9789185865062

Box 70321 107 23 Stockholm www.frankforlag.se Copyright © Pontus Herin 2008 Omslagsdesign Sara Rapp Acedo Satt hos … Med …

Tryckt 2008 … hos …

ISBN 978-91-85865-06-2 Samtliga bilder är fotograferade av författaren, med undantag för s. xx och s. xx.

Till Charlotte, Elliot och Jacob.

Jag 채lskar er.

Prolog Jag åker tåg från Göteborg, på väg till Stockholm. Mitt emot mig sitter en muslimsk kvinna i slöja, hon ser ut att vara i tjugoårsåldern men det är svårt att säga. Vi har artigt nickat mot varandra men inget mer, båda är inne i sitt eget, jag i en kvällstidning och hon i musiken i sina hörlurar. Jag noterar förvånat att det låter som soulmusik, som hon spelar på hög volym. Det kan knappast vara renlärigt, tänker jag. Hon passar på att lyssna på förbjuden musik i smyg.

Konduktören kommer och kontrollerar våra biljetter. Flickan mittemot saknar platsbiljett och säger att hon vill betala för sin plats nu istället. ”Jag hann helt enkelt inte köpa en biljett på stationen”, förklarar hon på perfekt svenska. Konduktören börjar förklara – på småländska – att man måste ha en platsbiljett för att åka på tåget och tycks inte ta någon notis om att hon vid flera tillfällen upprepar att hon vet det, tack, och nu vill betala. ”Tar du kort?”, avbryter hon konduktören. ”Nu hade du tur”, säger konduktören och drar hennes kort samtidigt som han förklarar att kortmaskinerna inte alltid fungerar på tågen. ”Nu hade du tur”, härmar flickan konduktörens breda småländska efter att han har lämnat vagnen, och lägger till med en min där hon fångar konduktören perfekt, ”annars hade jag slängt av dig och dina sjalar i Skövde”. Hon tittar på mig, söker en reaktion. Det är väldigt komisk, min typ av humor faktiskt.

Men hennes medvetenhet och träffsäkerhet är så oväntad att jag

glömmer bort att le tillbaka. Jag är för häpen. Det blir en konstig situation och hon är på väg att sätta på hörlurarna igen.

Jag skäms över min tafatthet men räddar situationen genom att snabbt börja prata med henne. Hon heter Amina, är född i Irak och har nu varit i Göteborg och hälsat på släktingar. Annars studerar hon idéhistoria på Stockholms universitet.

Vi börjar prata om skillnaden mellan Göteborg och Stockholm, skillnaden mellan göteborgare och stockholmare. Hon är intresserad, allmänbildad och gör underhållande iakttagelser som får mig att le. Hon säger ingenting om en auktoritär Pappa som inte låter henne lämna hemmet, tvångsgiftermål med någon syssling eller en undertryckt lust att slänga bort slöjan och klä sig i ett tajt linne.

Jag tar upp de nu pågående upploppen i Paris, som jag just läst om i min kvällstidning. Förståsigpåare säger att det kan bli upplopp även i svenska segregerade förorter, att det är en tickande bomb. Frågan har upptagit mina tankar en hel del de senaste veckorna och, ska det visa sig, hennes också. Hon är påläst om händelserna: ”Du vet, det var en muslimsk organisation i Paris som gick ut med en fatwa häromdagen, ett slags påbud, om att våldet skulle sluta. Det är ju ett skämt! De där tonårskillarna som bränner bilar lyssnar inte ens på sina föräldrar och går inte i moskén, varför skulle de lyssna på några imamer?” Det låter som en klok analys.

Hennes telefon ringer och jag hör hur hon pratar med någon väninna om vardagliga saker, om studier, tentor och kompisar.

Hon frågar sin väninna hur det går med någon kille, ”Har det hänt något än?”

Jag är förbryllad. Men samtidigt som jag är överraskad är jag glad i min inskränkthet. Vi har fått kontakt och det känns naturligt och ordinärt trevligt. Jag blir nyfiken och vill veta mer 10

om Amina och hennes liv. Men också om mig själv, varför jag blir så överraskad över att hon är som vem som helst? Hur kan jag tro så mycket men veta så lite om den här människan? Hon är den första muslimska kvinnan jag överhuvudtaget har pratat med, alltså på riktigt. Hur kan Sverige ha blivit så segregerat?

