Prolog

a nn I ka S tår I aktern och spanar ut över Nämdöfjärden. Framför henne sitter Simon och navigerar, medan Nadia kör båten Rescue Cecilia stadigt genom vågorna. Hennes mörka tjocka tofs guppar och Annika viftar irriterat bort sitt eget hår som piskar ansiktet. Hon måste boka tid hos frisören snart och klippa det kort igen. Men inte tänka på det nu, hon måste ha fokus på uppdraget, manar hon på sig själv.

Larmet som kom nyss var knapphändigt. Ett par på en segelbåt sa sig ha sett någon ligga orörlig på en strand. Eftersom det var grunt kunde de inte gå närmare och ringde istället sjöräddningen efter hjälp.

De passerar en askgrå ö, i utkanten av fjärden, trädens grenar ser mer ut som skelettfingrar än som levande organismer. En ensam svart fågel plirar på dem medan den ruskar på sina stora vingar. Annika kastar en blick på Simon, ser hur han skakar på huvudet. Där skarvarna far fram dör naturen. Hon huttrar fast det egentligen inte är särskilt kallt. Något i luften känns olycksbådande. Som när världen håller andan innan ett oväder. Sakta drar hon upp blixtlåset så att vindjackan gömmer halsen, värmer ena handen innanför den röda flytvästen.

Magen drar ihop sig när Nadia kraftigt girar styrbord och båten bugar sig åt sidan när de lämnar fjärden och styr in genom Örsundet. Innanför breder Skepparviksviken ut sig, där paret ringde ifrån. Det går visserligen bilväg ut hit, men snabbaste vägen är via vattnet.

Redan på håll ser Annika byltet i vattenbrynet. En oro sprider sig medan hon tar sig fram till fören, hon sträcker på sig för att se bättre. Kisande försöker hon ta in synen, men ju närmare de kommer, desto mer sjunker hoppet. Havet ser mer levande ut än personen som ligger där.

”Hallå?” ropar hon trevande, men får inget svar.

Simon ställer sig bredvid henne på fördäck. Han tycks inte frysa, trots att han bär shorts och bara har en t-shirt under flytvästen. Ögonen smalnar bakom glasögonen när han betraktar den orörliga kroppen.

Nadia smygkör så nära stranden hon kan. Annika hoppar i och Simon är strax i han också. Vätan tränger in i gymnastikskorna och får henne att rycka till. Vattnet når upp till anklarna och hon halkar på de blöta stenarna, håriga av gult sjögräs, men återfinner balansen i sista stund. Medan hon närmar sig personen på stranden hör hon det svaga suset från tallarna som står i givakt en bit upp. Det låter nästan som att de viskar något. Mellan träden ligger en oansenlig sommarstuga, med sliten gråbrun träfasad. Bakom skymtar en för årstiden ovanligt grön gräsmatta och längre bort tronar ett större hus. Medan hon springer fram mot kroppen tränger en unken stank fram och hon kastar en blick åt andra hållet, där på stranden har havet spytt upp drivor av kletig tång.

Det är en kvinna ser Annika när hon närmar sig, hon ligger på mage, huvudet precis i vattenbrynet. Några av de långa hårstråna böljar i vattnet när vågorna rytmiskt sköljer upp på stranden. En del av håret har färgats mörkbrunt. Stenarna runt huvudet är fläckiga av brunröda stänk. Det ser nästan ut som om kvinnan är på väg att skölja schampo ur håret.

Med en viss olust tvingar Annika sig att sjunka ner vid hennes sida, hon söker efter en punkt vid halsen där hon kan känna en puls, letar i minnet efter vad hon förväntas göra. Huden är sval och en aning klibbig. Frånvaron av liv är så stark, men hon böjer sig ändå fram och lyssnar efter andetag. Drar ofrivilligt in stanken av otvättat hår och blöt ullkofta, men också något annat, inte svett, utan en stickande odör hon först inte kan placera. Det luktar som om kroppen har blivit marinerad i terpentin. Hon minns konstkurserna hon tog på kvällstid medan hon pluggade journalistik på universitetet. Lukten påminner om den excentriska, alkoholiserade bildläraren hon haft då. Obehaget väller in genom näsan, äcklet fyller munnen och hon ryggar tillbaka.

Simon slår sig ner på andra sidan. Han är betydligt mer handlingskraftig än hon, tacksamt rätar hon på sig när han vänder på kvinnan och påbörjar livräddande åtgärder. Han lyfter kvinnans haka, böjer huvudet bakåt och lägger sedan handflatorna mot hennes bröstkorg och trycker till. Annika sväljer medan hon betraktar Simon som med regelbundna tryck gör kompressioner.

