MAIA AELA M채starstenen och de sju gudinnorna
Jennyli Gustafsson
!2
Författare: Jennyli Gustafsson www.gudharenplan.se Inka Spirits hemsida: www.tawantin.se Tidigare utgivna verk av författaren på Förlagshuset Siljans Måsar: Evigheternas Bok, 2011 Maia Aela - Flickan från planeten Akleja, 2013 Omslagsfoto & layout: Linnea Frank Photography www.linneafrank.com Förlagshuset Siljans Måsar www.siljansmasar.com info@siljansmasar.com Copyright ©: Jennyli Gustafsson. Bild och material i denna bok är skyddat av upphovsrättslagen. ISBN 978-91-88097-07-1 Tryckt av: ScandBook AB, 2015 www.scandbook.se
Sverige 2015 !3
Loitaskogen Hemma i Sverige var det vinter, såsom det alltid är i februari. Men i Kenyas inre regioner på höglandet var det ett torrt och varmt klimat som stundtals kändes väldigt besvärande, särskilt för en nordbo. Jag hade precis gått in i den lerhydda eller manyatta som tilldelats mig, för att vila, när jag hörde Salome ropa mitt namn. ”Maia, får jag tala med dig?” ”Ja visst”, svarade jag, ”ett ögonblick bara.” Jag tog på mig solhatten och klev ut genom den lilla dörröppningen. ”Vad är det?” frågade jag. ”Mokompo Ole Simel vill träffa dig.” Det gick en rysning genom hela kroppen och jag visste inte vad jag skulle säga. För en stund blev jag tyst och Salome fortsatte: ”Vi får skynda oss eftersom det är en bit att åka. Det finns en grusväg genom Masai Mara där vi kan åka bil. Men den sista biten måste vi gå till fots. Två massajer, Moses och Rieko, vägleder oss och ser till att hålla nyfikna djur på avstånd. Du behöver inte oroa dig.” Jag oroade mig inte ett dugg för lejon eller elefanter. Det som kändes mest pirrigt just nu var att jag faktiskt skulle få träffa massajernas medicinman och överhuvud Mokompo Ole Simel. Massajer från både Kenya och Tanzania besökte honom för att få goda råd, medla i konflikter, få healing och för att se in i framtiden. Han hade ett tjurhorn fyllt med stenar för att spå framtiden. Denne vise man i åttioårsåldern skulle jag snart få träffa. !4
Tanken på honom gjorde mig nervös, och jag undrade så klart vad han skulle tro om mig. Skulle han ta mig på allvar? Skulle han förstå att jag hade fått mitt uppdrag ifrån stjärnorna, och att det handlade om människans uppvaknande och övergång till en ny tidsålder? Skulle han förstå hur stort och viktigt vårt möte var för hela kosmos? Skulle han ha överseende med Mark och Filip ifrån ”Läkare utan gränser”? Många frågor snurrade i mitt huvud, och jag kände ett lätt illamående välla upp inom mig. Jag packade en väska med några förnödenheter: en tröja, vatten och anteckningsblock. Mästarstenen svepte jag in i en liten duk och la ner i väskan. Fortfarande visste jag inte riktigt vilken funktion den hade. Men den måste vara med, så långt var det klart. Salome hade sagt att vi åker om en halvtimma. För att ta vara på tiden satte jag mig ned för att meditera. Inget annat kändes rätt just då. Tystheten i byn avbröts ibland av fåren och getterna som bräkte, eller av några barn som lekte i närheten. ”Hälsad vare du Maia, till ett vishetens landskap. Många är vi som har väntat din ankomst, och keruber och änglar jublar i skyn över att du äntligen är här. Du har ett spännande uppdrag framför dig, och detta är din första anhalt på en viktig resa för mänskligheten. Orden som du hör nu kommer ifrån visionärer från Kassiopeia. Hämta hem information om tanken som planterades i kratrarna på Kilimanjaros topp! Arbetet som du ska göra här går ut på att fungera som en kanal mellan den ursprungliga tanken och evighetens ljus. Temperaturen kommer att höjas! Det är en sak som är säker. Då är det viktigt att förhålla sig så som vattnet skulle ha gjort. Moder Vatten är alltid med dig. !5
