9789189205628

svante furborg

TESTAMENTET och andra berättelser

Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se

© Svante Furborg

omslag: Eva Karlsson

förläggare: Stefan Lundström

isbn 978-91-89205-62-8

tryck: Scandbook, Falun 2023

Förord

Efter min pensionering som distriktsläkare och min hustrus alltför tidiga död, återkom till slut lusten att skriva. Något som resulterade i debutboken Min barndom på planeten Jorden. Skrivarlusten finns kvar och har utmynnat i femton korta berättelser – noveller, som finns samlade här.

I ärlighetens namn grundas min skrivarlust i en ton, som jag delar med många människor. En ton som är djupt rotad i våra väsen och som enkelt uttryckt handlar om »meningen«, men som ofta betecknas med andra namn. Vardagens alla händelser kan ibland få tonen att tystna och då kanske mina berättelser kan återskapa något av det som förlorats.

Historierna hämtar sin näring ur tidigare erfarenheter, minnen, läsefrukter och tankar. Ibland far sinnet iväg med en och det blir ett och annat krumsprång. Men som i livet självt kommer allvaret tillbaka när man minst anar det och tillvaron får en annan mörkare klang. Jag har haft ett öppet sinnelag under mina vistelser bland orden och det hoppas jag framgår. Att på det här sättet få förmedla erfarenheter och tankar är en ynnest och samtidigt en lustfylld resa. Jag önskar och tror att du får en god läsning.

Testamentet

»Det är egentligen inte mitt problem«, hade han sagt när vi talade om hans kommande begravning. Men han förstod naturligtvis att jag menade väl. Rösten var svag och jag fick böja mig fram för att uppfatta den viskande och något hesa stämman. Han tackade mig för allt jag gjort under åren och ett snabbt leende for över hans ansikte när han såg mina tårar.

»Gråt inte«, viskade han, »jag har levt mitt liv«.

96 år hade han fyllt för några dagar sedan och då varit uppe och tagit emot alla gratulationer och blommor som dagen bjöd. Men en förkylning dagen därpå fick honom på fall och nu var han sängliggande med hög feber. Jag fick intrycket att han inte hade långt kvar.

Redan som ung blev jag anställd i Edmund Karlssons fastighetsbolag. Ett bolag som hans farfar grundat och som vuxit sig allt större under faderns och hans eget styre. Värdet på tillgångarna som i huvudsak handlade om hyresfastigheter var drygt tvåhundra miljoner. Vem skulle ta över? Edmunds hustru dog i bröstcancer i unga år innan

några barn kommit till världen och han hade levt ensam därefter. Gått helt upp i sitt företag och i sin gudstro.

Medlemskapet i missionsförsamlingen var som ett släktdrag. Farfadern hade varit med och startat den första församlingen redan i slutet av 1800-talet. Edmund och hans far hade inskolats i samma anda och nu, när inga barn fanns som kunde ta över stafettpinnen, hade han kommit med ett förslag som jag försökte motarbeta på alla sätt.

Jag hade blivit ett slags allt i allo efter högskolestudierna i ekonomi. Mina studier hade varvats med välbetalt arbete hos Edmund. Jag behövde inte skuldsätta mig inför framtiden. Efter hustruns alltför tidiga död utvecklade vi en nära kontakt och vi samtalade ofta om djupt personliga förhållanden.

Edmund blev alltmer excentrisk med åren, men affärssinnet påverkades inte. Han lyckades alltid göra lönsamma affärer. Min uppgift var att sätta allt på pränt och i övrigt sköta kontoret. Ibland fick jag för mig att närheten oss emellan gick för långt. Att han under många år såg mig som en son som skulle ta över när hans liv var slut.

