9789185873852

Narva-Joesuu

Pärnu

Ös tersjö n

Riga Jurmala

Jelgava (Mitau)

Karosta Liepaja (Libau)

Daugavpils Visaginas

Klaipeda Vilnius

Nida

Druskininkai Goldap

Rominter-heden

schlobitten

wolfschanze

Gdansk (Danzig) Warszawa Lodz

Sida Östersjöenheten utvecklar samarbeten i Östersjöregionen.

Vi har ett särskilt uppdrag från regeringen att utifrån svenska intressen stödja aktiviteter inom områdena miljö och energi, social- och hälsofrågor samt civil säkerhet. Vi arbetar även med regionala utvecklingsprojekt. De kan handla om alltifrån att bygga nätverk inom utbildning och forskning, till att bereda väg för nya innovationer kring Östersjön.

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och författarna 2009 Faktagranskning: Niclas Sennerteg Foto: Jan Jörnmark Grafisk formgivning: Maria Jörgel Andersson Omslag: Maria Jörgel Andersson Tryck: livonia print, riga 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-85-2

i n n eh å ll k är a l äsare 7 inledning 8 del 1 En resa l ängs kusten 10 Herberts Cukurs och den let tisk a par adoxen 55 del 2 På väg mot förintelsen 78 Den inre resan 108 del 3 Resan till undergångens l and 166 Sakernas tillstånd 191 The end of communism 205 DEL 4 Tillbak a till fr a mtiden 216 Avslutning 252 tack 255

KäRa LäsaRe, Boken i Din hand är en del av samarbetsprojektet mellan Jan, Katarina och oss på Sida Östersjöenheten. Projektet handlar om utvecklingen i Östersjöregionen, och av en märklig tillfällighet inleddes samarbetet mitt i Östersjön i Visby 2007.

Samarbetet omfattar flera olika aktiviteter, och hittills har hundratals människor deltagit i seminarier och utställningar.

Många berättelser har hörts om människor, händelser och byggnader, framförallt i länderna i Östersjöregionen men även i Europa och världen. Att få en stund för reflektion, att fånga dagen och att blicka framåt kan vara några av de motiv varför många dras till det hela, men inte enbart.

Narva-Joesuu. föregående uppslag: Masuriska kanalen.

Att vara en del av Katarinas och Jans skapelser är också ett fascinerande nöje.

På ett behagligt och enkelt sätt kan man förflytta sig i tid och rum, resa utan visum och packning, klättra i ruiner och lära känna kändisar. Skratt och tårar, trauma och lycka går hand i hand och skapar en upplevelse som är lätt att bli beroende av. Hunger efter att få veta är en oerhörd drivkraft, att kunna berätta vidare detta är en annan. Men finns det möjlighet att förstå allt? Och vad ska den förståelsen vara bra för? Det vet vi inte alltid i dag, men förhoppningsvis medför morgondagen en klarhet.

Trevlig läsning!

Piret Hedin regional rådgivare, Sida Östersjöenheten Thomas Johansson enhetschef, Sida Östersjöenheten 7

inledning Trafikstockning i Riga. 160 genom det glest befolkade Kurland. Förbi förfallna balttyska slott på den estniska landsbygden.

Vilse i kärnkraftstaden Ignalina i ett frostigt Litauen. På väg till den enda pyramiden i det gamla Ostpreussen. Omkörning efter omkörning på de hårt trafikerade motorvägarna i den polska natten.

Sammanlagt blev det två månader som vi tillbringade på andra sidan Östersjön mellan 2007 och 2009. Det här är våra personliga berättelser om platser där vi stannade till och människor vi mötte men samtidigt ett sökande bakåt för att om möjligt förstå lite mer. Atomtorg, porrharar och Hitlerslussar.

Bokens första del är en färd utmed den baltiska kusten, badorter och flottbaser och fortsätter sedan med en betraktelse av 8

Lettlands historia filtrerad genom flygaren och nazisten Cukurs. I del två och tre fortsätter vi till Litauen, Polen och det gamla tyska området Ostpreussen. Krig och kommunism men också porträtt av författare och företeelser här och nu. Vi försöker spegla hur samtiden och historien hänger ihop och den förändring som har skett i den här delen av Europa under 1900-talet.

Människor har mördats, förflyttats och hamnat någon annanstans, och inte sällan återstår bara en stor tomhet.

Och så slutligen dagens ekonomiska kollaps, om hur Swedbanks baltiska fyrverkeri slutade i aska och ruiner. I Riga står skyskraporna tomma våren 2009.

KW/JJ Stängt för säsongen.

B

Baltikum K ata r i n a W i k a r s / J a n J รถ rnm a rk 9

på väg mot förintelsen I april 2009 är jag tillbaks i Riga för att göra ett reportage för Filter och Financial Times om Baltikums utdragna ekonomiska kollaps, och den här gången reser jag märkligt nog runt med en av världens mest berömda fotbollsjournalister. Simon Kuper är en kosmopolit av den typ som får en folkhemssvensk att bli förvirrad. Han har rötter i Sydafrika men är född i Uganda.

