dag 1: 9 a U g US t I

Charlotte

”Ut! St I ck här I från! ”

Hampus skrik ringer i öronen när Fredrik drar mig ut ur rummet. Lederna är som segflytande kåda och jag fastnar framför dörröppningen, ser min tonårsson ligga på sängen inlindad i sitt täcke som en larv, röd i ansiktet, nävarna knutna.

Var kommer all vrede ifrån? Fredrik stänger dörren med en smäll framför mig, och Hampus vrål blir dovt genom väggen, men inom mig ljuder det ändå lika högt. Besvikelsen dunkar i tinningen, vilken dålig mamma jag är.

”Kom, nu åker vi. Det är inget mer du kan göra här”, säger Fredrik.

Hans käke är spänd och ådrorna sväller på underarmarna. Han har det där hårda uttrycket runt munnen, det som får honom att svälja en del av överläppen.

”Men han är ju förtvivlad. Vi måste …”, försöker jag.

”Vi måste inget alls”, klipper Fredrik av. ”Han lugnar ner sig.”

Omilt knuffar han mig framför sig och bort mot hallen. Jag snubblar nästan över en av de packade Ikeakassarna på golvet. Intill står några plastpåsar med mat bredvid två boxar vin, en hoprullad filt och våra flytvästar. Jag sväljer och sväljer tills halsen är torr. Inte kan vi ge oss ut och segla nu? Jag ser upp på Fredrik som grabbat tag i två av Ikeakassarna.

”Nu åker vi”, säger han och munnen är ett streck.

Jag vänder mig om, tar ett steg in mot vardagsrummet. Ser Vilma stå i dörröppningen in till köket. Hon ser så stor ut, nästan vuxen. Hon är vuxen, påminner jag mig om. I våras fyllde hon arton år. Hampus är snart sexton, men det känns som att det är betydligt fler år emellan dem. Hon lägger huvudet på sned när hon möter min blick. Medlidande i ögonen.

”Det ordnar sig, mamma.”

Orden fungerar som en ventil och jag blinkar några gånger.

”Men mamma”, säger hon, och nu ser jag att även hon har ett missnöjt drag över munnen. Likadant som det hos Fredrik. Jag irrar med blicken, men hon ser rakt igenom mig, blottlägger mina svagheter. Och jag hatar hur hon får mig att känna. Som att jag har förlorat kontrollen. Samtidigt är det sant. Allt med Hampus har fått mig att vackla, tappa min trovärdighet som förälder. Vilma tycker synd om mig, och det är nästan värre än ilska.

Jag stryker handen över pannan och vänder mig mot plastpåsarna fyllda med mat. Rör mig motvilligt mot ytterdörren. Den rycks upp framför mig av Fredrik och en sval vind som minner om höst slinker in. Ofrivilligt huttrar jag till.

”Men kommer du?”

”Ja, jag kommer”, säger jag och ser ner på mina jeans och den blå stickade tröjan, känner att något fattas. Just ja, den vindtäta jackan jag fick i födelsedagspresent. Jag tar ett steg mot garderoben och letar rätt på den, drar den över mig. Vilma står hela tiden med armarna korsade över bröstet och följer mina rörelser. Istället för att ge henne en kram, som vore det mest naturliga, böjer jag mig ner och plockar upp två av matpåsarna.

”Okej, hej då då”, säger jag.

”Hej då, ha så skoj”, säger hon med ljus och varm röst, och skammen är stor över att hon är den vuxna av oss.

När jag kommer ut på farstutrappan lyser solen mig rätt i ansiktet, som om den vill förebrå mig för att jag ens tänkte ordet höst nyss. Även om vindarna känns kyliga och råa är det knappt mitten av augusti och enligt termometern är det nästan tjugo grader i luften. Fullt normalt sommarväder. Förmodligen är det kontrasten till den hetta som belägrade landet för bara några veckor sedan som får mig att tänka höst. När värmen äntligen släppte greppet tog det kyliga och regniga vädret över. Som om naturen behövde kompensera.

Det är bara hundra meter från vårt hus, som ligger uppe på en liten höjd, ner till hamnen. Fredriks kriterier när vi flyttade från stan var att vi skulle bo nära vattnet, nära båten. När det visade sig att huset jag hittade låg på just Seglarvägen gick han med på allt. Han kunde inte motstå tanken att bo på en gata med det namnet. Han köpte till och med att det var ett enplanshus, vilket var mitt enda krav. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna bo med flera våningar igen.

