9789185873296

SĂśren Wibeck

Ett land, tvü folk i srael–palestinako n fli k t en s historia

historiska media

Ett_land_tva_folk_8.indd 3

09-07-27 12.38.22

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Sören Wibeck 2009 Omslag: Jacob Wiberg Faktagranskning: Rickard Lagervall Omslagsbild fram: Säkerhetskontroll i Gamla staden, Jerusalem 1997.

(Foto: Carl De Keyzer/Magnum Photos/IBL Bildbyrå) Omslagsbild bak: Den israeliska säkerhetsmuren, Ramallah, Västbanken.

(Foto: Sören Wibeck/IBL Bildbyrå) Kartor: Anders Enquist Sättning: Gyllene Snittet Tryck: ScandBook, Falun 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-29-6

Ett_land_tva_folk_8.indd 4

09-07-27 12.38.22

Israels land var födelseplatsen för det judiska folket. Här formades dess andliga, religiösa och nationella identitet. Här uppnådde det den första statsbildningen, skapade kulturella värden av nationell och universell betydelse och gav världen den eviga böckernas bok.

Inledningen till Israels självständighetsförklaring 1948

I Palestina, de tre monoteistiska religionernas land, föddes de palestinska araberna, där växte, utvecklades och utmärkte de sig. Det palestinska folket har aldrig varit skilt från eller förminskat sina band med Palestina.

Följaktligen har det palestinska arabiska folket försäkrat sig om en evig förening mellan sig självt, landet och dess historia.

Inledningen till den palestinska självständighetsförklaringen 1988

Ett_land_tva_folk_8.indd 7

09-07-27 12.38.22

Innehåll .

Om denna bok Världen är skapad av berättelser Är detta en opartisk skildring?

  

.

Triumf och katastrof Staten Israel bildas  Massakern i Deir Yasin Självständighetsförklaringen Uppladdning i Kairo Självständighetskriget och al-Nakba Den amerikanske generalen Bernadotte misslyckas Flyktingar Ingen fred

         

.

Det utvalda folket och det förlovade landet Kanaan Eretz Yisrael Det utvalda folket Gamla Testamentet och historien Köpenhamnsskolan Palestina under romarna

      

.

Palestina under arabiskt styre Arabernas ursprung Araberna erövrar Jerusalem Muslimernas förhållande till judar och kristna Det kristna korstågsriket Korstågens mentala arv

     

.

Palestina under osmanskt styre Palestina på -talet Organisation och ägande Judisk invandring

   

Ett_land_tva_folk_8.indd 9

09-07-27 12.38.22

.

Sionismens ursprung Judehat i Europa Utfall mot judisk lärdom Judarna i Östeuropa Den första aliya Theodor Herzl och sionismen Den första sionistkongressen Den andra aliya Arabisk reaktion på sionismen Pressens betydelse

.

Första världskriget Den arabiska revolten Lawrence av Arabien McMahon–Hussein-korrespondensen Sykes-Picot-fördraget Balfourdeklarationen Araberna och Balfourdeklarationen Jerusalem faller Krigets slut Palestina som mandat

         

.

Palestina under mellankrigstiden – Kungariket Syriens misslyckande Den tredje aliya Winston Churchill blir ansvarig Var konflikter oundvikliga?

Israeliska arbetarpartiet Vladimir Jabotinsky och revisionistpartiet Ben-Gurion och arabiska ledare Konflikten om västra muren Vitboken  Hitler blir kansler

          

.

Det arabiska upproret – Peelkommissionen Vitboken 

  

Ett_land_tva_folk_8.indd 10

         

09-07-27 12.38.23

. Andra världskriget Andra världskriget och Mellanöstern Biltmoreprogrammet Muftin och nazismen Vitboken ifrågasätts i London Judisk terrorism

     

. Det brittiska mandatet upphör Arabförbundet bildas Mandatet upphör King David Hotel bombas FN beslutar om delning Inbördeskrig bryter ut

     

. Efter staten Israels bildande Transjordanien De palestinska flyktingarna En plan för utvisning?

Judisk flykt från arabländer Israel utan konstitution Arabisk bojkott Ingen fred

       

. Suezkrisen  Kalla kriget påverkar Mellanöstern Suezkriget Kommunistskräck

   

. Sexdagarskriget  Kennedy säljer vapen till Israel PLO föds Kriget bryter ut Israel ockuperar arabiskt territorium

    

. Efter sexdagarskriget Utnötningskriget FN:s resolution  PLO ökar aktiviteterna Sadat blir president i Egypten

    

Ett_land_tva_folk_8.indd 11

09-07-27 12.38.23

. Oktoberkriget  Israel och omvärlden tas på sängen Yom kippur Sharon mot Kairo PLO – palestiniernas enda representant

    

. Nationalismens väsen Judisk nationalism Palestinsk nationalism Är en gemensam berättelse möjlig?

   

. Fred mellan Israel och Egypten Jimmy Carter söker fred Menachem Begin blir premiärminister Sadat besöker Jerusalem Genombrott i Camp David Camp David-avtalen Israel drar sig ur Sinai Ronald Reagans politiska spel Sadat mördas Israel går in i Libanon Reaganplanen

          

. Massakrer och uppror Massakrer i Sabra och Shatila Första intifadan Islamiska jihad och Hamas bildas Våldsamt uppror PLO erkänner Israel Kuwaitkriget Kuwaitkrigets effekter

       

. Madrid och Oslo Madridkonferensens effekter Fler etiopiska judar Osloavtalet

   

. Utvecklingen av fredssamtalen Kritik mot Osloavtalet – terrorn ökar

 

Ett_land_tva_folk_8.indd 12

09-07-27 12.38.23

Fred mellan Israel och Jordanien Oslo II-avtalet

 

. En jude mördar en jude Rabin mördas Palestinskt val och samtal i Stockholm Israel går åt höger – Netanyahu blir premiärminister Tunnel leder till strider En förhandlares reflektioner Toppmötet i Wye Regeringen Netanyahu kollapsar För och emot en palestinsk stat

        

. Terrorismens förövare och offer Muren Vem är terrorist?

Terrorn i Palestina Massakern vid OS i München Räddningen i Entebbe Achille Lauro Med livet som vapen al-Qaida Palestinsk befrielseteologi

         

. Camp David – ”Ett misstag av historiska dimensioner” Clinton samlar Arafat och Barak Sharon besöker Tempelberget och al-Aqsaintifadan Clinton hoppas på triumf Sharon blir premiärminster ”Arafat är irrelevant” Operation Försvarssköld Bushs färdplan för fred

       

. Livet på ockuperat område Kontrollstationer och hinder Säkerhetsvägar Bosättningar Befolkningsbomben Bosättningar på Gaza utryms

     

Ett_land_tva_folk_8.indd 13

09-07-27 12.38.23

Israeliska araber Arafat dör Israel och Hizbullah i krig Israel invaderar Gaza Israel går in i Gaza igen Är Gaza fortfarande ockuperat?

     

. Färdvägar för fred Annapolis Huvuddilemman Israel och Syrien förhandlar Alternativ till en tvåstatslösning Konfederation En regional lösning

      

Kronologi

372

Litteratur

376

Register

379

Ett_land_tva_folk_8.indd 14

09-07-27 12.38.23

kapitel 2

Triumf och katastrof Staten Israel bildas 1948 Fredagen den 14 maj 1948 utropades staten Israel. Ceremonin hölls hemlig in i det sista. Inbjudningarna sändes ut med budbärare samma morgon. Arrangörerna fruktade att britterna skulle förbjuda samlingen. Inbördeskrig pågick i Palestina och hotet om en invasion från de arabiska grannländerna var överhängande.