I VHF:en meddelar Nadia att hon ringt 112. Simon fortsätter trots att kvinnan inte ger ifrån sig några livstecken. Han andas ansträngt. Skammen fyller Annika, över reaktionen och äckelkänslan kvinnan framkallade.

Simon, som börjar bli andfådd, blåser in luft i kvinnans mun, lägger sedan kinden mot kvinnans mun. Han skakar på huvudet och ser på henne med sorg i blicken.

”Jag tror inte det är något vi kan göra.”

Medan de väntar på polis och ambulans undviker Annika att titta på den döda kvinnan. Ändå växer olustkänslan allt eftersom minuterna tickar fram. Kommer de inte snart?

Äntligen kör en polisbåt mot dem över vattnet. Tänk om det är Jens? Pulsen snabbar på. Kanske har han glömt att han föreslagit en dejt. Eller ångrat sig. Hon vet inte vilket alternativ som är värst.

Munnen blir torr när hon ser att det faktiskt är han som kommer gående över stenarna, han ser så trygg och stark ut, lång och bredaxlad i sin blågrå uniform. Det honungsfärgade skägget och de ljusa ögonen får honom att se snäll ut, han påminner lite om en nallebjörn. Det fladdrar till i mellangärdet. I dag har han med sig en ny kollega, som hon inte tidigare har sett. Han är kortare och har mörkt hår. Båda bär på ett allvar. Jens ger Annika en snabb nick till hälsning. Inget i hans beteende avslöjar att de två har haft en privat kontakt. Hon stramar upp sig, hon ska nog visa honom att hon kan vara minst lika professionell.

”Ambulansen är på väg”, säger Simon och ser från Jens till Annika. Det går på en mikrosekund, men hon hinner känna hans frågande blickar. Han var med när Jens ringde och bjöd ut henne och undrar säkert hur det har gått. ”De är här vilken minut som helst”, lägger han till. ”Men tyvärr är det nog försent.”

”Vet ni vem hon är?” säger Jens medan han hukar intill kvinnan och noga studerar blodet i pannan. Även han konstaterar snabbt att hon är bortom räddning.

”Nej”, säger Simon, ”men det ligger ett hus precis här ovan.” Han pekar upp mot skogen, där den bruna stugan vilar i skuggan av barrträden.

Jens ber sin kollega stanna vid kvinnan medan han själv går upp mot huset. Annika får ett infall och springer efter. Han hajar till när han upptäcker att hon följer med.

”Märkligt att vi alltid ses i sådana här dramatiska sammanhang”, viskar han, som om de hade mängder av andra tillfällen att springa på varandra, och en del av spänningen brister. Hon ler åt glittret i hans ögon, men tvingar sig sedan att bli allvarlig igen, situationen är långt ifrån rolig. Och de är båda här på jobb.

De kommer upp till stugan som har grovt huggen träpanel. Utrymmet under taknocken är täckt av spindelväv. Huset ligger en bit in från stranden och Annika förvånas över att ägaren har valt att låta träden stå kvar. Det är skuggigt och svalt här. I vanliga fall brukar sommarstugeägare hugga ner träd för att få maximalt med sol, men inte den här. Två trappsteg leder upp till den rejäla trädörren. Jens kliver fram, knackar och ropar ”hallå”. Annika andas lätt, men huset ger inte ifrån sig ett ljud. Medan Jens låter blicken glida över fasaden, drar han fram ett par handskar ur en påse i innerfickan på polisjackan. Med handskarna på trycker han försiktigt ner handtaget. Dörren glider upp med ett gnissel. Annika som är precis bakom skymtar stugans innandöme. Från där hon står tar hon in misären. Huset är fullt av bråte och pappkassar med gulnande tidningar, köksbänken är överbelamrad av disk och flaskor. En unken stank slipper ut tillsammans med ett par flugor.

Någonstans uppifrån skogen hörs sirener. Sedan en bildörr som smäller igen. Lågmälda röster, steg över torra kvistar och kottar.

”Bäst att vi inte går in. Det kan vara en brottsplats”, säger Jens och backar ut.

Två ambulanssjukvårdare blir synliga mellan träden. Jens hälsar snabbt och pekar ner mot stranden.

”Hon ligger där nere.”

De skyndar förbi, Jens och Annika följer efter, men stannar när de hör någon ropa:

”Mamma!”

En yngre kvinna kommer springande. Hennes ljusa hår är uppsatt i en slarvig tofs, de osminkade ögonen är vidöppna av skräck. Jens skyndar sig mot kvinnan och fångar henne med ena armen.

”Är det mamma?” frågar hon. Rösten är skakig, och hon flackar med blicken. Fötterna fortsätter att röra på sig, men Jens håller henne i ett stadigt grepp. I hans famn påminner hon om en liten fågel som fångats av en stor björn.

