9789185555130

GÖRAN PERSSON

MIN VÄG, MINA VAL

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Min väg- mina val.indb 3

07-09-17 11.37.12

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-85555-13-0 © Göran Persson 2007 Grafisk form Désirée Molinder GGP Media GmbH Pössneck, Tyskland 2007

Min väg- mina val.indb 4

07-09-17 11.37.12

Jag har gått genom skogen längs kraftledningen. Jag tog bussen till vägskälet och sen gick jag landsvägen en bit och sen genade jag genom skogen. Det är inte så svårt, det är inte så långt.

Stig Claesson, Varsel om kommande tilldragelser, 1999

… när jag betraktar tyngden, bördan, vedervärdigheten, modlösheten, medlen, officererna, folket, fienderna, vännerna, faran, begynnelsen, framgången, händelserna, utgången, står mig icke obilligt håren till ända.

Axel Oxenstierna i ett brev till riksrådet år 1628

Min väg- mina val.indb 5

07-09-17 11.37.13

Min vaĚˆg- mina val.indb 6

07-09-17 11.37.13

Innehållsförteckning Förord

11

Första delen. Åren fram till 1994

Mamma, kyrkan och Myresjöhuset Hos ABF blev jag folkbildare En ung ordförande Till Stockholm som riksdagsman Skolminister Skolans gröna uppgift Varför hamnade Sverige i kris?

En studiesekreterare bland godsägarna ”Du behöver inte komma hem” Till absoluta centrum 1994 års valmanifest

15 42 45 48 52 56 59 63 66 68 73

Andra delen. Finansminister 1994–1996

Vi gjorde det omöjliga Utmaningen på Bonntolvan Nej till glädjekalkyler Att våga höja skatten Hemläxan först!

Min väg- mina val.indb 7

77 85 92 95 96

07-09-17 11.37.13

Utskälld av kamraterna Ständigt denna fastighetsskatt Brandskattning av Svenska kyrkan

101 103 105

tredje delen. statsminister 1996–1998

Ingvar Carlsson avgår Från nej till ja Drevet mot Mona Ett svårt rollbyte Bilda regering Min plan för halverad arbetslöshet Östersjön i utrikespolitikens centrum Helmut Kohl och politikens väsen Det gröna folkhemmet Kommunerna först I skuggan av Barsebäck Samarbetet med LO gnisslar Ett av mina svåraste tal På Statsrådsberedningen I talarstolen Misstroendeförklaringen efter Kinaresan Liten regeringsombildning Schymans comeback Maxtaxan Vi regerar vidare – trots valkatastrofen

109 114 120 126 131 140 143 148 152 158 161 166 169 174 175 183 187 188 192 193

fjärde delen. statsminister 1998–2002

En ny politisk karta Nya statsråd Kärlek och kräftor Mina partisekreterare

Min väg- mina val.indb 8

197 203 207 213

07-09-17 11.37.13

Socialdemokratins styrka Maxtaxan åter Nya konflikter med Erik Åsbrink Finansministerns avgång Gudrun i mobilen Margot Wallström till Bryssel Kyotoprotokollet och de svenska utsläppen Ett moderns försvar Efter kalla kriget Levande historia Fredsansträngningarna i Mellanöstern Välfärden växer igen Skatter och köpkraft Halverad arbetslöshet Att dansa med Doris Ordförande i EU De sönderslagna fönsterrutorna På besök i Nord- och Sydkorea Ett angrepp på oss alla Valrörelsen 2002

214 216 217 221 227 229 232 236 242 245 257 265 268 270 275 284 300 303 309 315

femte delen. statsminister 2002–2006

Regeringsförhandlingar Nya statsråd efter valet I London, Paris och Berlin Med Castro och Chávez hos Lula Ett nytt liv med Anitra Irakkriget USA på gott och ont Ryssland och samtalsklimatet En framtida världsordning Folket sade nej till euron

327 333 338 344 347 349 352 354 358 360

Min väg- mina val.indb 9

07-09-17 11.37.13

Mordet på Anna Lindh Avgången som inte blev möjlig Halveringen av sjukskrivningarna Morkullorna i EU-valet En valbar opposition bildas Min sista regeringsombildning Halvtidsutvärdering Ett framtida regeringssamarbete Försvarspolitik blir blockpolitik Från yttre till inre hot En mörk jul Arbetslösheten Flyktingpolitiken Ett kunskapssamhälle för alla Löften till barn och gamla Att bryta oljeberoendet Gröna vänner och fiender Medierna Bevakad på Sagerska, befriad på Harpsund Hem till Torp Valrörelsen 2006 Min avgång

369 375 380 382 384 390 394 395 398 404 409 422 426 428 431 436 439 442 446 450 456 463

Bildförteckning

470

Personregister

473

Min väg- mina val.indb 10

07-09-17 11.37.13

Förord Jag avgick som ordförande för det socialdemokratiska arbetarepartiet den 17 mars 2007, nästan på dagen elva år efter det att jag hade valts.