Han växte upp i Holland, Göteborg, USA och Jamaica och studerade i Oxford, Harvard och Berlin. Nuförtiden lever han i Paris och otroligt nog ska han ge mig en av de sista nycklarna för att förstå Östeuropa och Baltikum.

När vi kör mot Jurmala för att titta på tomma lyxhotell och förfallna sovjetiska sanatorier berättar jag om Cukurs. Jag märker att Simon blir upprörd och när jag pratar om hur en svensk dokumentärfilmare gjorde en utställning som ifrågasatte Cukurs skuld säger han ”he should have 78

known better”. Sedan berättar han för mig att ”mina förfäder var litauiska judar, men på 1890-talet flyttade dom till Sydafrika.

Dom stod inte ut med förföljelserna.”

Sedan talar han om hur rörelse har blivit en central del av hans judiska identitet. Jag lyssnar fascinerat och inser hur mycket som det västerländska samhället har tillförts av den här folkgruppen. Ett par veckor senare läser jag hans lysande artikel om Lettland och Sverige. I texten om vår färd till Jurmala skriver han att ”björkdungarna i den här delen av världen får mig alltid att tänka på massavrättningar”. Orden är obehagliga och hans familjs vandring är dessutom en liten del av historien om allt det som Baltikum och Östeuropa förlorade när 1900talet förvandlades till ett trauma.

På den judiska begravningsplatsen i Warszawa finns cirka 250 000 gravar.

79

80

”Most of our people never had it so good” Familjen Kuper var minst av allt ensamma om att försvinna, och i öst är det till begravningsplatserna man får bege sig om man vill se namnen på släkterna som försvann härifrån för att skapa en annorlunda västerländsk kultur på den andra sidan av Östersjön och Atlanten.

I Litauen bestämde sig den 18-årige Isaac Epstein i mitten av 1890-talet för att ge sig iväg västerut. Epstein, som var möbelsnickare, kom aldrig längre än till Liverpool. I den snabbväxande hamnstaden hade en judisk koloni börjat etableras redan på 1880-talet och här växte han in i ett nätverk där det fanns möjligheter att både låna pengar och fungera som försäljningskanal för judiskägda möbelfabriker.

Inom ett decennium hade Isaac startat en möbelaffär som snart blev en av nordvästra Englands större.

Möjligheterna var betydande, för möbelhandeln växte fort under första halvan av 1900-talet. Inkomsterna ökade och möbler var en självklar investering för nybildade hushåll. Dessutom växte det fram helt nya marknader när hushållsmaskiner blev vanliga i köken och radioapparaterna gjorde entré i vardagsrummen. Några decennier senare behövdes det ännu mer plats i de brittiska hemmen, för nu kom TV:n och

Begravningsplatsen lämnades orörd under andra världskriget.

grammofonerna. Den nya elektronikhandeln gjorde dessutom att möbelhandlarna fick direktkontakt med underhållningsindustrin.

Det var Isaac Epsteins son Harry som drev de framgångsrika butikerna under de här decennierna. Harry köpte dessutom NEMS (North End Music Stores) som blev kärnan i en ny affärskedja under 1950-talet.

Grammofoner började man sälja 1954 och handeln med skivor växte oavbrutet. Det var en fantastisk tid och sommaren 1957 höll premiärminister Harold MacMillan ett tal som skulle bli berömt: Res runt i landet, till industristäderna och landsbygden, och ni kommer att se en rikedom som vi aldrig upplevt i vår livstid – någon motsvarighet finns faktiskt inte i vårt lands historia överhuvudtaget. Ska vi vara ärliga måste vi konstatera att de flesta av oss aldrig har haft det så bra som nu! Överallt skapades det nya möjligheter.

Harrys son hade svårt att passa in i traditionella yrken, men när han fick ansvar för skivavdelningen i en nyöppnad NEMSbutik visade det sig att Brian Epstein hade oanade talanger. När han 1961 såg affischer för ett popband som kallades Beatles blev han nyfiken och snart var han manager för den okända gruppen. Utan att någon kunde ana det befann sig Brian i en unik position där hans olika roller gjorde helt nya kombinationer möjliga. När grammofonerna och transistorradioapparaterna 81

82

nådde marknaden växte hela underhållningsbranschen på ett oförutsägbart sätt.

Det var här som möbel- och skivhandlaren Epstein gjorde sin centrala insats, för talang räcker ingenstans om den inte kombineras med finansiering, inflytande och utrymme i media. NEMS var en så stor skivaffärskedja att Brian Epstein kunde få de Londonbaserade skivbolagen att lyssna på Liverpoolartister, samtidigt som han direkt kunde påverka hur topplistorna såg ut. Dessutom var han en del av en judisk kultursfär som hade möjligheter att skapa och utveckla det osannolika kulturella fenomen som skulle få namnet Beatlemania på båda sidor av Atlanten.

