9789185419043

1 Kriminalkommissarie Annie Cabbot tyckte att det var synd och skam att hon var tvungen att tillbringa en av årets dittills vackraste dagar på en brottsplats, särskilt när det handlade om en hängning. Hon avskydde hängningar. Och på en fredagseftermiddag, till råga på allt.

Annie hade, tillsammans med kriminalinspektör Winsome Jackman, skickats till Hindswell Forest strax söder om Eastvales slott varifrån några skolpojkar som tillbringat sin sista lovdag med att bada i floden Swain ringt och sagt att de trodde att de hade sett ett lik.

Här var floden både bred och grund och den rann snabbt med samma färg som nytappat öl, skummande runt de mossklädda stenarna. Utmed den promenadstig som löpte längs floden växte mest ask, al och alm vars bleka, nästan genomskinliga gröna blad darrade i den svaga vinden. Doften av örter och blommor fyllde luften, myggsvärmar svävade över vattnet och på den andra sidan var ängarna fulla av smörblommor, hundkex och midsommarblomster. Tofsvipor kvittrade och flög hit och dit i sin oro över att så många människor rörde sig runt de bon de byggt på marken.

Enstaka fluffiga moln drev över himlen.

Fyra skolpojkar, alla i tio- och elvaårsåldern, satt hopkurade på stenarna intill vattnet, insvepta i handdukar eller iförda fuktiga T-tröjor. Ränder av blek hud, vita som talk, skymtade här och var.

Den stojiga leken hade upphört och all glädje var som bortblåst.

De hade berättat för polisen att de jagat varandra från stigen in i skogen ovanför floden och att de hade sprungit rakt på ett lik som hängde i en av de få ekar som fortfarande fanns kvar. De hade mobiltelefoner, förstås, och en av dem ringde larmnumret medan de väntade nere vid floden. När polispatrullen och ambulans9

sjukvårdarna kom till platsen och såg den döde konstaterade de snart att de inte kunde göra något, höll sig på avstånd och kallade in det tunga kavalleriet. Nu var det Annies uppgift att bedöma situationen och bestämma vad som skulle göras härnäst.

Annie lät Winsome ta barnens vittnesmål och följde en av polismännen uppför sluttningen och in i skogen. Mellan träden till vänster skymtade hon ruinerna av slottet på sin höga kulle.

Hon hann inte långt, bara en bit upp i sluttningen, innan hon skymtade en gestalt som hängde i en gul tvättlina från en kraftig gren framför henne. Den hängdes fötter befann sig ungefär en halvmeter ovanför marken. Figuren utgjorde en slående kontrast till den omgivande ljusgröna skogen eftersom den – Annie kunde ännu inte avgöra om det var en man eller en kvinna – var klädd i en orangefärgad skjorta och svarta byxor.

Den gamla eken var grov med knotiga grenar och stod för sig själv bland en massa sly. Annie hade sett trädet förut när hon promenerat i skogen eftersom det fanns så få stora ekar kvar. Hon hade till och med gjort ett par skisser av det, även om hon aldrig arbetat vidare med dem och gjort en riktig målning.

De uniformerade kollegorna hade spärrat av området som nu inte fick beträdas utan synnerliga skäl. ”Jag antar att ni har sökt efter livstecken?” sa Annie till den unge polisassistent som banade sig fram genom undervegetationen bredvid henne. ”Ambulanssjukvårdaren gjorde det, ma’am”, sa han. ”Så gott han kunde utan att röra nåt på brottsplatsen.” Mannen gjorde en paus innan han fortsatte. ”Men man behöver inte komma så nära för att se att han är död.”

En man, alltså. Annie hukade under avspärrningsbandet och gick försiktigt en bit framåt. Kvistar knäcktes under fötterna och löven från i höstas prasslade. Hon ville inte gå så nära att hon riskerade att förstöra eller förorena eventuella spår, men hon måste ändå skaffa sig en klarare bild av vad de hittat. När hon stannade ungefär tre meter från den döde hörde hon en ljungpipare någonstans i närheten. Längre upp, i riktning mot heden, hörde hon en spovs sorgsna rop. Lite närmare hördes polismannens flå10

sande bakom henne efter marschen uppför sluttningen och den lätta bris som passerade genom lövverk som var alltför färskt och fuktigt för att sättas i rörelse.

Och sedan koncentrerade hon sig på den döda kroppens absoluta stillhet.

Nu kunde Annie själv se att det var en man. Hjässan var kortsnaggad och det lilla hår som återstod var färgat blont. Han svängde inte fram och tillbaka som liken på film brukar göra, utan hängde tungt och stilla som en sten från den spända, gula tvättlinan som var nästan helt begravd i den blåaktiga halsen som var en halv decimeter längre nu än den skulle ha varit annars.

Läppar och öron var blåaktiga av cyanos. Brustna kapillärer i de utstående ögonen fick dem att se röda ut från Annies synvinkel.

Hon antog att mannen var mellan fyrtio och fyrtiofem år gammal, men det var bara en grov gissning. Naglarna var nerbitna eller mycket kort klippta och hon såg den blåaktiga färgtonen där också. För att vara hängd verkade han också vara ovanligt blodig.

Annie visste att de flesta hängningar var självmord och inte mord, av den uppenbara anledningen att det var mycket svårt att hänga en människa som fortfarande levde. Om det nu inte var fråga om en lynchning med flera gärningsmän, eller om offret drogats först.

Men om det nu var självmord, tänkte Annie, varför hade mannen då valt just den här platsen för att avsluta sitt liv? Just det här trädet? Hade han starka personliga minnen av platsen eller var den bara lämplig i största allmänhet? Hade det slagit honom att det kunde vara barn som upptäckte honom och hur de skulle reagera när de såg hans döda kropp? Antagligen inte, gissade hon.