Redan efter valförlusten 2006 kände jag behovet av att få gå igenom mina år i regeringen och att få göra om mina möten med människorna.

Inte bara därför att jag plötsligt fick tid för det utan också därför att jag varit med om en resa som tål att berättas. Från Vingåker till världen och tillbaka igen.

Vilken fantastisk resa och vilka underbara, briljanta, lojala, arbets­ dugliga, trevliga, griniga, lata, opålitliga och underliga människor som jag reste med! Vilken dramatik och vilka svåra val! Det blev min väg och mina val. Jag vill, när det fortfarande ligger nära i tiden, berätta om hur jag tänkte och hur jag gjorde. Som jag ser det och som jag minns det.

Politik är fint och svårt, men också roligt. Jag har strävat efter att göra berättelsen sådan att den ger rättvisa åt politikens rika och sammansatta natur.

Boken har skrivits under en intensiv arbetsperiod våren och sommaren 2007. Det har kunnat ske därför att Arbetarrörelsens bibliotek och arkiv genom stöd från Riksbankens jubileumsfond gjort det möjligt för mig att engagera min mångårige medarbetare Mats Andersson. Han har varit ett ovärderligt stöd för såväl mitt minne som mitt skrivande. Ett varmt tack riktar jag till stenograf Agneta Bernström som gett struktur och stringens åt de avsnitt i boken som jag dikterat. Jan Larsson har funnits 11

Min väg- mina val.indb 11

07-09-17 11.37.13

i min närhet allt sedan åren som ekonomisk talesman. Tack Janne för att du delat med dig av synpunkter på politiska resonemang och texter.

Min tidigare bok Den som är satt i skuld, utgiven 1997, behandlade i detalj den ekonomiska krisen och vägen tillbaka till styrka och oberoende för vårt land. Därför ges i denna bok bara en översiktlig beskrivning av händelseförloppet.

Stockholm i augusti 2007 Göran Persson

Min väg- mina val.indb 12

07-09-17 11.37.13

FĂśrsta delen

Ă…ren fram till 1994

Min vaĚˆg- mina val.indb 13

07-09-17 11.37.13

Min vaĚˆg- mina val.indb 14

07-09-17 11.37.13

Mamma, kyrkan och Myresjöhuset Jag föddes i Vingåker den 20 januari 1949 som nummer fyra i en syskonskara om fem. Vingåker är ett litet samhälle i den västliga del av Sörmland som gränsar till Närke och Östergötland. I dag har kommunen 9 212 invånare.

Jag brukar säga att jag är den förste i min släkt som flyttar ut. Den som söker släkten Perssons ursprung kommer nämligen att finna att på min fars sida har man bott i Vingåkers socken ända sedan 1700-talet.

Min mor kommer från Östergötland. Hon växte upp i en familj med nio barn och kom till Vingåker som piga i prästgården. Båda mina föräldrar föddes och växte upp på landet och båda var barn till statare.

Därmed hade både mamma och pappa själva upplevt jordproletariatets hårda villkor, och särskilt hos mamma satt hågkomsterna av dessa tuffa barndomsår alltid kvar.

Mamma kunde varken glömma eller förlåta behandlingen som hon och hennes familj utsattes för av dåtidens jordägare. Hon bar med sig sina minnen livet igenom.

Med åren kunde mamma göra en politisk tolkning av vad hennes föräldrar, hon själv och hennes syskon hade varit med om under uppväxten i Östergötland. Mamma blev en politiskt medveten person, med stark och naturlig hemvist i den svenska arbetarrörelsen.

Politiskt aktiv blev mamma aldrig. Men hon var politiskt intresserad, med starkt förankrade värderingar och med djupt kända åsikter som hon gärna och ofta gav uttryck för.

15

Min väg- mina val.indb 15

07-09-17 11.37.13

Pappas familj kom från Högsjö i Vingåkers socken. Min farfar blev med åren kyrkvaktmästare i Vingåker, vilket var lite märkligt med tanke på att han var missionsförbundare. Att en frikyrklig fick bli kyrkvaktmästare i Vingåker på 1930-talet måste rimligen ha varit kontroversiellt, för ännu i det Vingåker där jag växte upp såg man med stor misstänksamhet på frimicklarna eller som vi ibland också kallade dem, bönhusrävarna. Dessa förklenande uttryck användes allmänt. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag reagerade när jag fick reda på att min farfar hade varit frikyrklig. Jag kan ha varit i tonåren när pappa råkade nämna det. Jag var ung nog för att fortfarande vara präglad av Vingåkers syn på dem som engagerade sig i en frikyrka och gammal nog för att vara politiskt medveten.