Inom mig skakar jag av mig Hampus brinnande ögon och rasande skrik, tar istället sikte på Fredriks rygg där han med stora kliv stegar ner för den branta backen. Bortanför honom glittrar vattnet i hamnen.

Vår segelbåt Butterfly, en X-102, ligger glänsande vit och välskött vid bryggan. Fockstrumpan är av, liksom bomkapellet. Fredrik har som vanligt förberett så att det snabbt ska gå att hissa segel. Jag har ingen lust alls. Hampus mår inte bra, det är helt fel tillfälle att ge sig ut. Som om Fredrik kunnat läsa mina tankar ställer han ner Ikeakassarna med en duns i backen och vänder sig om mot mig. Bekymmersrynkan är tillbaka mellan ögonbrynen.

”Kommer du, eller?”

Medan jag går mot honom hinner solen gå i moln, och vinden tar tag i mina påsar. När jag vänder upp ansiktet ser jag hur de nyss så fluffiga vita molnen har vuxit till sig och fått mörkare magar.

”Ska vi verkligen ge oss ut, jag tror att det kan börja regna när som helst”, säger jag.

”Skärp dig, för fan”, suckar han. ”Vi har ju bestämt att vi ska segla. Det kanske blir sista turen för i år.”

Han har rätt, nästa vecka börjar skolorna. Då kommer vi inte kunna åka ut.

”Men det känns inte bra, inte nu med Hampus.”

”Sluta skyll på honom.”

”Men du såg ju”, säger jag.

”Vad då? En tonårskille som inte orkar med sin mammas gnat? Är det vad du menar?”

Nu brinner ilskan inom mig.

”Du vet precis vad jag menar.”

Han vet mycket väl hur Hampus har mått, hur han mår. Alla turer med honom. All tid jag lagt ner på vår son. Medan Fredrik gjort något annat, ja, medan han varit här, vid båten.

Under vintern fixade och donade han med den, tog loss hela inredningen, släpade upp till huset, slipade och fernissade. Under vinterhalvåret låg delarna isärplockade på gamla tidningspapper i matsalen. Den omsorg han lagt på varje liten pinal på segelbåten är mer än han någonsin lagt på hemmet.

”Jag hämtar resten, kan du lasta i och stuva in så länge”, säger han och vänder sig om och börjar gå utan att vänta på mitt svar.

Jag ser efter honom när han skyndar upp för backen. Solen kikar fram igen, och jag blir varm och drar ner blixtlåset. Drar i halslinningen på den stickade tröjan under för att få in luft. Min egen termostat är lika opålitlig som det här sensommarvädret.

Några måsar skriar en bit ut vid bojplatserna. En av båtarna som ligger där har inte nyttjats på hela sommaren och har invaderats av en hel koloni med fåglar, måsskiten ligger som ett vitt täcke över däck.

Någonstans kan jag förstå Fredriks besvikelse när sommaren äntligen kom och varken Hampus eller Vilma ville följa med. Vilma hade redan bestämt sig för att åka till Gotland och cykla med några kompisar, och Hampus vägrade lämna datorn och League of Legends som han varit besatt av de senaste månaderna.

Det slutade med att Fredrik gav sig ut själv, eller med kompisar. Jag stannade hemma med Hampus, vilket visade sig vara en plåga när sommaren som kom blev den varmaste i mannaminne. Som tur är ligger det några badklippor inte så långt från vårt hus, där hängde vi nästan dagligen för att svalka oss. Hampus motvilligt och rastlöst, men ofta på bättre humör efter ett dopp.

Hela sommaren svarade jag Fredrik samma sak: senare.

Nu är det senare, och jag lovade i ett svagt ögonblick att vi skulle ge oss ut. Sista chansen i sommar. Det är inte det att jag inte tycker om att segla, tvärtom är det bland det bästa jag vet. Seglingsintresset är något vi har delat under åren, Fredrik och jag. Något som bundit oss samman. Men sedan det som hände med Hampus har mitt engagemang för seglingen minskat, samtidigt som det har ökat för Fredrik. Nu ligger en ocean av asymmetri mellan oss. Han är sur för att jag aldrig följer med, jag är sur för att han aldrig stannar hemma.

Det är få personer i hamnen. Men den äldre mannen med vitt skägg är som vanligt på sin plats i sitt blå arbetsställ, i aktern på den stora träskutan sitter han och skruvar på något. Det är märkligt, jag har aldrig sett honom kasta loss. Ett medelålders par som jag vet bor en bit upp på gatan går förbi hand i hand i likadana träningsoverallsjackor med varsin småhund i koppel. Några änder vankar upp för slänten där man kan backa med släp och sjösätta mindre båtar.

