På väg – texter 2007-2019 Copyright © 2020 Joachim Elsander
Redaktör: Sofia Lilly Jönsson Omslag: Malin Cedergren Foto: Dagen/Natanael Gindemo Inlaga: RPform
Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro
marcusforlag.se info@marcusforlag.se @marcusforlag
Tryckt hos Scandbook, Falun Andra tryckningen Bok nr 9697 ISBN 978-91-7999-697-0
Jag minns inte hur jag fann bloggen Kolportören men det bör ha varit via tidningen Dagen. Runt den hade samlats ett löst nätverk av bloggare med sociala medier-redaktören Emanuel Karlsten och hans blogg som spindeln i nätet. Jag startade min blogg 2008. Emanuel gick snart vidare som medias wizkid inom interaktiv journalistik. Det hände mycket på internet under de åren.
Joachim Elsander presenterade sig som en pastor i Borlänge, gift med Emma och pappa till tre härliga ungar (numera är de fem härliga ungar). Kolportörerna var väckelsens fotsoldater. Med språket som vapen delade de ut småskrifter med uppbyggligt innehåll. Titeln Kolportören var så himla smart och passande för just en baptistpastor, de som en gång förföljdes av statskyrkan för sin evangeliska gärning. Undertiteln på bloggen, På väg, pekade på en inre resa där de gamla kolportörerna gjort yttre stigar. Där på sin internetplattform utvecklade Joachim en sorts förundrans teologi,
på samma gång undervisning och undersökning, alltid med humor och kritisk blick på sin egen kyrkohistoriska resa.
Han var på väg, men Kolportören under de där åren på 00-talet var också en plats man kom till. Snart blev Joachims blogg ett vattenhål för frikyrkliga kristna, för de som lämnat kyrkan för att rädda sin tro, för de som inte längre trodde, för ateister som aldrig trott, för oss från Svenska kyrkan som törstade efter teologi, för stormande fundamentalister, för teologer ur akademien och för de som inte visste så mycket alls. Vi kunde alla komma till en bloggpost, vi fick plats runt den. Det fanns ofta klokheter där att få sig till livs. Men det var inte bara texten för dagen som gjorde bloggen. Det var lika mycket diskussionen som utbröt efter att texten var läst.
Det har jag märkt nu när jag har haft glädjen att gå igenom bloggen och välja ut texter för den här boken. Det interaktiva i en blogg går aldrig att återskapa i bokens form. Samtalen som pågår i sociala medier är dynamiska, de studsar mellan bloggar och påverkas av finstilta händelser i nyhetsflödet som ändras ibland från timme till timme, ögonblick som är hopplöst förlorade för oss tio år efteråt. Kommentarfältens böljande samtal får vi bevara bara i minnet.
Kolportören var ofta kontroversiell utan att försöka vara det. Den så kallade helvetesdebatten mellan Joachim och
pastorskollegan i EFK, Stefan Swärd, spred sig till tidningssidorna och gick nog hårdare åt vår dalakolportör än vad som kanske märktes utåt. Tiden efteråt ser man hur Joachims bloggande tappar fart. ”Om det jag skriver inte väcker nyfikenhet utan ilska har jag misslyckats”, skriver han. Samtidigt är viljan att sätta ord på det svåra i frågor om helvetet, helande, bön, eller den såriga konflikten i Israel och Palestina, förmodligen det som gör Joachims texter till en bättre introduktion till komplexa företeelser i kristet liv än många mer systematiskt upplagda försök.
Efter några år lade Joachim ner bloggen Kolportören. Senare testade han ett par andra format för att publicera sig. Samtidigt tog Facebook och Twitter över från bloggarna, och samtalen flyttade över dit.
Men det skedde inte bara en allmän medieförändring. Hos Joachim märks en utveckling mot att bli klar med sin egen historia. Baptisten som vägrade ha en ljusbärare i rummet på sitt bröllop citerar nu katolska teologer. Förändringen har skett genom en utvärdering inte bara av sammanhangen som han har stått i, utan också av sig själv: ”Min smärtsamma erfarenhet är att det jag retar mig på hos andra väldigt ofta finns hos mig själv.” Han är inte bara på väg; han har också kommit någonvart.
Jag har valt texter ur alla publiceringsformat på internet som Joachim har använt från 2007 till 2019. Texterna är bearbetade för att fungera som bok. De ligger i stort sett kronologiskt som de skrevs. Vi har skrivit ut bibelverser som nämns i texten. Filmklipp, referenser till dagsaktuella artiklar och debatter, länkar till andra bloggar har tagits bort. Samtidigt skulle det inte fånga Kolportören på ett relevant sätt att enbart behålla det mer tidlösa materialet. Joachim är inte bara en tänkare och skribent; han är också läsare, tittare, medarbetare, ledare i sin församling, och som han berättat för oss redan från början, make och pappa. Det dagsaktuella förefaller genuint kristet i hur ordet tar kött, hur det vardagliga också är det heliga. På samma vis följer det också bloggens logik att motiv upprepas och varieras, favorittankar och historier återkommer.