Tel Avivs museum på Rothschild Boulevard, en lummig gata i centrum, betraktades som en någorlunda säker plats. Museets stora sal rymde ett par hundra personer. Stolar för 300 gäster lånades i all hast ihop från caféerna i grannskapet. Några passande målningar hängdes upp – Marc Chagalls En jude håller en Torarulle, Maurycy Mikowskis Pogromer och Shmuel Hirshenbergs Exil. Bakom podiet hängdes ett porträtt av sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Porträttet flankerades av blå-vita standar prydda med davidsstjärnor. Fotografernas bågljus och blixtlampor skapade intensitet och hetta i lokalen. Männen svettades i sina mörka kostymer. Palestinas filharmoniska orkester trängdes ihop på andra våningen för att spela nationalhymnen ”Hatikva” (Hoppet).

Utanför museet drog några män sladdar och satte upp högtalare. Människor samlades. Ryktet hade spridit sig att något var på gång.

Landet var i kaos. Inbördeskriget hade brutit ut ett halvår tidigare, efter FN:s beslut om att dela Palestina i två stater. Palestinier flydde, massakrer skedde och engelsmännen var på väg att lämna landet. Men de judiska nationalisterna, sionisterna, vädrade morgonluft: ”Vi utförde våra plikter […] som i en dröm […] Messias dagar hade kommit, det var slutet på slaveriet under främmande härskare”, skrev den ansvarige för ceremonin, Ze’eve Sharef, i sin bok Three Days.

Ett_land_tva_folk_8.indd 21

09-07-27 12.38.24



·

Ett land, två folk

En limousine körde fram. Ut steg en kortväxt man, 1,57 lång. Det var sionistledaren David Ben-Gurion. Med energiska steg gick han in mellan hedersvakterna, som bestod av en utkommenderad skara från Haganah, den judiska försvarsorganisationen, dagen till ära uppsträckta i vita bälten som blänkte i solen.

Ben-Gurion var från ryska Polen. Han hade kommit till Palestina 1906.

Sista biten av färden bar en arabisk hamnarbetare honom från skeppet till stranden på sin rygg. Nu var han 62 år, hade flint och vitt yvigt hår vid tinningarna. Han hade vigt sitt liv åt att skapa en egen maktposition och en självständig judisk nation.

Fram till första världskriget hade Palestina varit ett distrikt i Osmanska riket, en del av provinsen Syrien, bebott av araber och ett fåtal judar. Araberna betraktade sig som just araber, delaktiga i den större arabiska gemenskapen. De identifierade sig inte som palestinier. Det var den framväxande judiska nationalismen, sionismen, som förändrade deras syn på sig själva – och den palestinska identiteten blev viktig.

Under 1900-talet anslöt sig allt fler judar till idén om en judisk stat – flera årtionden före förintelsen. Men långt ifrån alla världens judar trodde att det var möjligt att återupprätta en nation som hade krossats 1 800 år tidigare. Den judiska invandringen ökade dock, och det internationella samfundet, det vill säga Nationernas förbund, stödde tanken på ”ett judiskt nationalhem”. Palestina blev 1922, efter första världskriget, ett mandat under Storbritannien, som var dåtidens supermakt. Målet var att mandatet skulle utvecklas till en judisk självständig stat utan att det gick ut över arabernas medborgerliga eller religiösa rättigheter. Araberna protesterade: de ville ha en enda – arabisk – stat.

Anita Shapira, född i Warszawa 1940, överlevde andra världskriget och kom till Israel 1947 som illegal invandrare med förfalskade papper. Jag möter henne en dag 2008 i Tel Aviv. Hon är professor vid Tel Avivs universitet, specialiserad på det moderna Israels historia. ”Jag har bevittnat alla de stora händelserna som haft att göra med staten Israels bildande”, säger hon. ”Jag var sju år när FN:s deklaration antogs den 29 november 1947. Jag kommer ihåg att jag var med mina föräldrar på besök hos en familj i Jerusalem. Jag hade somnat men de väckte mig för att berätta att den judiska staten hade bildats. Det glömmer jag aldrig.”

Men FN:s beslut innebar inte att staten automatiskt var bildad. Under de sex månader som ledde fram till samlingen på Tel Avivs museum rådde förvirring både i Palestina och i det internationella samfundet. USA:s beslutsfattare blev osäkra på hur klok deras röstning egentligen hade varit. Kanske

Ett_land_tva_folk_8.indd 22

09-07-27 12.38.24

Triumf och katastrof

·



hade ett förvaltarskap av Palestina under FN varit bättre än en delning? President Truman tycktes svänga beroende på vem han sist talade med. Det låg nu mycket på judarna själva att förverkliga målet, trots det arabiska motståndet och en passiv brittisk politik som bara gick ut på att minimera egna förluster.

Judarna visade att de kunde försvara sig militärt, och en framväxande stat kunde skönjas. Araberna sa däremot nej till ett delat Palestina.

Var det ett misstag? ”Jag tror det var ett stort misstag”, säger Anita Shapira. ”Men jag kan förstå deras ståndpunkt. De betraktade Palestina som ett land som enbart tillhörde araberna. De accepterade inte att judar hade rätt till det. Varför skulle de godkänna en delningsplan när judarna bara utgjorde en tredjedel av befolkningen och när de trodde att de skulle vinna kriget? Från deras utgångspunkt var det ett väntat beslut. Vi vet i dag att det var fel.”

Araberna leddes av muftin av Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini, som levde i exil i Kairo, förbjuden av britterna att återvända eftersom han misstänktes för att ha deltagit i ett attentat mot dem. Muftin var den högste ämbetsmannen i det osmanska Palestina och hade auktoritet i teologiska, moraliska, civilrättsliga och straffrättsliga frågor. De arabiska styrkorna i Palestina leddes av Abd al-Qadir al-Husseini, son till en tidigare borgmästare i Jerusalem. Under fem och en halv månad kämpade styrkorna mot sionisterna, hjälpta av utländska frivilliga under ledning av Fawzi al-Qawuqji, en rival till muftin. Båda ledarna var veteraner från ett tidigare arabiskt uppror 1936–39, men de stöddes av grupper som sinsemellan var djupt misstänksamma mot varandra. Abd al-Qadir al-Husseini stupade den 8 april 1948 i striden om byn al-Qastal på vägen mellan Jerusalem och Tel Aviv, vilket ledde till försämrad stridsmoral bland hans styrkor.

Muftin krävde kontroll av alla arabiska medel för att försäkra sig om att de förblev i palestinska händer, särskilt hans egna. Han ville låna pengar för att finansiera motståndet, men Arabförbundet sa nej. Inte heller hade han fått stöd för en palestinsk exilregering. Detta bekräftade en sak för muftin: de arabiska ledarna ville bestämma palestiniernas öde över deras huvuden.