Min förvåning var stor när han några månader före sin död kom med ett helt annat förslag. Han ville skriva ett testamente och låta en för mig okänd yngling ärva. En pojke vid namn Sten Andersson som nu var femton år gammal skulle bli arvtagare till fastighetsbolaget. Han bodde med sina föräldrar i en av Edmunds hyresfastigheter. De hade fått kontakt i samband med en av hans många rundvandringar bland hyresgästerna. Edmund ville ha personlig kontakt med så många som möjligt av

de boende. Vad som hade påverkat honom till denna, enligt min uppfattning, befängda idé var inte helt klart. I varje fall lyckades han inte övertyga mig om det sunda i förslaget. Hans funderingar var en sorts tankegröt; en sammanblandning av funderingar om församlingens väl och ve, och företagets ansvar för bygden och dess utveckling. Att hjälpa och försöka göra gott inför Gud och att gossen var i en formbar ålder. Han hade till och med tagit reda på att pojken planerade att läsa ekonomisk linje på gymnasiet.

Men Edmunds största bekymmer var att allt färre sökte sig till kyrkan. Församlingens numerär minskade stadigt. Ett tecken på gudsförnekelse och samhällets förfall, enligt honom. Att ge en ung man ett uppdrag och lita på att Gud skulle ge honom förmåga att förvalta och vidareutveckla företaget, var en fråga om tillit. Edmunds gudstro var stark. Se vilken hjälp jag har fått från ovan, sa han ofta. Jag tyckte inte att argumentationen gick ihop, men fick naturligtvis böja mig för hans vilja.

Testamentet formulerades efter hans intentioner. Lite förvånad blev jag när han på slutet lade till att arvet var villkorat. Pojken måste bevista församlingens gudstjänster minst en gång i veckan under fem år och skulle därefter utfå arvet om han uppfyllt villkoren. Att föra in honom i församlingen på det sättet skulle förbereda honom för sitt uppdrag, var tanken. Så såg villkoret ut och minsta avvikelse förhindrade arvet. Edmund hade redan delgivit församlingens pastor informationen och pastorn skulle sköta kontrollen. Kanske var det mitt motstånd som gjorde att villkoren kom på plats?

Jag hade en tid före hans död utsetts till ansvarig för företaget fem år framåt. Han hade förtroende för mig. Du vill styra även efter döden, sa jag vid något tillfälle och han hade nickat bekräftande.

Alla handlingar rörande testamentet undertecknades av Edmund och det blev även klart i skrift att om ynglingen missade villkoren så var det jag som fick ärva. När vi några veckor före hans bortgång gick igenom alltihop var jag ganska irriterad över successionsordningen som han förordade, och jag hade svårt att dölja mina känslor. Men han sa bara:

»Lita på mig och Gud, så blir allt bra. Vi, Gud och jag, ser vad som händer och ingriper om det behövs. Du vet, Gud hör bön.«

Dagen efter hans frånfälle samlades vi sångare som brukligt i hans stora hus för att sjunga ut honom. Jag fann tidigt en stor glädje i sången och var sedan många år tillbaka en av basarna i våra framföranden. Det var en lite märklig känsla att gå från rum till rum i nedervåningen och sjunga högt och ljudligt psalmer och gamla frälsningssånger som vi visste att han älskade. Vi var ju både sångare och åhörare. Vid våra andra utsjungningar fanns oftast någon anhörig som lyssnare. Men han hörde nog oss från sin himmel.

Missionskyrkan var nästan fylld under begravningen. Många hade kommit av ren nyfikenhet. Edmund Karlsson var känd i samhället. Pastorn såg nästan opassande glad ut över att få ansvar för en fullsatt kyrkosal. För mig var

det ingen hemlighet att hans predikningar påverkades av mängden åhörare och griftetalet skulle kanske bli av det långrandiga slaget. Jag visste att en skriftlig utgåva av talet redan var inplanerad på ortens boktryckeri.

Sorgen fanns där i de svartklädda människornas ansikten. Men jordfästningen präglades, trots det, av en ljus glädjeton. En ton präglad av tron på Gud som alltings skapare och upprätthållare. Efter döden kommer man, som pastorn sa under griftetalet, närmare sin skapare, »det är vår fasta övertygelse«.