”Gå inte dit, låt ambulanspersonalen göra vad de kan först”, säger Jens med lugn röst.

När Annika betraktar kvinnan på närmare håll ser hon att det är något bekant med henne.

”Är hon död? Säg det, jag vet att hon är död.” Orden bryts av snyftningar och kvinnan brister ut i gråt.

Jens drar henne intill sig, lägger armen om hennes rygg.

”Det ser inte så bra ut”, svarar han ärligt. ”Vad heter du?”

Något med hennes röst … Jag känner henne, tänker Annika. Hon kan nästan höra hur kugghjulen i hjärnan vrids fram och tillbaka i sitt letande efter rätt minneskort. En bild dyker upp. Någon vänder sig om och räcker henne något över en disk.

Väggen bakom är smutsvit, det står en rad skärmar på låga skrivbord. Så klickar det och bilden blir klar.

”Felicia?” säger Annika och kvinnan studsar till, trycker sig bort från Jens och stirrar på henne.

”Va? Vem är …”

”Känner ni varandra?” frågar Jens förvirrat, och ser från Annika till kvinnan.

Nej, hon känner henne inte, hon vet inte så mycket mer än att hon heter Felicia. Men de ses flera gånger i veckan. På jobbet. Kvinnan granskar henne. ”Du jobbar … på redaktionen?”

Annika nickar ivrigt.

”Ja, det stämmer. Visst heter du Felicia och jobbar i ITsupporten på Kvällstidningen?”

Felicia gör en nickande rörelse med huvudet. Blinkar några gånger.

”Vad gör du här?” Så är det som att hon kommer på sig. Ser snabbt upp på Jens. ”Mamma? Hur är det med mamma?”

Annika tar ett kliv fram till henne, lägger en hand på den tunna armen. Huden knottrar sig under hennes fingrar.

”Jag är sjöräddare, ja, på fritiden. Det var jag och min kollega Simon”, hon pekar ner mot stranden, ”som hittade din mamma. Jag beklagar, jag vet inte hur illa det är. Men Jens här har rätt, låt sjukvårdarna göra sitt jobb först.”

Jens tycks ha samlat sig efter överraskningen att Felicia arbetar på samma jobb som Annika.

”Felicia, hur kommer det sig att du tror att din mamma är död?” frågar han.

Felicia tar tag i Annikas arm, drar den mot sig, som om hon behöver känna varm hud. Annika lägger en arm om hennes rygg, förnimmer hur hon skakar.

”Hon ringde för”, hon kollar en imaginär klocka på den nakna armen, ”vad kan det vara? Knappt två timmar sedan, och var förvirrad, helt borta. Svamlade en massa konstiga saker innan samtalet bröts. Jag försökte ringa tillbaka flera gånger, men när hon inte svarade ringde jag en kompis som har bil, jag fick låna den och skyndade mig att köra ut hit.”

”Är det din mammas sommarstuga?”

Felicia nickar, ansiktet förvrids.

”Ja, hon har inte … mått så bra på sista tiden.”

”Och vad heter du mer än Felicia?”

”Felicia Vaino”, säger hon. ”Snälla, låt mig gå till mamma nu.”

”Vad heter din mamma?”

”Laura Vaino.” Hon viskar fram namnet som om det vore farligt att uttala det högt.

”Jag kikade in i huset, har du varit där på länge?” frågar Jens.

Felicia skakar på huvudet, ryser till. Annika stryker henne lugnande över ryggen.

”Nej, jag kom inte ut hit i sommar, jag har faktiskt inte varit här på många år, men jag och min syster var här mycket som barn, på somrarna. Vi brukade älska att vara här. På den tiden.” Hon ger Annika ett snabbt ögonkast. ”Mamma är …”

Felicia suckar. ”Hon dricker för mycket. Men vi pratar i telefon ibland.”

Jens tystnad får henne att fortsätta prata.

”Jag blev orolig. Hon ringde mig, och var berusad. Och arg. Hon sa så mycket konstiga saker och jag var rädd att hon …”

”Rädd för vad då?”

”Att något skulle hända, att hon skulle göra illa sig själv.”

Hennes tårar börjar rinna igen, andningen hackar. Annika tar ett stadigare tag om hennes axlar, håller henne upprätt.

Felicia försöker samla sig, ser hjälplöst upp på Jens. Stackars tjej. Bara tanken på att förlora sin mamma så där får det att vrida sig i magtrakten. Även om Annika inte har så mycket kontakt med sin mamma just nu är det en fasa att föreställa sig att hon någon gång ska dö. Hon tänker på blodet i det grå håret. De bleka benen mot stenarna.

”Vad sa hon som var så konstigt?” frågar Jens.

”Hon sa att jag inte var hennes dotter.”