9789179997335

BÄR

Vingar som bär – att säga ja till det oväntade Copyright © Lars-Erik Wallhagen 2022

Omslag: Martin Daun, Daun Form

Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro info@marcusforlag.se marcusforlag.se

Bok nr 9733 ISBN 978-91-7999-733-5

FÖRORD

Engagemang. Han säger det ordet ofta, Lars-Erik Wallhagen. Han menar att man inte bara ska vara åskådare till orättvisor, fattigdom, svält eller våld i världen. För honom innebär att vara engagerad att reagera och agera. Han är på tårna själv och vill gärna se fler engagerade för det goda i världen. Vad är då motivationen eller drivkraften för Lars-Erik? Kanske det han sett i form av utmaningar på nära håll främst i Asien. Och det han sett har skapat handling. Kombinationen som biståndsarbetare och pilot gjorde att Lars-Erik tog initiativet till och startade MAF Sweden (Mission Aviation Fellowship). Organisationen som efter 40 år samarbetar med andra nationer och har cirka 130 flygplan i ett 40-tal länder, länder som saknar infrastruktur eller vägar. Lars-Erik är fortfarande med i arbetet, men nu som rådgivare.

Här berättar Lars-Erik på ett personligt sätt i sin bok om tiden inom Flygvapnet i Sverige, men framför allt om hur det är att vara biståndsarbetare i flera länder i Asien som Bangladesh eller Afghanistan.

Boken innehåller även dramatiska inslag, som när Wallhagen kryper runt kommandobryggan på ett fartyg för att undgå att träffas när skottlossning bryter ut. Eller när motorn på Cessnan stannar över Medelhavet och enda alternativet är att nödlanda på vattnet. Saker händer som har vissa riskmoment men som inte skulle hänt om man inte var engagerad.

Boken borde läsas av alla som vill arbeta i länder utanför Europa men kan även rekommenderas till den som vill se olika delar av världen utan att lämna läsfåtöljen.

Kenneth Petersson

INNEHÅLL

INLEDNING 11

GLIMTAR FRÅN MIN UPPVÄXT 15

Att ta ansvar för sitt liv 16

ATT FLYGA PÅ RIKTIGT 19

Ett innehållsrikt liv börjar ta form 20

ÄNTLIGEN PÅ VÄG 34 FOKUS PÅ UPPDRAGET ATT MINSKA ANALFABETISMEN 37

Afghanistan – en positiv upplevelse 41

CYKLON I ÖSTPAKISTAN 56

Ön Bhola blev en utmanande arbetsplats 59

BEFRIELSEKRIGET I ÖSTPAKISTAN OCH KRIG MED INDIEN 61

Temporär hemresa 65

UTMANANDE TELEFONSAMTAL 68

PAKISTAN ÅTER I FOKUS 75

Flygplan möjliggör viktigt besök 78

Katastrof nära hemmet i Pakistan 80

BANGLADESH KALLAR 90

Historiskt ambassadörsbesök på Bhola 92

Livräddande flygning 94

FAMILJEN BEHÖVER AVKOPPLING 97

MISSIONSFLYGET KOMMER TILL SVERIGE 104

ATT FLYGA GENOM VÄRLDENS STÖRSTA ÖKEN "SAHARA" 117

NÖDLANDNING I MEDELHAVET 1996 121

MAF SWEDEN FLYGER I BANGLADESH 125

PIONJÄRER OCH MÄNNISKOR MED VISION 153

Iran nyckelland i muslimvärlden 154

Jordbävningskatastrof i Pakistan 161

BOKSLUT – ETT FÖRSÖK TILL SAMMANFATTNING 184

CYKLON I ÖSTPAKISTAN

November 1970 inträffade en katastrof i Östpakistan. I Lahore, Västpakistan, läste vi i tidningar och hörde på radio att en fruktansvärd cyklon drabbat dåvarande Östpakistan.