När man är så nära slutet tänker man inte särskilt mycket på andra. Självmord är den ultimata själviska handlingen.

Annie visste att hon måste få dit brottsplatsteknikerna så fort som möjligt. Det här var ett fall med oklar dödsorsak och det vore betydligt klokare att slå i larmklockan än att på egen hand dra slutsatsen att det inte var mycket som kunde göras. Hon tog fram 11

mobiltelefonen och ringde till Stefan Nowak, chefen för brottsplatsteknikerna, som bad henne stanna och vänta på platsen tills han fått ihop sina styrkor. Hon lämnade också ett meddelande till intendent Catherine Gervaise som satt i möte med polisledningen i Northallerton. Än så länge var det för tidigt för att kunna bedöma den kommande utredningens omfattning, men intendenten måste ändå hållas informerad om vad som var på gång.

Och sedan återstod frågan om hur hon skulle göra med Banks – överkommissarie Alan Banks, hennes närmaste chef – som i vanliga fall ledde en så pass viktig utredning. Borde hon ringa till honom också? Han hade avslutat arbetsveckan tidigt och kört ner till London samma morgon för att besöka sin flickvän.

Annie hade inga synpunkter på det. Banks hade mycket intjänad ledighet att ta ut och själv hade hon nyligen återvänt från en två veckor lång vistelse i St. Ives där hon hälsat på hos sin far. Hon hade tillbringat det mesta av tiden med att teckna, ströva runt på stranden, återhämta sig och ladda batterierna efter en ovanligt traumatisk händelse.

Hon bestämde sig för att samtalet till Banks kunde vänta.

Det var dags för henne att återvända ner till floden och ta reda på vad Winsome fått veta av pojkarna. Stackars ungar, tänkte Annie medan hon balanserade sig nerför sluttningen bakom den uniformsklädda kollegan. Å andra sidan har barn en enastående återhämtningsförmåga och när de var tillbaka i skolan på måndag skulle de ha en fantastisk historia att berätta för kamraterna. Hon undrade om barnen fortfarande var tvungna att skriva uppsats om vad de upplevt under sommarlovet. I så fall skulle lärarna få sig en rejäl överraskning.

När skolbarnen skickats hem till föräldrarna och en polispatrull kört över till parkeringen på andra sidan floden för att undersöka om offret hade lämnat sin bil där, lutade sig Annie och Winsome i kollegial tystnad mot ett träd och tittade på medan brottsplatsteknikerna, polisläkare Burns och brottsplatsfotografen Peter Darby arbetade i sina vita överdragskläder av engångsmodell. När de var 12

färdiga med fotograferandet och undersökningen av liket in situ skar de ner det försiktigt för att bevara knuten, och lade det på en vagn som personal från bårhuset försåg dem med.

Den morbida aktiviteten var nästan onaturlig en så vacker dag, tänkte Annie. Det kändes som om alltsammans bara var ett slags övning. Men en människa hade dött, så mycket visste hon. Hon tackade sin lyckliga stjärna när hon konstaterade att de åtminstone hade kommit så här långt utan att några journalister eller teveteam dykt upp.

Pojkarna hade inte kunnat bidra med särskilt mycket. Den enda intressanta information som Winsome lyckats locka ur dem var det faktum att pojkarna inte hade sett den hängde när de anlände till platsen ungefär klockan ett. De hade kommit utmed stigen som löpte längs floden från Eastvale och en av dem hade jagat en kamrat uppför sluttningen. Telefonsamtalet till larmcentralen hade kommit 15.17, vilket gav en tidsram på drygt två timmar.

Med lite tur skulle teknikerna och patologen, doktor Glendenning, kunna fastställa dödsorsaken ganska snabbt och då skulle hon slippa se sin lediga helg gå upp i rök som så många gånger förr.

Inte för att hon hade några storstilade planer för resten av vecko­slutet utan bara städning och tvättstugan och lunch på lördag tillsammans med en gammal arbetskamrat från polis­ stationen i Harkside. Men under de senaste månaderna hade Annie fått lite bättre ordning på sitt liv och börjat värdesätta de timmar hon kunde tillbringa på egen hand. Hon hade minskat på drickandet och ökat träningsdosen och det hade till och med gått så långt att hon börjat på gymmet i Eastvale. Dessutom ägnade hon mer tid åt yoga och meditation hemma och hon började må allt bättre.

Kriminalinspektör Stefan Nowak drog av sig ansiktsmasken och glasögonen, hukade sig under avspärrningsbandet och gick fram mot Annie och Winsome på de plattor som lagts ut och nu markerade den väg som alla skulle ta till och från platsen där man hittat den döde. Han rörde sig i makligt tempo, som han alltid 13

gjorde. Annie gladdes åt att han äntligen hade fått sin befordran till kriminalinspektör och utsetts till brottsplatschef. Ibland kunde hon cyniskt slås av hur affärsvärldens termer blev allt vanligare inom polisverksamheten – med uttryck som managers, verkställande direktörer och pressekreterare – men hon måste erkänna att en brottsplats, i vissa avseenden, var lite som ett företag och att den måste kontrolleras och styras med omsorg. ”Det kanske inte blir så svårt ändå”, sa Nowak. ”Är det självmord?” ”Vi måste förstås vänta på obduktionen, men att döma av vad doktor Burns och jag såg så orsakades den enda skadan på halsen av linan och den finns på exakt det ställe som man kan förvänta sig. Han kan naturligtvis ha blivit förgiftad först och visst ska vi ta alla tänkbara prover, men det finns inga synliga tecken på att kroppen utsatts för allvarligare fysiska skador annat än de som kan förknippas med hängningen. Stämmer det förresten att doktor Glendenning är tillbaka på jobbet?” ”Ja”, sa Annie. ”Han är tillbaka. Men hur var det med blodet, om det nu är blod?” ”Jodå, det är blod. Och vi har naturligtvis tagit prover på det.

