9789179996987

Det är på riktigt

Berättelser

ur vardagen om Guds överraskande kärlek

Det är på riktigt – Berättelser ur vardagen om Guds överraskande kärlek Copyright © Lena Junholm 2020

Redaktör: Inger Lundin

Grafisk form: Malin Cedergren Foto omslag: Rickard L Eriksson Foto inlaga: s 12 Johanna Norin, Bildhuset, s 25 Sam Pelly, s 40 Henrik Karlsson, s 68 Pierre Friberg, s 73 Maskot, s 79 Ingela Nyman, Scanvinav, s 82 Michael Dziedzic, s 99 Thomas Brun, s 109 Jan Kaluza, s 112 Annie Spratt, s 132 Johan Strindberg, Bildhuset, s 140 Hussein El-alawi, s 144 Ray Hennessy, s 147 Artem Kovalev, sidorna 29, 46, 85 ,96, 124, 135, 151 och 155 iStock, sidorna 8, 17, 38,60, 62, 76, 86, 93 och 120 Shutterstock, s 26 Stocksnap, sidorna 18, 22, 52, 116, 128 och 131 Pixabay

Bibelcitat ur Bibelkommissionens översättning, copyright © Svenska Bibelsällskapet, Uppsala. Återgivna med tillstånd. Molnen kan komma för solen, copyright © Ingemar Olsson, Little Beat Music. Återgiven med tillstånd.

Personerna i boken har gett sitt samtycke till att berättelserna publiceras.

Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro marcusforlag.se info@marcusforlag.se

Första upplagan, andra tryckningen

Tryck: Livonia, Riga 2021

ISBN 978-91-7999-698-7 Bok nr 9698

Innehåll

Varför vill jag skriva en bok? 7 Från början 10 En färgstark men blank berättelse 13 En doft av himmelriket ................................................ 15

Konfirmationen ................................................................... 19

Ändrad riktning 20 På avstånd 23 På nyårsläger 24

De hade något jag saknade 26 Ett nytt kapitel 28

Låt mitt liv bli en lovsång till dig ....................... 31 Min svaghet och Guds styrka .................................. 33

Mina pärlor ............................................................................. 39

Den första pärlan: Annika 41

Den andra pä rlan: Hon dansade in som vinden .................................................................. 47

Den tredje pärlan: Kom och följ mig, så ska jag göra dig till människofiskare 53

Gå vidare 61

Den fjärde pärlan: Jag har stått inför Guds ansikte 63

Den femte pärlan: Kalle 69

Olle och jag ..............................................................................77

När livet stannar ................................................................. 78

Det är inte över 80

Den sjätte pärlan: Tillbaka på arbetet 83

Den sjunde pärlan: Tänk att jag fick vara med om detta så sent i livet! 87

Lämna mitt arbete igen 92 Dagarna som går är livet ............................................. 94

Den åttonde pärlan: Trösteord ............................... 99

Jag har hört orden förut ............................................. 102

Den nionde pärlan: Åsa 105

Den tionde pärlan: Av evig kärlek har Han älskat dig 129

Den elfte pärlan: Jag är inte rädd längre 133

Att ge plats för andra ..................................................... 136

Över eller under ............................................................... 138

Den tolfte pärlan: Tiggaren ................................... 141

Gryning blir till dag 145 Kvinnofrukost 148

Du är en pärla 150

Varför vill jag skriva en bok?

under åren har jag upptäckt att Gud är god och Han vill dela livet med oss. Det har gett mig lust att berätta. Gång på gång har jag fått se Hans godhet – ibland i små saker i vardagen, ibland i större saker. Varje gång som detta hänt har jag känt att jag vill berätta detta för andra, därför att det är värt att berätta. Evangeliet – de goda nyheterna om Guds son Jesus – är radikalt och verkligt.

Den här boken började med att jag ville skriva om mina ”pärlor” – några människor, som jag har delat en bit av livet med och som fått möta Honom. Jag blev då uppmanad att berätta lite mer om mig och mitt liv. Jag bestämde mig för att göra det, men sätta fokus på Gud och dela med mig av några brottstycken från tillfällen i livet då det varit tufft och Han betytt extra mycket för mig. I mina texter benämner jag Gud som Honom med stort H. Ibland är det

Fadern, ibland Sonen Jesus Kristus och ibland den helige Anden som visar Guds närvaro.

