9789186047047

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.19

Sida 5

MÄNNISKOR DET VARIT SYND OM En bok av Kalle Lind

Roos & Tegnér

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 113

19. CAROLA (1966–)

Kristen schlagerprimadonna.

Konfronterades med den lömska göteborgshumorn.

Hade ingen relation till humor.

Jag är född 1975. Utan att överdriva består huvudparten av mina barndomsminnen av teve. Jag minns namnen på säkert hundra olika fredagsoch lördagsunderhållningar – program som hette typ ”Minnesmästarna”, ”Supersvararna”, ”Notknäckarna”, ”Lat lördag”, ”Lagt kort ligger”, ”Gäster med gester”, ”Razzel”, ”Kryzz” och ”Zick Zack” – där olika gamla sportjournalister som var medelålders och överkammade redan då skulle ha folk till att svara på frågor, svara snabbt på frågor, svara långsamt på frågor, svara baklänges på frågor, svara på frågor med ena handen bakom ryggen, titta på bollar med siffror som rann ur en stor bubbla ner i en liten ränna, rida på elefanter, ta på sej blöjor, fylla i korsord, improvisera dumheter eller springa ut på stan för att under programmets gång samla in typ en afrikan, en dvärgbjörk, en attachéväska med tusen schweizerfranc i ovikta sedlar och tolv kilo färsk avföring.

Allt dominerades av beska vitsar och en allmän känsla av kaos, eftersom de gamla sportjournalisterna oftast var 1) från Göteborg och 2) försupna.

Under livet har jag gång på gång stött på jämnåriga som också minns sin barndoms teveslask. Trots att männen på teve kunde ha varit våra farfäder (om nu inte våra egna farfäder hade varit upptagna med riktiga 113

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 114

carol a

jobb) fick vi nåt slags vänskapsförhållande till programledare som Lennart Swahn (en man med snedbena och stora glasögon) och Åke Strömmer (en man med snedbena och stora glasögon).

Varför minns vi då dessa program som vi ju inte ens borde ha sett?

Svar: för att vi alla såg dem. För att det inte fanns något alternativ. För att våra föräldrar länge hade för sej att videoapparater var djävulska ting. För att den andra kanalen – i bästa fall – visade en paneldiskussion mellan tre urgamla nobelpristagare och en programledare med snedbena och stora glasögon.

Varför fanns det då bara två tevekanaler? undrar den chockade åttitalisten. Svar: på grund av politiska beslut. I sin strävan att värna om den fria televisionen ordnade socialdemokraterna – för det var oftast de som bestämde – så att all annan television var förbjuden.

Inom socialdemokratin fanns väldigt starka krafter mot satellitsändningar och parabolutrustning. Socialdemokraten Georg Andersson varnade i riksdan för ”eterns anarki” (= att vem som helst skulle kunna få lyssna på eller sända vad som helst) och socialdemokraten Maj Britt Theorin föreslog förbud mot parabolantenner. Man såg också över möjligheterna att begränsa svenska folkets användande av videogram utrustning och varnade för ”risken för underhållningstittning”.

Ett annat argument mot parabolantenner var av estetisk art. Man menade helt enkelt att antennerna var vanprydande och fula.

För om man nu har gjort det estetiska valet att matcha tolv stora asbestlegobitar i samma avgasfärg, om man nu har låtit några fyllon montera upp hundraåtti likadana militärgröna plåtbitar som balkongräcke, om man nu har rivit tre kvarter trots de boendes protester för att man har konstaterat att parkeringshus är vackrare än bostadshus och om man nu har lagt ner några timmars tid på att välja vilken betongkvalitet man ska ha på fotbollsplanerna, så är det ju väldigt trist om det kommer någon och smäller upp en wokpanna som kanske är en meter i diameter.

Och liksom förstör symmetrin.

Och lite snabbt ska vi väl bara skjuta in att det alltså var samma parti som stod bakom miljonprogramsområdena på sexti- och sjuttitalet som tyckte parabolantenner var förfulande.

