EN FÖRSAMLING levande INGEMAR HELMNER
Marcus Förlag
En levande församling Copyright © Ingemar Helmner 2021
Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro info@marcusforalg.se marcusforalg.se
Tryck: Scandbook, Falun 2021 Bok nr 9732 ISBN 978-91-7999-732-8
INNEHÅLL 1 MIN BARNDOMS KAPELL 7 2 KALLAD AV GUD 13 3 DAGS ATT VÄNDA UTVECKLINGEN! 17 4 ANDLIGA GENOMBROTT 19 5 SKÄMS VI FÖR EVANGELIET? 23 6 KALLAD OCH UTRUSTAD 27 7 VÄCKELSE OCH EVANGELISATION 31 8 OM SALTET MISTER SIN SÄLTA … 35 9 VÄCKELSEN KOSTADE ETT PRIS! 39 10 DEN ANSIKTSLÖSA VÄCKELSEN 43 11 ENDA VÄGEN FRAMÅT! 47 12 TALA HERRE, DIN TJÄNARE HÖR ... 51 13 OLIKA TJÄNSTER I GUDS RIKE 55 14 ORDVALET ÄR INTE OVIKTIGT! 59
15 DET MÅSTE INTE BLI SPLITTRING! 63 16 EN MÄRKLIG VÄCKELSE 67 17 HELA KYRKAN BER! 71 18 DÅ ELDEN KOMMER LÖS 75 19 KRISTEN I VARDAGEN 79 20 OVANLIG MAKTHAVARE 83 21 BRYT FÖRLAMNINGEN! 87 22 KRAFT ATT FÖDA 91 23 HELIG DRAMATIK 95 24 TILLBAKA TILL URSPRUNGET 99 25 ATT SÖKA STADENS BÄSTA 103 26 NEDTONING AV JESUSNAMNET 107 27 FÖRSIKTIGA 111 28 RELATIONSSTÖRNINGAR 115 29 VAR FRIMODIG! 119 30 NU SKER NÅGOT NYTT! 123
MIN BARNDOMS KAPELL
Följ med till det lilla, oansenliga baptistkapellet i byn med det märkliga namnet Fixan! Därifrån var det knappt två kilometer hem till vår gård. Trots att det låg ensligt var det en samlingspunkt för många barn och ungdomar. Jag glömmer aldrig atmosfären i vår söndagsskola! Farbror Gerhard var en fantastisk personlighet. Alltid lika nära till både skratt och tårar. Så levande. Så kärleksfull. Och han gick upp tidigt varje söndag för att hinna hämta alla barn. Det blev flera rundor runt socknen med hans gamla Peugeot. Då människor frågar mig hur jag minns min barndoms kristendom och församlingsliv brukar jag måla bilden av farbror Gerhard. Där var det mycket hjärta och värme bakom orden! Vi kände oss sedda och älskade.
Efter söndagsskolan var det förmiddagsmöte. De flesta hade haft många timmars arbete i ladugården tidigare på morgonen. Men ingen kom i sista minuten, eller insläntrande efter att gudstjänsten börjat. Mötet inleddes egentligen långt före
7 1
utsatt tid genom att deltagarna var på plats för att hinna stilla ned sig, förbereda sig under bön. Det hade varken fungerat eller uppskattats med mingelfika, tillfälle för skratt och prat som upptakt. Nej, här fanns en doft av helighet och vördnad. Atmosfären vibrerade av förväntan och längtan.
Jag har redan presenterat farbror Gerhard. Vid hans sida satt Emil i Karstorp. Lågmäld och ödmjuk. En man som tog sin tro på allvar. Han körde runt i byarna med sin lilla grålle (traktor) och hälsade på i stugorna. Önskade Guds välsignelse och spred kristna tidningar. Så kan jag se Harry på Skogen framför mig och, inte minst, min egen far. Dessa fyra män var välsignade med starka sångröster. Det var mäktigt då de stämde in i lovsångerna. Mamma trampade orgeln och bröderna sjöng så att taket höll på att lyfta.
”Jag är en kristen, och vill det vara tills sol och måne ej skifta mer. Jag är en kristen, du hör mig svara, om hela världen mig ock beler …”
Det var inga tråkiga tillställningar. Jag älskade att få vara med. Självklart fanns det utrymme för fri bön. När pappa eller Emil bad grät de ofta samtidigt som grundtonen var glädje och tacksägelse. Det var antagligen tacksamt att vara predi-
8
kant i dessa samlingar, har jag tänkt så här i efterhand. Ingen efterfrågade en kort appell eller klämkäck minipredikan. Man hade gått till bönhuset för att höra Guds ord! Jag tror ingen satt och tittade på klockan. Jag vet hur ivrigt min far studerade Bibeln. Grävde på djupet, driven av helig hunger och längtan. Han gick inte på gudstjänst för att få lite lätt underhållning! Jag tror att förkunnarna påverkades av detta. Budskapet som lagts på deras hjärtan fick liv.
