9789188803993

Nicholas Sparks

En enda önskan

Översättning Olga Falk

Av Nicholas Sparks har tidigare utgivits på Lovereads:

Med varje andetag 2019 Nätterna vid havet 2020

Citat på s. 112 ur Glaskupan: översättning Christina Liljencrantz

Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Ett imprint inom Bokförlaget Forum

Copyright © Nicholas Sparks 2021 Originalets titel: The Wish Omslag: Emma Björklund Omslagsbilder: Getty Images & Shutterstock Översättning: Olga Falk Tryckt hos: ScandBook, EU , 2022 ISBN 978-91-88803-99-3

Till Pam Pope och Oscara Stevick

FÖRFATTARENS TACK

I år firar jag tjugofem år som författare, något jag aldrig hade kunnat föreställa mig när jag för första gången höll ett exem plar av Dagboken i min hand. Då visste jag ärligt talat inte om jag någonsin skulle lyckas komma på fler romanidéer och ännu mindre om jag skulle klara av att försörja mig och min familj som författare.

Det faktum att jag har kunnat ägna mig åt det jag älskar i ett kvarts sekel, säger något om vilka underbara och lojala män niskor som omger och vägleder mig, firar mina segrar, tjatar på mig, uppmuntrar mig och propagerar för mig varje dag. Många av dem har funnits vid min sida i årtionden. Theresa Park är en av dem. Vi träffades i tjugoårsåldern, arbetade som galningar mellan trettio och fyrtio, samtidigt som vi bildade familjer och spelade in filmer tillsammans. Nu när vi har fyllt femtio strävar vi efter att leva som två kloka och produktiva individer. Vi är vänner, samarbetspartners och följeslagare på livets resa. En resa som har innehållit otaliga upp- och nedgångar och som aldrig någonsin har varit tråkig.

Jag har jobbat med teamet på Park & Fine så länge att jag inte kan föreställa mig att ge ut en bok eller marknadsföra en film utan dem. De är utan tvekan de djärvaste och kunnigaste publicisterna i branschen. Abigail Koons, Emily Sweet, Alexandra Greene, Andrea Mai, Pete Knapp, Ema Barnes och Fiona Furnari – de bidrar alla med sin kompetens och expertis i fråga om skönlitteratur, medan deras kollegor som arbetar med facklitteratur är minst lika imponerande. Celeste, jag blev överlycklig när du och Theresa slog era påsar ihop

eftersom jag genast förstod att ni två skulle komplettera var andra perfekt!

Grand Central Publishing känns fortfarande som ett andra hem efter alla dessa år. Och trots att människor har kommit och gått, förblir företagskulturen som präglas av hederlighet, vänlighet och kamratskap, densamma. Michael Pietsch har lett företaget genom tider av förändringar och utmaningar med integritet och strategisk framsynthet. Förläggaren Ben Sevier har varit en underbar chef och redaktören Karen Kosztolnyik är en både lyhörd och uppmuntrande samtalspartner med en noggrann men ändå respektfull redigeringspenna. Brian McLendon, dina ansträngningar för att år efter år förnya utseendet och presentationen av mina böcker förtjänar en egen medalj. Mitt team älskar din entusiasm, som tillsammans med Amanda Pritzkers outtröttliga arbete bidrar till att mina böcker ständigt når nya läsare. Beth de Guzman, du är en av få personer som har funnits med sedan starten och ditt idoga arbete för att se till att mina tidigare utgivna böcker fortsätter att vara aktuella, är en av hemligheterna bakom min fram gång. Den lugna och kloka Matthew Ballast är en mästare på att lyfta fram författare, och hans kollega Staci Burt är en både tuff och känslig förläggare som varken räds covid-19, föränderliga författarturnéplaner eller kinkiga författare. Och till Albert Tang och min långvariga omslagsdesigner Flag vill jag bara säga: Ni är genier som ständigt lyckas överraska mig med slående vackra omslag år efter år. Catherine Olim förtjänar en tapperhetsmedalj för alla kriser som hon avvärjt och den generösa PR som hon har slösat på mig. Som den rättframma och orädda krigare hon är drar hon sig aldrig för att ge mig tips inför mina framträdanden eller försvara mig mot orättvis kritik. LaQuishe ”Q” Wright är en stjärna inom sociala medier med en instinkt och en strategisk djärvhet som är fantastisk i en ständigt föränderlig värld. Hon älskar sitt jobb och hennes klienter kan bara ödmjukt buga

och tacka för hennes hjälp. Finns det någon med en bättre känsla för design OCH målgrupper än Mollie Smith? Hon är allt i ett enda paket och har tillsammans med Q alltid sett till att jag har nått ut till min publik med lyhörd precision.

