9789185873869

legionären simon scarrow

översättning anna wall

historiska media

Legionären.indd 3

2009-09-03 13:58:11

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se © 2000 Simon Scarrow Originalets titel: Under the Eagle The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

First published in 2000 by HEADLINE PUBLISHING GROUP © Svensk utgåva Historiska Media 2009 Översättning: Anna Wall Faktagranskning: Pontus Reimers Omslag: Tim Byrne Omslagsbild: © Stephen Mulcahey Sättning: Historiska Media Tryck: ScandBook, Falun 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-86-9

Legionären.indd 4

2009-09-03 13:58:11

den romerska armén befälsordning år 43 e.kr.

Kejsar Claudius Den kejserliga generalstaben General Aulus Plautius Vespasianus – legat i Andra legionen Augusta

Övriga befälhavare

Legater i Nionde, Fjortonde och Tjugonde legionen

Prefekt Vitellius – förste tribun

Förste centurion, befälhavare över första kohorten

Fem stabstribuner

Femtioåtta övriga centurioner

Högkvartersstaben, inklusive kvartermästare, rustmästare, fältskär osv.

Macro – centurion

Cato – optio

Sekreterare

Nio övriga kohorter under befäl av högre centurioner. Varje kohort består av sex centurior ledda av av lägre centurioner

Beridna trupper – hundra­ tjugo soldater fördelade på fyra skvadroner, var och en under befäl av en decurio

Standarbärare Åttio legionärer

Legionären.indd 6

2009-09-03 13:58:11

den romerska legionens sammansättning Den Andra legionen bestod, som alla legioner vid den här tiden, av cirka fem och ett halvt tusen man. Basenheten var centurian som bestod av åttio man och leddes av en centurion med en optio som ställföreträdare. Centurian var uppdelad i sektioner på åtta man som delade rum i kasernen och när de låg i fält delade de tält. Sex centurior utgjorde en kohort och tio kohorter en legion, där den första kohorten var dubbelt så stor som de övriga. Till varje legion hörde en kavallerienhet på etthundratjugo man uppdelade i fyra skvadroner, vilka tjänade som spejare och budbärare. I fallande ordning var de viktigaste graderna följande: Legaten var en man av aristokratisk börd. Han var vanligtvis några år över trettio då han tillträdde. Han ledde legionen i upp till fem år. Under den tiden hoppades han på att hinna göra sig ett namn och på så vis förbättra möjligheterna till en framtida politisk karriär.

Sex tribuner tjänade som stabsofficerare. De var män i tjugoårsåldern som tjänstgjorde i armén för första gången i syfte att samla på sig ledarerfarenhet innan de fick någon lägre befattning i den civila förvaltningen. Förste tribunen var speciell. Han var ämnad åt en högre politisk befattning för att slutligen bli befäl över en legion.

Prefekten var en grånad veteran som tidigare varit legionens 7

Legionären.indd 7

2009-09-03 13:58:11

högs­te centurion och nu befann sig på toppen av en yrkessoldats karriär. Han hade en stor erfarenhet och integritet och tog över befälet om legaten var frånvarande.

De sextio centurionerna var legionens disciplinära ryggrad och de som ansvarade för soldaternas träning. De valdes ut eftersom de uppvisade goda befälsegenskaper och för sin vilja att kämpa in i döden. Följaktligen var andelen skador och dödsfall i gruppen långt större än bland de övriga befälen. Den mest erfarne centurion­en ledde kohortens första centuria och var en högt dekorerad och respekterad soldat.

Legionens fyra decurioner ledde kavalleriskvadronerna och hoppades på att bli befordrade till befälhavare över kavalleriets hjälptrupper.

Varje centurion assisterades av en optio som fungerade som ordonnans med enklare befälhavande plikter. Option väntade på en ledig plats som centurion.

Under option i rang stod legionärerna, män som hade förbundit sig till legionen i tjugofem år. I teorin var man tvungen att vara romersk medborgare för att kvalificera till legionär, men rekryter hämtades allt oftare ur den lokala befolkningen, och blev automatiskt romerska medborgare när de tog värvning.

Lägre status än legionärerna hade mannarna som ingick i hjälpkohorterna. De rekryterades från provinserna och var Roms kavalleri, lätta infanteri och övriga specialtrupper. Romerskt medborgar­ skap var deras belöning efter tjugofem års tjänstgöring.

8

Legionären.indd 8

2009-09-03 13:58:12

Legion채ren.indd 9

2009-09-03 13:58:14

prolog ”Det ser inte bra ut, general, den förbannade tingesten sitter som berget.”