Vid bouppteckningen en månad senare fanns ynglingen och hans föräldrar på plats. Jag hade personligen kallat dem och tyckt att det var lämpligt att även föräldrarna deltog, då pojken var omyndig. Jag informerade representanten för allmänna arvsfonden om att det fanns ett testamente och beklagade att han gjort sig besvär och kommit i onödan till förrättningen.

Han såg lite irriterad ut när han plockade ihop sina papper. Varför denna miss hade uppstått var för mig oklart.

Jag hade ju meddelat att det fanns ett skriftligt arvsförordnande.

När jag hade vecklat upp testamentet hade jag hittat en lös lapp med Edmunds namnteckning på. Där stod att min hustru och jag fick ärva hans stora gård. Något som konstigt nog hade gått mig förbi, bland allt annat som hände.

Jag brukade vanligtvis ha stenkoll på allting. Men med en höggravid hustru och vår sons födelse fyra dagar före förrättningen, var det kanske inte så underligt.

Jag hade naturligtvis deltagit vid förlossningen och

mina tankar och känslor var upptagna av den lyckliga tilldragelsen. Vi blev oerhört glada över arvet och bestämde redan då att vår son skulle döpas till Edmund.

Jag läste upp testamentet och när jag redogjorde för villkoren reste sig ynglingen och vräkte ur sig:

»Jag tror inte på nån jävla Gud!«

Pappan fick tag i hans arm och tog ett fast tag. Drog ner honom i sittande och sade högt:

»Håll tyst!«

Men jag uppfattade även faderns efterföljande ord om än lite svagare:

»För faan.«

I början åtföljdes arvingen Sten Andersson av sina båda föräldrar vid gudstjänsterna. De satt ofta på varsin sida av pojken. Han var storväxt för sin ålder. Modern såg liten och tunn ut vid hans sida, men fadern var kraftigt byggd och hade en rejäl mage. Jag som ofta fanns på plats vid våra möten iakttog ynglingen och föräldrarna när vi stod och sjöng på estraden, och jag fick intryck av att gossen var en slags gisslan. Sten såg mycket besvärad ut men det gjorde även föräldrarna. De var inga vana gudstjänstbesökare. Men jag antog att åtminstone musiken och sången var till viss glädje. Eller åtminstone ett välkommet avbrott. Jag tror att de satt och skruvade på sig under predikan, men jag vet inte. De satt alltid på den sista bänken bredvid utgången och smet iväg så fort gudstjänsten var över. Vana församlingsmedlemmar brukade alltid stå kvar i kapprummet och samspråka med varandra efter mötet.

Det fortsatte så här i några veckor. I samband med att församlingen hade sin sedvanliga auktion på skänkta varor för att få in lite extra pengar till verksamheten, dök de upp alla tre trots att det inte var en sedvanlig gudstjänst. Auktionen hölls på kvällstid och var ett populärt avbrott i vardagen för hela församlingen. Mötet annonserades i lokalpressen och många andra från bygden deltog. Stens mamma hakade på i budgivningen och ropade in en broderad duk. Hon kom efteråt i livligt samspråk med den som hade tillverkat den konstfullt broderade vävnaden. Tydligen fanns här ett gemensamt intresse. Pappan hade ett bullrande skratt som hördes över kaffeborden. Det märktes att en auktion med mellanliggande kaffepaus låg närmare deras vanliga umgängesformer. Efter den här auktionskvällen förändrades deras beteende och de stannade kvar en stund efter gudstjänsterna. Deltog lite reserverat i samspråket och blev så småningom bekanta med de flesta av församlingsmedlemmarna. Alla visste att pojken var arvinge till ortens största företag, men hur de nåtts av den informationen var för mig okänt.

Vid ett gudstjänsttillfälle någon vecka senare somnade fadern till under pastorns predikan. En lätt snarkning hördes, pojken knuffade till fadern kraftigt och ett litet tumult uppstod. Senare fick jag reda på orsaken till fadäsen. Fadern hade förmodligen varit bakfull. Hädanefter kom gossen tillsammans med mamman, ibland satt han ensam på kyrkbänken.