Det här är vad man skulle kunna kalla ”argumentationsanpassning efter rådande omständigheter”, alternativt ”dumheter”.

114

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 115

m än n i s kor det va r it sy n d om

Men tillbaka till ordningen: 1985 tittade även tioåringar på ”Gäst hos Hagge”. Programmet gick ut på att Hagge Geigert, en äldre man från Göteborg, satt på en barstol och samspråkade med en gäst, för det mesta en annan äldre man, oftast från hovet eller riksdan.

Seriens stora gimmick var att Hagge bar en mössa, antingen en vegamössa eller en matroshatt med fyndig text.(1) Ibland bjöds det på ett upptåg.(2) Mestadels bjöds det på prat.(3) Som omväxling klippte man in nån publikbild på folk i halvmeterhöga hemmapermanenter och glasögon som man kunde se till Kina med.

1985 var Carola Häggkvist gäst hos Hagge och sänkte därmed snittåldern på gästerna med över hundrafemti år. Carola hade brejkat stort när hon i gul skidoverall och uppspärrat tindrande ögon rimmat ”stegen” på ”vägen” och kommit trea i schlager-EM två år tidigare. Efter det hade hon slagit skivförsäljningsrekord(4) och folkparksrekord och inte minst pratat med något simmigt i blicken om Gud Fader.

Carola var vad man kallar ett Fenomen. Ville man vara en människa med koll under det tidiga åttitalet borde man kunna rabbla ”Hey Mickey – Mickey hey – Mickey du är helt okey – hey Mickey” i sömnen och veta att Carola föredrog Pepsi framför Coca-Cola samt att hennes pappa slutat jobba som gympalärare för att sno sköta hennes pengar. Inte bara nöjessidorna och ungdomssidorna och frikyrkosidorna skrev om henne; hon fanns på nyhetsplats och i finansartiklar och på debattsidor.

Därför var till och med sextiårige Hagge Geigert nyfiken på henne.

Det är visserligen inget ovanligt att män i den åldern är intresserade av artonåriga flickor, men det unika låg i att Hagge också var beredd att prata med henne i en timmes tid.

När man ser programmet i efterhand känner man från första början av den kulturkrock som uppstår när en göteborgsk underhållare försöker konversera en karriärkåt schlagerstjärna. Varje gång Hagge använder sej av grepp som ironi eller sarkasm, tittar Carola i tomma intet med ett fastfruset leende. Det blir ganska många tomma blickar och frusna leenden innan showen och plågan är över. För Carolas del hade Hagge lika gärna kunnat prata urdu.

(1) Exempelvis ”I like Anita” eller ”I like Eva”.

(2) Exempelvis fick gästen trixa med en fotboll eller spela saxofon.

(3) Sändningarna var en timme långa.

(4) Nota bene: enligt skivbolagsdirektören, en man vid namn Bert Karlsson.

115

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 116

carol a

Programmets bisarra – och mångomtalade – peripeti uppstår när Hagge apropå ingenting slänger i Carolas ansikte: ”Du har inget körkort du.” Carola intygar detta, men hoppas att hon ska ha ett innan det här programmet sänds.(5) Hagge kontrar med att hon ska få ett innan inspelningen är över. Carola verkar ytterst konfunderad. Innan nån vet ordet av börjar Hagge sen hålla upp olika vägmärken som Carola hjälpligt försöker förklara innebörden av.

När de hållit på med detta en god stund (och ”en god stund” under teves åttital var verkligen en god stund), ställer Hagge avslutningsvis två teorifrågor. Det första replikskiftet blir om möjligt ännu mer kryptiskt i transkription: Hagge: Ska man använda blinkers när man bogserar?

Carola (tystnad): Vem? Hagge: Om man bogserar en annan bil då va.

Carola (närmast upprört): Blinkers?

Hagge: Ja, såna där varningsblinkers som de har.

Carola: Jag kan ju inte ha det på min bil, det måste ju han ha på sin bil.

