9789186047023

Duvflojtens harskare

© 2009 Text: Kalle Lind & Måns Nilsson Illustrationer: Peter Nyrell Redaktör: Nina Östlund Formgivning: Roos & Tegnér Tryckt hos: Kristianstads Boktryckeri Papper: Munken Lynx 100 gr ISBN: 978-91-86047-02-3 Boken är baserad på karaktärerna i Sveriges Television AB, Anagram Produktion AB och Film i Skånes TV-program “Skägget i brevlådan”.

Roos & Tegnér Gråbrödersgatan 8 211 21 Malmö www.roostegner.se

Pappersval inlagan: 100 g Munken Lynx baserat på pappersmassa hämtad från ekologiskt skogsbruk med inriktning på långsiktigt och uthålligt skogsbruk av världens skogar.

Duvflojtens harskare av Kalle Lind & M책ns Nilsson

d t U

g a r

Kapitel 1

Uppfinnarmasterskapet

Det var en onsdag i början av augusti och i staden där Klas, Lage och Renée bodde var det dags för årets Upp­finnarmästerskap. Stora salen i Kongresspalats­ et var fullproppad med folk. På första parkett satt kommunalrådet Eva Macht, stadens starke man herr Stigsson och polischefen. De fyra gubbarna i Vetenskapliga rådet stod uppe på scenen och bet på varandras naglar. Alla var ytterst förväntansfulla.

Renée var på plats i god tid med sina medarbetare Klas och Lage. I ett hörn hittade de en sned skylt där någon klottrat ”Renés och Lages ingenjörsfirma” med färgkrita. Renée såg surt på skylten: ”Mitt namn är felstavat som vanligt.” ”Dessutom stämmer inte texten”, sa Klas. ”Firman heter Klas ingenjörsfirma. Jag är ju chefen!” ”Men Renée konstruerar alla uppfinningar och jag bygger dem”, sa Lage försiktigt. ”Och så ligger firman i min lägenhet”, sa Renée. ”Men det är jag som bestämmer!” sa Klas. ”Vi måste genast ändra skylten!” ”Vad händer annars?” sa Lage.

”Annars säjer jag upp mej och flyttar ut ur lägenheten!” sa Klas. ”Då får du väl göra det”, sa Renée glatt.

Klas stirrade på henne: ”Men då har jag ingenstans att bo! Och inget jobb!”

Renée sa inget mer. Hon började hjälpa Lage att ställa i ordning en stor bur med duvor som han släpat in. Klas tittade oroligt på Lage och Renée. ”Okej då!” sa han. ”Om ni tjatar på det viset så stannar jag väl!”

Han vände ryggen mot dem och tittade ut över Stora salen, där de andra tävlande höll på att packa upp sina maskiner. Överallt rykte det och fräste och lät och dånade och puttrade och small.

Trots att han tyckte att han var chef för ingenjörsfirman och trots att detta var den åttonde uppfinningstävlingen i rad, hade Klas aldrig varit med tidigare. Han brukade tycka att han hade viktigare saker att göra.

Han skulle sitta på sitt kontor (som egentligen var köket i lägenheten) och prata telefon med viktiga kunder (som egentligen var hans mamma) och göra långa listor på alla sålda uppfinningar (förra året 0 stycken, i år hittills 0 stycken).

10

Nu stod han där och var mäkta imponerad av allt han såg: blänket från uppfinningarna och Veten­ skapliga rådets höga hattar och kristallkronorna som dinglade högt under takkupolen och inte minst av alla förnäma människor på första parkett.

Renée för sin del var inte imponerad av nåt.

Särskilt inte av de andra uppfinningarna. Hon visste att hennes egen uppfinning var den bästa på tävling­ en och att hon själv var Världens Bästa Uppfinnare.

Tråkigt nog hade inte mossgubbarna i Vetenskapliga rådet fattat det.

De gav alltid förstapriset till professor Gabriella Isabella L. A. von Strutz af Affekopf. Hon drev stadens största uppfinningsfirma, AB Strutzfirman.

Renée hade träffat henne några gånger tidigare. Hon hade tyckt att professor von Strutz var snobbig, snorkig och stroppig.

Och framför allt var hennes uppfinningar usla.

Just som Renée stod och tänkte på professor von Strutz, kom hon och hela hennes följe in i salen. Först kom von Strutz själv, klädd i skinande vitt, vinkande åt publiken. Sen kom en lång armé av assistenter och assistenternas assistenter, alla klädda i vita rockar och kånkande på kistor och lådor.

På väg till sin plats, där en prålig mässingsskylt annonserade ”AB Strutz­ firman”, fick von Strutz syn på Renée. ”Nämen lilla Skrot-Lotta”, sa hon hånfullt.