Varför berättar jag om detta? Jo, jag vill uppmuntra dig som behöver hopp.

Hur än livet varit så har Gud varit densamme. Han förändras inte utan är bara god. Han är ljus och utan mörker. Han ger framtidstro. Under åren så har Gud på olika sätt visat det i både mitt och andras liv.

Mina nära har nämnt att det finns mycket mer att berätta om i mitt liv och om mig som person som inte har så dova färger, men jag har valt dessa färger just för dig som behöver dem. En sång som jag tycker mycket om innehåller bland annat dessa rader:

Molnen kan komma för solen, men solen lyser ändå. Även om allting är mörkt på natten, ljusnar det dagen därpå. Gud är ljus, inget mörker finns i Honom …

Till dig som inte känner Jesus vill jag bara säga att även om du befinner dig i mörker kan Han ge dig av sitt ljus.

För många år sedan gav den helige Ande mig en bild då jag bad. Jag såg ryggtavlan på två män som gick på ett fält. De var lika långa och den ene hade lagt armen över den andres axlar. Den ene berättade om grödan, skörden, djuren, vädret och allt annat som låg på hans hjärta. Den andre gick och lyssnade och ställde följdfrågor för att riktigt kunna förstå berättaren. Den ene var lantbrukare och den andre var Jesus.

Jag är säker på att hur än ditt liv ser ut så är Jesus intresserad. Han vill veta hur du har det och du kan berätta det för Honom. Han vill dela livet med oss som det är – på riktigt.

Från början

det gick en liten tjej i mammas damskor, pratande för sig själv på den lilla skogsvägen. Hon låtsades att hon var mamma. Framför sig sköt hon den ljusgula dockvagnen. Den lilla tjejen var jag som sexåring.

Jag växte upp på en lantgård, där vägen tog slut. Huset låg på en liten kulle i skogsbrynet med vacker utsikt över fälten. Vår familj bestod av mamma, pappa, min drygt tre år äldre bror och Kalle. (som jag kommer att berätta lite mera om senare i boken). Förutom oss fanns det förstås djur av olika slag – katter, hundar, kor, höns och många fler. Så småningom fick jag en häst som jag tillbringade mycket tid tillsammans med under flera år. Jag red varje dag och hästen och jag utforskade varenda skogsväg som fanns runt gården.

Det fanns en värme i vårt hem. I det stora lantköket bjöds många på kaffe. Hur många koppar kaffe som druckits vid det bordet går inte att räkna.

Jag fick ofta följa med till det gamla vita missionshuset som min pappa en gång hade varit med och byggt. Doften av det nykokta kaffet i köket blandades med en svag doft av instängd fukt. Tant

Margit brukade sjunga och spela gitarr med stor övertygelse. Hon trodde på vad hon sjöng och det märktes på något sätt. Atmosfären var varm och trivsam. Ofta brukade jag knuffa på pappa och be om att få en halstablett när predikan hade hållit på en stund. Smaken av tabletten lättade liksom upp det hela, då predikan ofta blev lite för långrandig i mitt tycke. Även om den kristna tron var självklar i familjen så var det aldrig något som vi pratade om hemma. Den generation som mina föräldrar tillhörde brukade ju inte tala så mycket om det inre livet. Men vi bad alltid aftonbön hemma och det var ett tryggt sätt att avsluta dagen på.

En färgstark men blank berättelse

det var julaftonskväll. Jag var i tioårsåldern och satt i mitt lilla rum och läste för mig själv. Taklampan var släckt, ett levande ljus brann och kastade ett svagt sken över texten. På skrivbordet stod en liten rund porslinstomte och lutade sig mot sin skorsten. I fönstret lyste en adventsljusstake. Jag var ensam i rummet och hade stängt dörren för att inte bli störd. Ingen fick se vad jag läste, detta var något jag ville ha för mig själv.