Jag frågar var hon bor någonstans. ”I Tensta”, säger hon. ”Men där har du aldrig varit, eller hur?” lägger hon till med ett leende.

Nej, det har jag inte.

11

Kullaberg Kullaberg i Skåne måste vara ett av de bästa ställena i Sverige att tillbringa ett påsklov på. Jag slutar aldrig att fascineras över den här delen av Sverige, en perfekt tillflyktsort och plats för ett sommarnöje. Det är inte lika exploaterat som grannhalvön i norr, Bjäre med glassiga Torekov och Båstad där Stockholms överklass drivit upp priserna och förvandlat somrarna till ett långt cocktailparty. Kullaberg är fortfarande sådär lagom okänt, en dold hemlighet.

Mina föräldrar har byggt ett hus här, på den tomt som tidigare tillhört min farmor och farfar. Som nyblivna pensionärer har de mer eller mindre flyttat ner hit på halvtid. Huset i Djursholm utanför Stockholm är sålt, istället har de köpt en lägenhet som fungerar som bas när de ska hälsa på vänner, barn och barnbarn i Stockholm. Men nu är istället alla här i Skåne för att fira högtiden. Runt bordet finns mina föräldrar, mina systrar med sina fästmän och deras barn, min sambo Charlotte och vår son Elliot.

Påskmiddagens alla fat har dukats ut. Kvar är ostbrickan, kaffe och glass med varm chokladsås. Just då tar min mor upp ett allt vanligare samtalsämne och börjar fråga mig och Charlotte hur det går med lägenhetsletandet i Stockholm. ”Sådär”, säger jag. ”Priserna går ju bara upp och upp.” Hon skakar på huvudet och det är befogat. Vår tvåa på Kungsholmen i Stockholms innerstad börjar bli väl liten för tre personer. Följdfrågan är väntad 15

och numera väldigt uttjatad. ”Ni borde sluta leta lägenheter och flytta till ett hus i någon trevlig förort istället! Tänk på Elliot, barn ska ju kunna leka utomhus, på en tomt. Som ni alla kunde göra när ni var små.” Just då bestämmer jag mig för att släppa bomben – det kommer plötsligt, nästan oväntat till och med för mig själv. Jag känner Charlottesblick, hon orkar inte ta den här diskussionen nu, vi är själva lessa på den.

Jag är osäker på reaktionerna mer än att den uppsluppna och mysiga stämningen som präglat hela påskhelgen kommer att förintas på några sekunder. Sak samma, alla tillfällen är lika dåliga, hinner jag tänka. ”Det kan bli en förort faktiskt, men knappast ett hus. Vi funderar på att flytta till Tensta.” Eftersom jag inte säger det med någon glimt i ögat eller det speciella tonfall som man lägger sig till med när man vill skämta så blir leendena en aning påklistrade och artiga. Men de kommer, för det är ju förstås ett skämt ändå. ”Nej, jag är faktiskt allvarlig. Vi funderar på att flytta till Tensta. Jag vet absolut ingenting om den typen av invandrarförorter men jag är nyfiken på livet där.

Fan, jag känner inte en enda invandrare, jag tror att det kan bli spännande och lärorikt. Vi kanske till och med kommer att trivas!”

Reaktionerna runt påskbordet är förvånansvärt sansade. Lite åt ”det skulle man väl just kunna vänta sig av dig”-hållet. Min rastlöshet och behov av nya utmaningar är ett ganska vanligt samtalsämne i familjen, om än överdrivet tycker jag själv. Undantaget står som väntat min mor för, här handlar det inte om någon sansad reaktion utan en illa dold ilska och upprördhet.

Framför allt värnar hon om Elliot. ”Ska han gå där på dagis bland alla Muhammed och Ahmed.

Och alla araber i hucklen! Om dina galenskaper bara gäller dig är det en sak, men du har faktiskt en familj att tänka på.”

16

Diskussionen fortsätter. Jag tittar ut genom de franska dörrarna i matsalen. Trots att jag är uppvuxen här på somrarna kan jag fortfarande inte se mig mätt på utsikten över slänten ner mot stenstranden, över Skälderviken och på andra sidan viken syns Bjärehalvön långt borta. Solen har precis gått ner men det är tillräckligt ljust för ana Kullen i väster.