Massakern i Deir Yasin Sionisterna hade bättre ledarskap och organisation. En del judiska soldater hade också erfarenhet från andra världskriget. Grupperna Irgun och Lehi specialiserade sig på terror för att sätta skräck i araberna. På vägen upp mot Jerusalem låg Deir Yasin, en lantlig och vänlig arabisk by som hade ingått en ickeangreppspakt med Haganah, den judiska försvarsstyrkan. Med en förenad

Ett_land_tva_folk_8.indd 23

09-07-27 12.38.24



·

Ett land, två folk

styrka attackerade ändå Irgun och Lehi byn den 9 april 1948. De mötte motstånd och några av de oerfarna angriparna stupade. Kamraterna pepprade då husen med maskingevär. Många bybor dog omedelbart. De återstående samlades på en öppen plats, där de avrättades. Kropparna massakrerades och flera kvinnor våldtogs innan de dödades. Fahim Zaydan, som var tolv år då det hände, minns hur hans familj mördades: ”De tog ut oss en efter en, sköt en gammal man, och när en av hans döttrar skrek sköt de henne också. Sen kallade de på min bror Muhammad, de sköt honom inför våra ögon. När min mamma böjde sig över honom – hon ammade min lillasyster Hudra som hon bar i sin famn – då sköt de henne också.”

Zaydan gick själv samma öde till mötes. Han och andra barn ställdes upp i en rad mot en vägg. Soldaterna sköt dem, men Zaydan överlevde mirakulöst nog sina skador.

Hur många dog? Uppskattningarna har varierat, men sentida forskning har minskat antalet döda från 250 till mellan 100 och 110 män, kvinnor och barn, vars stympade kroppar slängdes ner i brunnar.

Araberna hämnades massakern. Fyra dagar senare anföll de en medicinsk konvoj på väg till Hadassa-sjukhuset på Scopusberget utanför Jerusalem. När attacken var över låg 70 judar döda – doktorer, sköterskor, patienter och vakter.

Flera byar drabbades på liknande sätt, men Deir Yasins öde fick större konsekvenser. Massakern utnyttjades i Irguns och Haganahs propaganda för att sätta skräck i araberna. Det arabiska militärkommandot i Haifa flydde den 21–22 april tillsammans med stadens representanter inför väntade attacker.

Irgun hotade med ett nytt Deir Yasin om araberna stannade kvar. På tre dagar flydde 50 000 människor. Arabernas militära kraft krossades och det palestinska arabiska samhället, som aldrig hade varit stabilt, föll samman. I den sionistiska psykologiska krigsföringen ingick terrortaktik och förstörelse av byar. Panik rådde, och över 300 000 flydde fram till den 15 maj. Också vissa av de delar som FN hade tilldelat araberna, eller som skulle vara under internationell kontroll, inklusive Jaffa och västra Jerusalem, föll i sionisternas händer.

Frågan om de arabiska flyktingarna har varit kontroversiell ända sedan 1948, eftersom deras status inte har lösts. Israeliska representanter har hävdat att araberna uppmuntrades av arabiska propagandister att ge sig av eller fly. De skulle vara fria att återvända när de arabiska arméerna hade besegrat sionisterna.

Massakern i Deir Yasin blev också en orsak för arabstaterna att intervenera mot Israel. Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, sa: ”Deir Yasin var i stor utsträckning orsaken till de arabiska nationernas vrede och den viktigaste faktorn för att sända in de arabiska arméerna.” En medlem

Ett_land_tva_folk_8.indd 24

09-07-27 12.38.24

Triumf och katastrof

·



av Herutpartiet i Knesset hävdade i en debatt året efter att massakern var viktig för Israels slutliga seger 1948: ”Tack vare Deir Yasin vann vi kriget.” (Efter kriget bosatte sig israeler på platsen och gav byn namnet Givat Schaul Beth som i dag tillhör Jerusalem; här bor 20 000 personer, de flesta ortodoxa judar.)

Självständighetsförklaringen Klockan 16.00, i god tid innan sabbaten inföll, slog Ben-Gurion sin klubba av valnöt i bordet och föreslog ett spontant framförande av ”Hatikva”, som skulle bli Israels inofficiella nationalsång (officiell blev den först 2004). ”Jag ska nu läsa statens självständighetsförklaring”, förklarade han framför fyra mikrofoner, varav en förde budskapet vidare till radiolyssnare runtom i Palestina. Det var premiärsändning för Kol Yisrael (Israels röst) som hade övertagit britternas Palestine Broadcasting Service.

Eretz–Yisrael [Israels land] var det judiska folkets födelseplats. Här skapades dess andliga, religiösa och politiska identitet. Det var här det först uppnådde status som självständig stat, skapade kulturella värden av nationell och universell betydelse och skänkte världen de eviga böckernas bok. Efter att med våld ha tvingats från sitt land var folket det troget under förskingringen och upphörde aldrig att be och hoppas på återvändande och återupprättandet av dess politiska frihet […]

Han avslutade den 16 minuter långa uppläsningen med att sätta sin förtröstan till den Allsmäktige och be en rabbin, J. L. Fishman, att läsa den judiska bönen Sheheheyanu, 2 000 år gammal, som används vid speciella tillfällen: Välsignad är du, Herre vår Gud, Kung över universum, Som har hållit oss vid liv, stött oss, Och fört oss till det här ögonblicket.

”Vi proklamerar härmed bildandet av den judiska staten […] staten Israel”, sa Ben-Gurion med hög röst. Publiken reste sig och klappade: ”Alla var uppfyllda av glädje, deras ansikten strålade”, skrev Sharef i Three Days. Proklamationen antogs med acklamation, och ledarna undertecknade dokumentet. ”Hatikva” sjöngs än en gång, och Ben-Gurion utropade: ”Staten Israel är bildad! Detta möte är ajournerat.”

Ceremonin varade i 32 minuter. Deltagarna föll i varandras armar, hurrade och grät, och massorna jublade utanför. ”Staden dansade och gjorde sig lycklig”, skrev Sharef.

Ett_land_tva_folk_8.indd 25

09-07-27 12.38.24



·

Ett land, två folk

David Ben-Gurion läser Israels självständighetsförklaring i Tel Aviv den 14 maj 1948. Bakom honom hänger porträttet av den politiska sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl, som dog 1904. (Foto: Keystone/Gamma/IBL bildbyrå)

Det var ett triumfens ögonblick. Ben-Gurion hade kämpat hårt under pionjäråren. Han hade upplevt malaria, hunger och blivit utvisad (under första världskriget utvisade turkarna honom och han reste till USA). Nu hade han nått sitt mål, men han var inte lycklig: ”Landet firar och det råder djup glädje – och än en gång är jag en sörjande bland firare”, skrev han i sin dagbok. Han visste vilka grymheter som hade begåtts under inbördeskriget och han anade svårigheterna som låg framför dem.

Ett par timmar senare, vid midnatt den 14 maj, gick britternas mandat ut.

I Jerusalem hade lord Cunningham, brittisk High Commissioner, den högste ämbetsmannen i landet, haft bråda dagar. Han och hans administration avvecklade verksamheten och flög till Haifa, där den brittiska flottan väntade. Vid midnatt seglade fartygen ut från hamnen med britterna ombord. Hangarfartyget HMS Ocean, kryssaren HMS Euryalus och de åtföljande jagarna satte kurs mot Malta. På Oceans blåsiga flygdäck spelade en orkester den i engelsktalande länder välkända sången ”Auld Lang Syne”, som skämtsamt brukar

Ett_land_tva_folk_8.indd 26

09-07-27 12.38.24

Triumf och katastrof

·



kallas ”sången som ingen kan” eftersom många känner till melodin men få kan texten. Den sjungs vanligen vid tolvslaget på nyårsafton.

Av någon anledning ansågs den lämplig nu.