Min mångåriga Hollywoodagent, Howie Sanders på Ano nymous Content, har varit min kloka rådgivare och lojala vän i många decennier. Jag värdesätter hans råd ofantligt och beundrar hans integritet. Efter allt som vi två har gått igenom är min tillit till honom total. Scott Schwimer har varit min obevekliga (men charmerande!) advokat och förhandlare i tjugofem år och han har definitivt sett allt. Han känner mig och alla upp- och nedgångar i min karriär som få andra och är en ovärderlig medlem i mitt tätt sammansvetsade hjärngäng.

I mitt privatliv är jag välsignad med en krets av vänner och en familj vars kärlek och stöd jag alltid kan räkna med. Utan någon inbördes ordning vill jag tacka Pat och Bill Mills, Thoeneklanen som omfattar Mike, Parnell, Matt, Christie, Dan, Kira, Amanda och Nick, Sparksklanen som består av Dianne, Chuck, Monte, Gail, Sandy, Todd, Elizabeth, Sean, Adam, Nathan och Josh, och till sist Bob, Debbie, Cody och Cole Lewis. Jag vill också nämna följande vänner som alla betyder så mycket för mig: Victoria Vodar, Jonathan och Stephanie Arnold, Todd och Gretchen Lanman, Kim och Eric Belcher, Lee, Sandy och Max Minshull, Adriana Lima, David och Morgan Shara, David Geffen, Jeannie och Pat Armentrout, Tia och Brandon Shaver, Christie Bonacci, Drew och Brittany Brees, Buddy och Wendy Stallings, John och Stephanie Zannis, Jeanine Kaspar, Joy Lenz, Dwight Carlbom, David Wang, Missy Blackerby, Ken Gray, John Hawkins och Michael Smith, familjen Van Wie (Jeff, Torri, Ana, Audrey och Ava), Jim Tyler, Chris Matteo, Rick Muench, Paul du Vair, Bob Jacob, Eric Collins och sist men inte minst, mina underbara barn som betyder allt för mig. Miles, Ryan, Landon, Lexie och Savannah – jag älskar er allihop.

GLÄDJENS TID

Manhattan December 2019

Varje år i december förvandlades Manhattan till en stad som Maggie inte riktigt kände igen. Turister flockades i teaterfoajé erna på Broadway, trängdes på trottoarerna utanför varuhusen i Midtown och bildade en trögflytande flod av gångtrafikan ter. Butiker och restauranger var fulla med folk överlastade med shoppingkassar medan julmusik strömmade ur dolda högtalare och varenda hotellobby glittrade och glimmade av utsmyckningar. Julgranen i Rockefeller Center var upplyst av kulörta lampor och fotoblixtar från tusentals Iphones, medan innerstadstrafiken, som även under de bästa omständigheter var långsam, blev så igensatt att det ofta gick snabbare att gå än att åka taxi. Men att gå innebar andra utmaningar, som iskalla vindbyar som attackerade mellan husen och gjorde det nödvändigt att bära varma underställ, tjocka fleeceplagg och jackor med blixtlås uppdragna till hakan.

Maggie Dawes, som betraktade sig själv som en vandrings älskande individualist, hade alltid älskat tanken på julen i New York, även om det kanske var lite på samma sätt som man kan bedåras av en vacker bild på ett vykort. I själva verket gjorde hon, likt de flesta New York-bor, sitt yttersta för att undvika Midtown under julen. Hon såg i stället till att antingen hålla sig nära sitt hem i Chelsea eller, vilket blivit allt vanligare, fly till varmare breddgrader. Som resefotograf såg hon sig ibland mer som en nomad som bara råkade ha staden som sin fasta

punkt, än en renodlad New York-bo. I dagboken som hon förvarade i lådan i nattygsbordet hade hon sammanställt en lista på över hundra platser som hon fortfarande ville besöka, varav somliga var så obskyra eller otillgängliga att det skulle innebära en utmaning att över huvud taget ta sig dit.