Vi sitter kvar vid bordet och pratar länge den kvällen. Ämnet är givet. Tensta, det måste finnas en dold agenda, det är för långt ifrån det normala. En kommentar etsar sig särskilt fast.

Min systers fästman Jon är manusförfattare med speciell humor och förmåga att sätta fingret mitt i prick. ”Tensta! Man ryggar ju tillbaka bara man hör ordet. Det finns nog spontant inget ställe som jag känner en större olust för, jag skulle hellre slå upp en kartbok och helt slumpmässigt sätta fingret på ett resmål, än att åka till Tensta!”

Promenad med mig själv Runt midnatt behöver jag ett avbrott. Jag tar en promenad, går ner den långa backen till den lilla hamnen. Där ligger ett tiotal småbåtar och guppar, i lä från vind och vågor tack vare en massiv pir av betong. På andra sidan piren slår vågorna upp med full kraft och med ett mäktigt dånande.

Det finns ingen återvändo nu. I slutet av sommaren ska det ske, om allt går enligt planerna. Det ska bli verklighet av min idé som legat och grott ett tag nu. Hur länge är svårt att säga, nyfikenheten har stigit undan för undan.

Attentatet mot World Trade Center den 11 september och det efterföljande kriget mot terrorismen har spelat roll. Då gjordes det många försök att koppla muslimska extremister till Sverige, här fick de leva och planera sina dåd ostört var teorin. Jag förväntar mig inga svar, men kanske kan en tid i Tensta ge en 17

känsla för extrema muslimer, hur vanligt det är och hur andra muslimer ser på dem.

Sedan var det upploppen i Paris förorter och de efterföljande spekulationerna om att det bara är en tidsfråga innan upploppen når de svenska segregerade förorterna, som Tensta.

Jag har grottat in mig i en livlig europeisk debatt om islam, om Koranens lagar och om de kan gå hand i hand med ett västeuropeiskt lands lagar. Det känns som att Sverige står allt mer ensamt i Europa i sin totala avsaknad av en debatt kring ett samhälle med olika religioner, nationaliteter, kulturer och efternamn. Diskrimineringen är bevisad på område efter område men debatten är så tabubelagd, så förknippad med främlingsfientlighet och rasism att den brutalt slås ner innan den hinner få fäste.

Muhammedteckningarna i Danmark och den våldsamma reaktionen från den muslimska världen som drabbade landet visade att även vårt fredliga grannland i söder, bara några mil från där jag befinner mig nu, hade förlorat sin oskuld. Plötsligt fick vi svenskar lära oss att precis som i de flesta västeuropeiska länder är det helt okej i Danmark att ifrågasätta mångkulturalismens lov, att peka på baksidan av att blanda så många kulturer i ett samhälle.

Trots den höga svansföringen har Sverige i skymundan blivit ett av Europas allra mest segregerade länder när det kommer till etnicitet. Rapport efter rapport slår fast att inga svenskar flyttar in i storstädernas invandrartäta ”getton”, byggda i slutet av 60-talet under miljonprogramseran. Men det finns ingen diskussion om varför det är så. Det är ett samhällsproblem, det är jobbigt att tänka på, det är ett tydligt misslyckande och då är det enklast att inte prata om det tycker politiker och alla andra. Ibland berörs ämnet indirekt som just nu i den pågående 18

valrörelsen, men då med ord som ”utanförskap” och ”utsatta grupper”.

Det är enklast att inte åka dit och se bedrövelsen. Även för mig är det en helt okänd värld. Jag har aldrig varit i Tensta. Jag vet ingenting om de som bor där, hur de tänker, hur de mår, vad de har för drömmar. Jag vet inte hur de ser på svenskar. Hur kommer jag tas emot? Min familj? Kommer vi att få bekanta, kanske till och med vänner?

Sannolikt såddes fröet till flytten långt tidigare än 2000-talets politiska händelser. Fågelvägen är det bara en mil mellan Djursholm och Tensta. Men mentalt känns det oändligt mycket längre. Djursholm har 10 000 invånare, utspridda i villor, omringade av fruktträdgårdar som håller grannarna på lagom avstånd. Gatorna ligger i ett oregelbundet gytter och det är lätt att gå vilse för den som inte hittar. Längs vattnet ringlar Strandvägen med de allra mest exklusiva villorna. Där vid bryggorna ligger exklusiva segelbåtar, vid sidan om mindre motorbåtar för kortare turer på sommarkvällarna.