Det är bara det att …” Nowak rynkade pannan. ”Vad då?” ”Det kan ha kommit från de ytliga skrapmärken han fick när han klättrade upp i trädet. Vi har hittat många spår på marken och i barken som tyder på att han var ensam när han gjorde det – utan hjälp av nån lynchmobb alltså – men det är faktiskt mycket mer blod än vad jag skulle förvänta mig av bara ett par skrapmärken. Vi kan få fram blodgruppen ganska snabbt, redan nu i helgen, men som du vet tar DNA-proverna och giftanalysen betydligt längre tid.” ”Så snart du kan”, sa Annie. ”Och linan?” ”Billig tvättlina av nylon, av den typ man kan köpa nästan överallt.” ”Och knuten?” ”Stämmer precis med vad man kan vänta sig av en självmords14

kandidat. Ingen hängknop, alltså. Man behöver inte ens vara scout för att knyta en sån hängsnara. Men den satt på vänster sida och det tyder på att han var vänsterhänt, särskilt som armbandsuret satt på höger arm. Jag vågar nog påstå att allt pekar på självmord genom hängning.” ”Har du nån uppfattning om vem han var? Namn eller adress?” ”Nej”, sa Nowak. ”Han hade ingen plånbok på sig.” ”Nycklar?” ”Nej. Men jag gissar att han körde hit och lämnade dem i bilen, kanske i jackan. Han hade ju inte direkt nån användning för dem längre.” ”Nej, han hade väl inte det”, sa Annie. ”Vi måste försöka leta rätt på närmast anhörig också. Hittade du nåt avskedsbrev?” ”Nej, inte på honom eller i närheten. Men han kan förstås ha lämnat det också i bilen.” ”Det får vi undersöka närmare när vi har hittat den. Men jag skulle vilja veta vad han har haft för sig de sista timmarna. Så vitt vi vet tog han livet av sig nån gång mellan ett och tre. Även om det var självmord så har vi ett par luckor som jag skulle vilja fylla innan vi åker hem för i dag. Framför allt måste vi få veta vem han var.” ”Det är faktiskt lätt”, sa Tim Mallory, en av teknikerna som var civilanställd och expert på jordtyper.

Annie hade inte sett när han kom. ”Är det?” sa hon frågande. ”Visst. Jag vet inte vad han heter i efternamn, men alla kallade honom Mark.” ”Alla?” ”På teatern i Eastvale. Det är där han arbetade. Den där renoverade georgianska teatern på Market Street.” ”Jag vet vilken du menar”, sa Annie. I åratal hade de lokala amatörteatergrupperna och amatöroperagrupperna hållit till i kommunens samlingslokal och i kyrkorna runt om i Dale, men stadsfullmäktige, uppbackad av konstnärsrådets lotteriverksamhet och bidrag från lokala företagare, hade nyligen låtit renovera 15

en gammal georgiansk teaterbyggnad som i många år använts som mattlager och sedan övergivits i ett bedrövligt skick. Under de senaste arton månaderna hade byggnaden blivit centrum för de flesta av stadens dramatiker, men användes också av folkmusikgrupper och kammarorkestrar. ”Är du säker på att det är han?” frågade hon. ”Visst är jag säker”, sa Mallory. ”Vad sysslade han med där?” ”Han höll på med rekvisita och scenarbeten, såna saker. Bakom scenen alltså. Frugan är med i en amatöroperagrupp”, tillade Mallory. ”Det är därför jag vet.” ”Vet du nåt mer om honom?” ”Nej, egentligen inte.” Mallory gjorde en gest med handen. ”Förutom att han var lite överdriven, utlevande.” ”Var han gay?” ”Han dolde det inte precis. Alla visste nog om det där på teatern.” ”Vet du var han bodde?” ”Nej, men det borde väl nån av arbetskamraterna göra.” ”Vet du om han hade familj?” ”Ingen aning.” ”Du råkar heller inte veta vad han hade för bil?” ”Nej, tyvärr.” ”Okej. Tack.” Med de uppgifter hon fått av Mallory och Nowak borde arbetet underlättas rejält. Nu började hon faktiskt tro att hon och Winsome kanske kunde komma hem innan det blev mörkt. Hon puttade till Winsome. ”Kom så åker vi till teatern”, sa hon. ”Här gör vi ingen nytta.”

Just då kom en ung polisassistent andfådd springande uppför stigen. ”Ursäkta, ma’am, men vi tror att vi har hittat bilen. Har ni lust att titta på den nu?”

Bilen var en mörkgrön Toyota, den var till och med äldre än Annies gamla lila Opel Astra, och hade definitivt sett bättre dagar. Den stod på den asfalterade parkeringen bredvid uppställningsplatsen 16

för husvagnar, mellan floden och stora vägen till Swainsdale. Det fanns bara tre andra bilar på parkeringen och det var därför som polismännen hade hittat den så snabbt. Än så länge kunde de naturligtvis inte vara säkra på att det var offrets bil, men så snart Annie såg gubben-i-lådan, vars färg hade börjat flagna, och paraplystället i form av en elefantfot i baksätet, gick tankarna osökt till teaterrekvisita.

Förardörren var olåst och nycklarna satt i tändningslåset och det var det som hade fångat de uniformerade kollegornas uppmärksamhet. Det var mycket rörigt i bilen, men det var bara den sortens oordning som man ställer till med i sin egen bil, det kunde Annie vittna om. Kartor, bensinkvitton, tomma godispåsar och cd-fodral låg på golvet i framsätet. Det var mest opera, såg Annie, ett faktum som Banks skulle ha uppskattat. I baksätet, tillsammans med rekvisitan, låg en trasig vindrutetorkare, en oöppnad påse snacks och en rulle plastfolie. Dessutom låg där en svart vindskyddsjacka med blixtlås.