Att min egen farfar var frimicklare kändes mycket konstigt, mycket underligt. Ja, för mig lät det nästan lite overkligt. Men min farfar kombinerade sin tro med sin gärning, kan man säga, för han var både ”missionare” och medlem i Svenska kyrkan. Han blev kyrkvaktmästare i Vingåkers stora vackra kyrka och på den tjänsten stannade han tills han gick i pension. Han hade dessutom ett mindre uppdrag i kyrkofullmäktige, men framför allt var han kyrkvaktmästare. Det var den tjänsten som gav honom en speciell position. Det var fint att vara kyrkvaktmästare i Vingåker.

Troligen betydde farfar mer för min utveckling än jag tidigare riktigt har förstått. Jag och mina syskon kom att tillbringa en hel del tid i och omkring Vingåkers kyrka eftersom farfar var där. Det har präglat mig.

Jag känner en oerhörd respekt för kyrkobyggnader och har en stark dragning till kyrkogårdar.

Det är inte så konstigt med tanke på att jag bokstavligt talat växte upp i den miljön.

Jag trivs i stillheten på en svensk kyrkogård, och jag tycker om skönheten både i och utanför själva kyrkobyggnaden. Med tiden har jag lärt mig att läsa kyrkogårdarna som öppna historieböcker. Jag läser namnen, ser yrkesbeteckningarna, betraktar hur stenen är formad och noterar vilka citat man har valt till minne av den som har gått ur tiden. Varje sten blir 16

Min väg- mina val.indb 16

07-09-17 11.37.13

Min farfar Erik sätter upp numren till dagens psalmer i Vingåkers kyrka. De är från den gamla psalm­ boken. I min generation visste alla, åtminstone i Vingåker, att 474 var ”Den blomstertid nu kommer”.

Min väg- mina val.indb 17

07-09-17 11.37.15

till ett litet porträtt av sin tid. På mina resor i Sverige har jag ofta sökt upp kyrkogårdar för att få en stund i stillhet. Jag minns en gång i Bergslagen när jag hittade en gravsten med namnen på åtta barn som hade dött samma dag. Den hemska tragedin, kanske en eldsvåda, blev plötsligt levande för mitt inre när jag stod där och tittade på den gamla gravstenen.

Det hände ibland att jag fick följa med farfar när han ”klämtade”. Så hette det när farfar skulle ringa in helgen, det vill säga ombestyra helgmålsringningen varje lördagskväll klockan sex. Farfar och jag gick tillsammans uppför de många trappstegen i kyrktornet i västra Vingåker.

Det var en stor upplevelse för ett barn.

Min pappa var byggnadsgrovarbetare till yrket, men även han var engagerad i kyrkliga göromål. Tillsammans med min fasters man och några andra karlar ingick han i ett bärarlag som tjänstgjorde vid begravningar. Kyrkan blev därmed inte bara helg för mig under min barndom, utan också vardag.

När bärarlaget var i tjänst skulle karlarna vara klädda i stormhatt, mörk kostym och, när så krävdes, paletå. Det rådde högtid kring bärarlagets uppdrag och jag har många gånger följt begravningar i Vingåkers kyrka när pappa burit. Så hette det. Att pappa och de andra hade burit.

Som ung närde jag en dröm om att bli präst i Svenska kyrkan. Än i denna dag är jag inte riktigt klar över om det var en kallelse utifrån en personlig tro eller om det snarare var en dragning till kyrkan som institution.

Det spelade hur som helst ingen större roll. Tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan var på den tiden så totalt verklighetsfrämmande att jag aldrig vågade berätta om den för någon. I det Vingåker där jag växte upp fanns ju ingen större potentat än prosten. Att komma från så enkla förhållanden som jag gjorde och ändå våga tro att jag skulle kunna bli prost, kyrkoherde eller ens komminister? Aldrig. Det hade varit att förhäva sig.

Hade jag yppat en sådan tanke skulle jag ha gjort mig urlöjlig bland kamrater och andra. Först någon gång under min tid som statsråd lät jag 18

Min väg- mina val.indb 18

07-09-17 11.37.15

undslippa mig att som ung hade jag en period funderat på att kanske, om det var möjligt, bli präst.