När jag växte upp i Djursholm förstod jag och mina kamrater tidigt att vi bodde på ett speciellt ställe. Att det var en av Sveriges mest välbärgade områden och att vi som bodde här var lyckligt lottade. Tensta var antitesen. Vi kunde i skolan skämta om ”de fattiga i Tensta” som inte hade råd med semester eller fick nöja sig med potatis till middag. Ordet användes slentrianmässigt. Om någon var dålig i skolan kunde man säga att han skulle hamna i Tensta om han inte skärpte sig. Det var skräcken. I mina skolor i Djursholm fanns det elever med exotiska efternamn, några ambassadbarn eller barn till höga chefer som bodde i Sverige tillfälligt. Men vi såg dem inte som invandrare, inte såna invandrare i alla fall.

19

Min svåger skulle kunna åka var som helst i hela världen – men inte till Tensta. Han skulle hellre sätta sig på planet till Maputo i Mocambique. Han skulle hellre åka till Murmansk i januari, än att ta den blå tunnelbanelinjen till Tensta i Sverige. Men jag förstår precis vilken känsla han beskriver och inser att jag helt och hållet håller med. Känslan inför en förort som Tensta sitter just i ryggmärgen, den är komplicerad och just – olustig.

Jag har svårt att tro att så värst många av mina kamrater i skolan hade varit där, eller i någon annan förort från miljonprogramseran heller. Men alla hade sett ”misären” från bilfönstret.

Tensta ligger invid E18, Stockholms stora utfart västerut och den väg alla måste ta på väg till fjällsemestrar, kanske till Sälen eller Åre. Om man kunde skämta om Tensta i skolan så var det svårt att säga något fyndigt när man väl passerade där. Det var plötsligt allvar, hela synen var för brutal, för deprimerande.

Gråa betongklossar, utslängda med en klinisk regelbundenhet.

Balkonglösa huskroppar med långa loftgångar på varje våningsplan som knöt ihop lägenheterna med varandra och med trapphusen.

Ungefär som i amerikanska fängelser, tänkte jag då. Idag är jag van vid synen på ett annat sätt, från tv och från otaliga bilresor på påfartslederna runt Stockholm. Men för den som mest sett prunkande fruktträdgårdar och haft svårt att förstå hur hela familjer kunde få plats i ett radhus var det en jobbig syn, omänskligt. Redan då, i barndomen, tyckte jag att det var konstigt att någon hade bestämt att bygga de här husen. Det var ju omöjligt att människor verkligen ville bo så där, folk ville ju bo som jag, i ett hus med trädgård och ett äppelträd. Varför byggde man i så fall så fula hus? Och när Sverige är så glesbefolkat, varför byggs det så höga hus? Det finns ju plats för villor till alla. Jag hade svårt att förstå det då och har det fortfarande.

20

Jag var då helt övertygad om att det skulle vara förenat med livsfara att svänga av från E18 och styra upp där, på vägarna mellan betonghusen. Åtminstone som svensk. På ängarna mellan Tensta och Rinkeby spelade folk fotboll. Det gjorde mig hoppfull, det bodde ändå vanliga människor där, killar i min ålder som gillade fotboll, som jag. Det var spännande, jag tittade nyfiket på människorna i bilarna som var på väg att svänga in mot Tensta. Vilka var det? Varför bodde de här? Jag ville kliva av och titta ordentligt, ungefär som på Kolmården då man vill komma närmare alla djuren än bakom rutan på en bil.

Det var en blandad känsla av skräck och nyfikenhet som väcktes av Tensta och liknande förorter. Det fick oss prata om dem.

Ord som slum, knark, slagsmål var extremt laddade och kittlande. Det är de förresten fortfarande när jag tänker på saken.