Annie hittade den dödes plånbok i en av jackfickorna tillsammans med en nyckelknippa. Han hade fyrtiofem pund i kontanter och kredit- och betalkort utställda på Mark G. Hardcastle, visitkort från ett par lokala snickare och försäljare av rekvisita, ett körkort komplett med fotografi och en adress som inte låg långt från stadens centrum. Födelsedatumet avslöjade att han var fyrtiosex år gammal. Så vitt Annie såg fanns det inget avskedsbrev.

Hon letade i plånboken på nytt och rotade sedan igenom skräpet på golvet på passagerarsidan i framsätet och kikade under stolarna. Hon hittade ingenting. Sedan tittade hon i bagageutrymmet, men hittade bara en stor pappkartong med gamla tidningar som skulle till pappersinsamlingen, ett reservdäck utan luft och ett par plastdunkar med frostskyddsmedel och spolarvätska.

Annie tog ett djupt andetag och drog i sig den friska luften. ”Hittade du nåt?” frågade Winsome. ”Tror du att han bara råkade gå omkring med en tvättlina på sig?” ”Knappast”, sa Winsome. Hon nickade mot bilen. ”Men titta 17

på alla andra grejor han hade där. Vem vet, linan kanske var rekvisita?” ”Varför inte? Hur som helst så hoppades jag på att hitta kvittot.

Om han tänkte hänga sig och inte hade en tvättlina liggande i bilen måste han ju ha köpt en, eller hur? Vi kan låta Harry Potter kolla de lokala butikerna. Linan borde inte vara alltför svår att spåra.” Annie visade Winsome en handfull av de kvitton hon hittat i Hardcastles plånbok. ”Tre av de här är från London – Waterstone’s, HMV och en restaurang som heter Zizzi’s. Alla från i onsdags. Dessutom hittade jag ett bensinkvitto från en mack vid M1, i Watford Gap, från i torsdags morse.” ”Har du sett nån mobiltelefon?” frågade Winsome. ”Nej.” ”Och vad gör vi nu?”

Annie tittade på bilen igen och sedan bort över floden mot skogen. ”Jag tror nog att vi måste höra oss för på teatern, om det finns nån där så här dags”, sa hon. ”Men nu när vi har hans adress borde vi åka dit först. Hoppas verkligen att inte nån väntar på honom.”

Branwell Court var en tvärgata till Market Street och låg ungefär hundra meter söder om torget. Det var en bred kullerstensgata kantad av platanträd på båda sidor och vars främsta attraktion var puben Cock and Bull och den romersk-katolska kyrkan. Husen, som var bland de äldsta i Eastvale, var alla uppförda i kalksten med skiffertak, byggda tätt ihop men mycket olika i bredd och höjd, ofta med trånga gränder emellan. Många hade renoverats och byggts om till hyreshus.

Dörren till nummer tjugosex var mörklila och på den mässingsplatta som satt vid ringklockan till övervåningen stod det MARK G. HARDCASTLE graverat. Utifall någon var hemma, tryckte Annie på knappen till dörrklockan. Hon hörde ljudet eka inne i huset, men inget annat. Ingen kom nerför trappan.

Annie provade nycklarna som hon hade tagit ur fickan på Mark Hardcastles jacka. Den tredje passade och de kunde stiga in i en 18

vitmenad hall med en ojämn trappa av trä. På en av krokarna bredvid dörren hängde en regnrock. Ett par brev låg utspridda på golvet. Annie tog upp kuverten och bestämde sig för att undersöka dem senare och började gå uppför den smala, knarrande trappan med Winsome bakom sig.

Lägenheten, som en gång varit övervåningen i en stuga, var mycket liten. I vardagsrummet fanns det nätt och jämnt plats för teveapparaten och en soffa, och matplatsen var en smal passage med ett bord och fyra stolar mellan vardagsrummet och köket, som bara utgjordes att någon kvadratmeter linoleummatta omgiven av en diskbänk, höga skåp, spis och kylskåp. Toaletten låg bakom köket i ett slags tillbyggnad som stack ut från fasaden på byggnadens baksida. Från matplatsen ledde en stege upp till ett tillbyggt loft med en dubbelsäng placerad under de bara takstolarnas uppochnervända V. Annie klättrade upp. Det fanns knappt rum för ett nattduksbord och en byrå. Mycket pittoreskt, tänkte hon, men nästan obeboeligt. Vid jämförelse framstod hennes egen lilla stuga i Harkside som en herrgård. ”Konstigt ställe att bo på, va?” sa Winsome när hon också tagit sig upp på loftet och stod med nacken böjd, inte av vördnad utan för att hon var över en och åttio lång och inte hade någon möjlighet att stå rak. ”Mycket chic.” ”Det var i alla fall ingen som väntade på honom här.” ”Jag tvivlar på att det skulle finnas plats”, sa Annie.

Någon såg ut att ha sovit i sängen. Det blommönstrade täcket låg lite snett och kuddarna var använda, men det gick inte att avgöra om det var en eller två som legat där. Winsome tittade i byrålådorna, men hittade bara strumpor, underkläder och några hopvikta T-tröjor. En vältummad pocketbok av Tennessee Williams låg på nattduksbordet bredvid läslampan.

När de klättrat ner igen tittade de i köksskåpen där de hittade ett par kastruller och stekpannor, burkar med svampsoppa, tonfisk och lite kryddor. I kylskåpet fanns ett par slokande salladsblad, en nästan tom flaska flytande margarin, en förpackning 19

med skivad skinka med bästföredatum den tjugoförsta maj och en halvfull mjölkkartong. I frysen låg två förpackningar Kyckling Kiev med smör och vitlök och en stenhällsbakad Margheritapizza.