Dagen efter kom en man från telegrafstationen med ett telegram från Petrus Hammarberg, ledare för PMU. Jag och Sven Levin uppmanades att om möjligt snarast resa till Östpakistan för att bistå de nödställda. Vi hade beviljats ett anslag på 100 000 svenska kronor som ett startkapital. Bakom denna summa var förutom PMU, Erikshjälpen och Frikyrkan hjälper. Sven och jag antog utmaningen i samråd med våra fruar. Vi hade båda tre minderåriga barn. På den tiden var det ett naturligt beslut och redan samma dag lyckades vi få biljetter för att flyga från Lahore till Dhaka. När vi väl var i luften tog det bara en halvtimme innan piloten meddelade att ett flygplan som fått problem vid landningen hade blockerat landningsbanan så vi måste återvända. Men efter ytterligare tio minuter kom det ett nytt besked från piloten att problemet var löst och vi vände igen. Sven och jag kände oss ganska små, ingen av oss hade erfarenhet av storskalig katastrofhjälp. Efter tre timmar landade vi i Dhaka. På flygplatsen var det kaos, men efter en tids väntan lyckades vi få rätt på våra väskor och satt på varsin cykelriksha. Sven och jag installerade oss på Inter Continental Hotel, vilket var det enda hotell i Dhaka som hade kommunikationsmöjligheter med yttervärlden plus att

det var skapligt rent och bra standard. Insatsledare från en rad hjälporganisationer plus journalister från hela världen hade även börjat anlända. Där fanns också en ung man i vår ålder, Herman Lindqvist från Expressen. Vi förstod att situationen var mycket komplex beroende på att landet saknade organisation och struktur för att ta hand om och hjälpa dem som var beredda att bistå att hjälpa miljoner behövande människor. All utländsk personal och delvis också nationella organisationer var förbjudna att resa in i katastrofområdet. Dhakas flygplats var även delvis stängd för inkommande flygtrafik som inte hade speciellt tillstånd. Det var militären i Pakistan som hade makten.

Den stora chocken för mig som redan hade börjat acklimatisera mig till den otroliga fattigdomen i dåvarande Västpakistan, var regeringens uppträdande i den storskaliga naturkatastrofen som drabbat miljoner människor. Fokus var inte på människor i nöd utan på den komplexa politiska situationen i landet som då styrdes av en militärdiktatur som leddes av general Yaya Chan. Hade dessa fattiga människor i Östpakistan något värde? I portalparagrafen i FN :s deklaration om de mänskliga rättigheterna står: ”Alla är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” Var praktiseras denna rättighet? Varför fanns det en 156 km lång mur runt DDR-delen i Berlin? Det fanns människor som sågs som ett hot mot Östtyskland (DDR ) en gång i tiden. Kontroll av människor är viktigt och är en maktfaktor. Också kontrollen av fattiga människor är betydelsefull. Det gäller beroendeförhållandet. Att det krävdes speciella tillstånd att som individ eller organisation hjälpa en annan människa till överlevnad hade jag inte haft klart för mig på ett så tydligt sätt som jag lärde mig i Östpakistan. Den legendariske

flygaren Carl Gustaf von Rosen skriver i sin bok: ”Vi kan inte vänta”, där han skildrar dramatiken kring att han medverkade till att de svältande i Biafrakonflikten blev hjälpta, en mening som jag har tagit till mig: ”Jag anser att det inte bara är vår skyldighet att hjälpa, det är vår rättighet. Om vi inte är beredda att försvara denna vår rättighet, blir vår ’humanitet’ tomma ord.”

Katastrofer kommer tyvärr ofta mycket plötsligt och tidpunkten för denna katastrof var mycket oturlig då det första demokratiska valet skulle ske 7 december 1970, knappt en månad efter katastrofen. Valets resultat blev sedan startpunkten till det befrielsekrig som startade 1971. Jag fördjupar mig inte i det, (kan läsas i separata böcker), utan försöker ge några glimtar ifrån vad vi gjorde. Genom massmedias roll och politiska påtryckningar utifrån öppnades landet för hjälp efter några dagar. Katastrofens omfattning och storleken av drabbade områden gjorde att det krävdes massiva insatser i inledningsskedet. Ett hangarfartyg från USA och ett brittiskt kom till undsättning. Hangarfartygen var utrustade med ett stort antal helikoptrar som verkligen blev till en otrolig hjälp. Piloterna från hangarfartygen flög från tidig morgon till mörkrets inbrott. Det var ett uppskattat uppdrag för dem och för de många som fick hjälp. Insatsledarna var mycket tacksamma för denna hjälp. Alla var otroligt glada att få vara med att som de sade: ”Flyga över all korruption och politik och landa direkt bland de behövande.” Det var en stor upplevelse. Med min bakgrund med flygutbildning från Flygvapnet gjorde att också jag blev engagerad i denna typ av insats. Själv fick jag möjlighet att använda ett amfibieflygplan som fanns i landet, samt samverka med en av pakistanska arméns helikoptrar för att flyga ut ris till behövande. Jag fick se betydelsen av flygplan och helikoptrar i en katastrofsituation som var mycket lärorik.