Det finns bloggare som plitar ner sina tankar obekymrade om världen utanför. Inte Joachim. Hans djupa övertygelse om gemenskapen som metod märks i bloggen som ständiga referenser till artiklar, böcker, föredrag, andra bloggare. Man kan inte tänka ensam, tycks han vädja. Ofta ber han oss läsare att pröva hans teser: Vad tycker ni? Har jag fel? Säg emot!
Jag har låtit några sådana uppmaningar och frågor stå kvar till dig som läser boken.
Ganska många texter inleds med ordet ”jag”. Inläggen har tillkommit efter mellanrum av dagar eller veckor, alltid i en ny ansats. Om boken hade författats i ett enda sammanhängande svep hade det varit läge att ändra dessa egocentriska förstarader. Nu får de stå som en påminnelse om att formen alltid är en del av budskapet. Alla dessa Jag påminner oss om att författaren utgår från sitt eget perspektiv. Tonen hos Kolportören var hela tiden en personlig röst.
Några namn och begrepp i texterna bör förklaras.
EFK: Evangeliska Frikyrkan. Baptistiskt samfund bildat 1997 av tre tidigare samfund. Idag 34 500 medlemmar i 300 församlingar, däribland Korskyrkan i Borlänge där Joachim är pastor när boken börjar och medlem idag. 2017 blev han sjukhuspastor i Falun och Säter.
Trosrörelsen: Teologisk och kyrklig rörelse av mer eller mindre fristående församlingar som växte fram runt Livets Ord i främst Sverige, Norge och Ryssland på 1980-talet.
Framgångsteologi: Från början amerikansk teologi som säger att den rätta tron på Gud leder till framgång på livets alla områden, framför allt hälsa, familjerelationer och ekonomisk framgång.
Ekumenik: Strävan mot kristen enhet över samfundsgränser och kristna traditioner, ofta i form av diakonala samarbeten.
Diakoni: En del av den kristna kyrkans församlingars praktik, idag ofta i betydelsen kristet socialt arbete.
Örebro Missionsskola: Teologisk högskola med längre utbildningar och fristående kurser. Heter numera Örebro Teologiska Högskola (ÖTH) och drivs av EFK, Pingst och Svenska Alliansmissionen (SAM).
Örebromissionen: Missionsrörelse inom Svenska Baptistsamfundet, senare fristående samfund, som skickade ut missionärer och 1908 startade pastorsutbildning, Örebro Missionsskola. Ett av de samfund som 1997 blev EFK.
Alpha: Kurs i kristen tro från början framväxt i en församling i den anglikanska kyrkan i London som spritt sig till den världsvida kristenheten.
Betydelsen i Joachims liv av olika församlingar och teologer framgår av sammanhanget i texten.
*
När jag skriver detta är det höst på 2010-talets sista år. Runt påsken i våras fick Joachim diagnosen gallvägscancer (en
text i boken om en plötslig smärta på långfredagen kommer från året före och gäller njursten, som inte är relaterat till cancersjukdomen) och beskedet att prognosen är mycket dålig. Om detta har han själv skrivit i sociala medier och fortsatt att berätta om, med samma öppna teologiska blick som alltid på det som möter honom. Om inte sjukdomen hänt hade nog inte denna bok kommit till just nu. Inte för att texterna inte hade kunnat ges ut, men sedan. Nu var vi några som fick bråttom med saker som vi hade tänkt så småningom. Utgivningen av Kolportörens texter är i alla fall en odelat positiv konsekvens av detta orimliga, oacceptabla besked.
Det är svårt att sätta fingret på varför de här texterna är så bra. Det är inte den bländande stilistiken eller den banbrytande teologin. Ändå är det kanske en av de märkvärdigaste prestationer av en människa i ärlig brottning med kristet tro och liv som jag har tagit del av.
Joachim! Herren har använt dig, och du svarade!
Redaktör Sofia Lilly Jönsson, i november 2019
För mig handlar det om att försöka förmedla erfarenheter.
Men hur gör vi det så att de som lyssnar tar emot? Det är supersvårt. Men vi måste åtminstone försöka.
Joachim ElsanderMåndag 13 augusti 2007
Min första blogg!
Ok, då drar det igång. Jag kommer att skriva om smått och stort, om viktigt och oviktigt. Mitt mål är att vara något av en kolportör i en postmodern tid. Kolportör? Vad är det för något? Det har inget att göra med en sån där science fiction-pryl som gör att man kan förflyttas från en plats till en annan, en teleportör.
Nej, kolportörer var en sorts predikanter som verkade på 1800-talet främst genom att dela ut små skrifter med uppbyggligt innehåll.
I bästa fall kanske min blogg kan få vara just det. En småskrift med uppbyggligt innehåll.
Vi får se vad det blir … Jag uppskattar fantasyböcker väldigt mycket, särskilt Tolkien och CS Lewis. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag bara läst den första Harry Potter-boken. Men rent
generellt tror jag att vi gör fel om vi resonerar som vissa kristna gör när de menar att dessa böcker inte kan kallas evangelium och därför inte bör läsas av kristna.