11

”Har du kommit hit för att få på nöten i år igen?” ”Var inte så säker på det – von Smuts-Strutz!” sa Renée. ”Ährrrrm”, dånade det just då i högtalarna. Det var den äldste gubben i Vetenskapliga rådet som råkade harkla sej i mikrofonen. ”Då vill jag meddela att tävlingen börjar om exakt en minut och tolv sekunder!” ”Vi ses, Plåt-Fia!” väste von Strutz och skred vidare mot sin plats.

Tre av hennes assistenter rusade genast fram och dammade av hennes vita fåtölj innan von Strutz slog sej ner. ”Det är väl ingen konst för von Plutt-Strutz att vinna mästerskapet”, muttrade Renée. ”Hon med sina hundra duktiga assistenter!” ”Men du har ju två duktiga assistenter”, sa Lage. ”Har jag?” sa Renée förvånat. ”Eller … Du har i alla fall två assistenter”, sa Lage. ”Även om Klas inte arbetar.”

Han tittade på Klas, som i sin tur stod och fånglodde på von Strutz.

12

Det var första gången Klas såg henne, och han hade aldrig sett nån tjusigare. Han följde med stora ögon hur en assistent knäppte på en musikmaskin så att klassisk stråkmusik strömmade ur högtalarna. En annan assistent öppnade ett silverskrin och lät von Strutz välja en bit mörk choklad. Professorn plockade upp en bit med sina vita handskar på och tog några nätta små tuggor. ”Har vi också med matsäck?” sa Klas till Lage.

Lage kände i byxfickan och fick fram några torkade lussekattssmulor. ”Jag har kvar dessa sen i julas”, sa han. ”Åhh! Ni båda är hopplösa!” stönade Klas. ”Ni vet inget om hur man beter sej värdigt på en uppfinnings­ tävling!” ”Det vet vi visst”, sa Renée. ”Man vinner!”

13

Kapitel 2

Renees varldsbasta uppfinning

Den äldste av de fyra gubbarna i Vetenskapliga rådet klev fram till scenkanten. ”Välkomna!” sa han. ”Jag är Vetenskapliga rådets ordförande!” ”Och jag är sekreterare”, sa den näst äldste gubben. ”Och jag är kassör”, sa den näst näst äldste gubben. ”Och jag är också en mycket viktig gubbe”, sa den näst näst näst äldste gubben.

Ordföranden tog åter ordet: ”Vi vill särskilt säja välkommen till vår ständiga vinnare professor von Strutz.”

Det dånade när publiken applåderade. Gabriella von Strutz nickade avmätt mot första parkett.

Sekreteraren sa: ”Vi vill också tacka henne för att hon betalar alla priser i Uppfinnarmästerskapet!”

Kassören sa: ”Och dessutom Vetenskapliga rådets löner!”

Den fjärde viktige gubben la till: ”Och så vill vi påpeka att professor von Strutz är mycket vacker!”

Nya applåder från åskådarna. Renée skakade på huvudet åt de fyra fjäskgubbarna på scenen. Hon 14

kände på sej att tävlingen inte skulle vara lättvunnen i år heller.

Hon blev lite bättre till mods när de andra firmorna visade sina uppfinningar. AB Klockfirmans Urklocka höll inte tiden ordentligt. AB Dinosauriefirmans Dino­ sauriefälla var säkert en utmärkt konstruktion, men eftersom det inte fanns några dinosaurier längre kunde de inte visa hur den funkade. Riktigt pinsamt blev det när AB Färgfirman demonstrerade sin Färgslunga och skickade en hel burk senapsgul takfärg över kommunalrådets nya byxdress.

Eva Macht blev minst sagt purken och gubbarna i Vetenskapliga rådet skyndade sej att sparka ut AB Färgfirman från mästerskapet.

Men Renée var ändå inte trygg där hon stod. AB Strutzfirman var en tuff konkurrent. Renée spände sej så att de röda lockarna på huvudet krusade sej. I år skulle inte von Snork-Strutz få vinna!

15

Att uppfinna var Renées liv. När andra barn hade gått i vanliga skolor och lekt vanliga lekar, hade Renée gått i Uppfinnarskolan. Andra barn lekte, bråkade, såg på teve, spelade dataspel och gick på kalas, men Renée satt hemma och konstruerade en mekanisk slips åt sin styvpappa.

De andra barnen tyckte att hon var konstig. Renée tyckte att det var de som var konstiga.

Så en dag var de alla plötsligt vuxna. Ingen fattade hur det hade gått till, men rätt vad det var gick ingen av dem i vare sej vanlig skola eller Uppfinnarskolan.