Det är mörkt ute och jag måste titta ordentligt var jag sätter mina fötter på stenstranden längs havet. En badbrygga byggd i cement sticker ut 50 meter i havet och jag går försiktigt ut på den. Vågorna som skvätter upp gör det halt och hindrar mig från att komma ända längst ut till badstegen. Vinden blåser hårt från norr, hela Kattegatt ligger på och vågorna är höga. I sommar borde jag göra slag i saken och köpa en kajak som jag funderat på så länge. Det skulle vara häftigt att ge sig ut i vågorna här, säkert lite farligt och skulle säkert väcka en hel del uppmärksamhet. På somrarna ser man vindsurfingbrädor, vanliga surfbrädor och segeljollar av alla slag. Men en kajak som surfar på vågorna har jag aldrig sett, det skulle onekligen sticka ut. Är det kanske därför jag vill ha en kajak? Är det därför jag drivit igenom flytten till Tensta? För att tillfredsställa ett behov av att sticka ut, göra det oväntade. Med andra ord, är det helt enkelt en tidig 40-årskris?

21

Definitivt lite grand. Jag börjar bli medelålders, har familj och kan inte resa jorden runt. Jag vill nog att det ska kännas lite som ett äventyr att flytta till Tensta, ett äventyr på hemmaplan.

Och som i varje medelålderskris finns det även en rebellfaktor med i ekvationen. Jag stör mig på svensken, som alltid vill ha äventyr på semestern, möta nya kulturer, träffa folk från exotiska länder, ”Det är ju så berikande!” Men hemma vill de inte ens jobba med invandrare från samma land som de just besökt på semestern, inte ha sina barn i samma skolor och definitivt inte ta tunnelbanan ut till Tensta för att möta folk från samma exotiska länder. Förhoppningsvis kommer flytten till Tensta att provocera en och annan.

Inte ens nu, påsken 2006, har jag varit i Tensta en enda gång.

Det enda jag kan om livet i en segregerad förort har jag fått från tv-program och tidningsartiklar. Men jag har fortfarande aldrig satt min fot där och jag håller med min svåger, det är helt enkelt en plats man känner ”en genuin olust inför”. Från att ha varit lite av en galen idé känns den plötsligt så verklig. Jag känner olusten krypa på, där på badpiren, en bit ut i Skälderviken. Jag tänker på sommaren då vi åker ner till Skåne nästa gång och då jag kommer att hoppa ner i det salta havet, just här. För att sedan till hösten flytta in i en lägenhet i Tensta.

Det känns jobbigt. Att utmana sina fördomar är jobbigt. De finns där ständigt närvarande, irritationen över invandrare som lärt sig att utnyttja bidragssystemen maximalt och som inte tycker att de behöver söka jobb. Ilskan över de nya svenskarna som inte vill anpassa sig till svenska lagar, som inte visar någon vilja att komma in i det svenska samhället och inte ens bryr sig om att lära sig språket. De känns inte så extrema, mina fördomar, utan så där lagom generaliserande och lagom typiskt svenska. Jag brukar ursäkta mig med att jag i alla fall är medve22

ten om dem, en slags sjukdomsinsikt eventuellt.

Jag är ju också upprörd över diskrimineringen i Sverige, att många som vill jobba inte får chansen därför att de har fel namn eller fel hudfärg. Lika nedstämd blir jag varje gång en taxichaufför berättar att han egentligen är utbildad ingenjör eller forskare.

Väl medveten om att det nog också är typiskt svenskt.

Bakgrund, uppväxt, miljö – diffusa begrepp som är svåra att slå fast hur stor roll de spelar för senare val i livet. Men jag tror att det spelar roll nu. Jag var 16 år när min familj flyttade till USA, min far skulle arbeta på ett sjukhus där i drygt ett år. Vi bodde i Denver, vid foten av klippiga bergen. Det är en typisk amerikansk stad med några skyskrapor i mitten där de vita amerikanarna jobbade, för att sedan åka hem till sina villor i någon av de gigantiska villaförorterna, utsmetade mil efter mil i alla väderstreck.

I en krans runt skyskraporna i city, bodde de fattiga: mexikanare och svarta. Här var det slitet, fattigt, bråkigt och farligt att vistas som vit. Vid en viss gata gick en knivskarp gräns, plötsligt var det rent, välskött och bara vita människor i husen. Ingen korsade de här osynliga gränserna i onödan. För mig var det nödvändigt och jag gjorde det varje dag. I vissa delar av USA tvingas elever att åka buss till skolor långt ifrån där de bor, för att blanda vita och svarta elever. Jag fick åka skolbuss i 25 minuter varje morgon för att komma till skolan, mitt i den farligaste delen av Denver där det bara bodde svarta och ’hispanics’, mexikanare. I skolan var långt över hälften av eleverna svarta eller mexare. Jag har nog aldrig varit så nervös som den första dagen i den skolan, jag kände ingen och kunde inga oskrivna regler.