Han och jag samtalade en del efter mötena. Jag ville

lära känna honom. Han skulle ju bli min arbetsgivare om några år.

Hur fungerade Edmund Karlssons plan? Är det möjligt att styra ett företags öde efter döden? Pojken kom regelbundet till gudstjänsterna och andra möten minst en gång i veckan som avtalat var. Föräldrarnas deltagande i mötena var nu ett passerat stadium. Han uppfyllde villkoren själv. Pastorns predikningar var inte annorlunda på något sätt; möjligen tryckte han något extra på ansvaret för det egna jordiska livet, men jag vet inte säkert. Det var ett ämne som ofta dök upp i hans predikningar.

Jag observerade att ynglingens beteende förändrades så sakteliga under årens lopp. Han stannade ofta en stund i vestibulen efteråt och sökte aktivt kontakt med mig.

Hans avvaktande hållning inför andra äldre församlingsmedlemmar var nog ett resultat av hans ungdom. Jag såg hans bekantskap med seniorerna som ett slags hövlighet och deras relation var nog ganska ytlig. Församlingens medelålder var ju ganska hög och rekryteringen av unga människor bristfällig. Ungdomar har ännu inte upptäckt sin andliga törst, brukade pastorn säga till sitt försvar. Arvingen Sten Andersson inlemmades så småningom i gemenskapen. Men jag var osäker på hans andliga törst.

Våra samtal rörde ofta firmans väl och ve. Sten visade

intresse för företaget och jag berättade gärna om kommande renoveringar, företagets finansiella situation och liknande. Han studerade nu på gymnasiet, ekonomisk linje, och hade basala kunskaper i olika sätt att använda,

investera och förmera tillgångar. Jag ordnade arbete åt honom på företaget; sommarlovet och alla andra lov blev intecknade av vaktmästarjobb. Det var så jag själv hade börjat min karriär.

En tvårummare blev ledig i företagets bestånd och när han fyllde 18 år flyttade han hemifrån, trots en del protester från mamman. Kontroverser med fadern var nog huvudorsaken. Jag ordnade allt det formella. Han var ju redan anställd av företaget och med en lågt satt hyra var det ekonomiskt möjligt.

Plötsligt uppstod en möjlighet för företaget att köpa ett stort fastighetsbestånd. Något som i ett slag skulle fördubbla värdet av hyresfastigheterna, men väsentligt öka skuldbördan.

Erbjudandet oroade mig då lånet, som var inbakat i transaktionen, innehöll räntor kopplade till utländska valutor. Utifrån mina relativt grunda juridiska kunskaper låg affären i en gråzon och jag anlitade juridisk expertis som godkände upplägget. Trots det var jag tveksam och beslöt att ta upp frågan med den unge blivande ägaren. Jag sökte upp honom i hans lägenhet. Sten satt och hårdpluggade inför slutskrivningarna; han skulle snart avsluta tredje årskursen på ekonomisk linje. Han såg lite blek ut tyckte jag, och han förklarade det med allt innesittande och läsande. Jag berättade om köperbjudandet och min tveksamhet. Han kontrade klokt med frågan »Hur tror du att Edmund hade gjort?« Jag skrattade först högt

åt hans tankegång. Min omedelbara association hade gått till min nu treårige son som vi hade döpt till Edmund. Jag

förklarade mitt misstag och funderade ett slag. Den äldre Edmund hade, vad jag visste, bara gjort goda affärer men att han skulle ha belastat sitt samvete med sådant som var tveksamt, trodde jag inte. Vi kom överens om att avstyra köpet.

Församlingens pastor hörde av sig till mig kort därefter. Han höll fortfarande kontroll på gudstjänstbesöken och förtäljde att föregående vecka hade Sten Andersson uteblivit. För mig var det inte så konstigt. Jag litade på Sten och berättade att han pluggade hårt inför slutfasen på gymnasiestudierna.