Så länge dröjde det innan jag sade som det faktiskt var. Kanske var det ett misstag att ens då berätta om min ungdomsdröm.

På samma sätt som jag under barndomen och ungdomsåren kände främlingskap inför de frikyrkliga, förblev jag länge distanserad i min relation till den katolska världen.

Skolan påverkade mig. Den tog tydligt ställning mot papisterna, som katoliker ofta benämndes på den tiden. Något farligare än jesuiter fanns inte. Min negativa attityd satt djupt och långt upp i medelåldern kunde jag känna obehag inför det katolska, både seder och tänkesätt. Så småningom har jag dock låtit mitt förnuft ta överhanden. Jag ser numera avspänt och nyfiket också på den katolska delen av kristenheten. Över huvud taget har jag med åren förvärvat en mer balanserad relation till andra religiösa föreställningsvärldar än min egen. Mitt engagemang kring Förintelsen har lett till givande kontakter med företrädare för den judiska tron och som statsminister har jag givetvis även fått kontakt med svenska muslimer. Man kan säga att jag i mitt sökande har gått från tveksamhet till nyfikenhet, en oerhört spännande resa.

Däremot har jag aldrig gillat att Svenska kyrkan i grunden har förändrat sina gudstjänster och gradvis utvecklat dem åt det högkyrkliga hållet.

Det är korstecken, det är fridshälsningar, det stänks vatten, det gås i processioner och det smyckas och pyntas.

Så vill jag inte ha det. Mitt kyrkorum är vitt och rent. Prästen är svart och enkel. Predikan är klar och kraftfull. Där finns plats både för män och kvinnor. Sången och musiken brusar. Samma frikyrka som jag fostrades att misstro är i den meningen i allt högre grad mitt kyrkliga ideal.

Det slår mig när jag sammanfattar min personliga bakgrund, att berättelsen i ett nötskal ger en bild av den väldiga samhällsförändring som jag och mina generationskamrater har upplevt. Jag var barn i ett Sverige där 19

Min väg- mina val.indb 19

07-09-17 11.37.15

prosten fortfarande representerade överheten. I alla fall var det så i det lilla sörmländska industrisamhälle som heter Vingåker.

Det var ett misstag att skilja Svenska kyrkan från staten. När den frågan var aktuell satt jag i regeringen, och jag var bestämt emot skilsmässan mellan kyrka och stat. Försvarsminister Thage G. Peterson tyckte som jag, men så är också hans bakgrund snarlik min egen. Vi brukade skämtsamt kalla oss för regeringens kyrkvaktmästarfalang.

Sedan gjorde centerledaren Olof Johansson upp med Ingvar Carlsson och då gick det inte längre att hålla emot.

Jag konstaterar att Olof Johanssons ställningstagande i frågan knappast kan ha varit förankrat i centerrörelsen, däremot skulle socialdemokraten Ingvar Carlsson tveklöst ha uppnått kongressmajoritet i vårt parti. Inte bara i principfrågan om vikten av att skilja mellan stat och religion utan också vad gäller omedelbar skilsmässa mellan stat och kyrka.

Jag beklagar utvecklingen. Svenska kyrkan var en av få nationella symboler i vårt land som erbjöd en daglig närvaro och hade en vardaglig innebörd. En sådan samlande kraft behövs, inte minst i en globaliserad tid.

Kyrkan är vår svenska folkkyrka i ordets bästa mening. Där ska alla ha rätt att samlas, dit ska alla kunna gå, oavsett religiös tillhörighet i övrigt. Till kyrkan ska vi alla vara välkomna när livet stundom väljer en riktning vars konsekvenser vi kanske inte orkar bära själva. Sådana händelser inträffar för alla, många gånger i livet.

Tänk hur det var efter den stora diskoteksbranden i Göteborg. Eller efter Estoniakatastrofen. Folkkyrkan fanns till hands, för alla.

Jag anser att när Svenska kyrkan skildes från staten inleddes en rörelse bort från det gemensamma över mot det privata. Själv föredrar jag en kyrkoavgift som likt gamla tiders ”tionde” står i direkt proportion till inkomsten, men redan nu kan vi se hur rika personer drar sig ur Svenska kyrkan. Ju fler som går ur desto mer närmar vi oss en kyrkoavgift med övre maximigräns, vilket gynnar dem som har det bäst ställt. Sedan väntar de privata sponsorerna runt hörnet och därmed är folkkyrkans saga all.