Visst, jag förstår tanken och det är klart att omdöme behövs när man läser. Men jag hävdar bestämt att om man är trygg i den stora berättelsen så behöver man inte vara rädd för små berättelser. Vare sig de handlar om Harry Potter, Stjärnornas Krig, Sagan om ringen, Narnia, eller för den delen Pippi Långstrump eller Bröderna Lejonhjärta.
Känner ni igen det här temat? En gång i tiden var allt frid och fröjd men sedan faller en skugga över världen. En skurk av något slag uppenbarar sig. Ondskan kommer in i bilden, kanske i form av en drake eller något annat monster, kanske en ond härskare. Folket förslavas, det fina förstörs. Allt ser hopplöst ut. Det skulle vara outhärdligt om berättelsen slutade där, men det gör den aldrig, för förr eller senare kommer det en hjälte!
Riddaren dödar draken, pojken besegrar jätten, eller den unge prinsen lyckas störta den onde härskaren. Visst har vi hört det förut? Den här historien i dess många varianter ligger till grund för många av våra mest omtyckta berättelser och sagor. Varför attraheras vi av det här temat? Jag tror att det har att göra med att människan instinktivt förstår att hon skapades för något mer, för något bättre. Hon inser att
det är något som har gått förlorat. Hon kan bara inte sätta fingret på vad, men tomheten finns där, som hon försöker fylla med allt möjligt men inget hjälper. Varför? Originalet till den här historien finner vi i Berättelsen med stort B. Den om Gud och människan, den om kampen mellan ljus och mörker. Den om Jesus som besegrar ondskan.
Är vi trygga i den berättelsen behöver vi inte vara rädda för Harry Potter och annan litteratur av det slaget. Tvärtom kan vi använda den, kanske till och med lära oss något av den. Precis som Paulus på areopagen bör vi kristna känna till och använda vår tids skalder som hjälpmedel att kommunicera den största berättelsen. Vi får peka på Jesus som vår stora hjälte.
Det är min övertygelse att vi behöver bli bättre på att använda berättelser. Så kan vi lära oss att se och uppskatta vår egen berättelse.
Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.
Apg 17:22-23
I de berättelser jag gillar behöver man varandra. Det finns alltid ett sammansvetsat gäng som tillsammans kämpar och uträttar något. Visst, det finns också berättelser om den ensamme hjälten som inte behöver någon annan men de berättelserna har aldrig tilltalat mig, eftersom de i grunden inte är sanna.
Frodo behövde de andra i ringens brödraskap för att klara sitt uppdrag i Sagan om ringen. Han behövde dem därför att verkligheten är sådan att vi behöver varandra.
Det här ser vi gång på gång i Bibeln. Mose behövde sin bror Aron. David hade sina hjältar, och Daniel hade sina vänner. Det här mönstret fortsätter in i Nya testamentet. Jesus kallar tolv lärjungar till att följa honom i det största äventyret. Han skickar inte ut dem ensamma utan två och två, därför att han vet att de inte klarar sig själva.
I den första församlingen ser vi tidigt hur man samlades inte bara i templet, utan också i hemmen till bön och gemenskap.
För mig är det därför oerhört tragiskt när församlingen inte är en gemenskap. Då har vi missat vårt syfte. Det behöver
sägas gång på gång: församlingsgemenskapen består inte av namn i en medlemsförteckning utan av människor av kött och blod!
Det är därför jag tror så mycket på smågrupper, små förtroliga gemenskaper där man kan dela sitt liv med varandra. Utvecklingsmöjligheterna är enorma och vi har bara börjat skrapa på ytan!
You must not go alone!
För mig var det självklart att gå ur Svenska kyrkan när jag började som pastor i en frikyrkoförsamling. Jag gick ur Svenska kyrkan därför att jag helt enkelt tror att man ska vara helhjärtad i den gemenskap där man engagerar sig. Dessutom vill jag som pastor möta mina vänner i Svenska kyrkan som jämlikar. Det vore lika märkligt att vara med i en församling i EFK och en missionsförsamling samtidigt, som det är att vara med i Svenska kyrkan och en annan församling på en och samma gång.
Jag har hört många besynnerliga argument för det dubbla medlemskapet. Bakom mångas resonemang anar jag en föreställning om att Svenska kyrkan ändå på något sätt är mer ”på riktigt”.
När Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan i Borlänge, skrev sitt första blogginlägg visste han inte vart han skulle, men han visste att han var på väg. Bloggen Kolportören var en samlingsplats på internet under några intensiva år i slutet av 00-talet. Dit kom frikyrkliga kristna, de som inte längre trodde, ateister som aldrig trott, stormande fundamentalister, och såna som inte visste så mycket alls. Alla fick vara med och diskutera.
Här samlas Joachim Elsanders bästa texter. Han skriver fram en sorts förundrans teologi, på samma gång undervisning och undersökning, alltid med humor och kritisk blick på sin egen kyrkohistoriska resa. Boken är ett märkvärdigt möte med en människa i ärlig brottning med livet och kristen tro.