Ön Bhola blev en utmanande arbetsplats

Men efter några veckor måste vi som utländsk organisation bestämma oss för om vår insats skulle ha en mera långsiktig målsättning. Våra tre organisationer indikerade att de var intresserade av att vi blev etablerade i landet. Då vi på ett sätt representerade tre organisationer fick vi lov att finna ut ett samlande namn för att kunna presentera ett projekt och bli etablerade. Namnet blev ”Uncle Eriks Children Help”. Det fanns många behov som presenterades. Vi fastnade för behovet att ta hand om 200 föräldralösa pojkar på en av de svårast drabbade öarna Bhola i kustbandet. Detta var en mycket utmanande insats med tanke på bristfällig, tidsödande och obekväm kommunikation. Det var båttransport som gällde för att färdas till och ifrån Bhola. Bhola betyder förresten bortglömd Mottot var: ”Tillsammans kan vi göra skillnad”. Petrus Hammarberg hade lyckats med det som många oftast bara pratar om. Det gällde att skapa samverkan med de tre organisationerna som vi nämnde om i förra kapitlet. Det räckte inte med tankar och planer. Utan villiga lämpliga och motiverade människor kan de inte förverkligas.

I inledningsskedet var det Pingstmissionens arbetare i Pakistan som ställde upp. Sven Levin, Göte och Elvy Gustavsson och Birgit Lindén. Förstärkning kom snart, redan i januari 1971 anlände Kerstin Isaksson som var sjuksköterska, Barbro Andreasson, socionom, och sedan de mycket erfarna Jean Malm, Robert Bergsåker och Bengt Åke Berntsson. Det såg mycket bra ut, men då inträffade det många väntade på. Det hade varit det första demokratiska valet i Pakistan och det stora partiet i Östpakistan Awami Leeg vann valet. Ett resultat som Zulfikar Ali Bhutto, ledare för det största partiet i Västpakistan inte godkände. Inte

nog med det utan man fängslade Sheik Mujibur Rahman den 26 mars 1971. När detta hände deklarerade Ziaur Rahman (en av de mest erfarna och dekorerade officerarna) en väpnad kamp för ett självständigt Bangladesh.

En slip och en avdelning för båtrepration tas i bruk, länkad till yrkesskolan.

Glimtar från en spännande utveckling från ön Bhola.

Fiske med båtar försedda med motorer.

Byutveckling med fokus på kvinnor, plus fikapaus.

Lars-Erik

Wallhagen är bondgrabben från Viby i Närke som fick sin flygutbildning i flygvapnet. År 1969 reste han tillsammans med sin fru Anita och deras då tre små barn ut till ett missions- och biståndsuppdrag i Pakistan. Det var Sionförsamlingen i Linköping som tillsammans med flera församlingar stod bakom familjen.

I denna bok får läsaren en inblick i hur han hanterade uppdrag och händelser som han mötte i flera länder i Asien och Mellanöstern. Några exempel: den stora naturkatastrofen som drabbade Östpakistan i november 1970, befrielsekriget som ledde till födelsen av Bangladesh 1971 liksom insatser och uppdrag i Afghanistan och Iran. I Iran handlade det om ett FN-uppdrag 1986 under kriget mot Irak där Lars-Erik fick ta del av de kristnas situation i detta muslimska land. Man får också läsa om etableringen av MAF Sverige, samt ta del av några spännande äventyr. Exempelvis flygningen med ett enmotorigt MAF-flygplan från England till Tchad, vilket innebar att korsa det stora ökenområdet Sahara, och den mycket dramatiska nödlandningen i Medelhavet 1996 där Lars-Eriks och hans vänners liv kunde ha tagit slut.

Boken vill framför allt lyfta fram att fokus måste riktas mot att hjälpa utsatta till ett människovärdigt liv och att tillämpningen av mänskliga rättigheter är central.

Överskottet från denna bok går till projekt som stärker människors livsmiljö och efterlevnad av mänskliga rättigheter.

Boken innehåller dessutom en mängd bilder från ett långt liv med flyget och missionen i fokus.