Centurionen lutade sig mot vagnen och stannade upp för att hämta andan. Runt honom stod en skara utmattade legionärer, täckta upp till midjan av träskets stinkande gyttja. Med stigande frustration följde generalen deras ansträngningar från vägen. Han hade just klivit ombord på ett av evakueringsskeppen när han nåtts av nyheten att vagnen hade kört av den smala vägen. Genast hade han tagit en av de få hästarna som var kvar och galopperat tillbaka genom träsket för att undersöka situationen med egna ögon. Vagnen satt envist fast, nertyngd av den tunga kistan som vilade på underredet. Det fanns ingen hjälp att få eftersom eftertruppen redan gått ombord och seglat iväg. Endast generalen, de mannar som redan fanns på plats och en liten skyddspatrull av de få kvarvarande kavallerispejarna fanns nu mellan vagnen och Caswollans armé, som låg hack i häl på det som var kvar av den romerska invasionsstyrkan.

Generalen svor högt och hans häst kastade med huvudet, orolig för snårskogen som låg precis bredvid platsen där den surrats fast. Vagnen var förlorad, den saken var säker, och kistan var alltför tung för att bäras tillbaka till det sista skeppet som låg för ankar.

För säkerhets skull var nyckeln till kistan kvar hos kvartermästaren som redan var långt ute till havs, och kistan var konstruerad så att den omöjligen kunde öppnas utan de rätta verktygen. ”Vad ska vi göra, general?” frågade centurionen.

11

Legionären.indd 11

2009-09-03 13:58:14

Generalen såg länge och väl på kistan. Det fanns inget han kunde göra – ingenting alls. Vagn, kista och innehåll skulle inte låta sig rubbas. För en kort stund vågade han inte tänka på det eftersom förlusten av kistan knappast skulle gagna hans politiska karriär.

Plötsligt avbröts han i sin ångestfyllda obeslutsamhet av ett stridshorn som larmade alldeles i närheten. Skräckslagna började legionärerna vada tillbaka mot sina vapen som de lagt ner på vägen. ”Ni rör er inte ur fläcken!” vrålade generalen. ”Jag har inte gett er order om att ni ska flytta er!”

Legionärerna stannade trots att fienden var alldeles nära. Så djup var respekten och vördnaden inför befälhavaren. Med en sista blick på kistan fattade generalen sitt beslut med en kort nick. ”Centurion, förstör vagnen.” ”General?” ”Den får stanna här tills vi återvänder nästa sommar. Dra den lite längre in så att den sjunker, märk ut platsen och ta er sedan ner till stranden så fort ni kan. Jag ska se till att en proviantbåt väntar på er.” ”Ja, general.”

Generalen slog ilsket näven över låret och vände sig sedan om för att sitta upp på hästen och rida tillbaka genom träsket mot stranden. Bakom honom ljöd stridshornet ännu en gång och strax där­ efter hördes ljudet av svärd som slamrade emot varandra när kavalleri­ spejarna gick i närkamp med Caswollans armés förtrupp. Från det ögonblick då romarna landstigit fram till nu då de flydde tillbaka till Gallien hade Caswollans män enträget följt efter dem, attackerat eftersläntrare och foderanskaffare dag och natt och utan nåd. ”Då så, pojkar!” ropade centurionen. ”En sista gång … Axlarna mot vagnen. Klara, färdiga … Skjut på!”

Långsamt drev vagnen längre ut i kärret. Mörkbrun gyttja trängde upp genom vagnens skarvar och letade sig uppför kistans sidor. ”Kom igen!”

Med en sista gemensam stöt knuffade mannarna vagnen ännu längre ut i träsket och med ett mjukt kluckande försvann den ner under den svarta ytan och lämnade efter sig en svag virvel som 12

Legionären.indd 12

2009-09-03 13:58:14

spred sig i små vågor över den oljiga ytan. Till sist stack bara skakeln upp. ”Bra jobbat, grabbar. Tillbaka till skeppet. Raska på.”

Legionärerna vadade tillbaka upp på land och plockade upp sina sköldar och spjut medan centurionen snabbt ritade upp en karta över platsen på vaxtavlan som hängde över hans axel. När han var klar smällde han igen locket och gick bort till sina mannar. Men innan kolonnen hann ge sig av fick det plötsliga ljudet av hovslag soldaterna att vända sig om med skräckslaget uppspärrade ögon. I nästa stund störtade kavallerispejarna fram ur dimman och galopperade förbi infanteristerna. En ryttare hängde över halsen på sin häst som var översköljd med blod från ett gapande sår i mannens sida. Sedan var de borta.

