att bo i ett riktigt hus som ligger ensamt och att vi ska ha bil. Min mamma åker buss. Hon jobbar hela tiden och när hon kommer hem med matkassarna är hon trött. Innan hon hunnit komma över tröskeln hör jag henne klaga. ”Jag orkar inte släpa en enda matkasse till i livet!”
Affären hon släpar från ligger i centrum tio minuter bort. Man skulle kunna tro att det var finare att bo nära centrum, med affären, fritidsgården och busshållplatsen, men det är det inte – ju längre bort från centrum man kommer desto finare är det. Allra fulast är att bo i ett av husen bakom affären, så jag har det ju bättre än till exempel Anna Konradsson i 5B. Det finaste är att bo på ett litet berg så att man ser ut över sjön. Där ligger ett speciellt hus som är platt och har stora fönster åt alla håll. Det kostar mer pengar än någon man känner har. Och nu är det huset till salu. Malin i min klass är granne med det fina huset. Från
hennes fönster kan man se rätt in till de som bor där. Förut var det en gubbe och tant som inte hade barn.
En gång när jag var hos Malin såg vi tanten slänga vatten från sitt glas rätt i gubbens ansikte. Han såg rolig ut när han stod blickstilla med vattnet droppande från håret. Men nu är både han och tanten borta.
Vi undrar vem som ska köpa huset och skojar om att det kanske blir en kunglighet. Malin hoppas på att det flyttar in någon med barn. Hon är verkligen redo för att träffa en ny person. Jag med. Vi känner alla i vår ålder och även några som är äldre och yngre.
Malin ringer mig en söndag och låter upphetsad på rösten. Nu vet hon vilka hennes nya grannar är. Hon har sett dem komma rullande in med flyttbilen.
”Det är bättre än vi hade kunnat drömma om! Det är Lola!”
Jag kan inte sova, så spännande är det som har hänt. Jag är inte hos Malin ofta, men nu rusade jag hem till henne direkt. Vi släckte ner i Malins rum och spejade in till de nya grannarna. Ett långt tag visste vi inte om Lola hade barn, men till slut fick vi syn på en flicka bakom glaset. Hon hade långt brunt hår och smal kropp och såg ut att vara i vår ålder.
Det är därför jag inte kan sova. Tänk om jag skulle få lära känna den där flickan. Tänk om hon kunde bli min vän. Kanske skulle mitt liv bli lite roligare då. Det har inte varit roligt på länge, inte sedan pappa flyttade.
Nu har vi inte hörts på två år. Mamma säger att han är en idiot och jag håller med. Hur kan man bara inte vilja träffa sina barn? Björn vill inte prata om pappa, inte jag heller. Vi vill glömma honom allihop, särskilt mamma.
Men på kvällen när jag ska sova kommer tankarna på honom i alla fall. Jag tänker på hur han såg ut när han skrattade. Hur det kändes att krama honom. Nu kan jag tänka på den nya flickan istället, allt som skulle kunna hända.
Flickans mamma heter Lola och sjunger i ett dansband som heter ”Lolaz”. Nästan alla vet vem Lola är för hon har varit med i schlagerfestivalen och haft en hit som heter ”Kärlekens alla sorger”. Det var för flera år sedan, men den spelas fortfarande på radion. Lola har lockigt hår och stora örhängen. Hon har tajta kläder och högklackade skor, i alla fall på foton. Aldrig att jag trodde att Lola skulle komma i närheten av mig, aldrig.
På måndagsmorgonen är jag så pirrig inför att kanske träffa Lolas dotter att jag inte kan välja vad jag ska ha på mig. Till slut tar jag en turkos collegetröja till jeansen. Jag är inte det minsta hungrig heller. Mamma har redan gått till jobbet och jag sitter ensam vid köksbordet med Björn. Han har sin gula favorittröja med älgen på sig och äter så långsamt att jag blir tokig. Jag får inte gå till skolan utan Björn, sådana är reglerna. Om mamma får veta att jag gått utan Björn skulle hon bli tokig.
”Ät!” säger jag.