I det lilla skåpet vid matplatsen fanns knivar, gafflar och skedar och en liten servis i vitt porslin. Tre flaskor billigt vin och några kokböcker stod ovanpå. En halv torr gammal limpa fyllde nästan hela brödskrinet.

I vardagsrummet fanns inga familjefoton på spiselkransen och definitivt inget förklarande avskedsbrev lutat mot bordsuret i mässing. I bokhyllan bredvid teveapparaten stod ett par populära pocketböcker och en billighetsutgåva av Shakespeares samlade verk. De få dvd-filmer som Mark Hardcastle ägde var mest tevekomedier och drama – The Catherine Tate Show, That Mitchell and Webb Look, Doctor Who och Life on Mars. Dessutom fanns där ett par thrillers och några gamla västernfilmer med John Wayne. Bland cd-skivorna hittade de mest opera och musikaler som South Pacific, Chicago och Oklahoma.

En titt bakom soffkuddarna resulterade i att de hittade ett tjugo pence-mynt och en vit knapp. Över eldstaden hängde en gammal affisch med reklam för pjäsen Look Back in Anger, där Mark Hardcastles namn fanns bland medarbetarna.

Annie bläddrade igenom breven hon lämnat på soffbordet.

Det äldsta var poststämplat föregående vecka och de var antingen räkningar eller specialerbjudanden. Men Annie tyckte inte att det var särskilt konstigt. Sedan e-posten kommit hade brevskrivandet blivit en utdöende konst. Folk skrev helt enkelt inte till varandra längre. Hon tänkte på en brevvän hon haft i Australien när hon var barn och hur spännande det hade varit att få flygpostkuvert stämplade med SYDNEY, de främmande frimärkena och att få läsa om Bondi Beach och The Rock. Hon undrade om det ens fanns brevvänner numera. Hon undrade vad hennes gamla vän sysslade med nu. ”Vad tror du?” frågade Winsome. ”Det finns egentligen ingenting personligt här, har du tänkt på det?” sa Annie. ”Ingen adressbok, ingen almanacka. Inte ens 20

en dator eller en telefon. Det ser ut som om han bara bodde här ibland, eller som om han bara levde delar av sitt liv här.” ”Det kanske han gjorde också?” sa Winsome. ”Då får vi försöka lista ut var han tillbringade resten av sin tid”, sa Annie. ”Ska vi kila till teatern?”

Annie tyckte att renoveringen av teaterbyggnaden i Eastvale var rena mästerverket. Man hade lyckats klämma in mycket på de två våningarna i huset som inte var mer än drygt tolv meter brett.

De ursprungliga byggherrarna hade naturligtvis inte varit intresserade av vinbarer eller kaféer och de hade därför byggts till på teaterns ena sida och uppförts i samma design och med samma slags sten. Det var bara de stora höga fönstren på tillbyggnaden som skvallrade om en modernare stil. Bredvid entrén satt affischer som gjorde reklam för amatörteaterns huvudföreställning, nämligen Othello.

Det var betydligt livligare i foajén än vad hon räknat med att det skulle vara vid den här tiden på dagen, mest beroende på att amatöroperans matinéföreställning av Calamity Jane precis hade slutat. Annie och Winsome gick direkt fram till biljettkuren där en överdrivet sminkad kvinna satt och pratade i en mobiltelefon.

De visade sina polislegitimationer. ”Ursäkta”, sa Annie. ”Men är direktören här?”

Kvinnan höll telefonen mot sin svällande barm och sa: ”Direktören? Menar ni regidirektören, vännen?” ”Jag menar den person som är chef”, sa Annie.

Ett par barn rusade förbi och sjöng ”The Deadwood Stage” medan de låtsades skjuta på varandra. De var nära att springa omkull Annie. En av dem bad om ursäkt när han backade undan, men de andra rusade vidare som om de inte ens hade sett henne.

En av dem visslade efter Winsome.

Kvinnan i biljettkuren log. ”Ungar”, sa hon. ”Ni skulle se vad de som städar får stå ut med efter en sån här föreställning. Tugggummi, kladdigt godispapper, utspilld läsk, ja, allt möjligt.”

Beskrivningen påminde Annie om den biograf hon brukat 21

besöka tillsammans med sin pojkvän i St. Ives. ”Direktören?” sa Annie.

Kvinnan ursäktade sig, pratade lite till i mobiltelefonen, men avslutade sedan samtalet. ”Vi har faktiskt ingen direktör”, sa hon. ”Det är klart att vi har en inspicient, eller regissör, men han är väl egentligen …” ”Nån som arbetar med kulisser och rekvisita kanske?” ”Ah, då är det Vernon Ross som ni ska prata med. Det är han som sköter allt det tekniska.” Kvinnan kisade mot Annie. ”Vad handlar det här om, egentligen?” ”Ursäkta” sa Annie. ”Men kan ni skynda er lite? Vi har faktiskt bråttom.” ”Och det skulle vi som jobbar här inte ha menar ni? Jag har varit här ända sen …” ”Om ni bara pekar åt vilket håll vi ska gå, så kan ni kila hem sen”, sa Winsome och log. ”Ja, nåväl …” Kvinnan rynkade pannan, tittade på Winsome och nickade mot dörrarna in till salongen. ”Om ni går in där och fortsätter mittgången fram till scenen så borde ni hitta Vernon nånstans. Om ni inte ser honom, fortsätter ni genom nån av dörrarna på sidorna. De håller på att ställa i ordning där för i kväll.” ”Bra. Tack”, sa Annie.