Uppladdning i Kairo Samma kväll samlades en mängd människor på järnvägsstationen Abasiyya i Kairo. På plattformen stod föräldrar, fruar, barn och vänner och viftade och ropade. Männen i Egyptens sjätte infanteribataljon lutade sig ut och vinkade tillbaka när tåget ångade ut från stationen. De var på väg till Sinai, till krig, men stämningen påminde mer om glada semesterfirare på väg till havet, konstaterar författaren Larry Collins, som tillsammans med kollegan Dominique Lapierre har försökt återge händelseförloppet. Löjtnant Muhammad Rafat, bataljonens 26-årige underrättelseofficer, var säker på att de åkte bort ”för en promenad”.

Om en månad, försäkrade han sina kamrater, skulle de vara tillbaka och tas emot med ännu större ovationer än vid avresan.

Vid midnatt, efter att ha spelat triumfmarschen ur Aida, Egyptens nationalhymn, annonserade Radio Kairo införandet av undantagslagar. Schejken av alAzhar, en av muslimvärldens mäktiga, proklamerade: ”Det heliga krigets timme har kommit. Alla arabiska kämpar måste betrakta kampen om Palestina som en religiös plikt.” De lärdas råd vid al-Azhar, en samling teologer och rättslärda, hade redan den 2 december 1947 uttalat att striden mot sionismen var ”ett världsomspännande jihad till försvar av det arabiska Palestina”.

Premiärministern, Nuqrashi Pasha, förklarade att Egypten skulle invadera Palestina ”för att rädda det från sionism och föra freden tillbaka till dess gränser”.

Utrikesministern informerade ett par minuter senare FN:s säkerhetsråd att i och med att det brittiska mandatet gick ut hade ”Egyptens väpnade styrkor börjat gå in i Palestina”. Vid Almazas flygplats nordöst om Kairo var besättningen redan igång med att lasta ett halvt dussin bomber för krigets första lufträd.

Från det anrika Semiramis Hotel var utsikten över Nilen hänförande. På takterrassen brann levande ljus och en orkester spelade. Också här påmindes man om kriget. En grupp uniformerade män stod samlade runt ett bord i ena hörnet. På bordet framför dem låg en karta. Kung Faruq, klädd i sin fältuniform och med en vacker flicka vid sin sida, studerade tillsammans med sin stab hur den egyptiska armén skulle genomföra sin triumfmarsch mot Tel Aviv.

Efter ett par tal med aggressiva proklamationer i Radio Kairo togs mikrofonen över av en kvinnlig vibrerande hes stämma. Inget kunde som denna röst röra de arabiska massorna. Den tillhörde en fyllig medelålders sångerska vid

Ett_land_tva_folk_8.indd 27

09-07-27 12.38.26



·

Ett land, två folk

namn Umm Kulthum. Hon var arabvärldens megastjärna, kallad ”Näktergalen vid Nilen”. Hennes sånger handlade om kärlek och storpolitik, hon hade fått alla ordnar som arabvärlden kunde dela ut och hon tjänade, när hon stod på toppen, fyra gånger mer än president Nasser. ”När Umm sjunger tar Mellanöstern paus i revolutionerna”, hette det. Nu var syftet det motsatta – att uppmuntra till kamp. Hon hade valt en lång och sorgsen ballad, en lovprisning till den plats som väckte lyssnarnas känslor: det heliga Jerusalem.

Också i Syrien infördes undantagslagar och radion spelade militärmarscher nonstop. I Irak var Nuri as-Said premiärminister. Hans medhjälpare hade lovat att armén skulle inta Haifa på två veckor. Premiärministern tog lätt på uppdraget och skickade bara 2 000 man till Palestina. Sir Alec Kirkbride, en erfaren militär och brittisk ambassadör i Amman, avfärdade irakiernas befälhavare som ”en inkompetent idiot som inte ens kan leda en trupp infanterister”. Nuri al-Said besvarade smädelsen med att försäkra att mellan två och tre miljoner stamkrigare stod redo att marschera mot Palestina.

Talesmannen för muftin av Jerusalem, Ahmad Shuqayri, förklarade att arabernas mål var en ”eliminering av den judiska staten”. Arabförbundets generalsekreterare, egyptiern Abd al-Rahman Azzam, förklarade den 15 maj i en BBC-intervju: ”Detta kommer att bli ett utrotningskrig, en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.”

Det var ett katastrofalt uttalande som skulle förfölja honom i årtal.

Arméer från Egypten, Syrien, Transjordanien, Libanon och Irak drogs samman längs Israels gränser. Invasionen inleddes efter midnatt den 15 maj 1948. Exakt fem minuter efter tolvslaget bröt den transjordanska arablegionens förtrupp upp. I ledningen för huvudstyrkan åkte kapten Mahmoud Rousan i en öppen jeep. Vid Jordanfloden vinkade militärpolisen över dem vid Allenbybron. ”Det var”, skulle den unge kapten Rousan senare skriva, ”den mest upprymda dagen i mitt liv.” Han var säker på att de inom 15 dagar skulle komma tillbaka över samma bro som ”en triumferande armé som hade förhindrat den felaktiga delningen av Palestina”.

På vägen mellan Jerusalem och Hebron låg kibbutzen Kfar Etzion i det av FN utpekade arabiska området. En enhet ur den jordanska arablegionen hade tillsammans med palestinska styrkor redan intagit kibbutzen, som var Haganahs utpost i söder. Exakt vad som hände är oklart men det blev en blodig massaker.

Mer än 150 judiska män och kvinnor dödades – alla som levde där, så när som på tre personer. Befälhavarna, major Abdullah Tell och kapten Hikmet Muhair, lät sig fotograferas med två av de överlevande: de poserar stolta, med kikare på magen, framför två förskrämda unga män. De döda låg kvar på marken i ett

Ett_land_tva_folk_8.indd 28

09-07-27 12.38.26

Triumf och katastrof

·



och ett halvt år. Först i november 1949 fick en militärrabbin jordansk tillåtelse att samla ihop deras ben. Kvarlevorna begravdes på Herzlberget i Jerusalem.

Kfar Etzion blev för israeler en symbol för sionistiskt hjältemod och martyrskap, lika laddad som Deir Yasin för araberna. En debatt utbröt bland judarna om huruvida det var en klok politik att alla bosättningar skulle hållas till siste man eller sista kvinna. Kfar Etzion visade på motsatsen.

I Tel Aviv väckte telefonen Ben-Gurion strax efter midnatt. USA hade officiellt erkänt den nya staten. ”En stor moralisk uppmuntran för vårt folk”, skrev han i dagboken. Erkännandet var kulmen på flera dagars intensiv aktivitet i Washington för att ändra administrationens beslut den 9 maj att inte erkänna staten.

Det fanns tveksamhet inom utrikesdepartementet om huruvida en delning av Palestina var rätt. Ett förvaltarskap under FN sågs som ett bättre alternativ.

Men president Truman lät sig övertygas och gav order om att förbereda ett erkännande. Samtidigt som ceremonin pågick i Tel Avivs museum ringde Clifford till Jewish Agencys representant (Judiska byråns) i Washington, Eliahu Elath. ”Du borde skriva ett brev där du ber oss om ett erkännande”, sa han.