”Ät själv”, säger Björn.
”Jag vill inte.”
”Då vill inte jag heller.” Han lutar sig tillbaka i stolen och pillar med osten.
Jag går för att borsta tänderna. När jag kommer tillbaka har Björn fortfarande bara ätit halva sin macka. Tänk om Lolas dotter står på skolgården alldeles
ensam. Det vore fruktansvärt om någon annan hann fram till henne före mig!
Jag ger Björn min nyckel och förbjuder honom att berätta något för mamma innan jag pinnar iväg till skolan. Jag kikar runt på skolgården och i korridoren, men det är bara de gamla vanliga där. Till slut måste jag gå in för lektionen har börjat. Det är omöjligt att koncentrera mig på vad fröken säger. Jag tänker på hur sorgligt det vore om den brunhåriga flickan bara var på besök och inte alls är Lolas barn. Det underbara skulle vara slut innan det ens hade börjat.
Men på första rasten berättar Malin att den nya tjejen går i 5B och att de har gympa på morgonen, så det är därför som vi inte sett henne. Det är väldigt goda nyheter. Samtidigt blir jag orolig. Hon kanske redan har fått vänner i 5B. Och även om hon inte har fått det så är det ju inte självklart att man bara går fram till någon som går i en annan klass.
Malin säger att hon kan bli vän med Lolas dotter ändå eftersom de bor grannar.
”Då kanske du kan träffa henne hemma hos mig”, tillägger hon.
Jag säger att det var snällt tänkt.
Malin och jag är inte direkt bästisar. Hon pratar för mycket om sin kanin och deras sommarställe i Gottskär för att jag ska tycka att det är kul. Mest är jag med henne för att hon vill det så mycket. Ibland följer jag med till
kiosken efter skolan. Hon beställer potatismos med grillkrydda och äter sitt mos medan jag sitter bredvid och tittar på. Ibland får jag en sked och det smakar gudomligt. Jag har frågat mamma om vi kan köpa grillkrydda och försöka få till ett liknande mos hemma, men mamma tycker att grillkrydda smakar konstgjort.
På lunchen sitter jag som vanligt med Malin och Eva. Jag hör inte vad de säger för jag väntar bara på den brunhåriga. När vi nästan ätit klart kommer hon in i matsalen med blött hår tillsammans med de andra tjejerna i B. Hennes leende är vackrare än något annat leende jag sett och hon går på något sätt mjukt, nästan svävar fram.
Malin ser förstås hur förhäxad jag blir.
”Hon är söt, men inte jättesöt”, säger hon.
”Jag tycker att hon är jättesöt”, säger jag.
”Vem?” säger Eva.
”Den nya”, säger jag.
”Vem då?” Eva ser sig omkring.
Malin pekar på den brunhåriga.
”Jaha”, säger Eva och fortsätter äta sin köttfärslimpa.
Jag undrar ibland hur Eva tänker. Hon tycker inte att det är något särskilt ens när det flyttar in en ny tjej som är så där söt.
”Det är hon som är barn till Lola”, påminner jag.
”Vilken …?” säger Eva.
”Vet du inte vem Lola är? Sångerskan?”
Eva skakar på huvudet. Jag reser mig med en suck och går. Hur kan man vara så väck? Jag hör Eva skratta bakom mig.
”Du vet ju att jag aldrig vet nånting!”
Hon har rätt. Varför måste hon veta allting som jag vet? Jag vänder mig om och går tillbaka.
”Förlåt”, säger jag.
”Såklart”, säger Eva.
På lunchrasten lägger vi våra mössor på bänken ute på skolgården innan vi sätter oss. Mina ögon är fixerade vid dörren och efter en stund kommer tjejerna i 5B ut. Det är fortfarande fyra-fem stycken som surrar kring den brunhåriga. För varje sekund som de andra tjejerna får med henne ökar stressen. Tänk om min chans att närma mig henne aldrig kommer. Samtidigt vill jag ju inte visa mig för intresserad.
Malin måste läsa mina tankar. Plötsligt säger hon bara: ”Nä.”