Hagge (avbryter): Ska man ha det på nån av dem?

Carola: Nä men …

Hagge (avbryter): Nej, det är rätt.

Men det riktigt underliga uppstår efter att Hagge ställt ytterligare en fråga – ”Vilken är den högsta tillåtna hastigheten om man bogserar en bil?” – och Carola efter många ledtrådar svarar ”tjugo”. Då kallar Hagge plötsligt upp en uniformerad poliskonstapel Karlén ur publiken, som överräcker ett gigantiskt körkort till den mycket förbryllade schlagerstjärnan.

Två gånger frågar Carola storögt: ”Är det sant?” Hagge ger svar av typen: ”Ja, men det gäller bara i Norge.” Carola kontrar med ett glädjestrålande: ”Nämen allvarligt talat, är detta sant?” Hagge tycker antagligen att det är onödigt att svara.

När de sen sätter sej ner igen för att fortsätta intervjuandet, har Carola så smått börjat tvivla: ”Jag har inte riktigt smält detta, jag tror det inte riktigt.” Och i den meningen visar Carola programmets enda prov på nån form av insikt.

(5) ”Gäst hos Hagge” bandades med några månaders marginal.

116

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 117

m än n i s kor det va r it sy n d om

Sen det här programmet sändes har det här ofta använts som bevis på Carolas bristande begåvning. Arton år gammal, hjälplöst självupptagen, omedveten om världen utanför frikyrkan, trodde hon nog ganska länge på att hon faktiskt rekvirerat ett autentiskt körkort genom att svara fel på några slumpvisa frågor om bogsering.

Och visst, hon framstår inte som en ordinarie medlem i Mensa när hon inte hittar ordet för ”tåg” utan istället säjer ”tut tut” och drar i en tänkt tågvissla. Inte heller när hon tittar på konstapel Karlén och frågar om de inte träffats ”i sminken” innan inspelningen.

Men med två decenniers perspektiv framstår det hela mer som ett exempel på tidens undermåliga teveunderhållning. En gammal man håller upp olika vägskyltar för en ung schlagerdiva som inte kan svara på dem – 1985 års syn på prime time TV entertainment. Ärligt talat: är inte detta märkligt? Varför låtsades Hagge Geigert att han kunde utfärda körkort? Och varför var körkortet så stort? Och varför kallade han faktiskt dit en konstapel vars enda insats var att räcka över det falska körkortet? Hade svt verkligen så löjligt för mycket pengar? Och varför över huvud taget en polis, när alla vet att det är Vägverket som utfärdar körkort? Och varför var Geigert så fixerad vid just bogsering?

Frågorna är vad vi kallar outgrundliga (jfr ”Var fick Hans Lundgren namnet Dolph ifrån?”).

117

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 108

1. Toivo Korpela, 2. en liten del av hans sekt.

1.

2.

18. KORPELASEKTEN (1930-talet)

En skara religiösa människor i Tornedalen.

Det började med att en helt vanlig grupp blåfrusna lutheraner behövde en hobby. Det slutade med att de penslade varann i stjärten.

I Tornedalen, norr om Pajala i Norrbotten i norra Norrland, bor det faktiskt folk. Där bildades på trettitalet en sekt som i många år innehade den inofficiella SM-titeln ”den knäppigaste av alla religiösa knäppigheter”.

Först när Åsa Waldau i Knutby gifte sej med Jesus fick den så kallade Korpelasekten en seriös knäppighetskonkurrent.

Men dessförinnan bar Korpelagänget knäppighetsfanan högst i gott och väl sextifem år, och på många punkter står sej deras knäppighet väl också i dagens enorma utbud av knäppigheter. Jag skulle säja att de till och med står pall för den internationella konkurrensen.(1) Vad var då grejen med Korpelarörelsen? Vi befinner oss alltså i ett landskap som nio månader om året är täckt med meterhög snö och övrig tid av knottsvärmar. I dessa trakter uppstod på 1850-talet læstadianismen, som än idag har rötterna stadigt i den tornedalska tjälen. Rörelsen utgår från den löjligt stränge prosten Lars Levi Læstadius lära om att allt per definition är syndigt och att människor därför ska ha konstant dåligt samvete.