Förstå att du alltid har tillgång till alla fyra element: Moder Jord, Moder Vatten, Fader Vind och Fader Sol. Du har fått lära dig om dessa tidigare. Tanken som du är här för att hämta finns bevarad djupt ner i jorden. Tvivla inte på dig själv.” Plötsligt vaknade jag till av en skarp signal utifrån. Jag rusade upp och förstod genast att jag var sen. De väntade redan på mig i jeepen. Jag sa tack samtidigt som jag rusade ut från hyddan med väskan på ryggen. Hjärtat slog snabbt. Solen var på väg ner och ljuset hade gulnat. De torra grusvägarna lyste som av guld. De stora vidderna låg framför oss, och i horisonten tornade de blågrå bergen upp sig. Det var verkligen en speciell resa. Vad som helst kunde hända, och jag hade ingen aning om när vi skulle komma fram. Långt om länge stannade jeepen, och jag vaknade till. Min första känsla var att jag var hemma i Sverige, men vips var jag tillbaka i Afrika igen. Tanken kan färdas på bråkdelen av en sekund, tänkte jag. Evigheten och ursprunget bär samma tanke, och den ska jag vidarebefordra till världen. Samtidigt som tankarna snurrade i huvudet var vi redan på väg till fots. Några hade ficklampor och de två massajerna hade facklor. Det var inte riktigt kolsvart ännu, men facklorna var ändå en trygghet. En stor och vildvuxen skog höjde sig framför oss och jag kände en ilning gå genom kroppen. Ska vi gå in där, tänkte jag. Skogsvegetationen skiljde sig väldigt mycket ifrån de små träden man kunde se ute på savannen. Skogen var enorm, kändes det som. Träden stod tätt och reste sig mot himmelen. I mina ögon såg det ut som en riktig trollskog. ”Det är inte så långt att gå”, sa Salome. ”Okej”, svarade jag. ”Så bra, men det är nästan mörkt nu. Hittar Moses och Rieko verkligen vägen?” !6
”Absolut! De hittar med förbundna ögon.” Vi fortsatte in mellan de resliga träden och det var som att träda in i en helt annan värld. Skogen talade ett eget språk och hade en egen själ. Det kändes tydligt. Denna enorma varelse måste ha ett namn, tänkte jag i samma sekund som Salome fortsatte: ”Det här är Loitaskogen eller The Forest of the lost child som den också kallas i folkmun. Den fick sitt namn efter en gammal sägen om en flicka som var ute och vallade sin fars kalvar. Hon kom till skogens rand och fortsatte in precis som vi gör nu.” Salome tystnade och jag hörde bara trampet och knastret av våra fotsteg. Som i förbigående avslutade han nästan pliktmässigt sin redogörelse. ”Boskapen återvände hem på kvällen, men det gjorde inte flickan. Männen i byn gav sig ut för att leta, utan resultat, och fram till denna dag förblir hennes försvinnande en gåta.” Ett rejält prasslande hördes plötsligt alldeles ovanför oss. En av de nattaktiva primaterna hade gjort ett skutt mellan två träd och jag fick hjärtat i halsgropen. Salome hade försäkrat mig om att vi var trygga här. De farliga djuren jagade ute på savannen. Men det kändes allt lite otrevligt när en fladdermus susade förbi alldeles intill huvudet eller en honungsgrävling sprang precis framför fötterna på oss. ”Nu är vi framme”, sa Salome. Vi stod framför en hydda i skogen, gjord av lera, kvistar och gräs. ”Här ska vi sova i natt”, fortsatte han när han såg hur förvånad jag såg ut. ”Okej, då förstår jag. Jag trodde att Mokompo bodde här”, svarade jag med ett leende och en suck. !7
”Nej då! Detta är en övernattningshydda som många av oss använder på väg genom skogen. Nu ska vi få i oss lite mat, och sedan sova.” Hyddan var minsann inte stor, och som enda tjej tyckte jag att det kändes lite genant att tränga ihop mig med de andra. Men jag hade inget val. Middagen bestod av fermenterad mjölk och örtsoppa som de rörde ut i kallt vatten eftersom man inte vågade göra upp eld. Den påminde om buljong men var mer levande och näringsrik. Smakerna kom från färska örter och rötter. Inne i hyddan fanns endast ett golv med ett lager torkat gräs längs med väggarna. Jag såg ut en plats på ena kanten där jag la mig ner med huvudet på väskan och extratröjan som täcke. Männen runt omkring mig föll snart i sömn, och den ensamhet jag då upplevde fick mig att vända mina sinnen utåt. Doften av jord, och ljudet av prasslande löv och vilda apor ledsagade min själ sakta men säkert till drömmarnas land. Dagen skulle snart gry, och med den en tacksamhetskänsla utan dess like. Men om det, visste jag ännu inget.
!8