Som till exempel regeln att bara de svarta hade sina skolskåp på den första våningen i skolan och de vita på de andra våningarna.

Jag protesterade inte när jag blev tilldelad ett skåp på den första våningen, ”the black floor”.

23

De vita och svarta hade inte bara skåp på olika våningar, de umgicks inte med varandra. Punkt slut. Det vara inga öppna motsättningar, inga bråk utan de levde bara i olika världar. På luncherna fyllde de vita sina bilar med kompisar och åkte till lunchrestauranger. De svarta stannade kvar i skolan och åt subventionerade hamburgare. De vita amerikanarna är ju egentligen svenskar, irländare, italienare, polacker några generationer tillbaka. De visste sina namns ursprung men det var ingen som tänkte på det, de var nu sedan länge uppblandade och bodde tillsammans. De var nu bara amerikaner, medelklass och framför allt vita.

Jag förstod inte då och egentligen fortfarande inte varför just de svarta hade förblivit så separerade. De har ju bott i landet i flera hundra år, mycket längre än till exempel de svenska ättlingarna. Handlar det helt enkelt om att de svarta har en annan hudfärg, att de kom hit som slavar, eller sitter de fast i något socialt och ekonomiskt träsk som det inte går att ta sig ur. Det är enkelt att avfärda det som något amerikanskt, och blunda för att det är likadant i Sverige. Knivskarpa gränser i form av gator eller parker som separerar svenskar från invandrare. Experterna brukar säga att det dröjer 10–15 år innan en ny grupp anpassar sig till ett nytt land, innan de lär sig språket, kulturen, får jobb och helt enkelt blir en del i det nya samhället. Många grupper i Sverige har nått hit; som chilenarna och turkarna. Men ändå väljer de att bo ihop, som i Tensta eller andra förorter. Och då inte bara med sina egna landsmän utan med en massa andra som invandrat till Sverige. Eller gör de det, väljer de frivilligt att bo i Tensta? Eller har de inget val? Jag behöver få veta.

Jag kom in hyfsat i livet på första våningen, där på min skola USA. Jag fick svarta vänner och blev accepterad. ”What’s up swede!?” frågade de när jag gick i korridoren på morgonen. Det 24

var en speciell känsla. Jag lärde mig att det inte fanns någon underlägsenhet bland de svarta i det vardagliga, tvärtom. De hade ju sin egen musik, sina egna idoler och nästan ett eget språk, åtminstone egna ord. Men det fanns en gräns för hur nära jag kunde nå. ”Brother” och ”nigger” ropade de svarta högt till varandra i skolan, det hade jag aldrig kunnat göra. I Stockholm har jag hört svenska invandrare kalla varandra för ”blatte” med samma självironi och med samma ingrediens av provokation riktad mot alla andra som hör det. Det är uppenbart att det även här har det vuxit fram en egen identitet bland de segregerade och så kallat nedtryckta, kanske också en egen ”blattekultur”. Vad innehåller den? Vad står den för?

På en blåsig stenstrand i en gamma fiskeby i Skåne känns det långt borta. Tensta, miljonprogrammen, blattekultur – det är sällan jag har behövt säga orden och möta den världen. Det skedde i så fall i tonåren, någon enstaka gång, då mitt basketlag i Djursholm spelade match mot ett lag från en förort med dålig klang. I Rinkeby fanns Akropol med bara greker i laget, det minns jag. Nyfikenheten kring det okända är en stark drift så min bakgrund är relevant slår jag fast. Djursholm, USA. Och så militärtjänstgöring i Kiruna, jag kan inte dra mig till minnes att det fanns någon med ett utländskt efternamn på vårt kompani. Även under studietiden i Uppsala lyste de med sin frånvaro. Åtminstone i min snäva värld av ekonomistudier och festande på Stockholms nation. I några av Uppsalas äldsta och finaste hus finns nationerna. Här träffas studenter från samma landskap: från Värmland, Gotland, Skåne och så vidare. De äter ihop, dricker och festar. Jag antar att Stockholmarna som studerade i Uppsala kom från hela Stockholm. Men jag är inte säker för på Stockholms nation gjorde de sig inte besvär. Här kom vi 25