John Lennon, Paul McCartney och George Harrison hade träffats samma sommar som MacMillan höll sitt tal om hur bra britterna hade det. Sedan hade de harvat runt utan större framgångar i fem år innan de mötte Epstein. Det som hände efter att de träffat honom var fullständigt osannolikt, och det var med goda skäl som Cynthia Lennon konstaterade att ”utan Brian tror jag inte att dom hade kommit någonvart”. Paul McCartney, som har all anledning att begrunda de effekter som 1880-talets pogromer fick på Europas och Nordamerikas historia, har sagt att ”min far ansåg att judar kunde handskas med pengar. Det var den allmänna visdomen på

Detta och följande uppslag: Begravningsplatsen i Warszawa.

den tiden, och därför blev han glad när han hörde att Brian skulle ta hand om oss. Han fick ju rätt, och fanns det någon som var den femte Beatlen så var det Brian.”

John Lennon kommenterade en gång den nya värld som mötte gruppen efter 1963–64 med orden: ”Showbusiness är egentligen bara en förlängning av den judiska religionen.” Epstein samarbetade i ett stort och rörligt nätverk som blev den kritiska faktorn för det som hände sedan, och i osannolikt hög grad dominerades den nya omgivningen av judar med östeuropeiska rötter: i England fanns Nat Weiss och Dick James, i USA fanns promotorer och mediemän som Murray the K, Sandy Gallin och Sid Bernstein som efter 1965 skulle revolutionera den globala arenaindustrin. I Epsteins kölvatten växte det fram flera nya miljardindustrier som påverkade den västerländska kulturen på ett så genomgripande sätt att man knappast kan föreställa sig hur dagens värld skulle ha sett ut utan dem.

Orsaken var enkel, för många judar som kom till Europa och Nordamerika sökte sig på ett självklart sätt till de underhållningsindustrier som etablerades under första halvan av 1900-talet. I det nya masskonsumtionssamhället fanns obegränsade tillväxtmöjligheter och etablerade industrigrupperingar utgjorde inte heller några hinder. Befriade från yrkesförbud och förtryck skapade man ett ekonomiskt och socialt mirakel i väst, samtidigt som det östeuropeiska mörkret blev tätare för varje år som gick.

83

84

85

86

87

Hade Isaac Epstein stannat kvar i Litauen hade han fått leva med pogromer och yrkesbegränsningar och om han överlevt första världskriget skulle svårigheterna ha fortsatt.

Den baltiska möbelmarknaden låg ljusår efter den brittiska och den stora depressionen begränsade den litauiska efterfrågan på radioapparater i ännu högre grad. Ändå var det en trygg tillvaro jämfört med den som skulle mött en ung Harry Epstein under 1940-talet. Om han mot alla odds överlevt utrensningarna av kapitalister och judar skulle han och hans son Brian efter 1946 ha mött en planekonomisk värld där påtvingade Sibirienvistelser fortfarande hörde till vardagen. Sovjetunionen och det kommunistiska Östeuropa såg inte mycket av nytt kreativt kulturskapande under 1950-, 1960- och 1970-talen, och när namn som Alexander Solsjenitsyn, Milos Forman eller Roman Polanski ändå kom fram dröjde det aldrig länge innan de förflyttades till väst.

Det skapades parallella världar i öst och väst under 1900-talet och judarnas försvinnande var en central del i hur det växte fram ett tomrum runt Östersjön och i Centraleuropa. Den sorts kreativa verksamhet som Epstein stod för kräver ekonomisk tillväxt, en föränderlig mediebild och tillgång till kapital. Dessutom måste den kulturelle entreprenören oavbrutet skapa nya och flexibla kombinationer av människor och marknader. I Sovjetimperiet utplånade man i stället systematiskt förutsättningarna för en sådan utveckling, vilket också gjorde att man missade framväxten av de flesta av vår tids viktigaste kunskapsindustrier.

88

Tomma rum På många sätt är det en sentida variant av det romerska rikets undergång som vi ser resterna av på andra sidan Östersjön. Roms nedgång var en utdragen process där långa inre stridigheter gjorde slut på både handel och civilisation. Befolkningen minskade och till slut återstod bara spridda ruiner av akvedukter och glömda villor där barbarer kunde plundra fritt. Den europeiska 1800-talscivilisationen var på väg mot en likadan kollaps och efter två världskrig och en genomgripande depression stod man år 1945 nära undergången.

Men på katastrofens rand vände allting på ett ytterst oväntat sätt. I väst blev efterkrigstiden en lycklig tid där masskonsumtionen skapade inramningen för en ny gemensam historia. Det växte oavbrutet fram trender i musik, arkitektur och konst och till och med politiken blev en gemensam erfarenhet. Vi såg samma förändringar i industrin, och efter hand som 1960-, 1970- och 1980-talen gick vidare blev vi ekonomiskt integrerade med varandra.

Men förändringen betydde också att vi gled bort från den östra delen av kontinenten som följde en helt annorlunda utvecklingslinje. Efter att den hade tömts på stora delar av sin befolkning och historia mellan 1880 och 1950 sänktes järnridån.

Sedan skapades det ett annorlunda samhällssystem här, som i hög grad byggde på

Rigas stora balttyska kyrkogård.