Elath sattes sig ner och skrev ett utkast. Han tyckte sig känna historiens vingslag. En ny judisk stat? Det var nästan 2 000 år sedan sist. Det fanns bara ett problem: han visste inte namnet på den stat han bad USA erkänna. Han löste dilemmat genom att skriva ”den judiska staten”. En betjänt bar brevet till Vita huset. Knappt hade han lämnat rummet förrän radion uppgav nationens namn. Elath sände en annan betjänt efter den första. Han kom ikapp denne vid entrén till Vita huset, och namnet ”Israel” lades till med bläckpenna. Det hade varit långa diskussioner om vad staten skulle heta. Genom att anta namnet Israel ville man skapa kontinuitet bakåt till Gamla Testamentets historia. Tidig amerikansk kväll, tolv minuter efter att det brittiska mandatet hade gått ut, tillkännagav president Truman att USA erkände den judiska staten.

Ben-Gurion väcktes på nytt tre timmar senare. Trots hustrun Paulas protester trängde sig Haganahs kommunikationschef, Yaacov Yanai, in i hans sovrum för att be honom medverka i en radiosändning till Amerika. Den sömnige BenGurion stapplade ur bädden och drog en rock över pyjamasen och följde med.

Han hade knappt börjat sin sändning från en hemlig Haganahsändare förrän planen som hade lastats i Kairo ett par timmar tidigare hade nått Tel Aviv.

Bomberna skakade studion och ljudet ekade in i mikrofonen. ”Det ni just har hört”, sa Ben-Gurion dramatiskt till lyssnarna, ”var explosionerna av de första bomberna som fälldes i den nya statens krig för självständighet.” Så snart han hade slutat sändningen körde han i väg för att inspektera skadorna.

Ett_land_tva_folk_8.indd 29

09-07-27 12.38.27



·

Ett land, två folk

Självständighetskriget och al-Nakba Inbördeskriget övergick till ett krig mellan Israel och fem arabstater: Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon och Irak. Det var ett krig som fick olika namn: araberna kallade det ”första palestinska kriget”, palestinierna ”katastrofen” (alNakba) och judarna ”självständighetskriget”. Kriget 1948 var ett resultat av en mer än halvsekellång arabisk-judisk konflikt som började med de första immigranternas ankomst i början av 1880-talet. Dessa sionister drevs av både en urgammal messiansk dröm om ett judiskt land och av behovet att fly den europeiska antisemitismen, som då var starkast i tsarens Ryssland.

De fem arabiska arméerna bestod, trots retoriken och ländernas stora befolkningar, av bara 80 000 man. Israel förfogade över 60 000 soldater, varav en tredjedel hade stridserfarenhet, men bara 19 000 av dem var utrustade och redo att gå ut i krig.

Araberna hade det bästa utgångsläget. De kunde skära av den judiska staten på mitten. Arabiska städer, som låg bara ett par minuter från Tel Aviv, var lätta att använda som baser. I söder kunde israelerna inte hindra att egyptiska styrkor slog till från Negevöknen. Gamla staden i Jerusalem hade redan stått under arabisk blockad i fem månader. Den 29 maj gav det sista judiska motståndet upp. En nära 2 000-årig permanent judisk närvaro i det gamla Jerusalem var över.

För många judar var förlusten av judendomens heligaste plats, västra muren, eller klagomuren, andligen förödande. Men från militär utgångspunkt var det viktigare att hålla västra Jerusalem, det stadscentrum som hade utvecklats utanför murarna under de föregående 30 åren. För att rädda judarna som levde där försökte och lyckades sionisterna bryta den arabiska blockaden.

USA ville inte stödja regionen med vapen. Utrikesminister Robert Lovett hävdade att ”då kan araberna använda amerikanska vapen mot judarna, och judarna kan använda dem mot araberna”. President Truman införde den 5 december 1947 ett vapenembargo mot hela regionen. Många inom utrikesdepartementet såg embargot som ett sätt att motsätta sig delningen. Truman hoppades att det skulle förhindra blodsutgjutelse. Det var en idealistisk för att inte säga naiv uppfattning. Storbritannien sålde vapen till araberna och vägrade att tillmötesgå USA:s begäran att upphöra med försäljningen. Jordaniens arablegion utbildades och beväpnades av britter och leddes av en brittisk officer. Och i slutet av 1948 och början av 1949 flög brittiska RAF-plan med egyptiska skvadroner över den israelisk-egyptiska gränsen. Den 7 januari 1949 sköt israeliska plan ner fyra av de brittiska planen.

Ett_land_tva_folk_8.indd 30

09-07-27 12.38.27

Triumf och katastrof

·



Judarna smugglade in vapen, främst från Tjeckoslovakien. Men när Israel deklarerade självständigheten i maj 1948 hade armén inte en enda kanon eller stridsvagn. Flygvapnet bestod av nio föråldrade plan. På kvällen före kriget sa chefen för operationerna, Yigal Yadin, till Ben-Gurion: ”Det bästa vi kan säga dig är att vi har en fifty-fifty-chans.” Oddsen förbättrades under en niomånadersperiod, men kostnaden dränerade Israels ekonomi.

Den amerikanske generalen Ben-Gurion insåg att Israel behövde en militär strategi. Efter FN:s delningsbeslut bad han en amerikansk vän, överste David Daniel Marcus, mest känd som Mickey Marcus, om hjälp att rekrytera en amerikansk militär rådgivare. Marcus var en jude från Brooklyn med bred erfarenhet: han hade examen från den ansedda amerikanska kadettskolan West Point och hade varit federal åklagare i New York, där han åtalade gangstrar som Lucky Luciano och andra.

Han beskrivs som en modig, atletisk och utåtriktad person. När USA gick in i andra världskriget anmälde han sig som frivillig, och när de luftburna styrkorna på D-dagen 1944 landsattes i Normandie landade han med fallskärm – enligt vissa uppgifter var det hans första hopp. Med sin juridiska bakgrund blev han inblandad i utkastet till Tysklands och Italiens kapitulationsvillkor. Senare blev han chef för dem som samlade bevis mot nazisterna i Nürnberg.

Marcus sökte efter en lämplig militär rådgivare men fann ingen. Han antog då själv utmaningen. Eftersom han fortfarande var reservist i USA:s armé behövde han tillstånd från krigsministeriet för ett uppdrag i Israel. Det beviljades på ett villkor: att han inte använde sitt eget namn eller sin militära grad.

På så vis blev amerikanen ”Michael Stone” den israeliske premiärministerns militäre rådgivare.

Michael Stone var från början ingen sionist, men erfarenheterna under kriget gjorde att han ändrade uppfattning. Han var en ledarbegåvning och vann de israeliska befälhavarnas respekt – de betraktade folk utifrån med största misstänksamhet. Michael Stone ansåg att fronterna i Negevöknen och i Jerusalem var de svagaste punkterna. Ben-Gurion utsåg honom då till att leda fronten vid Jerusalem, där han försökte få ordning på de vildvuxna yishuv-styrkorna.

Han rapporterade till general Yigael Yadin: ”Planerna bra, artilleriet bra, beväpningen excellent, infanteriet katastrofalt.” Hans viktigaste bidrag blev anläggningen av Burma Road, uppkallad efter den underhållsled de allierade under andra världskriget använde mellan Burma och Kina. Burma Road kringgick genom ett svårgenomträngligt område huvudvägen till Jerusalem. Den gjorde

Ett_land_tva_folk_8.indd 31

09-07-27 12.38.27



·

Ett land, två folk

Yishuv Yishuv, ”bosättning” på hebreiska, är ett ord som används om judarna i Palestina innan staten Israel bildades. Beteckningen kom i bruk på 1880-talet, då 25 000 judar bodde i området. Den användes ända fram till 1948, då 700 000 judar fanns i landet.