från de exklusiva förorterna Danderyd, Bromma, Lidingö eller Saltsjöbaden; den ”heliga fyrenigheten” som min kamrat fastighetsmäklaren kallar dem. Och så var det ett gäng från Östermalm förstås. Rika barn leka bäst borde det ha huggits ut i sten ovanför den ståndsmässiga huvudentrén mot Drottninggatan.

Studenter från andra delar av Stockholm kanske gick med i andra studentnationer eller höll en låg profil på Stockholms nation.

Det gäller även de med utländska namn, antar jag. I Stockholm är 18 procent av befolkningen invandrare men på Stockholms nation i Uppsala mötte jag inga med utländska namn, vad jag kan komma ihåg. Först i efterhand har jag insett hur den här heterogena bakgrunden präglade allt: jargongen, attityden och den enhetliga klädseln. Stockholmnationsuniform kallades den av andra studenter i Uppsala: våra mörkblå kavajer, jeans och ljusblå skjortor med en hästpolospelare på bröstet, det märke som gällde då i början av 1990-talet.

Visst har min uppväxtmiljö spelat roll för flytten till Tensta.

Lika mycket som tolv år som ekonomijournalist. Det är en liten nisch av det stora journalistskrået som lever i ett slags utanförskap, med egna stjärnor, egna nyheter, egna måttstockar för bra respektive dålig journalistik. Vi blir fnysta åt av det stora journalistkollektivet, de fina skribenterna som skriver om viktiga saker som politik eller kultur. Kort sagt, de riktiga j o u r n a l i s t e r n a. De som gör en grej av att vara totalt ointresserade av ekonomi och vid varje lämpligt tillfälle som yppar sig tar chansen att misstänkliggöra ekonomijournalisterna som kapitalets lakejer.

Det är irriterande, så förutsägbart och en sån enkel poäng att raljera över journalister som grottar in sig i siffror, räntor och aktiekurser. Men jag kan själv känna begränsningen. När vi skriver om människor är det vd:ar, entreprenörer, företagare 26

som alla är stöpta i samma form: medelålders män med svenska namn och svensk bakgrund. ”Vi vill skriva om riktiga människor, av kött och blod!” brukar jag skrika ut på redaktionsmötena på skämt – det är ju så klyschigt – men också lite på allvar.

Jag när också en längtan efter det äkta och känner ett uppdämt behov av att tränga mig in i människor utanför den snäva krets som jag är van vid, med min egen bakgrund och som jag alltid har mött privat och i arbetet. I Tensta ska jag få ”kött och blod” så att det står mig upp i halsen hoppas jag.

Vad kommer jag att möta där? Är det misär, sönderslagna rutor, våldsamma ungdomar och rädda kvinnor som inte vågar gå till affären? Eller är det en vitlöks- och persiljedoftande idyll, där människor står och grillar i lustiga hattar och leende bara vill omfamna hela den svenska välfärdsapparaten? Det är de här två extrembilderna jag har, och man behöver inte vara journalist för att förstå medias roll i skapandet av de här schablonerna av en förort som Tensta. De grundläggande drivkrafterna är samma för alla journalister, att hitta de spännande vinklarna, de vassa rubrikerna. Ibland måste man överdrivna för att nå önskad effekt. Att berätta det väntade eller att livet går sin gilla gång skapar inga rubriker, lockar inga läsare och framför allt, vinner ingen respekt bland kollegor. Jag är inte bättre och har blivit så krass att jag inte längre tror att det går att läsa sig till några sanningar, de måste upplevas.

Jag går tillbaka upp mot huset, med det högljudda havet bakom mig. Det lyser fortfarande i alla fönster, utom i barnens sovrum, noterar jag. Jag ser att några fortfarande sitter kvar kring köksbordet, trots att klockan har passerat midnatt. Jag hoppas att de pratar om något annat än Tensta, så att Charlotte inte ensam måste försvara vår flytt. Det skulle kännas orättvist, för det är ju 27