Jag och Eva ser på när hon går rakt fram till 5B-tjejerna.
”Vad gör hon?” frågar Eva.
Malin smilar upp sig och säger något till den brunhåriga tjejen. Den brunhåriga ler och säger något tillbaka till Malin. Det gör ont att se henne slösa sitt vackra leende på Malin. Nu vet hon vem Malin är, men inte att jag överhuvudtaget existerar.
Malin kommer tillbaka till oss med ett malligt uttryck i ansiktet.
”Hon heter Johanna”, säger hon.
”Johanna.” Jag testar hur det ligger i min mun.
”Hon verkade jättesnäll.”
”Vad pratade ni om?” frågar jag.
”Om att hon och jag är grannar. Hon frågade om jag ville komma hem till henne efter skolan.”
Som ett slag i magen. Malin är redan hembjuden till Johanna. Det betyder att hon har ett överläge gentemot mig. Men jag tänker inte fråga om jag får följa med, för då avslöjar jag hur viktigt jag tycker att detta med Johanna är.
”Jag måste ändå vara hemma med Björn idag”, säger jag.
Malin rycker på axlarna. Hon har aldrig behövt hjälpa sina föräldrar med någonting. Därför har jag inte berättat att jag lagar mat till mig och Björn ibland. Folk tror att jag bara värmer mat som mamma förberett eftersom det är vad jag har sagt. Jag fattar inte varför jag ljuger. Eva skäms inte en sekund för att hon måste hjälpa till på gården och med hästarna. Jag vill bli som hon.
På kvällen när mamma lagt sig i badet och är så där lugn går jag in och sätter mig på toalettstolen. Jag berättar att Lola har flyttat hit och att hennes dotter börjat i min parallellklass. Mamma stämmer upp
i ”Kärlekens alla sorger”. Hon sjunger inte lika bra som Lola precis.
Jag frågar om jag får krypa ner i badet med henne. Det får jag. Mamma lutar huvudet mot kanten och sluter ögonen. Det ser ut som om hon sover. Jag känner hennes mjuka ben mot mitt – och så öppnar hon ögonen och ser på mig och säger: ”Vad skulle jag göra om jag inte hade dig?”
Det spöregnar. Jag står utanför skolan under ett tak och väntar, blöt om jeansen ända upp på låren eftersom min regnjacka är för liten. När jag ser Malin komma i sina blanka, nya gummistövlar springer jag rätt ut till henne i vattenpölarna. Hon ser lojt på mig. Som om jag knappt var där.
”Hur var det?” frågar jag.
”Vilket då?”
”Igår! Hemma hos Johanna!”
”Jag orkar inte prata om det där nu”, säger hon. ”Jag är plaskblöt!”
Malin verkar vilja ha Johanna för sig själv. Ända sedan hon bytte till vår klass i fyran har hon försökt bli bästis med mig. Säkert har hon märkt att jag ofta säger nej när hon frågar om vi ska ses efter skolan och undrat varför. Nu vill hon ge igen.
Anledningen till att jag sagt nej är mest att Malin skryter hela tiden och det är det värsta jag vet. Jag struntar väl i att hon åker på skidresa till Sälen på februarilovet. Men hur säger man till någon att den skryter?
Det är ganska pinsamt. För den personen alltså.
Men nu kanske jag får stå ut med hennes skryt, för jag bara måste få lära känna Johanna. Problemet är att Malin kommer att dra öronen åt sig om hon fattar att det är därför som jag plötsligt vill vara med henne mer. Efter att jag var hos henne förra gången har hon tjatat om att jag ska följa med henne hem och jag har skyllt på att jag måste passa Björn. Men vi hade faktiskt så tråkigt den gången att jag var tvungen att titta på klockan hela tiden.
På lunchrasten ser jag till att fråga Malin lagom mycket saker, om hennes kanin och vilken som är hennes favoritmusik. Eva ser på mig som om jag blivit konstig. Malin berättar att hon älskar Tina Charles och jag säger att jag också älskar Tina Charles, men att jag inte har någon skiva med henne. Malin skiner upp.