(1) Eftersom allt som beskrivs i det här kapitlet är så gränslöst vansinnigt vill jag understryka att alla uppgifter är hämtade från ”Brottets krönika. Märkliga kriminalfall under 100 år” (1955), skriven av en samling jurister och kommissarier som åtminstone av fotona att döma inte var några skojare.

108

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 109

m än n i s kor det va r it sy n d om

Exempel på saker som varit syndiga enligt læstadianismen: a) b) c) d) e) f) g) h) i)

musik dans film teve kortspel preventivmedel (inklusive ”finska rycket”) kvinnligt hår (som därför döljs med huckle) hatt på kvinnor krukväxter (enligt Bibeln ska man skåda ”liljorna på marken”) j) slips (som är ett tecken på flärd) k) tavlor (som också är ett tecken på flärd) l) cyklar (”hortrillor”, med vilka man kan cykla till folk för att ligga med dem) m) gardiner (som döljer nåt för grannskapet) Exempel på saker som konstigt nog inte varit syndiga enligt læstadianismen: a)

jojk

Till dessa trakter kom på trettitalet Toivo Korpela, en finsk predikant som lite orättvist fått ge sitt namn åt en sekt som han strax därpå lämnade. Han samlade ett stort följe människor, däribland många unga, som alltså levde i ett sånt kulturellt armod att de tyckte att en finsk predikant var det hippaste tänkbara.

Till det här sällskapet anslöt sej strax en samling tokar, alltså kliniskt vansinniga människor med diagnos ställd av läkarvetenskapen. I just det här sammanhanget betraktades de däremot som profeter. En av dem fick en drömsyn som, i korthet, gick ut på att man genom datumen då den nya bibelöversättningen antogs kunde räkna ut tidpunkten för dome dagen till den 24 juli 1937. Och det är här det börjar bli riktigt prilligt.

De två knasigaste gubbarna i det här gänget, som naturligtvis hade tilltalsnamnen Förste profeten respektive Andre profeten, skulle då hämtas upp i skyn. Ett år senare skulle de komma tillbaka i en silverark och 109

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 110

kor pe l a s e kt e n

hämta upp 666 människor, först i Kiruna och sen i diverse byar runt omkring. Därefter skulle arken ta hela gänget till Palestina.

Lustigt nog kom ingen ark, och det var i samma veva som Korpelasekten helt bytte inriktning på sin verksamhet. Detta skedde hastigt och väldigt tvärt. Istället för att vänta på arken började de ägna sej åt, i tur och ordning: svärjande, älskande, spritande, dansande och kortspelande.

Alltså de allra syndigaste sakerna som fanns.

De började alltså med att svära. För att få ut djävlarna ur sina kroppar så var de tvungna att svära, ofta i flera timmar i sträck. De träffades i sina pörten(2) och uttalade fruktansvärda förbannelser, som följdes av häftig dans, skakningar och skrikande, kråkhopp och kroppsskak ”i rytmisk negerstil”. Ibland sprang de ut i snön och svor. Svordomarna gick – lite motsägelsefullt – under namnet Mose psalmer.

Under den här tiden satt Förste profeten inspärrad på dårhus. När han kom ut därifrån hade han kommit till en djup insikt: han insåg nämligen att han var Kristus. Och det är här det börjar bli riktigt prilligt.

Förste profeten alias Jesus Kristus avskaffade på kuppen sin kollega, Andre profeten, och i sin nya suveräna egenskap av Guds son och ombud på jorden befriade han alla församlingsmedlemmarna från synd. Det innebar att de var fria att ligga med vem de ville när de ville. Det innebar rentav att de var tvungna att ligga med vem de ville när de – eller nån annan – ville.