Sedan hon hoppade av college för mer än tjugo år sedan hade listan utökats med alla möjliga resmål som av någon anledning hade väckt hennes intresse, och eftersom hon så ofta var på resande fot hade hon vid det här laget bockat av flera av dem. Med sin kameraväska på axeln hade hon besökt alla jordens världsdelar, åttiotvå länder och fyrtiotre av de femtio amerikanska delstaterna. Hon hade tagit tiotusentals foton, på allt ifrån djurlivet i Okavangodeltat i Botswana till norrskenet i Lappland. Hon hade fotografier från sin vand ring på Inkaleden, från Skelettkusten i Namibia och ännu fler från ruinerna i Timbuktu. För tolv år sedan hade hon lärt sig att dyka och ägnat tio dagar åt att dokumentera det marina livet i Raja Ampat. För fyra år sedan hade hon vandrat till det berömda Paro Taktsang – Tigerns näste, ett buddhistiskt kloster beläget på en klipphylla i Bhutan med en spektakulär panoramautsikt över Himalaya.

Folk blev ofta imponerade av hennes äventyr, men hon hade lärt sig att äventyr var ett ord med många innebörder och att alla inte nödvändigtvis var positiva. Ett sådant exempel var det äventyr som hon just nu befann sig på – så beskrev hon det ibland för sina Instagramföljare och Youtubeprenume ranter – och som i princip höll henne fjättrad i antingen sin fotostudio eller sin lilla tvårummare på West Nineteenth Street och som hindrade henne från att bege sig till mer exotiska platser. Samma äventyr som ibland ledde till självmordstankar.

Äsch, hon skulle aldrig göra det på riktigt. Blotta tanken skrämde henne från vettet, vilket hon också hade bekänt i en av sina många Youtubevideor. I nästan tio års tid hade hennes digitala alster varit exakt vad man kunde förvänta sig av en

fotograf. Hon hade beskrivit hur hon resonerade när hon tog sina foton, lagt upp instruktionsvideor för Photoshop och recenserat nya kameror och tillbehör. Då hade hon publicerat max två eller tre inlägg i månaden. Hennes Youtubevideor, Instagraminlägg, Facebooksidan och bloggen på hennes hem sida hade blivit populära bland fotonördar samtidigt som de hade stärkt hennes professionella anseende.

Men för tre och ett halvt år sedan hade hon, i en plötslig ingivelse, publicerat en video om sin diagnos på sin Youtube kanal, trots att det inte hade någonting med fotografering att göra. Videon – en svamlig och osminkad berättelse om rädslan och ovissheten som hon kände när hon plötsligt fick veta att hon hade malignt melanom i stadium IV – borde förmodligen aldrig ha hamnat på nätet. Men det som hon hade trott skulle bli en ensam röst i cyberrymden, fångade människors intresse. Hon förstod inte riktigt hur det gick till, men av alla hennes videor var det just den som gav upphov till först en rännil av intresse, sedan en strid ström och slut ligen en veritabel flodvåg av visningar, kommentarer, frågor och gillamarkeringar från människor som aldrig hade hört talas om henne eller hennes arbete som fotograf. Hon hade känt att det var hennes plikt att svara alla som hade blivit berörda av hennes berättelse och därför lagt upp ytterligare en video om sin diagnos som nådde ut till ännu fler. Sedan dess hade hon fortsatt lägga upp videor i samma anda ungefär en gång i månaden, mest för att hon kände att hon inte hade något annat val. Under de senaste tre åren hade hon diskuterat behandlingar och deras inverkan på hennes mående och ibland till och med visat upp sina operationsärr. Hon hade berättat om brännskador av strålningen, illamående och håravfall och funderat högt kring meningen med livet. Hon hade berättat om sin rädsla för döden och spekulerat och filosoferat om livet efter detta. Det var allvarliga ämnen, men hon gjorde sitt bästa för att hålla en lättsam ton i sina

videor, kanske delvis för att stävja sin egen nedstämdhet. Hon gissade att det var en förklaring till att de hade blivit så populära, men hon visste inte säkert. Det enda hon visste var att hon på något vis, nästan motvilligt, hade blivit stjärna i sin egen realityserie, som hade börjat i en hoppfull ton men som sakta men säkert hade blivit alltmer inriktad på det enda och oundvikliga slutet.