Jag drar in Butterfly och bär på matkassarna. Vinden viner och får fallen att slå rytmiskt mot masten. Det vita skrovet gungar och under mig suckar vattnet. När jag kommer ner i salongen slår lukten av fernissa och fotogen emot mig. Teaken glänser. Tänk om Fredrik lagt ner så här mycket tid på vårt hem istället. På barnen. Den förbjudna tanken kommer över mig: Det är inte hans barn. Stuvandet går på rutin. Jag vet var varje sak ska vara. När kylvarorna är placerade i kylen och skafferivarorna i förrådet intill, och drycken i kölsvinet eller i luckan under soffan där jag brukar sova, går jag för att hämta Ikeakassarna med kläder som står kvar på bryggan. Fredrik har hunnit ner med det sista från huset. Utan att se på mig bär han nästan demonstrativt ombord alldeles för många kassar på en gång. Han passerar mig på däck med en grymtning.

Fortfarande sur alltså.

Jag iakttar honom när han smidigt tar sig ner i sittbrunnen med alla saker. Han har alltid varit duktig på att röra sig ombord, det är som att han känner varje millimeter av båten, kan parera varenda rörelse. Uppe på hjässan lyser flinten igenom den allt tunnare frisyren. Vilma föreslog i början av sommaren att han skulle raka av sig alltihop, men Fredrik var inte redo. Han har alltid varit så stolt över sin tjocka hårman. Det är bara Vilma som kan fälla en sådan kommentar utan att låta kritisk och nedlåtande. Det är något lättsamt och avväpnande med henne. Inte alls som med Hampus.

Storasyster och lillebror. Kanske är det så enkelt som att de har vuxit in i sina roller. Instinktivt trevar jag i jackfickan efter mobilen, men istället för att ringa Hampus ringer jag Vilma.

”Glömde du något?” Vilmas röst låter sval och ointresserad. Hennes ton gör mig lite nervös.

”Nej, ville bara kolla om Hampus fortfarande är ledsen”, säger jag lagom nonchalant.

”Nej, han är okej. Åk nu.”

Jag biter mig i läppen, betraktar Fredrik från där jag står på bryggan, huvudet är nedböjt, han fixar med något i sittbrunnen. Jag känner hur hela mitt inre väsen gör motstånd.

”Jag har ångrat mig”, säger jag snabbt. ”Pappa får åka ut själv, jag kommer hem igen.”

”Nej.”

Vilmas röst är så skarp att jag nästan tappar mobilen.

”Va? Men …”

”Om du inte åker nu kommer jag aldrig förlåta dig.”

”Men vad …”

Det hörs ett klick, jag stirrar på mobilen. Hon har lagt på.

Jag kommer aldrig förlåta dig. Vilmas ord bränner inom mig när jag stirrar på den tysta mobilen. Varför sa hon så?

”Kommer du?” ropar Fredrik från sittbrunnen. ”Vi måste komma iväg nu.”

Alltid så otålig. När jag hör det omisskännliga pipande ljudet innan motorn startar och det välbekanta brummandet har jag inget annat val än att gå ombord. Fortfarande skakad över Vilmas hårda ord krånglar jag loss knopen från metallöglan i bryggan. Tillrättavisad av mitt eget barn. Jag håller i mig i pulpiten medan jag skjuter ifrån, det suger till i magtrakten när jag för en sekund känner tyngdlösheten innan båda fötterna landar på däck.

Jag vill fråga Fredrik om Vilma, men vet inte hur jag ska formulera mig.

Med vana rörelser virar jag ihop tampen och lägger ner den i luckan längst fram, där fendrarna redan trängs. Sedan rör jag mig akterut till Fredrik som är upptagen med att backa ut från bryggan. Jag kommer mig inte för att säga något, utan slår mig ner i sittbrunnen. I samma ögonblick är regnet över oss. Huttrande drar jag upp kapuschongen på jackan och kryper ihop på toften. Fredrik tycks inte bry sig om vätan, han styr förbi båtarna som ligger vid bojerna, det är betydligt fler i hamnen nu än för bara en vecka sedan. Högsäsongen är över.

”Du”, säger jag till Fredrik, ”tror du Vilma planerar att ha fest medan vi är borta?”

Han rynkar pannan.

”Vad då, då?”

Jag tuggar lite på underläppen medan jag funderar på hur jag ska lägga fram det.