Nästan genast hördes det trummande ljudet av fler hästar, denna gång ackompanjerat av vrålen från de infödda vilka legionärerna lärt sig att frukta. En ny triumfatorisk ton kunde urskiljas i deras stridsrop och fick romarnas blod att frysa till is. ”Redo med spjuten!” ropade centurionen, och legionärerna höjde kastspjuten i väntan på hans order. Genom dimman hörde de hur förföljarna närmade sig, osynliga och fasansfulla. I nästa stund framträdde otydliga grå gestalter en liten bit bort. ”Kasta!”

Kastspjuten flög upp i en vid båge, försvann utom synhåll och regnade ner över de intet ont anande britannerna under vilda skrik från både män och hästar. ”Uppställning!” skrek centurionen. ”På kommando … Framåt marsch!”

Den lilla kolonnen började marschera längs vägen mot den avlägsna tryggheten ombord på det sista evakueringsskeppet, medan centurionen gick vid deras sida och oroligt spanade in mot dimman som slukade vägen bakom dem. Spjutsalvan uppehöll inte britannerna länge och snart hördes hovslagen återigen, fast långsammare och försiktigare nu.

Centurionen hörde en dov duns och sedan hur en av hans män flämtade till av smärta. Han vände sig om och såg en pil sticka fram ur ryggen på den bakersta legionären. Han kippade efter andan när 13

Legionären.indd 13

2009-09-03 13:58:14

blodet fyllde lungorna innan han sjönk ihop på knä och trillade framåt. ”Med språng, framåt!”

Legionärernas svärdsbälten och harnesk skramlade när de sprang för att öka avståndet till de osynliga förföljarna. Pilarna som avlossades i blindo mot romarna kom susande ut ur dimman. Några av dem träffade sitt mål och kolonnen krympte sakta men säkert allteftersom männen föll ihop på vägen och blev liggande med dragna svärd medan de väntade på det obevekliga slutet. När centurionen nådde fram till den sista backen innan träskmarken övergick i sand och småsten hade han bara fyra mannar med sig. Det svaga ljudet från havet var som ljuv musik i deras öron och en lätt septembervind rullade i samma stund in och skingrade dimman framför dem.

Med ens var sikten alldeles klar. Tvåhundra steg bort över klapperstenarna väntade en liten båt i vågskvalpet. En liten bit ut i de mjuka dyningarna låg en trirem för ankar och långt borta vid horisonten syntes invasionsflottan som mörka små prickar i skymningen. ”Spring!” vrålade centurionen och kastade skölden och svärdet ifrån sig. ”Spring!”

Stenarna yrde när de störtade ner mot båten. När britannerna också fick syn på havet blåste de omedelbart i stridshornet och sporrade sina hästar för att de skulle hinna rida omkull de överlevande innan de hann fram till båten. Centurionen bet ihop tänderna och kastade sig nerför den mjuka sluttningen, obehagligt medveten om att ljudet av förföljarna snabbt närmade sig, men han vågade inte se sig om av rädsla att tappa fart. Längst bak i båten såg han generalens långa gestalt som förtvivlat skyndade på honom med den röda manteln fladdrande i vinden. När det var femtio fot kvar hördes ett vrål strax bakom honom när legionären längst bak genomborrades av ett spjut.

Med en sista desperat kraftansträngning dundrade centurionen fram över den våta sanden mot strandlinjen, störtade ut i vattnet och hävde sig över båtkanten. Ivriga händer tog honom under 14

Legionären.indd 14

2009-09-03 13:58:14

armarna och drog upp honom i båten. Sekunden senare rasade en legionär ner över honom och hans lungor tömdes på frisk havsluft.

Generalens kraftiga livvakter drog sina spjut mot förföljarna som hade saktat in vid vattenkanten när oddsen nu jämnat ut sig. Men de hade kommit för sent. Roddarna förde snabbt ut båten på djupare vatten och satte kurs mot tryggheten ombord på triremen. ”Lyckades du sänka vagnen?” frågade generalen nervöst. ”J-ja, general …” flämtade centurionen och klappade på vaxtavlan som hängde vid hans sida. ”Här är kartan, general. Jag kunde inte göra den bättre med tanke på omständigheterna.” ”Bra gjort, centurion. Bra gjort. Jag tar hand om den nu.”

När centurionen räckte över tavlan såg han sig om och upptäckte att endast en man undkommit tillsammans med honom.

Endast en. På den krympande strandkanten såg han en skara ryttare som flockats kring en legionär som varit dum nog att låta sig fångas levande och centurionen rös vid tanken på de fasor som väntade för den stackaren. Männen i båten såg på under tystnad, tills generalen till sist tog till orda. ”Vi kommer tillbaka. Vi kommer tillbaka och när vi gör det lovar jag att vi kommer att låta de asen ångra den dagen de reste vapen mot romarna. Jag, Gaius Julius Caesar, svär på min faders grav …”

15

Legionären.indd 15

2009-09-03 13:58:14