De passerade in mellan dubbeldörrarna. De restaurerade träbänkarna fanns kvar och det var trångt som i en kyrka. Närmast scenen fanns ett par loger för mer bemärkta besökare. Annie tyckte nog att det hade varit bättre om de som renoverat teatern hade satsat på att ordna med bekväma sittplatser, även om hon förstod att de hade velat behålla den georgianska stilen. Men sittplatserna var hårda och obekväma. Hon hade sett en föreställning här av The Mikado, hennes enda besök, strax efter den pampiga återinvigningen. Borgmästaren hade suttit i sin loge, skruvat på sig och sett ganska deprimerad ut hela kvällen medan hustrun, som suttit strax bakom, blängt ilsket på honom. Annie hade haft träsmak i en vecka efteråt. Hon visste att Banks hade tagit med sig Sophia hit för att se konserter med Kathryn Tickell, Kate 22

Rusby och Eliza Carthy, även om Annie misstänkte att Sophia inte gillade folkmusik, och han hade inte beklagat sig över någon träsmak. Men hans bakdel hade naturligtvis svävat en decimeter ovanför den hårda träsitsen på lyckans mjuka kudde. Kärlek.

Takbelysningen var tänd och ett antal personer klädda i jeans och gamla T-tröjor bar runt möbler och flyttade kulisser. En ung kvinna tittade upp när Annie och Winsome närmade sig. ”Föreställningen är över”, sa hon. ”Vi har stängt nu.” ”Jag vet”, sa Annie. ”Jag skulle vilja prata med Vernon Ross.”

En man klev ner från scenen och gick fram till henne. Han var äldre än de andra, hade grått hår och en rödaktig ton i ansiktet som om ansträngningen var för mycket för honom. Han bar kakifärgade arbetsbyxor och en rutig skjorta med uppkavlade ärmar.

Han hade skärsår på de håriga underarmarna. ”Det är jag som är Vernon Ross”, sa han och sträckte fram handen. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”

Den unga kvinnan fortsatte med sina sysslor, men kastade då och då en blick över axeln och Annie såg att hon ansträngde sig för att höra vad de sa. Hon skakade hand med Vernon. ”Kriminalkommissarie Annie Cabbot och kriminalinspektör Winsome Jackman från Västra våldsroteln.”

Ross rynkade pannan. ”Jaha, det var inte dåligt”, sa han. ”Men så vitt jag vet så har det inte förekommit nån grov brottslighet här.” ”Nej”, sa Annie och log. ”Det hoppas vi verkligen att det inte har gjort.” ”Vad handlar det då om?” ”Var ni bekant med Mark Hardcastle?” ”Om jag var bekant med honom? Det är vi allihop. Varför frågar ni det?” Han rynkade pannan igen. ”Vad handlar det här om?

Har Mark råkat ut för nåt? Har det hänt en olycka?”

Annie märkte plötsligt att arbetet på och omkring scenen hade upphört och att folk ställde ifrån sig stolar, bord eller vad de nu bar på, satte sig på scenkanten och stirrade på henne och Ross.

Winsome hade tagit fram sin anteckningsbok. ”Råkar ni veta 23

vem som är hans närmast anhöriga?” frågade Annie. ”Oj, det här låter verkligen allvarligt”, sa Ross. ”Sir?” ”Nej. Nej”, sa Ross. ”Föräldrarna är döda. Han nämnde en faster i Australien vid nåt tillfälle, men jag tror inte att de hade nån vidare kontakt. Varför frågar ni? Vad är …”

Annie vände sig mot scenarbetarna. ”Jag beklagar att jag måste komma med dåliga nyheter”, sa hon, ”men vi har anledning att förmoda att vi har hittat Mark Hardcastle död i Hindswell Forest.” Hon vände sig på nytt mot Vernon Ross. ”Ni kanske kan hjälpa oss att identifiera kroppen, sir, efter att jag har ställt några frågor till er allihop?”

Precis som Annie hade gissat följdes hennes uttalande av total tystnad, efter den första, kollektiva flämtningen. Vernon Ross bleknade. ”Mark? Men hur? Varför?” ”Än så länge har vi inga svar”, sa Annie. ”Och det är delvis därför som jag är här. Har nån av er sett mr Hardcastle i dag?” ”Nej. Han dök aldrig upp”, sa Ross. ”Jag … jag ber om ursäkt.

Men jag har svårt att smälta det ni sa.” ”Det förstår jag, sir”, sa Annie. ”Vill ni sätta er?” ”Nej, det går bra.” Han drog handryggen över ögonen och lutade sig mot scenen. ”Men var snäll och fortsätt med era frågor så att vi får det överstökat.” ”Ja, då så. Jag ber om ursäkt om det låter som om jag inte vet vad jag pratar om, men sanningen är den att vi för närvarande nästan inte vet nånting. Skulle mr Hardcastle ha kommit hit till jobbet i dag?” ”Han sa att han skulle försöka titta förbi. Han skulle ner till London på ett par dar tillsammans med Derek Wyman, regissören.” ”Är mr Wyman här i dag?” ”Nej. Han är fortfarande kvar i London. Men vi väntar honom tillbaka i morgon.” ”Han behövs inte vid kvällens föreställning, eller nu på eftermiddagen?”