”Hm, fick bara en känsla”, säger jag svävande. ”Tänk om de har världens party?”

”Äh, Vilma är arton, och hon är inte sådan, det är ingen fara.”

Det är sant, Vilma är ansvarstagande och förståndig. Nästan präktig, inte alls som Fredrik och jag var som unga. Jag är inte ett dugg orolig för henne, men Hampus däremot. Tanken slinker ur mig.

”Men Hampus då …”

Ett svart stråk far över Fredriks ansikte.

”Släpp det där nu. Det kanske bara är bra om han lämnar datorn för ett tag om hon ordnar fest?”

Jag betraktar honom. Bekymmersrynkan är tillbaka. Det är så tydligt att han är trött på mig och mitt tjat. Men trots hans tydliga motstånd kan jag inte hålla tyst.

”Han är inte ens sexton”, envisas jag, ”och du vet ju hur det är med honom. Det kan vara farligt, om han dricker och får för sig något, jag har läst …”

”Lägg av nu”, biter han av, ”inget kommer att hända. Ta rodret istället och styr upp mot vind, så hissar jag segel.”

Suckande flyttar jag mig till hans plats och tar över rorkulten. Fredrik reser sig och gör en huggande rörelse med ena handen mot vinden och hissar storseglet. Även om vi båda vet vad som ska göras är det han som är kapten. Det blåser bidevind och båten lutar sig mot vattnet när Fredrik rullar ut focken. Seglet fladdrar kämpande emot vinden tills det är alldeles spänt, då drar han åt lite till. Hans grå collegetröja färgas svart av duggregnet.

”Vi kommer ha vinden mot oss ett tag nu”, säger han. ”Men vi får se hur många gånger vi måste slå.”

”Ska du inte hämta en jacka?”

”Hm, visst”, säger han och går ner i båten. ”Vill du ha kaffe?”

Jag svarar att det vore gott, hör hur han plockar fram koppar och termosen. Så klart har han förberett även hett vatten. Han har förstås tänkt på allt.

Han skickar upp en kopp till mig med perfekt mängd mjölk. Han vet precis hur jag vill ha det. Vi är så samspelta, nästan hopväxta, och ändå så långt ifrån varandra. Jag sörplar i mig det varma kaffet medan jag styr rakt fram.

Duggandet tär på mig, kryper innanför skinnet, trots den regntäta vindjackan. Visst förstår jag att det är bra att det regnar efter den tokheta och torra sommaren som för bara några veckor sedan kändes näst intill apokalyptisk. Men är det inte typiskt att det ska bli kallt och regna just nu, när vi äntligen är på väg ut. Som så ofta dyker tanken upp: Varför envisas vi med att bo i det här gudsförgätna landet egentligen?

Men jag vet att varken jag eller Fredrik någonsin skulle lämna

Sverige eller Stockholm.

Och vi ska absolut inte lämna varandra. I alla fall inte förrän Hampus blir vuxen.

”Var kaffet okej, älskling?”

Den mjukare tonen säger mig att Fredrik inte längre är irriterad. Han är sällan arg länge. Det är jag som är den långsinta av oss. Jag hummar till svar.

”Ska vi segla till Nåttarö som vi pratade om?” Fredrik sticker ut huvudet igen, ser förväntansfull ut. Ansiktet är mjukare och mer avslappnat. I handen har han sitt svarta kaffe i koppen med fyren på, som han fick i farsdagspresent någon gång från ungarna, jag minns aldrig vilken fyr det är. På min kopp står det Boss. Ironiskt eftersom det är han som bestämmer, i alla fall ombord.

”Är det inte lite långt?” frågar jag, jag minns inte ens att vi har pratat om vart vi ska åka.

Jag håller hårt i rodret, det blåser rakt mot oss och ögonen tåras av vinden och duggandet, båten lutar ordentligt nu och vi är uppe i över sju knop. Att den är snabb men ändå har komfort är en av anledningarna till att vi köpte just en X-102 och det är något Fredrik i vanliga fall kan prata om i timmar. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom skryta om den stora segelytan i förhållande till kölens vikt, som gör att båten lutar mycket och är så snabb att segla.

”Vad då, vi har många timmar på oss”, invänder han.

”Men vi kommer behöva kryssa en hel del, särskilt efter Ingaröfjärden, det kommer ta tid. Inte så kul i det här vädret.”

”Hm, jo, förstås. Men det ska tydligen sluta regna snart. Säg fem, sex timmar?”