Ibland brukar man skilja på ”gamla yishuv”, de judar som bodde i Palestina innan den sionistiska invandringen började, och ”nya yishuv”, de som invandrade efter 1882.

att israelerna kunde häva den arabiska belägringen den 9 juni 1948, bara dagar innan FN förhandlade om vapenvila. Staden var beroende av vatten från kusten och pumpstationerna var sårbara. Hade inte konvojerna kommit igenom skulle judarna i Jerusalem ha tvingats att kapitulera.

Ben-Gurion belönade Marcus, alias Michael Stone, med att ge honom generallöjtnants grad. Han blev en israelisk hjälte, och som sådan porträtterades han 1966 i Hollywoodfilmen Cast a Giant Shadow med Kirk Douglas, John Wayne, Frank Sinatra och Yul Brunner. Men hjältesagan slutade i tragedi. Marcus flyttade till Jerusalem för att inspektera de trupper som han skulle leda. En natt kunde han inte sova och gick en kort promenad utanför förläggningen, insvept i bara en filt. När han återvände i mörkret anropade vakten honom och bad honom att identifiera sig eller yttra lösenordet. Michael Stone svarade på engelska samtidigt som han hoppade över muren. Den oerfarne vakten sköt honom.

Skottet gick rakt genom hjärtat.

Marcus förstod inte hebreiska och vakten förstod inte engelska.

Mot slutet av maj 1948 hade de flesta judiska terrorgrupperna blivit en del av den israeliska armén (Zahal). Gruppen Lehi upplöstes och 850 av dess medlemmar förenade sig med armén. Men de underjordiska gruppernas aktiviteter upphörde inte helt, och den israeliska regeringen var extremt misstänksam mot dem. Misstron kom i öppen dager den 20 juni när fartyget Altalena, som kom från Frankrike och tillhörde gruppen Irgun, försökte angöra vid Kfar Vitkim, norr om Tel Aviv. Ombord fanns Irguns ledare, den blivande premiärministern Menachem Begin. Lasten bestod av en mängd vapen och 940 frivilliga judar. Ben-Gurion kunde inte acceptera en beväpnad grupp som låg utanför hans kontroll. Den var ett hot mot den centrala auktoriteten, en stat i staten, och han misstänkte en planerad kupp. Han beordrade att armén skulle

Ett_land_tva_folk_8.indd 32

09-07-27 12.38.27

Triumf och katastrof

·



hindra skeppet från att lossa. Irgun försökte förhandla, men till ingen nytta.

Altalena seglade då vidare till Tel Aviv i hopp om bättre lycka, men där utsattes det för arméns beskjutning. Fartyget började brinna och kaptenen beordrade alla att hoppa överbord. Folk på stranden sände ut flottar för att hjälpa dem. Kaptenen hissade vit flagg, men beskjutningen fortsatte. Totalt dog 14 Irgunmedlemmar och 69 skadades medan 2 soldater i armén dödades och 6 skadades.

Israelerna lyckades under den första fasen av kriget, från 15 maj till 11 juni, förhindra den arabiska invasionen. FN utverkade en vapenvila, som båda sidor mer än gärna accepterade. Men vapenvilan bröts redan den 6 juli. Syrien och Egypten ville inte förlänga den eftersom de plötsligt trodde sig kunna vinna, vilket var en gigantisk felbedömning. Israelerna hade på den korta tiden lyckats förbättra både tillgången på vapen och kommandostrukturen. Kriget bröt ut igen och varade till den 19 juli. Under denna fas tog Israel över mycket av västra Galileen, ett område som hade ingått i det område som tilldelades araberna.

När FN på nytt lyckades få till stånd en vapenvila hade israelerna följaktligen utökat sitt kontrollerade territorium. Den enda region de inte behärskade var Negev, som hade tilldelats Israel i delningsplanen. Egypten ockuperade nu området (i oktober 1949 invaderade Israel Negev och införlivade det med Israel).

Bernadotte misslyckas Under sommaren 1948 sände FN den svenske greven Folke Bernadotte till Palestina för att förhandla fram en vapenvila och försöka nå en lösning. Det var samme man som ordnade med de vita bussarna från Tyskland till Sverige i slutet av andra världskriget. Bernadottes plan innebar att den judiska staten skulle avstå Negev och Jerusalem till Transjordanien och få västra Galileen i utbyte. Gränserna var identiska med dem som hade föreslagits före beslutet om en delning av Palestina. Förslaget hade förkastats av alla sidor då, och så skedde nu igen.

Ingen av parterna stödde hans plan. De återstående medlemmarna av Lehi, mera kända som Sternligan, såg ändå Folke Bernadotte som ett hot mot ett självständigt Israel, ett Stor-Israel med territorier på båda sidor av Jordanfloden, också i Transjordanien. Sternligan var en extremistiskt sionistisk organisation, grundad 1940 av den ryske juden Avraham Stern (1907–42) efter en splittring inom Irgun. Anhängarna var fanatiskt antibrittiska och attackerade upprepade gånger brittisk personal i Palestina och samarbetade med axelmakterna, Tysk-

Ett_land_tva_folk_8.indd 33

09-07-27 12.38.27



·

Ett land, två folk

Bernadottes fredsförslag En rapport som innehöll Folke Bernadottes fredsförslag publicerades tre dagar efter hans död. Punkterna var: Första stridsuppehållet förvandlas till en permanent fred, alternativt vapenvila; gränserna mellan den judiska och arabiska staten bestäms; Negevöknen ska höra till den arabiska staten; Galileen ska höra till den judiska staten; Jerusalem ska lyda under ett permanent FN-mandat; arabstaten, det vill säga Transjordanien, övertar kontrollen över Palestinas arabiska delar; försäkran om att både den palestinska staten och den judiska staten, och även övriga grannländer, har tillgång till Haifas hamn och Lyddas flygplats; arabiska flyktingar har rätt att återvända till sina hem.

Dessutom skulle en försoningskommission upprättas som ett första steg mot en hållbar fred i regionen.

land, Italien och Japan. De såg Bernadotte som en nazistisk kollaboratör och en brittisk lakej. Inget av detta var sant.

Folke Bernadotte var den 17 september 1948 på besök i Jerusalem för att träffa Dov Joseph, stadens militärguvernör. Tidigare under dagen hade han besökt den arabiska staden Ramallah. En av Bernadottes följebilar blev utsatt för beskjutning under vistelsen där, dock utan att någon människa skadades.

Samma dag hade Bernadotte fått ett dödshot som han avfärdade med orden: ”Jag låter mig inte skrämmas.” Han fick besked om att mötet med Dov Joseph blev uppskjutet från 16.30 till 18.30. Resten av förmiddagen tillbringade han i den gamla brittiska regeringsbyggnaden och på FN:s högkvarter i det anrika KFUM-hotellet. På eftermiddagen besökte han Jerusalems lantbruksakademi, där han mötte sin adjutant, den franske översten och tillika FN-observatören André Sérot. Efter besöket åkte följet tillbaka mot KFUM för att hämta en kopia av vapenstilleståndet.

När Folke Bernadottes konvoj – den bestod bara av tre bilar – passerade Palmeh Street i stadsdelen gamla Katamon blockerades vägen av en israelisk arméjeep som tillhörde Sternligan. Fyra män satt i den. Då konvojen stannade steg en av de fyra männen fram till den andra bilen och frågade efter Folke Bernadotte.