20

Min väg- mina val.indb 20

07-09-17 11.37.15

Den utvecklingen hade kanske kommit ändå, men den har definitivt påskyndats av kyrkans skiljande från staten. Vad gäller kostnaden för det kulturhistoriska arvet, det vill säga klockstaplar och kyrkobyggnader, kommer det nog ändå bli staten, det vill säga alla svenska skattebetalare, som får rycka in.

Jag har fyra syskon. Min syster Kerstin föddes 1943, när min mamma var 19 år. Min pappa var tretton år äldre. Sedan kom mina två tvillingbröder, Bo och Jan, därpå jag och sist vår lillebror som heter Bengt.

Bengt föddes 1950. Då var mamma 26 år, vilket innebär att alla hennes fem barn föddes under loppet av sju år.

Det var inget konstigt i det. I dag kan man tycka att en familj med fem barn är en stor familj. Men i det lilla villaområde där jag växte upp var det vanligt med familjer som hade fyra, fem eller till och med sex barn.

De ovanliga familjerna var de som bara hade ett eller två.

Ekonomiskt hade vår familj det uselt ställt, men jag kan inte minnas att jag saknade något. Min minnesbild är i stället en trygg uppväxt i en tid som präglades av framtidstro.

Det var mamma som stod för vår uppfostran. Hon uppmuntrade och satte gränser. När jag senare i livet blev skolminister och träffade skolelever så brukade jag fråga dem hur en bra lärare skulle vara. De svarade ”snäll men hård”. Jag förstod hur de menade för precis sådan var min mamma. Tydliga regler, klara principer, men aldrig någonsin att jag behövde tvivla på hennes kärlek och omtanke.

Kärleken var dock aldrig uttryckt i kramar och smekningar. Sådant ”pinsamt tjafs” förekom inte hos oss. Som vuxen har jag levt i en värld där kramar och kindpussar har varit ett vanligt sätt att hälsa och ta farväl. Också människor som man känner mycket flyktigt har hälsat så. Det hade varit en fullkomlig omöjlighet i min barndom.

Den ömhetsbetygelse vi pojkar kostade på oss var ett hårt knytnävsslag på överarmen strax nedanför axeln. Bröderna och de allra bästa kompisarna utsattes för denna ordlösa vänlighet. Alla visste vad den stod för.

21

Min väg- mina val.indb 21

07-09-17 11.37.15

Bild på mig i femårsåldern iklädd galonbyxor. Det var bra att vara barn på 1950-talet.

Min väg- mina val.indb 22

07-09-17 11.37.16

Mamma tillämpade en mycket rättvis fördelning av det lilla vi hade.

Jag upplevde mig aldrig orättvist behandlad. Svordomar tolererades inte hemma hos oss. Det värsta man kunde göra var att svära åt sina föräldrar.

Trots att vi någon gång kunde få en dask i baken så var regeln ”slåss inte, men om du gör det så slå inte den som är mindre”. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin i hela mitt liv varit i slagsmål, varken under skoltiden eller senare. Tidigt lärde jag mig att snacka mig ur konflikterna. Ordväxlingen kunde ibland bli våldsam, men knytnävarna användes aldrig.

Då får jag förstås undanta de boxningsmatcher med handskar som mina äldre bröder arrangerade mellan mig och min lillebror. Det var inte slagsmål utan idrott i den stora idolen Ingemar Johanssons anda.

Till oss syskon var budskapet från min mamma: ”Håll ihop – hjälp varandra.” Tidigt fick vi hjälpa till hemma. Fanns det möjlighet att tjäna egna pengar så skulle den chansen tas. Mammas ofta uttalade hållning var ”handla inte något förrän du har pengar i näven”. Den som är satt i skuld är icke fri, formulerade jag den tanken när jag blev finansminister.

Vi skulle vara hela och rena. Att komma i tid var också mycket viktigt, den disciplinen satt djupt. Först när jag i samband med konfirmationen fick min första klocka började jag slarva med det. Dessförinnan hade jag alltid marginaler och var uppmärksam på tiden.

Vi uppfostrades att alltid göra vårt bästa, att aldrig ge upp. Ingenting var omöjligt om man verkligen kämpade och gav sitt yttersta, fick jag inpräntat i mig. Det har hänt att jag fått frågan om jag inte tycker att det är konstigt att jag med min enkla bakgrund har kunnat bli statsminister i vårt land. Det är möjligt att det är märkligt, men en sak är jag säker på: mamma tyckte inte det. För henne, i det Sverige jag växte upp i på 1950talet, fanns bara de begränsningar man ålade sig själv. Sammanhållning, hårt arbete och framtidstro räckte långt.

23

Min väg- mina val.indb 23

07-09-17 11.37.16