Förste profeten hade nämligen, med hjälp av sina kristusgåvor, listat ut att varje gång det stod ”äta” i Bibeln, så betydde det egentligen ”knulla”.

Inte för att det tvungetvis behöver motbevisas, men skulle vi verkligen tolka Bibeln efter Förste profetens påfund så står det egentligen så här: I sju dagar skall du knulla osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära.(3) Fettet från självdöda eller rivna djur får användas till olika ändamål, men knulla det får ni inte.(4) Detta är vad ni får knulla av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll får ni knulla. Men ni får inte knulla något som saknar fenor eller fjäll, det skall vara orent för er.(5) (2) Den finsk-svenska varianten av hus, ungefär vad man på rikssvenska kallar ”koja” eller ”hög av kvistar”.

(3) 2 Mos 13:6.

(4) 3 Mos 7:24.

(5) 5 Mos 14:9–10.

110

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 111

m än n i s kor det va r it sy n d om

Den store profeten sprang också över ett annat citat som blev centralt i hans lära. I sitt brev till folket i Korinth skriver Paulus: Också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. (6) Inspirerad av detta citat började Förste profeten – fullt logiskt – organisera kamningsritualer. Under år 1938 samlades församlingen hemma hos varann för att, inför övrigas ögon, bli kammade runt könsorganen av en syster och en broder. Och det är kanske nu det börjar bli riktigt prilligt.

Kamningarna och det övriga liggandet var ett så lyckat koncept att man strax följde upp det också med penslingsritualer. Dessa gick helt enkelt ut på att en församlingsmedlem ställde sej på golvet och drog ner byxor eller kjol, varpå han eller hon böjde sej fram med blottat ryggslut.

En medlem gick därefter runt och beströk de blottade kroppsdelarna med en brödpensel. En annan medlem hällde därefter en skvätt ljummet vatten ur en kaffekopp i fåran på ryggslutet, den så kallade stjärtsprickan.

En tredje medlem hade dragit nitlotten och var den som fick torka av det hela med en handduk.

Och det är här det börjar bli riktigt prilligt. I ungefär samma veva började nämligen församlingen sprita. Dittills hade de varit nykterister, men eftersom Förste profeten nu befriat alla från synd och dessutom upptäckt att han tyckte det var gott med sprit, började de köpa ut allt de kunde från systemet och apoteket, och dessutom sätta stora satser mäsk. Den store profeten vittnar själv om att han var konstant full ”mellan 1937 och 1939”.

Hade man sprängt en gräns – kamningsgränsen – kunde man gott spränga en till – penslingsgränsen – och då kunde man lika gärna spä på med spånken, dans, kortspel, nakendans och gissningsvis till och med krukväxter, gardiner och slipsar.

Den trevliga samvaron fick ett abrupt slut då polisen sprängde sekten och förde alla till domstol för ”sedlighetssårande handlingar”. Dels fanns det väl nån passus i lagen som förbjöd pensling av andra människors anusöppning, dels hade man inom sekten inte haft någon åldersgräns utan även minderåriga hade fått ägna sej åt penslande och ”ätande”.

(6) 1 Kor 12:22–24.

111

KalleLind_Inlaga_[orig]:Layout 1

09-02-27

01.20

Sida 112

kor pe l a s e kt e n

Profeten hamnade återigen på sinnessjukhus. Där skrev han en visa med titeln ”Profetens klagan”, som spreds bland de gamla församlingsmedlemmarna.

Glöm bort min Hulda de forna tider för vilken skull nu din Sigge lider Att jag så dumt mig burit åt, så tusen gånger jag ber förlåt Så slutade historien om Korpelarörelsen – Sveriges troligen knäppigaste sekt genom tiderna. Men om du nån gång har vägarna genom Tornedalen och ser en gubbe få sitt pubeshår kammat inför hundratalet människor, eller en ung pojke få stjärten avtorkad med en handduk, så är det bara som de firar minnet av farfar och mormorsmor.

112