24

”Nej. Det är amatöroperan som håller i Calamity Jane. De har egen regissör och egna skådespelare. Det är faktiskt en helt annan organisation.” Han gjorde en gest mot sina medarbetare. ”Mark och vi här är de enda som jobbar heltid på teatern, tillsammans med de som sköter biljettförsäljningen förstås. Vi är de enda fast anställda, kan man säga. Och allt är färdigt inför kvällens föreställning. Vi klarar oss utan Derek ett par kvällar.” ”Derek Wyman är alltså inte anställd av teatern, medan mr Hardcastle var det?” ”Just det. Derek är dramalärare på en skola här i Eastvale. Amatörteatern är bara hans hobby. Mark har professionell utbildning i teaterkostym och dekor.” ”Har skådespelarna andra jobb, precis som mr Wyman?” ”Ja. Det här är amatörteater.” ”Jag måste få prata med mr Wyman så snart han är tillbaka.” ”Naturligtvis. Sally i kassan kan säkert ge er hans adress.” ”När åkte Mark Hardcastle till London?” ”I onsdags.” ”Skulle han ha kommit tillbaka nu på förmiddagen?” ”Han sa att han skulle köra hem på torsdag eftermiddag.” ”Blev ni inte orolig när han inte dök upp i morse?” ”Egentligen inte. Som jag sa så var det Mark som skötte kostym och dekor. Vid premiären är hans arbete i det närmaste avklarat.

Det är vi som sköter slavgörat. Han behöver inte bära runt med lampor och bokhyllor på scen – även om jag i rättvisans namn måste säga att han brukar hjälpa oss med sånt när det behövs.

Han brukar dra upp riktlinjerna för produktionen och jobba fram idéer om hur varje scen ska se ut och alla kostymer. I samarbete med regissören, förstås.” ”Och i det här fallet så är det Derek Wyman?” ”Ja. Av nån anledning bestämde de sig för ett tyskt expressionistiskt tema för Othello och det betyder att alltihop består av stora, utskurna konturer i ovanliga former med ljus och mörker, vinklar och skuggor. I samma stil som Nosferatu. Det var därför som de åkte till London och därför som Derek fortfarande är 25

kvar där. Det pågår en festival på National Film Theatre med tysk expressionism.” ”Vet ni om Mark Hardcastle hade nån mobiltelefon?” ”Nej, det hade han inte. Han avskydde dem. Han brukade bli galen när det började ringa under föreställningarna. Och det hände oftare än vad det borde ha gjort, med tanke på anslagen.

Men vad är det egentligen som Mark har råkat ut för? Jag fattar fortfarande inte det här. Ni säger att ni har hittat honom död. Var det en olyckshändelse? Är det nån som har dödat honom?”

Resten av teatergruppen som satt framme på scenkanten lyssnade med spänt intresse. ”Vad får er att tro det?” frågade Winsome.

Ross tittade på henne. ”Ja, ni är ju här. Från våldsroteln.” ”Än så länge vet vi inte riktigt vad det är som har hänt, mr Ross”, sa Winsome. ”Vi måste följa vissa rutiner när dödsorsaken är oklar.” ”Han föll alltså inte bara ihop i en hjärtattack?” ”Hade han dåligt hjärta?” ”Det var bara nåt jag drog till med.” ”Nej, han fick ingen hjärtattack. Var han frisk, så vitt ni vet?” ”Ja, det tror jag nog”, sa Ross. ”Han var alltid pigg, livlig och full av energi. Mark älskade livet.” ”Använde han droger?” frågade Annie. ”Inte vad jag kände till.” ”Nån annan som vet?” Annie såg sig om i salongen. Alla skakade på huvudet. Hon räknade till sex personer på scenen, sju med Ross. ”Lite senare måste jag få prata enskilt med er allihop”, sa hon. ”Men just nu vill jag bara fråga om ni vet nåt om hur mr Hardcastle kan ha mått på sistone?” ”Tog han livet av sig?” frågade den unga kvinna som verkat så intresserad redan från början. Hon hade ett rart och osminkat, hjärtformat ansikte och det ljusbruna håret var uppsatt i hästsvans. Som de andra bar hon jeans och en T-tröja. ”Och vad heter du?” frågade Annie. ”Maria. Maria Wolsey.”

26

”Varför frågar du det, Maria?” ”Med tanke på det ni har sagt. Om det inte var en olycka och ingen hjärtinfarkt och han inte blev mördad …” ”Självmord är ett av alternativen”, sa Annie. ”Var han deprimerad eller upprörd?” ”Han var lite irriterad på sistone”, sa Maria. ”Men inget märkvärdigt.” ”Irriterad? På vilket sätt? Varför?” ”Jag vet inte varför. Men det kan ha varit så att nåt oroade honom.” ”Jag har förstått att mr Hardcastle var gay”, sa Annie. ”Mark gjorde ingen hemlighet av sin sexualitet”, sa Vernon Ross. ”Han var öppen utan att vara … ja, utan att överdriva. Om ni förstår vad jag menar?” ”Den här resan till London tillsammans med Derek Wyman”, fortsatte Annie. ”Låg det nåt mer bakom den?”

Motivet till Annies fråga stod plötsligt klart för Ross och reaktionen avspeglades i hans ansikte. ”Nej, för tusan!” sa han. ”Derek är lyckligt gift med barn och allt. Han har varit gift i många år.

De är bara kollegor med gemensamma intressen inom teater och film. Inte nåt annat.” ”Hade Mark Hardcastle nån partner?” ”Jag tror det”, sa Ross som verkade lätt generad av blotta tanken. ”Maria?” ”Ja, det hade han. Han heter Laurence.” ”Vet du vad han heter i efternamn?” ”Jag tror aldrig att han sa det.” ”Hade du bra kontakt med Mark?” ”Jag antar det. Jag vill gärna tro det. Så mycket som man nu kunde. Han släppte en aldrig verkligt nära in på livet. Jag fick intryck av att han hade haft det svårt, att han haft ett hårt liv.

Men han var en av de bästa människor jag nånsin träffat. Inte kan väl han ha dött utan vidare? Bara så där?” ”Det här förhållandet du pratar om, hade det varat länge?”