”Jag har en skiva med Tina Charles!”
”Wow”, säger jag.
”Vill du komma hem till mig efter skolan och lyssna på den?”
”Jag vet inte om jag kan”, ljuger jag. ”Men … jo, kanske. Okej.”
Eva fattar ingenting. Hon gillar Sweet och skulle aldrig ljuga om att hon gillar Tina Charles bara för att få komma hem till någon. Eva gör alltid bara det som hon känner för. Det är därför som jag tycker om henne. Men jag kan inte bli sådan.
Ibland tänker jag på hur andra tänker att jag är. Jag märks inte mest och inte minst heller, så kanske tänker de ingenting.
Efter skolan har det slutat regna och jag lägger regnjackan i skolväskan. Malin och jag går arm i arm hem till henne. Jag har bara sett glimtar av Johanna idag, eftersom hon har varit så omringad av tjejerna i B.
Alla vill vara vän med henne och kanske har de redan lyckats. Helt plötsligt kan Johanna ha så många vänner att hon inte har tid med fler. Då måste jag fortsätta ha tråkigt i fyra år till innan jag får börja på gymnasiet i Göteborg.
Utanför Johannas tjusiga hus står en orange, bullig bil med nerfällt tak. Jag kan inte ta ögonen ifrån den.
Ingen bil som ser ut så här har kört genom vårt samhälle förut, det är ett som är säkert.
Vi går in till Malin som har chokladsås i en tub i kylskåpet. Vi turas om att spruta chokladsås direkt från tuben i munnen, sedan måste jag låtsas att jag är jätteintresserad av hennes kanin som heter Murre. Jag ställer alla frågor jag kan komma på om Murre, vilket inte är så många. Malin pratar ändå på om allt som Murre kan, till exempel hoppa över ett hinder. Han är ganska söt när han hoppar, men jag har sett det förut. Sedan tar vi fram Malins Tina Charles-skiva.
Vi sitter på golvet i vardagsrummet och lyssnar på
hennes föräldrars grammofon. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska kunna titta in till Johanna utan att
Malin fattar att det var därför som jag ville komma hit. Kanske fattar hon redan nu att jag bara låtsas vara intresserad av hennes skiva. Kanske väntar hon bara på att avslöja mig.
Jag hoppar upp på golvet och börjar dansa till Tina Charles. ”I love to love …”, ylar jag och svänger runt.
Malin ser misstänksamt på mig. Men så spricker hon upp i ett leende, hoppar upp hon med och frustar av skratt på ett konstigt sätt.
Malin börjar dansa och det är något med hennes dans som känns onaturligt, som om hon dansar som hon tror att man ska dansa och inte som hon vill dansa. Men jag visar inte att det stör mig. Jag sjunger ännu högre och dansar till en låt till innan jag tar ett skutt upp i hennes soffa. Malin landar ovanpå mig. Det gör ont, men jag ber henne inte flytta på sig. Om jag ska få spana på Lola måste jag låtsas ha roligt. Eva skulle aldrig göra en sådan sak, hon skulle bara fråga rätt ut om hon inte kan få kolla.
Men plötsligt händer det. Malin tar min hand och drar upp mig från soffan.
”Kom!”
Hon studsar fram till fönstret och vinkar in mig bakom den långa gardinen.
”Kolla! Det är deras vardagsrum!”
”Jaha”, säger jag och försöker låta lagom intresserad.
De har inte fått upp några gardiner, så man ser exakt allt: möblerna som står utspridda lite slumpmässigt, den stora flygeln, ett akvarium, massor av lådor … Jag hinner inte titta klart förrän det kommer någon.
Lola! En lockig lugg döljer halva hennes ansikte. Hon har höga klackar och skärpet åtdraget runt morgonrocken. Morgonrock, klockan tre på eftermiddagen! Mamma skulle smälla av.