Klockan var 17.30 och Folke Bernadotte sköts med sex skott från en kpist.

Hans adjutant Sérot, som satt bredvid, träffades av arton skott. Sérots hustru sköts också, men överlevde tack vare att Bernadotte skyddade henne med sin kropp. Mannen som avfyrade kpisten hette Yehoshua Cohen. Den amerikanske

Ett_land_tva_folk_8.indd 34

09-07-27 12.38.27

Triumf och katastrof

·



Svensk mördad i Jerusalem Några månader innan mordet på Bernadotte mördades en annan svensk i Jerusalem – missionären Hilda Andersson, som bodde på Olivberget. Hon hade redan på 1920-talet köpt en egendom där hon drev ett gästhem under namnet Svenskbo. Hilda Andersson stödde sionisterna och reste runt och talade för deras sak. Den 25 april hade hon varit på mässa i den anglikanska Saint George-katedralen i östra Jerusalem. På vägen hem sköts hon med tre skott och hittades där hon hade fallit, i Kidrondalen vid Olivberget.

Varför sköts hon, och vem var skytten? Hon bejakade en judisk stat, men hon hade också nära vänner bland muslimska och kristna palestinier. Den israeliske författaren Moshe Hananel, som intresserat sig för fallet Hilda Andersson, menar att det är märkligt att svenska staten aldrig krävde en utredning av vad som skedde. Hilda antydde själv att hon misstänkte att britterna tänkte mörda henne för att hon smugglade varor till belägrade judar i gamla staden. En brittisk officer hade besökt henne tidigare och fört en något hotfull konversation. Men något definitivt svar på varför hon mördades finns inte.

FN-observatören Frank Begley försökte hindra gärningsmännen men slogs ner.

Bernadotte och Sérot transporterades till Hadassah-sjukhuset på Scopusberget, där man konstaterade att Sérot var död och att Bernadottes liv inte gick att rädda. Dagen efter mordet flögs Bernadottes kvarlevor till Haifa för att sedan flygas hem till Sverige.

Det stod klart att Sternligan låg bakom mordet. Ben-Gurion fördömde det omedelbart och beordrade att alla medlemmarna skulle arresteras. Gruppen upplöstes, men ingen blev någonsin dömd. Några år senare avslöjades Yehoshua Cohens roll i det hela av Ben-Gurions levnadstecknare Michael Bar Zohar.

Cohen var efter kriget en av grundarna till kibbutzen Sde Boker i Negevöknen, dit Ben-Gurion senare flyttade. Där blev de båda goda vänner och Cohen arbetade som säkerhetsvakt åt Ben-Gurion. Han erkände aldrig mordet under sin levnad. Sternligans toppledare, Yitzhak Shamir, som senare blev premiärminister, förnekade också konsekvent att han hade varit inblandad, men få tror att han som ligans högste ledare inte hade godkänt dådet.

Men den 11 september 1988, 40 år efter mordet på Bernadotte, publicerade den israeliska tidningen Yediot Ahronot postumt en intervju med Yehoshua

Ett_land_tva_folk_8.indd 35

09-07-27 12.38.27



·

Ett land, två folk

Cohen, som hade dött 1986. Han berättade där stolt hur attentatet gick till. På frågan: ”Om du kunde leva om ditt liv, skulle du då också döda FN-diplomaten?” svarade han: ”Utan tvekan, FN-diplomaten måste dödas för att försvara den israeliska nationen.” Innan Cohen dog sa han: ”Med Bernadotte-aktionen slog Ben-Gurion två flugor i en enda smäll. Han blev av med Bernadotte och med oss [Sternligan].”

Efter Bernadottes bortgång övertogs hans uppgifter av amerikanen Ralph Bunche, som förhandlade fram ett avtal om vapenvila mellan Israel och arabländerna. Den skrevs under av konfliktens parter på ön Rhodos 1948. Bunche fick Nobels fredspris för sina insatser.

Flyktingar För araberna blev 1948 års krig, det palestinska kriget, förödande. Israel antog en medveten policy att köra ut araberna från territorierna som de tog över och tvingade dem över gränserna till territorier som hölls av araberna. De sista månaderna 1947 och de drygt fyra första månaderna 1948 upphörde det palestinska samhället att existera som en sammanhängande social och politisk enhet. I perioden fram till det brittiska tillbakadragandet och tiden omedelbart efter försvann mer än 350 byar och förorter, några så totalt att det verkade som om de aldrig hade funnits. Stadslivet och institutionerna i kuststäderna upphörde fullständigt. Flykten minskade befolkningen i en livlig stad som Jaffa från mellan 70 000 och 80 000 araber till bara mellan 3 000 och 4 000.

Av cirka 1,3–1,4 miljoner araber i det brittiska mandatet blev ungefär hälften undanträngda.

Strax norr om Jerusalem ligger Beit Hanina på palestinsk mark. Det tar normalt en kvart att köra dit med bil från Jerusalem. Allt som oftast upprättar israelerna kontrollstationer eller stänger av vägen, då kan det ta flera timmar. I Beit Hanina bor palestinskan Samia Khoury, tidigare rektor för en skola i östra Jerusalem och medlem av det palestinska Birzeit-universitetets styrelse. Hon har gjort sig känd som engagerad skribent i rättvisefrågor. Hennes familj levde 1948 i västra Jerusalem och hon har starka minnen från kriget. ”Folk var rädda”, berättar hon. ”De började packa och ge sig av. Och snart började strider. Kulor ven i kvarteren. Man visste inte varifrån de kom. Vi flydde till Birzeit, norr om Ramallah. Det är inte långt geografiskt, men det var ett arabiskt område. Mina föräldrar trodde att striderna skulle gå över på 14 dagar, sedan skulle vi kunna återvända. Men nu har det gått 60 år.”

Ett_land_tva_folk_8.indd 36

09-07-27 12.38.27

Triumf och katastrof

·



Hon säger att familjen var lyckligt lottad som inte behövde fly under vapenhot, men de fick lämna allt de ägde. ”Det mest fruktansvärda var när folket från Ramla och Lod tvingades bort från sina hem under vapenhot. Vi var då i Birzeit, och de kom gående, tvingade att vandra hela vägen. De var i ett sådant eländigt tillstånd. Det är en bild som aldrig lämnar mitt minne. Vi öppnade skolan, kyrkan, och vi lagade mat åt dem. Detta folk har rätt att få tillbaka sina hem. De var respektabla människor, och de blev så djupt förödmjukade. Detta är vad jag såg.”

Vad hände med era hus och tillhörigheter? ”Det togs av israelerna, av myndigheterna som blev staten Israel. Vi fick ingen kompensation alls. Problemet är att de inte ens har medgett orättvisan, att de var orsaken till denna stora flykt av palestinska människor. De fortsätter hävda att palestinierna gav sig av frivilligt, att de arabiska länderna tvingade dem att ge sig av. Det är inte sant. Jag hörde att en man från BBC hade gått igenom alla nyheterna från den här tiden. Han hittade inga uppmaningar om att de skulle ge sig av. Palestinierna drevs ut, eller var rädda och flydde.”