Och kanske föga förvånande visade det sig att ju närmare sin slutliga sorti hon kom, desto mer sköt hennes tittarsiffror i höjden.

*

I sin första Cancervideo – det var så hon tänkte på dem, i motsats till sina Verkliga videor – hade hon sett rakt in i kameran och med ett ironiskt leende sagt: ”Först hatade jag den, men i takt med att den har vuxit till sig har vi också vuxit ihop.”

Det var förmodligen smaklöst av henne att skämta om sjukdomen, men alltihop kändes så absurt. Varför just hon? Då var hon trettiosex, hon tränade regelbundet och åt relativt hälsosamt. Cancer fanns inte i släkten. Hon var uppvuxen i ett molnigt Seattle och hade som vuxen flyttat till Manhattan, så hennes möjligheter att sola om somrarna hade varit begränsade. Hon hade aldrig solat solarium. Det var fullständigt obegripligt, men det var kanske det som var grejen med cancer? Sjukdomen angrep urskillningslöst – vissa hade helt enkelt oturen att drabbas av den. Med tiden hade hon kommit att acceptera att den rimligare frågan att ställa sig var: Varför INTE just hon? Det fanns inget speciellt med henne. I olika skeden av livet hade hon kunnat beskriva sig själv som intressant eller intelligent eller till och med söt, men ordet speciell hade aldrig föresvävat henne.

När hon hade fått diagnosen hade hon kunnat svära på att

hon var frisk som en nötkärna. En månad tidigare hade hon besökt ön Vaadhoo på Maldiverna, på uppdrag av Condé Nast. Hennes förhoppning hade varit att lyckas fånga den kustnära bioluminiscensen som fick havsvågorna att skimra som stjärnor i natten, som om de lystes upp inifrån. Det var en typ av plankton som orsakade det mystiska, makalösa skimret, och hon hade avsatt extra tid i slutet av resan åt att ta några bilder till sin personliga samling, som hon kanske skulle kunna sälja i galleriet.

Under eftermiddagen pejlade hon läget på den nästan folktomma stranden nära hotellet med kameran i handen, medan hon försökte visualisera bilden som hon ville få till när mörkret föll. Hon ville få med något från kusten – kanske genom ett stenblock i förgrunden – himlen och, naturligtvis, vågkammarna ute på havet. Hon hade ägnat över en timme åt att provfotografera ur olika vinklar och från olika platser på stranden när ett par promenerade förbi hand i hand. Hon var djupt försjunken i arbetet och tog knappt notis om dem.

Strax därefter, medan hon stod och spejade ut på vågtop parna genom sökaren, hörde hon kvinnans röst bakom sig. Hon talade engelska med en utpräglad tysk brytning.

”Ursäkta”, sa kvinnan. ”Jag ser att du är upptagen och är ledsen om jag stör.”

Maggie sänkte kameran. ”Ja?”

”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men har du låtit undersöka den där mörka leverfläcken på din rygg?”

Maggie rynkade pannan och försökte förgäves se fläcken mellan baddräktens axelband som kvinnan syftade på. ”Jag visste inte att jag hade en leverfläck där …” Hon kisade förbryllad mot kvinnan. ”Och varför intresserar det dig?”

Kvinnan, som var i femtioårsåldern med kort silvergrått hår, nickade. ”Jag borde kanske presentera mig. Jag är doktor Sabine Kessel”, sa hon. ”Jag jobbar som hudläkare i München. Den där leverfläcken ser onormal ut.”

Maggie blinkade. ”Som cancer, menar du?”

”Jag vet inte”, sa kvinnan försiktigt. ”Men om jag var du skulle jag se till att få den undersökt så fort som möjligt. Den kan naturligtvis vara helt ofarlig.”

Eller så kan det vara allvarligt, förstod hon utan att doktor Kessel sa det högt.

Trots att det tog henne fem kvällar att förverkliga sin vision för fotograferingen, var Maggie nöjd med råmaterialet. Hon hade den digitala redigeringen kvar – nuförtiden var det efter produktionen som skapade de verkliga pärlorna – men hon visste redan att resultatet skulle bli spektakulärt. I samma veva, trots att hon försökte låta bli att oroa sig alltför mycket, bokade hon tid hos doktor Snehal Khatri, en hudläkare på Upper East Side, fyra dagar efter sin hemkomst.