Hon sträcker på sig, lägger luggen bakom örat och ser sig omkring. Jag kan bara inte förstå att det är Lola. Lola som jag hört på radio och som jag fick en singel med av morbror Lasse när jag fyllde åtta, Lola som jag sett på tv och som varit med i schlagerfestivalen. Jag kanske inte direkt har älskat hennes musik, men henne har jag närapå älskat. Hennes röst är som från en annan värld, särskilt när hon tar de högsta tonerna. Man glömmer bort allting som är grått. Allting som är att gå upp och äta frukost och gå till skolan. Allting som är att hoppas på att mamma inte ska vara så trött idag.
Malin verkar ha glömt bort att vara hemlighetsfull. Nu vill hon berätta allt om hur det var där inne. Johanna visade henne hela huset och det var ännu större än man kan tro när man ser det utifrån.
”Johannas rum var större än ert vardagsrum”, säger hon.
”Var Lola där?”
Malin skakar på huvudet, inte Johannas pappa heller. Men Malin fick veta att han är manager till Lola och har hand om hennes fanclub. När Johanna visat huset gjorde de O’boy och tittade på deras akvarium.
”Johanna älskar katter och hundar”, säger Malin viktigt. ”Men Lola är allergisk så dom har fiskar istället.”
Jag frågar Malin om hon har en kikare. ”Jag älskar fiskar. Jag vill se vilka dom har!”
Nu ljuger jag igen. Jag vill se hur Lola ser ut i ansiktet. Varje liten skiftning vill jag se. Jag har nästan inte trott att sådana som hon finns i verkligheten, att de har ont i magen, är trötta eller måste laga mat till sina barn. Lola är allergisk. Bara det gör henne till en helt vanlig människa. Hon måste även packa upp lådor när hon har flyttat. Nu ställer hon en trave med böcker i en tom bokhylla. Men så ångrar hon sig och flyttar dem till ett hyllplan lite längre ner. Det är så spännande att man kan dö.
Malin hämtar en kikare. Jag riktar den mot akvariet.
”Oj, vad stort”, säger jag. ”Jag tror att dom har många såna där … guppies!”
Jag vrider på huvudet och låtsas titta på lite allt möjligt, innan jag stannar på Lolas ansikte. Det blir lite av en chock. Jag har ju bara sett henne glittra förut. Nu ser hon minst lika sliten ut som mamma, och lika gammal. Inga läppstiftsröda läppar så långt ögat kan nå.
Lola sjunker ner i soffan. Hon halar upp ett cigarettpaket ur fickan, tänder en cigarett och drar in. Stirrar framför sig. Släpper ut röken, gör några eleganta rökringar. Tar ett bloss till. När munnen pressar ihop sig runt cigaretten kommer små rynkor fram, askan växer och blir till en grå stav. Alltihop ser jag tydligt i kikaren.
”Nej, nu är det min tur!”
Malin rycker till sig kikaren. Lola vrider på huvudet och ser mot dörren. Det är Johanna som kommer in. De säger något till varandra. Johanna går ut igen. Jag kan nästan inte andas.
Jag frågar Malin vad som hände mer igår.
”Ingenting särskilt. Men jag ska få komma hem till henne igen, sa hon.”
Nu vet jag att jag måste fortsätta vara vän med Malin, åtminstone fram till den dag då Malin bestämmer sig för att fråga Johanna om jag får följa med.
Men det gäller att vara smart. Om Malin fattar att det är på grund av Lola som jag vill vara hennes vän kommer hon att bli arg och prata skit om mig, i värsta fall med Johanna. Hon är en sådan som aldrig skulle låta det vara.
Malin hatar alla i A, som aldrig släppte in henne i tjejgänget. En gång sa hon att hon hoppades att det skulle gå dåligt för dem i livet, att de skulle bli knarkare eller fattiga.
Jag säger att jag vill lyssna mer på Tina Charles och klappa Murre igen. Vi gör de sakerna. Men efter en stund ”måste” jag gå hem och äta. Malin vinkar till mig från fönstret när jag går, så glad. Jag får lite ont i magen av att hon tror att från och med nu är vi jättebra kompisar. Om jag berättade min plan för mamma skulle hon skälla på mig i tre dagar. Så gör man bara inte!