De andra barnen, som nu hade blivit andra vuxna, började jobba på kontor där de flyttade olika viktiga papper mellan olika viktiga chefer. De skaffade scarves och örhängen och hudkrämer och tyckte plötsligt att det viktigaste som fanns var att inte ha armbågarna på bordet när man äter.

Renée tyckte fortfarande att uppfinningar var det viktigaste. Att bygga saker som kunde förenkla och förvirra människors liv. ”Renée? Hallå! Vill du vara vänlig att visa oss din uppfinning?”

16

Renée vaknade upp ur sina tankar när ordföranden hojtade till henne och hon insåg att publiken satt och väntade på hennes uppfinning. Hon samlade sej och tog mikrofonen: ”Hej hej publiken! Jag är Renée som ni vet! Ni har alla säkert märkt att vår stad har haft stora duv­ problem den senaste tiden!”

Man tisslade och tasslade på läktaren. Det Renée sa stämde verkligen. De sista månaderna hade det dykt upp duvor överallt i staden. Bilfönstren hade blivit nerbajsade så att folk inte såg vart de körde, och duvorna hade till och med smutsat ner statyn av gamle herr Ralph Stigsson, herr Stigssons pappa.

Och gamle herr Stigsson var en mycket älskad figur i staden, även om ingen kom ihåg vad det var han gjort som var så himla bra. Men nåt fint måste det ha varit, för det var en pampig staty under all duvlort.

Renée fortsatte: ”Tack vare min nya uppfinning ska vi slippa det problemet! Genom experiment med musikaliska djur, som tonfiskar och notskrikor, har jag hittat duvornas styrseltoner. Just det kära publik: exakt de toner som får duvor att göra vad man vill!”

Folk tittade häpet på varandra. Kunde Renée verkligen styra bort duvorna från bilarna och statyn? Det skulle ju vara förträffligt!

Renée såg på Klas: ”Vill du öppna duvburen?”

Klas hoppade till och skakade häftigt på huvudet.

Han log nervöst mot von Strutz. ”Hehehe! Skulle inte tro det! Jag är chef för firman 17

och träffar olika direktörer och äter dyra luncher och sånt. Öppna burar är en typisk Lage-uppgift!”

Han hoppades att von Strutz hade lyssnat noga.

Men hon verkade mer upptagen med att avnjuta sin chokladkaka.

Lage öppnade glatt den stora duvburen som han och Renée släpat med sej. De tjugofem duvorna, som Lage själv fångat och matat och blivit kompis med, flög huller om buller ut i lokalen.

Det blev ett liv och ett kiv, ett flaxande och ett kraxande. Folk duckade i bänkraderna för en grå duva som flög och satte sej på polischefens skärmmössa. En spräcklig duva, som Lage döpt till Hund efter sitt favoritdjur, flaxade mot AB Slangfirmans Förortsslang. En annan grå duva som hette Katt – efter Lages favoritmat, lusse­ katter – for upp och satte sej i kristallkronan i taket. ”Ni märker alla hur ouppfostrade duvor är”, sa Renée. ”Men titta nu!”

Från ingenstans plockade Renée fram en halvmeterlång järnflöjt. Hon blåste i den och for med fing­ rarna över hålen som om hon spelade en melodi. Ingen hörde nåt, trots att hela publiken satt knäpptyst och lyssnade.

Men duvorna hörde tydligen melodin, som Renée döpt till ”Symfoni i duv och moll”. Och tonerna fick fåglarna att bilda en lång parad och flyga efter var­ andra i duvloopar och duvskruvar, för att slutligen samlas i en stor flaxande gråvitspräcklig fjäderklump över Renées rödkrulliga huvud.

18

”Klas!” sa Renée och tog snabbt flöjten ur munnen. ”Hämta duvtoan!”

Hon fortsatte genast att blåsa i flöjten så att duv­ orna inte skulle tappa styrseln. ”Hahaha, den var bra!” skrattade Klas. ”Som om jag skulle vara firmans dassbärare! Lage! Hämta duvtoan!”

Lage hade redan plockat fram en liten fjäderprydd toalettstol. Han höll upp den i luften på raka armar.

Renée bytte snabbt melodi – till ”WC-visa i dass-moll” – och så var det som om alla duvorna samlade ihop sej – och ett, två, tre! På en och samma gång landade tjugofem vita bajshögar rakt i Lages stol. Det stänkte lite i hans hårkrull, men i övrigt var det en perfekt uppvisning. Åskådarna klappade som tokiga. Till och med Eva Macht, som fortfarande var sur över att hennes byxdress blivit nerfärgad, var imponerad.

Den enda som inte applåderade hjärtligt var von Strutz.

19