I början av juli 2016 togs ett vävnadsprov av leverfläck en och efteråt skickades hon på ytterligare provtagning. Hon genomgick magnetröntgen och PET -undersökning på Memorial Sloan Kettering senare samma månad. När resul taten kom, satte sig doktor Khatri ner med henne i under sökningsrummet, och förklarade lugnt och allvarligt att hon hade malignt melanom i stadium IV . Senare den dagen fick hon träffa onkologen, Leslie Brodigan, som skulle ansvara för hennes vård. Efter alla möten och samtal gjorde Maggie sina egna efterforskningar på nätet. Trots att doktor Brodigan hade sagt att man inte kunde använda statistiken som måttstock för hur det skulle gå för individuella patienter kunde Maggie inte låta bli att fokusera på siffrorna. Färre än femton procent av dem som hade diagnostiserats med malignt melanom i stadium IV överlevde längre än fem år, läste hon.

Skärrad och chockad spelade Maggie dagen därpå in den första Cancervideon. *

Under det andra besöket berättade doktor Brodigan – en ener gisk blondin med blå ögon, som såg ut som själva sinnebilden av god hälsa – allt om sjukdomen igen, eftersom Maggie hade varit så överväldigad att hon enbart mindes brottstycken av deras första samtal. Att ha malignt melanom i stadium IV innebar i princip att det fanns metastaser inte bara i avlägsna lymfkörtlar utan även i vissa organ, i hennes fall i både levern och magen. Magnetröntgen och PET -undersökningen hade visat att cancersvulsten höll på att sprida sig till friska delar av hennes kropp, likt en armé av hungriga myror som slukade en picknick.

För att göra en lång historia kort: De kommande tre och ett halvt åren var ett enda töcken av behandlingar och återhämt ning, med glimtar av hopp som då och då tändes i den mörka ångesttunneln som hon befann sig i. Hon hade genomgått en operation för att avlägsna de drabbade lymfkörtlarna och metastaserna i hennes lever och mage. Operationen följdes av strålbehandling, en plågsam process som orsakade svarta fläckar här och var i huden och lämnade efter sig otäcka ärr som matchade dem som hon hade samlat på sig i operations salen. Hon fick även reda på att det fanns olika typer av malignt melanom, även inom hennes stadium, som krävde olika slags behandlingar. I hennes fall innebar det immun terapi, vilket verkade fungera i några år, tills det till slut inte gjorde det längre. Sedan, i april förra året, hade hon börjat med kemoterapi och behandlingen pågick i flera månader. Hon hade mått fruktansvärt under tiden men varit övertygad om att behandlingen skulle fungera. Hur skulle den inte kunna göra det, hade hon resonerat, när den tycktes ta död på precis allt annat i hennes kropp? Hon kände knappt igen sin spegelbild längre. Att nästan all mat smakade antingen för beskt eller för salt hade gjort att hon förlorat aptiten och lett till att hon, som varit smal redan innan, hade gått ner över nio kilo. Hennes mandelformade bruna ögon såg både

insjunkna och överdimensionerade ut ovanför hennes knotiga kindben, och resten av ansiktet var bara skinn och ben. Hon frös ständigt och bar tjocka tröjor även i sin varma lägenhet. Hon hade tappat allt sitt mörkbruna hår, som därefter sakta och fläckvis hade vuxit ut igen, i en ljusare färg och i fina strån som liknade babyfjun. Hon hade fått för vana att bära en sjalett eller mössa på huvudet. Hennes hals såg så mager och ömtålig ut att hon för att slippa se den i spegeln svepte en sjal om även den.