De unga evangelister som ibland kallats för längre eller kortare perioder gjorde självklart stort intryck på mig. Jag tror inte alla visste vad ”kyrkoårets texter” var för något, eller vilket tema någon bestämt skulle avhandlas en viss söndag. Däremot kände man att de våndats och kämpat på knä i innerlig bön för att få ett budskap från Gud. Och de berättade frimodigt om frälsningens väg och inbjöd oss att gå den.
Jag längtar ibland tillbaka till min barndoms kapell. Självklart vet jag att det inte går att vrida klockan tillbaka. Nu är en annan tid med nya utmaningar. Nu behöver vi hitta det rätta ackordet, de rätta uttrycksformerna, för att nå fram till dagens människor. Men jag har en känsla av att vi skulle behöva erövra den heliga gripenheten som präglade min barndoms kristendom!
9
”Det behöver gå på djupet”, sa de fyra männen ofta till varandra ... Och känslan som lever kvar inom mig är att det var just det frälsningen gjort i deras liv!
I stora salen på bondgården där jag växte upp samlades man allt som oftast till stugbönemöte. Där möttes människor med lite olika bakgrund, en del varmt engagerade i olika församlingar, andra utan sådan förankring. Eftersom vårt hem var fyllt av musikinstrument var kvällarna präglade av mycket sång och musik blandat med spontan bön till Gud. Det jag minns allra mest är atmosfären! Det var inga korta samlingar – ingen ville att de skulle ta slut! Gråt och skratt blandades på ett befriande, härligt sätt. Och jag kan höra hur min pappas röst bröts av rörelse då han öppnade sin stora, slitna bibel och läste för oss. Ingen behövde tvinga mig att vara med, jag drogs som till en magnet! Det var i sådana enkla stugmöten det blev naturligt att traktera dragspel, gitarr eller piano för att ta del i lovsången.
En del jämnåriga till mig, som också växt upp i kristen miljö, beklagar sig ibland över att det var så hårt, så dystert, så många förbud och så vidare. Jag känner inte igen mig i deras beskrivning. Hemma var det en ljus och glad stämning. Tron var ingen onaturlig och påklistrad söndagskostym! Det var ett liv i Jesu gemenskap både vardag och helg. Då pappa plöj-
10
de och harvade åkrarna evangeliserade han ofta hela bygden utan att han tänkte på det. Från traktorn hördes hans kraftiga stämma då han sjöng med inlevelse: ”O, skulle jag då sörja som har en sådan Gud? Nej hellre må jag börja att höja lovets ljud …” När jag står vid mina föräldrars grav känner jag ödmjuk tacksamhet för att de, med sina liv, visade mig vad äkta, levande kristendom är!
Åter till det lilla kapellet. Aldrig ska jag glömma farbror Gerhards tårar när han dramatiskt berättade om att någon varit villig att dö i mitt ställe! Och alltid ska jag minnas hans livfullhet och smittande frälsningsglädje! Redan som liten söndagsskolpojke bar jag inom mig kallelsen att bli förkunnare. Jag satt där på den hårda träbänken och dinglade med benen medan jag sög in atmosfären – och på ett omedvetet sätt visste jag redan då vad som skulle bli mitt liv.
11
KALLAD AV GUD
Man brukar tala om människor som har ett inre driv. Är det några som borde vara präglade av detta, är det de som säger sig ha en kallelse från Gud! Här kan man förvänta sig att motivationen är stark nog för att gå genom eld och vatten! Kallad av Gud! Något som ger integritet. Skapar kreativitet. Förmedlar iver och glödhet passion. Egentligen är det så långt man kan komma från ett vanligt arbete. Det var faktiskt med livet som insats jag svarade ja på heliga kallelseord som skrevs in med eldskrift i mitt inre! Under livets gång har jag haft anställningar i olika församlingar, och givetvis påtagit mig det ansvar som följde uppdraget. Men, hela tiden har jag varit medveten om att det är inför Gud jag ska göra räkenskap – det är till honom jag gett mitt trohetslöfte.