Min vänskap med Sten hade utvecklats under åren och jag tyckte inte att de gamla villkoren var så viktiga längre. Men pastorn vidhöll sin uppfattning och skulle ta kontakt med honom. När han åter ringde mig satt jag fortfarande på kontoret och diskuterade med säljarna av fastighetsbeståndet. De var väldigt enträgna och jag alltmer säker på att det var en dålig affär. Pastorn förstod mitt läge och berättade kortfattat att Sten tagits in på sjukhus.

»Han har feber och någon konstig infektion. Man håller på med en utredning.«

Jag avslutade mitt samtal med säljarna, meddelade mitt beslut och begav mig direkt till sjukhuset.

Sten sken upp när han såg mig. Föräldrarna som satt vid sidan av sängen såg ledsna ut. Visste de mer om sjukdomen?

»Utredningen är inte klar än«, sa modern och lämnade sin stol för att ge mig plats. Sten var mycket blek och

det syntes att han hade ont. Man ville invänta diagnosen innan något starkare smärtstillande sattes in.

»Hur gick det«, frågade Sten. Jag fick intrycket att han ville föregripa alla besvärande frågor om symptom, smärtor och liknande.

»Dom fick naturligtvis acceptera vårt eniga beslut«, sa jag och log.

»Du är snart på benen igen«, fortsatte jag uppmuntrande.

Sten hade lite svårt att tala på grund av sin onda hals. Han hade inte heller kunnat äta ordentligt de senaste dagarna. En sköterska kom in och ville sätta ett dropp med näringslösning och en assistent från laboratoriet ville ta blodprov. Jag fann för gott att avlägsna mig. Det blev ett kort besök. Föräldrarna stannade kvar.

Dagen därpå ringde modern och berättade att sonen drabbats av leukemi; en akut och aggressiv form av blodcancer och att cytostatikabehandling hade påbörjats. Hon grät i telefonen. Jag kände mig otillräcklig och hade svårt att ge tröst.

Pastorn anordnade ett bönemöte redan samma kväll. Många av församlingsmedlemmarna slöt upp. Han kontaktade även Stens föräldrar. Fadern sa bestämt att han inte ville delta:

»Jag tror inte på sånt«, hade han skrikit. Han försökte även förhindra moderns medverkan, men lyckades inte.

Alla hade bett intensivt till Gud om pojkens tillfrisknande. Även vi sångare deltog och stämningen var på

något sätt euforisk hela kvällen; vi visste att Gud var med oss.

Dagen därpå fick jag meddelandet att Sten avlidit. Min sorg var stor, men jag insåg att följden av hans sjukdom och död innebar att jag blev arvtagare till hela företaget. Fadern gjorde redan dagen efter sonens död anspråk på arvet via en advokat, som dock efter att ha läst testamentet avrått sin klient att gå vidare med ärendet.

Tidigare under veckan hade vi i sånggruppen övat på en psalm och jag insåg nu ända in på kroppen hur sann texten var:

»Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman medgång och motgång här ständigt följs åt. Skyar med solsken, och suckar med gamman

skiftar alltjämt på vår jordiska stråt. Silver och gull stoft är och mull, himmeln blott är av salighet full.«

Precis så var det. Denna märkliga kombination av känslor gjorde mig förvirrad och fick mig stundtals att skämmas.

Musen

Morgonljuset väckte mig, eller var det vinden? Jag kastade en hastig blick på väckarklockan; redan över åtta.

Ledighetskänslan var befriande och lockade till ett försök att somna om, men jag insåg snart att det var omöjligt, jag hade sovit tillräckligt länge. Jag masade mig upp till toaletten.

Tvättbestyren gick på rutin. Jag tog fram rakapparaten men beslöt utan speciell anledning att vänta med rakningen till efter frukost. Dagens första måltid var redan framdukad i mitt kombinerade kök och vardagsrum. Under gårdagens kväll hade jag som vanligt ställt fram torrvarorna till frukosten och förberett, allt för en smidig och enkel start på dagen. Jag kompletterade med juice, yoghurt och pålägg från kylskåpet och ställde upp min Ipad med morgontidningarna medan jag väntade på att tevattnet skulle koka upp. När jag befriade de stora fönstren från gardinerna vällde ljuset in trots att regnet smattrade mot glaset och tallarna utanför ruskade och vek sig i västanvinden. Ett vanligt januariväder de senaste åren här på kusten; det fick bli långfrukost och kanske en innedag.