För lite över ett år sedan, i början av november, hade hon genomgått ytterligare datortomografier och PET -undersök ningar och i december hade hon träffat doktor Brodigan igen. Läkaren hade varit mer dämpad än vanligt, men hennes ögon hade varit fulla av medlidande. Där och då berättade hon för Maggie att de senaste tre årens behandlingar hade lyckats sakta ner sjukdomen, men att tillväxten aldrig avstannat helt och hållet. När Maggie frågade om behandlingsalternativen, hade läkaren i stället styrt in samtalet på Maggies livskvalitet. Det var hennes sätt att tala om för Maggie att hon skulle dö. *

Maggie hade öppnat galleriet för mer än nio år sedan ihop med en annan konstnär som hette Trinity, vars gigantiska eklektiska skulpturer upptog det mesta av lokalerna. Trinitys riktiga namn var Fred Marshburn och de hade träffats på en vernissage, ett sådant där evenemang som Maggie sällan gick på. Trinity var redan då vansinnigt framgångsrik och hade länge lekt med tanken på att öppna ett eget galleri. Han hade dock inget intresse av att vare sig bedriva verksamheten eller vara på galleriet. Eftersom de klickade så bra och hennes fotografier inte på något vis konkurrerade med hans verk, kunde de hitta en kompromiss. I utbyte mot att hon bedrev galleriverksamheten skulle hon få en blygsam lön och möjlig

heten att ställa ut ett urval av sina egna verk. Just då hade det handlat mer om prestige – hon kunde äntligen säga till folk att hon hade ett eget galleri! – än om lönen som hon fick av Trinity. De första två åren eller så hade hon bara lyckats sälja några enstaka fotografier.

Eftersom Maggie på den tiden fortfarande reste en hel del – i snitt tillbringade hon mer än hundra dagar om året på resande fot – var det en kvinna vid namn Luanne Sommers som skötte de praktiska delarna av galleriverksamheten. När Maggie anställde henne var Luanne en rik frånskild kvinna med vuxna barn. Hon var en hobbysamlare med näsa för att hitta guldkorn på lyxvaruhuset Neiman Marcus. På plussidan klädde hon sig snyggt och var ansvarstagande, pålitlig och villig att lära sig. Dessutom hade hon inget emot att hennes lön låg strax över minimigränsen. Som hon uttryckte det: underhållet hon fick av sin exman var tillräckligt för ett lyxigt pensionärsliv, men en kvinna kunde inte springa på hur många luncher som helst utan att bli galen. Luanne visade sig vara en naturbegåvning på försäljning. Maggie hade lärt henne om de tekniska elementen i sina fotografier, såväl som historien bakom varje bild, vilket ofta intresserade köparna minst lika mycket som verken i sig. Trinitys skulpturer, som bestod av alla möjliga material –kanvas, metall, plast, klister och målarfärg, samt prylar som han hittat på skrotupplag, som hjorthorn, gamla picklesbur kar och konserver – var originella nog att inspirera till livliga samtal. Han var redan en etablerad kritikerfavorit, och trots de svindlande prislapparna såldes hans verk med jämna mellanrum. Men galleriet marknadsförde sig inte och bjöd sällan in gästkonstnärer, så verksamheten var ganska okomplicerad. Vissa dagar kom det bara en handfull besökare, och de tre sista veckorna på året brukade de hålla stängt. Länge fungerade det upplägget bra för både Maggie, Trinity och Luanne.

Sedan inträffade två saker som förändrade situationen. Det

första var att Maggies Cancervideor lockade nya besökare till galleriet. Inte de vanliga konst- eller fotofantasterna, utan turister från platser som Tennessee och Ohio, människor som hade börjat följa Maggie på Instagram och Youtube eftersom de kände samhörighet med henne. Vissa hade verkligen blivit förtjusta i hennes fotografier, men många ville helt enkelt träffa henne eller köpa ett signerat verk som en souvenir. De fick in beställningar från köpare i hela landet, både via telefonen som ringde oavbrutet och via hemsidan. Maggie och Luanne slog knut på sig själva för att hinna med allt och förra året hade de bestämt sig för att hålla öppet även under julsäsongen eftersom besökarna fortsatte att välla in. Sedan fick Maggie reda på att hon skulle påbörja cellgiftsbehandling, vilket betydde att hon inte skulle kunna hjälpa till på galleriet på flera månader. Det var uppenbart att de behövde anställa en till person och när Maggie tog upp saken med Trinity fick hon genast medhåll av honom. Som genom en ödets nyck kom det redan dagen därpå in en ung man vid namn Mark Price på galleriet och bad om att få tala med henne, något som nästan kändes för bra för att vara sant. *

Mark Price var en nyutexaminerad collegestudent, men hade lätt kunnat tas för en elev på high school. Maggie hade utgått från att han var ännu en ”cancergroupie” men hon hade bara haft delvis rätt. Han medgav att han hade upptäckt henne på sociala medier – han dolde inte det faktum att han var mycket förtjust i hennes videor – men han hade även med sig sitt cv. Han förklarade att han var på jakt efter ett jobb och lockades av tanken på att arbeta inom konstvärlden. Konst och fotografi, tillade han, kunde skildra koncept och tankar på sätt som ord inte kunde.