27

”I ett halvår, kanske? Sen strax före jul, tror jag”, sa Maria. ”Han verkade väldigt lycklig.” ”Och hur hade han mått innan dess?”

Maria funderade lite innan hon sa: ”Jag skulle inte vilja säga att han var olycklig, men däremot lite rastlös och stressad. Han levde för sitt jobb och jag fick intryck av att han var ute ganska ofta och hade en del sexuella förbindelser, men att han inte var särskilt lycklig. Missuppfatta mig inte nu. Ytligt sett var han alltid glad och kostade på sig ett vänligt ord till alla. Men jag tror att han var olycklig innerst inne och missnöjd med livet tills han träffade Laurence.” ”Men herregud!” utbrast Ross. Sedan vände han sig mot Annie. ”Ni måste ursäkta Maria”, sa han. ”Hon är vår stora romantiker.”

Maria rodnade, både av ilska och för att hon blev generad, gissade Annie. ”Det kan jag förlåta henne”, sa hon till Ross innan hon vände sig mot Maria på nytt. ”Pratade han ofta om den här relationen?” ”Han gick aldrig in på några detaljer. Han var bara mer … nöjd på nåt sätt, mer avslappnad, än vad jag sett honom förut.” ”Tills helt nyligen?” ”Ja.” ”Träffade du Laurence?” ”Ett par gånger, när han kom hit till teatern.” ”Kan du beskriva honom?” ”Drygt en och åttio, snygg, överklass. Mörkt hår med lite grått vid tinningarna. Smal, vältränad. Mycket charmig, men lite högdragen. Lite av en snobb, kanske. Internatskoletyp, född med silversked i munnen.” ”Vet du vad Laurence sysslar med? Var han jobbar?” ”Mark sa aldrig nåt om det. Jag tror att han kanske hade gått i pension. Eller så kanske han köper och säljer antikviteter, konst eller nåt sånt.” ”Hur gammal kan han vara?” ”Drygt femtio, skulle jag gissa.” ”Vet du var han bor? Vi måste verkligen få prata med honom.”

28

”Tyvärr”, sa Maria. ”Det vet jag inte. Men jag tror att han har det ganska gott ställt, hans mor är i alla fall rik, så han har antagligen ett fint hus nånstans. Jag vet att Mark var hos honom ganska ofta. De bodde nästan tillsammans.”

Annie såg att Winsome antecknade. ”Den här förändringen som du märkte hos mr Hardcastle på senare tid”, fortsatte hon. ”Kan du säga nåt mer om den?” ”Han har bara varit lite lynnig på sistone”, sa Maria. ”Han skrek åt mig för att jag ställde ett bord på fel plats på scen. Det brukar han aldrig göra.” ”Och när hände det?” ”Jag vet inte precis. Tio dar sen, kanske?”

Vernon Ross blängde på Maria som om hon just avslöjat en statshemlighet. ”Kärleksgnabb, skulle jag gissa”, sa han. ”Som varar i fjorton dar?” sa Annie.

Ross gav Maria ännu en hård blick. ”Just då verkade det inte så farligt”, sa han. ”Maria ställde faktiskt bordet fel. Det var ett löjligt misstag, men skådespelaren kunde ha kommit av sig helt.

Nåt annat var det aldrig fråga om. Så allvarligt var det inte. Mark var helt enkelt på dåligt humör. Det är sånt som händer oss alla ibland. Och absolut inget som kan ha fått honom på självmordstankar.” ”Om det nu är så att det var självmord”, sa Annie. ”Har ni nån uppfattning om vad det kan ha handlat om, mr Ross?” ”Jag? Nej.” ”Är det nån annan av er som vet om mr Hardcastle hade en nära relation till nån utanför teatern? Nån han kan ha pratat med eller anförtrott sig åt? Förutom Derek Wyman.”

Ingen sa något. ”Nån som vet var han kom ifrån?” ”Barnsley”, sa Maria. ”Hur vet du det?” ”Han skämtade om det. Han sa att han måste heja på det lokala fotbollslaget när han var ung, annars skulle folk ha trott att han var bög. Vi pratade om det när Barnsley kom till Wembley för 29

semifinalen i FA-Cupen och alla tyckte att det var så fantastiskt att de hade vunnit över både Liverpool och Chelsea. Det var synd att de inte höll hela vägen. Och Mark nämnde sin far också vid nåt tillfälle. Han berättade att han jobbade i gruvan. Jag fick intryck av att det var ett tufft ställe att växa upp på för nån som var gay.” ”Det kan jag tänka mig”, sa Annie som aldrig hade varit i Barnsley. Allt hon visste var att staden låg i South Yorkshire och att det förr fanns många kolgruvor där. Hon trodde knappast att människor i ett gruvsamhälle var särskilt positivt inställda till homosexualitet.

Hon vände sig mot de andra. ”Är det nån här, förutom miss Wolsey och mr Ross, som hade en närmare relation till Mark Hardcastle?”

En av de andra flickorna sträckte upp handen. ”Vi stod nära Mark allihop. Han fick en att känna sig utvald. Man kunde prata med honom om vad som helst. Och ingen var generösare än han.” ”Pratade han med dig om sina problem?” ”Nej”, sa flickan. ”Men han lyssnade på andras och gav en råd om man ville ha dem. Han var aldrig påstridig. Han var så klok.

Jag fattar det inte. Jag kan inte tro att det är sant.” Hon började gråta och tog fram en näsduk.

Annie kastade en blick på Winsome som tecken på att hon var nöjd, sedan tog hon upp en bunt visitkort ur handväskan och delade ut dem. ”Det är bara att höra av er om ni kommer på nåt”, sa hon.

Sedan tittade hon på Vernon Ross igen och sa: ”Mr Ross, har ni möjlighet att följa med oss ner till bårhuset nu?”

30