Tidigare under dagen hade jag hjälpt mamma att städa och pynta. Julgranen stod på sin plats färdigklädd och vi hade precis smakat på den första skivan av julskinkan. Allt enligt vår tradition. Jag hade varit i stallet och tittat till min häst och gett henne några extra morötter och äpplen dagen till ära. Hon hade samtidigt envist försökt nafsa till sig julgranskaramellen som hängde ovanför boxdörren. Nu satt jag här framför mitt skrivbord och läste ur en

bibel – vilket inte var någon vana för min del – men jag lyckades leta mig fram till Lukasevangeliet i Nya testamentet, där julevangeliet finns. Berättelsen var inte okänd för mig. Jag hade hört den läsas varje julafton, så långt bak i tiden jag kan minnas. Den kändes overklig, som en saga: ”Oss är en frälsare född.”

Var detta något som hänt i verkligheten och vad innebar det i så fall för mig? För mitt liv och för alla andras? Jag läste och funderade.

Berättelsen om Jesu födelse var färgstark, men samtidigt var det som om sidorna var blanka. Ingenting fäste på mig. Otillfredsställd slog jag ihop boken och reste mig för att gå ut till de andra som satt bänkade för att inta lutfisken. Det tjänade ingenting till att läsa berättelsen om och om igen. Vet inte vad jag egentligen var ute efter. Jag trivdes med julen och traditionerna vi hade skapat i vår familj. Samtidigt var jag frustrerad. Om berättelsen var sann måste den innebära något mer än en trevlig jultradition för oss och alla andra julfirare.

En doft av himmelriket

femton år gammal följde jag med en kompis på en kyrkas skidläger. Det var härliga dagar med mycket snö, ”goa” människor, och många härliga skratt.

En av kvällarna på lägret hände något jag aldrig varit med om förut. Jag såg att många var berörda av en osynlig närvaro. Någon sjöng på ett främmande språk, ett språk jag aldrig tidigare hört, och jag blev först lite rädd för det nya, det okända. Jag tittade mig storögt omkring, en iakttagare som ville delta, men inte visste hur. Detta var något jag längtat efter länge, det visste jag. En stark kärleksnärvaro rörde vid mitt hjärta. Jag lät mig beröras, då jag visste att denna kärlek var närvaron av Gud, den som tidigare bara funnits med som ett tomt begrepp under mitt liv. Det var första gången jag märkte av Honom som en verklighet.

På bilresan hem från lägret satt jag försjunken i tankar. Jag såg

landskapet glida förbi och hade en stark och positiv känsla inombords av att jag inte åkte hem ensam. Förutom mina kompisar och en förälder visste jag att Gud reste med mig … Det kändes overkligt och verkligt på samma gång. Jag tänkte samtidigt att jag inte är en ”kristen typ”. Jag tyckte inte att jag platsade i någon kyrka och jag visste inte hur jag skulle handskas med det som jag förstod var Guds närvaro. Bestämde mig för att inte berätta detta för någon, då jag var rädd för att detta skulle skapa förväntningar jag inte kunde leva upp till.

Allt detta pågick inom mig medan kompisarna i bilen förde ett livligt samtal sinsemellan. Under flera år bevarade jag denna händelse som en hemlighet djupt ner i hjärtat. Doften av himmelriket var ett minne som aldrig lämnade mig. Den låg djupt rotad i mitt hjärta i sällskap med en allt djupare längtan efter att få möta Honom igen.

hon har man och två barn, är utbildad socionom och bor i lägenhet i Göteborg. Men livet är mer än det som syns på ytan. Mitt i vardagen leds Lena Junholm in i oväntade situationer och samtal. Det sker på gatan, hemma i köket och i sorgens rum. Hon får berätta om tro och upprättelse och om hur livet kan ta nya vägar. Det är starka möten och hon samlar dem likt dyrbara pärlor. När Gud kommer med sin överraskande kärlek blir ingenting som förut – varken för henne själv eller för de människor hon möter.

Det är på riktigt är en personlig berättelse om hur himlen möter jorden.

”Gång på gång har jag fått se Guds godhet. När det hänt har jag känt att jag vill berätta för andra – för det är värt att berätta.” I

lena junholm har arbetat som kurator och är en ofta anlitad talare. Det är på riktigt är hennes första bok.

ISBN 978-91-7999-698-7 ISBN 978-91-7999-698-7