Jag minns tant Astrid i Boliden. Då hon berättade om ett uppoffrande och tufft liv som evangelist i Lappland under trettio- och fyrtiotalet fanns inte ett spår av bitterhet. Ansiktet lyste, ögonen tårades, när hon kom in på detta ofatt-
13 2
bara och stora att Gud behagat ta henne i sin tjänst. Jag vet att lönen var näst intill noll. Boendet primitivt. Vinternätterna så iskalla att vattenhinken i köket ofta var bottenfrusen på morgonen. Hon beskrev långa skidfärder, resor på cykel från by till by. Möten i stort sett varje kväll. Dagarna fyllda av hembesök i varje hus i socknen de gästade. ”Jag har tjänat en god Herre”, sa hon ofta. ”Han har hållit sin del av avtalet, även då jag brustit ...” Vad ska man säga om en sådan person? Kallelsen försvann inte då hon avslutat formell anställning. Den var ett med hennes liv. Därför vittnade hon för alla hon mötte. Spred en underbar atmosfär omkring sig. Var den förebedjare många sökte upp då nöden knackade på. In i det sista var hon präglad av den gudomliga kallelsen som drabbat henne i unga år.
Senaste dagarna har jag läst om några förgrundsgestalter i Guds rike. Martin Luther, John Wesley och Charles Finney. Jag tappar nästan andan då jag känner vilket driv som fanns i deras liv. Arbetsdagarna var ofattbart långa. Utmaningarna stora. Förföljelse och motstånd vardagsmat. Wesley var ung präst i det som kan kallas Englands statskyrka. Men kyrkorna stängdes för honom därför att han inte kunde kompromissa med det radikala omvändelsebudskap Gud lagt på hans hjärta. Då kyrkorna stängde hittade han nya vägar – kallelsen drev honom vidare! Han red till häst upp emot 50 000 mil
14
under sin levnad. Hade i genomsnitt fem gudstjänster varje dag, varav den första klockan 05.00 då gruvarbetarna var på väg till sina arbeten. Outtröttlig. Han samlade tiotusentals på sina friluftsmöten, och såg flera hundra tusen ta emot frälsning. Samtidigt hann han med att skriva mellan 200 och 300 böcker. Det var en inre drivkraft, likt en förtärande eld. Jag menar inte att vi ska jämföra oss med honom. Men kanske bli ivriga att få tag i den heliga drivkraften ...
Det finns två nyckelord för tjänst i Guds rike: kallad och utrustad. Båda lika viktiga. Om vi slarvar med dessa begrepp blir det ingen verklig funktion. Visserligen kanske vi kan uppehålla en tjänst hjälpligt, men den verkliga drivkraften saknas, och resultaten uteblir. Ska vi få vara med om en nystart i svensk kristenhet, och en verklig Jesusväckelse som berör landet, behöver vi kallelsemedvetna och andligt utrustade män och kvinnor som är beredda att prisge sina liv! Jag tänker på vad Charles Finney skriver i en av sina böcker: ”Det är alltid möjligt att uppleva andlig väckelse om det finns människor som är beredda att betala priset.” Ta gärna tid och läs om hans liv och gärning. Det väcker respekt och föder längtan!
15
DAGS ATT VÄNDA UTVECKLINGEN!
I över tusen år har evangeliet predikats i vårt land. Det budskap som, enligt profeten, ”inte skall återvända fåfängt …”. Under de senaste femtio åren har dock det kristna inflytandet avtagit markant. Kyrkan har blivit tystlåten och inåtvänd och dess förkunnare hörs sällan i mediebruset. Respekten för kristna värderingar har klingat av i debatten och tron har förpassats till den privata zonen, något som inte hör hemma i det offentliga rummet. Vårt samhälle har blivit allt mera sekulariserat och byggt kring materiella ting. Men samtidigt hör vi rapporter som visar på en helt motsatt utveckling under ytan. Ett djupt andligt sökande. En längtan i folksjälen. En tomhet som måste fyllas. Det räcker med att besöka en mässa för nyandlighet för att inse att den andliga längtan är djup.
Om vi verkligen trodde att det var möjligt att uppleva en påkristning som svar på all avkristning kanske vi borde prioritera och satsa lite annorlunda. På många platser står till exempel kyrkorna på rad och representerar olika riktningar och
17 3
Det finns två nyckelord för tjänst i Guds rike: kallad och utrustad. Båda lika viktiga. Om vi slarvar med dessa begrepp blir det ingen verklig funktion. Visserligen kanske vi kan uppehålla en tjänst hjälpligt, men den verkliga drivkraften saknas, och resultaten uteblir. Ska vi få vara med om en nystart i svensk kristenhet, och en verklig Jesusväckelse som berör landet, behöver vi kallelsemedvetna och andligt utrustade män och kvinnor som är beredda att prisge sina liv! Jag tänker på vad Charles Finney skriver i en av sina böcker: ”Det är alltid möjligt att uppleva andlig väckelse om det finns människor som är beredda att betala priset.”
INGEMAR
HELMNER
INGEMAR HELMNER
pastor, evangelist och författare ISBN 978-91-7999-732-8 9 789179 997328
ISBN 978-91-7999-732-8