Åtta timmar alltså. Fredrik har alltid varit en tidsoptimist. Det är nästan alltid han som tar ut kursen. Visst kan jag, men slipper helst. Ofta blir det att jag styr och han navigerar och trimmar seglen. Vi har våra roller och faller in i dem utan att tänka.

Jag sneglar upp mot de mörka molnen och får lätta regndroppar i ögonen när vi passerar Baggensfjärden.

När vi var unga försökte vi vara ambitiösa och göra allt tillsammans. Jag svor på att inte bli någon ruffhäxa, vi skulle behärska båten lika bra. Vara jämställda förebilder för våra barn. Men de senaste åren har jag inte orkat upprätthålla det där. Fokuset har liksom förflyttats, och jag har inte mäktat med en ambition till.

Jag säger inget om det, och han kommenterar det inte heller. Vi kan vara småtjuriga mot varandra, men vi bråkar sällan på riktigt. Vi gör inte så mycket ihop över huvud taget. Pratar knappt, mer än om praktiska saker eller om barnen. Mest om Hampus.

Vi ligger inte.

Jag minns knappt när vi slutade ha sex. Men det är flera år sedan sist. En gång läste jag om fenomenet med vita äktenskap. Det lät vackert, nästan romantiskt, men det är ju i själva verket bara en omskrivning för något tragiskt, ja nästan patetiskt. Det jobbiga är att jag inte saknar det. Ibland läser jag feelgoodromaner där kvinnor startar små bagerier och upptäcker sin lust igen tillsammans med någon oväntad man de mött på stranden. Eller artiklar i kvinnomagasin med tio tips för hur man får lusten tillbaka i sitt äktenskap. Men läsningen lämnar mig kall. Vad gör man om man inte orkar eller vill hitta tillbaka? Det är ingen som skriver om det.

Jag längtar varken efter att träffa någon ny spännande man, eller efter att hitta tillbaka till Fredrik. Eller jo, egentligen längtar jag efter den där tiden då sexet var något lätt. Något som bara hände, men det känns så avlägset. Fredrik klagar inte heller. På kvällarna är han som uppslukad av de där andra världskriget-dokumentärerna det går tretton på dussinet av på alla streamingtjänster vi har.

Det kanske hör till åldern, vi närmar oss båda femtio. Då och då har jag tänkt att han kanske har någon annan. För han måste väl ha behov? Nästa tanke är så jobbig att jag snabbt trycker undan den. Skulle jag över huvud taget bry mig om han hade en älskarinna? Jag vet inte om jag känner något för honom längre. Min drift är helt borta. Jag onanerar inte ens.

Ska jag vara ärlig känner jag ingen passion för någonting. Det var länge sedan jag kände något över huvud taget. På jobbet går allt på rutin. Till och med entusiasmen inför nästa grej vi ska marknadsföra. Varför ska folk ens köpa mer, konsumera mer? Men det är mitt jobb, och jag är bra på det. I sociala medier är jag noga med att visa upp mitt positiva, drivna jag. Utan passionen skulle jag inte få några uppdrag, särskilt inte nu efter att jag blivit min egen. Därför visar jag alltid hur mycket jag brinner.

Fan, snart brinner hela världen upp av alla människor som brinner.

Kanske är det det jag är? Utbränd? Jag har brunnit så mycket att det inte längre finns någon veke kvar att tända på. Fullständigt kolsvart i båda ändar.

Ibland tänker jag att utbrända medelålders kvinnor är motsvarigheten till tonåriga tjejer med ångest. Jag skulle aldrig våga säga det högt, jag hör hur föraktfullt det låter. Jag skäms också när jag tänker att andra föräldrar som har ångestfyllda döttrar har det så mycket lättare än vad jag har med Hampus. Jag kan störa mig på deras koketterande med sina duktiga flickor med ångestproblematik. De får i alla fall inte F-varningar och ständiga samtal från rektorn, mentorn eller andra föräldrar. Förstår de hur mycket svårare det är att älska en problematisk son än en nedstämd dotter?

Jag tar en klunk av kaffet, som redan har kallnat. Ser upp mot himlen, det har faktiskt slutat dugga nu, och ovanför mig skymtar den ljusblå himlen mellan molnen som skingrats en aning. Doften av skärgård är stark och vinden nyper i kinderna. Det är inte mycket trafik på sjön, inga större motorbåtar. Skönt. Bensinpriset har gått upp och det är lite skakigt väder. Fredrik brukar påpeka att seglarfolk är mycket tåligare än