Trots att hon hade förbehåll inför att anställa en av sina

följare, höll Maggie en intervju med honom redan samma dag. Det framgick snabbt att han var ordentligt påläst. Han visste en hel del om Trinity och hans konstnärskap. Han nämnde en specifik installation som för närvarande visades på M oMA och en annan som ställdes ut på New School, som han på ett belevat men opretentiöst sätt jämförde med några av Robert Rauschenbergs senare verk. Även om det inte direkt förvånade henne, hade han också en omfattande och imponerande kännedom om hennes konst. Och trots att alla hans svar hade varit till belåtenhet, var det fortfarande något som störde henne. Hon blev inte klok på om hans avsikter var uppriktiga eller om han bara var ännu en person som ville bevittna hennes tragedi på nära håll.

När samtalet var över talade hon om för honom att de inte intervjuade kandidater just nu – även om det tekniskt sett stämde var det bara en tidsfråga. Han svarade genom att artigt fråga om hon ändå kunde tänka sig att ta emot hans meritförteckning. Det var, tänkte hon efteråt, sättet som han hade formulerat frågan som hade fått henne att vekna. ”Skulle du ändå kunna tänka dig att ta emot min meritförteckning?”

Formuleringen slog henne som så gammaldags och formell att hon inte kunde låta bli att le när hon sträckte fram handen för att ta emot papperet.

Senare samma vecka hade Maggie lagt ut en platsannons på några konstrelaterade branschsidor och hört av sig till flera kontakter på andra gallerier för att tala om att de hade en ledig tjänst. Cv:n och ansökningar vällde in och Luanne intervjuade sex kandidater medan Maggie, som sedan sin första infusion mådde konstant illa och kräktes titt som tätt, var hemma och återhämtade sig. Efter första omgången intervjuer var det bara en enda kandidat som tog sig vidare i urvalsprocessen, men när hon inte dök upp på nästa intervju ströks även hon. Luanne kom frustrerad hem till Maggie och uppdaterade henne om läget. Hon hade inte lämnat lägenheten på flera

dagar och låg på soffan och smuttade på smoothien med frukt och glass som Luanne hade haft med sig, en av få grejer som Maggie fortfarande kunde få ner.

”Jag begriper inte hur det kan vara så svårt att hitta någon som är kvalificerad för att jobba på galleriet.” Maggie skakade på huvudet.

”De har ingen erfarenhet och vet ingenting om konst”, muttrade Luanne.

Det gjorde inte du heller, hade Maggie kunnat påpeka, men hon lät bli, fullt medveten om att Luanne hade visat sig vara en riktig pärla både som vän och anställd – med andra ord hade det varit en riktig lyckträff att anställa henne. Med sin värme och sitt orubbliga lugn hade Luanne för länge sedan blivit mer än bara en anställd. ”Jag litar på ditt omdöme, Luanne. Vi får helt enkelt börja om från början.”

”Är du säker på att det inte fanns någon annan sökande som är värd en intervju?” Luannes ton var uppgiven.

Av någon anledning kom Maggie att tänka på Mark Price, som så artigt hade frågat om hon kunde tänka sig att ta emot hans meritförteckning.

”Du ler”, sa Luanne.

”Nej, det gör jag inte.”

”Jag känner igen ett leende när jag ser det. Vad var det du kom att tänka på?”

Maggie smuttade på smoothien igen medan hon tänkte efter, och till slut bestämde hon sig för att säga det. ”En ung man kom förbi galleriet innan vi lade ut platsannonsen”, medgav hon och berättade sedan om samtalet. ”Jag är fortfarande kluven till honom”, avslutade hon, ”men hans cv ligger förmodligen någonstans på mitt skrivbord på kontoret.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet inte ens om han fortfarande är tillgänglig.”

När Luanne fick reda på anledningen till Marks intresse för tjänsten rynkade hon pannan. Hon hade en bättre och mer nyanserad bild av klientelet på galleriet än någon annan, och