Av de ungefär 860 000 araber som hade bott i det område som blev Israel återstod bara 133 000. Resterande hamnade i läger i arabiska Palestina, kontrollerat av Jordanien, eller på Gazaremsan, kontrollerad av Egypten. Återstoden spred sig till Libanon, Syrien och Jordanien, några till Egypten och Irak. I dag är antalet palestinska flyktingläger 58, fördelade på Västbanken (19), Gazaremsan (8), Syrien (9), Libanon (12) och Jordanien (10). Dessutom finns ett antal icke erkända läger: Västbanken (5), Jordanien (3) och Syrien (4).

När araberna kallar detta för ”katastrofen”, al-Nakba, har de då rätt eller fel? ”Självklart har de rätt”, säger professorn i sionism Anita Shapira i Tel Aviv. ”Från deras utgångspunkt var det en katastrof, men det var inte en katastrof skapad bara av en sida. Katastrofen skapades först och främst genom att palestinierna inte godkände delningsplanen. För det andra genom att det arabiska samhället föll samman i början av kriget. De ledande gestalterna var de första som gav sig av. Resultatet blev kaos, och de enklare människorna följde snällt efter. Det fanns ingen som kunde leda dem. Den arabiska befolkningen erkänner inte detta än i dag. De börjar så smått tala om det, men faktum är att det var ett sammanbrott, och en tredjedel av flyktingarna lämnade landet utan att ha någon verklig anledning till det.”

Historien är full av misstag. Var det ett misstag av de palestinska ledarna att inte gå med på en stat 1948? ”Inte vid den tiden, nej, det var inget misstag,

Ett_land_tva_folk_8.indd 37

09-07-27 12.38.27



·

Ett land, två folk

ingen sunt tänkande kunde acceptera delningen av Palestina”, säger palestinskan Samia Khoury i Beit Hanina. ”Det var först och främst onödigt. Alla levde i en stat. Vi var i majoritet. Och delningsplanen gav oss en mindre del av landet.

Det var inte acceptabelt. Ingen ledare kunde acceptera det. Retrospektivt är det lättare att fråga: Skulle vi ha accepterat? Även om vi hade accepterat det ser vi nu att Israel redan hade en plan att ta över landet, det hade inte varit slutet. Nu kan vi se hur de hade planerat och arbetade mot vad som händer i dag.”

Palestiniernas territorium efter kriget var mindre än vad de hade fått om de hade accepterat FN:s delning. Och ännu värre: ingen ny arabstat växte fram.

I stället ockuperades delar av vad som skulle ha varit den palestinska staten – det som senare kom att kallas Västbanken och östra Jerusalem – av Jordanien.

Gazaremsan, som också hade varit en del av den av FN föreslagna arabstaten, ockuperades av Egypten.

Förutom de 700 000 palestinska flyktingarna hade mer än 4 000 araber från de invaderande arméerna dött i striderna. Israel hade ökat territoriet med omkring 21 procent i förhållande till det som visades i delningsöverenskommelsen. I stället för delningens schackbräde hade israelerna nu ett sammanhängande territorium som sträckte sig från Eilat på spetsen av Negevöknen och Röda havet i söder till Libanons gräns och Syrien i norr. De förlorade Jerusalems gamla stad, men höll västra delen och det mesta av omgivningarna.

Mot slutet av december 1948 accepterade båda sidorna FN:s maning till vapenstillestånd. Fastän en del stridande fortsatte var kriget i huvudsak över och FN försökte göra vapenvilan permanent.

Totalt dog 6 373 israeler, nära en procent av den judiska befolkningen på 650 000. De militära utgifterna uppgick till ungefär 500 miljoner dollar. Förutsättningarna att återhämta de finansiella förlusterna var små, och mycket av den judiska statens mest produktiva jordbruksland låg förött. Särskilt citrusodlingarna, som hade varit basen för de judiska bosättningarnas ekonomi, hade förstörts.

Sedan 1948 har ytterligare fyra arabisk-israeliska krig, två blodiga intifador och flera israelisk-palestinska krig utkämpats.

Ingen fred Efter att ha besegrat alla arméer utom Jordaniens arablegion trodde Israel att de arabiska grannarna skulle acceptera självständigheten och förhandla om fred.

Så skedde inte, de var endast villiga att formalisera vapenvilan. Egypten undertecknade den första överenskommelsen med Israel den 24 februari 1949, följt av

Ett_land_tva_folk_8.indd 38

09-07-27 12.38.28

Triumf och katastrof

·



Libanon 23 mars, Jordanien 3 april och Syrien 20 juli. Irak var det enda landet som inte undertecknade en överenskommelse; landet valde att överlämna de palestinska territorier som dess styrkor kontrollerade till Jordaniens arablegion.

Det skulle dröja 30 år innan en arabstat slöt fred med Israel.

Vad hände egentligen 1948? I det här kapitlet har jag koncentrerat skildrat skeendet. Kriget varade mindre än 20 månader från det att FN beslöt om uppdelning till det slutliga vapenstilleståndet mellan Israel och Syrien i juli 1949. Dessa 20 månader förändrade det politiska landskapet i Mellanöstern för alltid. Arabiska Palestina förstördes och den nya staten Israel bildades.

Egypten, Syrien och Libanon led ett fruktansvärt militärt nederlag, Irak höll sina gränser och Transjordanien vann som bäst en pyrrhusseger. Den arabiska allmänheten var oförberedd på nederlaget och förlorade tron på sina politiker. Inom tre år efter kriget hade premiärministrarna i Egypten och Libanon samt kungen i Jordanien mördats, presidenten i Syrien och kungen i Egypten hade avsatts i kupper.

Det pågår en livlig debatt mellan forskare om händelserna 1948 och sista ordet är inte sagt. En mängd dokument om flyktingarna och andra aspekter av krigen har släppts från arkiven under senare år. Israel antog den brittiska modellen med en 30-årig hemligstämpel på officiella dokument, även om liberalare regler har införts under senare år. Det israeliska statliga arkivet har släppt nästan alla regeringsprotokoll från 1948–49. Dokument från armén, Haganah, Arbetarpartiet och Ben-Gurion och andra har släppts i hundratusental och är åtkomliga genom databaser. Detta har genererat en mängd böcker i ämnet.

Den mest kontroversiella är The Ethnic Cleansing of Palestine av Ilan Pappé vid Haifas universitet. Han tillhör den ursprungliga gruppen av ”de nya historikerna” men tvingades lämna universitetet 2007 på grund av kritiken, och i dag verkar han vid Exeters universitet i England. Många palestinier betraktar honom som den modigaste och ärligaste av historikerna medan han är isolerad i Israel. Kritikerna hävdar att han inte skriver som en oberoende forskare utan för att undergräva Israels legitimitet och skapa internationell sympati för palestinierna. Att använda begreppet ”etnisk rensning” om händelserna 1948 tycks oacceptabelt även för de mest liberala grupperna i Israel. Det är därför inte troligt att Ilan Pappé kan påverka den israeliska majoritetens syn på 1948 års historia.

En journalist lär ha frågat den kinesiske politikern Zhou Enlai om hans syn på effekterna av den franska revolutionen. Han svarade: ”Det är för tidigt att säga.”

Ett_land_tva_folk_8.indd 39

09-07-27 12.38.28



·

Ett land, två folk

Samma sak kan sägas om de nya historikerna. Det är för tidigt för ett slutligt omdöme. Jag återkommer till debatten längre fram.

Först ska vi gå tillbaka i tiden och undersöka historien som ledde fram till Israel–Palestina-konflikten.

Ett_land_tva_folk_8.indd 40

09-07-27 12.38.28