Uppdaterad med nyheter och behagligt mätt, på väg till sängkammaren, ser jag något som får mig att stanna till i dörröppningen: ett gråaktigt nystan mitt på täcket i sängen. Jag hämtar snabbt glasögonen som ligger kvar på frukostbordet. Jo, det stämmer, men det är inget nystan; i den obäddade sängen sitter en liten mus. En mus, inomhus, här hos mig! En flod av känslor sköljer

över mig: äckel, avsky, ilska. Hur ska jag fånga och få ut den härifrån? Kasta täcket över? Musen ligger helt orörlig och för ett kort ögonblick tänker jag att den är död. Men så ser jag att den plirar med ögonen; nej död är den inte, men varför är den alldeles stilla? Är den sjuk? Hela situationen med en mus på min säng gör mig illamående.

»Ta det lugnt«, hör jag en röst säga i vanlig samtalston.

Med tillkämpat lugn sätter jag mig försiktigt ner på sängkanten men håller samtidigt ögonen på en kudde bredvid sängen.

Musen sitter lugnt kvar trots att jag kommit närmare. Den verkar orädd. Kanske kan jag kväva den med kudden? På nära håll ser den fin ut med ljust gråbrun päls och eleganta morrhår. Jag noterar en svag doft av mysk. Så kommer rösten igen: »Tänker du döda mig?«

Jag inser självklart att en mus inte kan tala, men det finns ju ingen annan här, bara musen och jag.

»Äsch, du ser väl att det är jag som pratar.«

Nu både ser och hör jag att ljudet kommer från musen.

»Nå, tänker du döda mig? Sju av mina vänner dog i din fälla i trädgården för några veckor sedan, nu är det väl min tur?«

På något underligt vis känner jag mig skamsen och känslan gör mig talför:

»Hur kom du in?«

»Igår kväll stod ytterdörren öppen när du lagade utebelysningen så jag spatserade in«, svarade musen.

»Var har du varit i natt?«

»Jag försökte sova under sängen, men det var inte lätt. Det är ju varmt och skönt här inne men hur ofta dammsuger du under sängen egentligen?«

En mus som talar och dessutom ifrågasätter min städning … någonstans måste väl en gräns ändå dras, tänker jag och säger:

»Jag vill att du ger dig av. Ut ur mitt hus!«

»Ja, jag lovar att ge mig av. Men först vill jag att du lyssnar på vad jag har att säga.«

Jag nickar lätt och visar tydligt att jag är beredd att lyssna en stund på vad en talande mus har att säga.

»Jag får väl presentera mig. Mina vänner kallar mig Klas, men vi är inte så noga med namn.«

Nu hörde jag att det fanns en ljus, något pipig ton i rösten och jag fick en omedelbar känsla av att jag borde efterlikna tonläget, men det fungerade inte, det blev bara ett slags kraxande och jag hasplar ur mig:

»Förlåt, jag heter Magnus.«

Jag sträcker reflexmässigt fram handen, och musen sin lilla tass. Våra rörelser avstannar halvvägs och vi ler båda två.

»Eeh, inte Ladulås väl?« Hans leende övergår till skratt.

»Han hindrade inte mina gamla anförvanter att komma åt säden trots sina lås.«

»Du verkar beläst«, kommenterar jag.

»Ja, man har ju snappat upp en del. Men det var ju annat jag ville tala om.«

Han sträcker på sig, gör en liten förflyttning på täcket, kanske för att undvika en smärre fördjupning i tyget, och reser sig upp på bakbenen. Jag ryggar tillbaka lite, tycker att hans kroppsställning ser aggressiv ut, men han säger lugnande: »Bli inte rädd« medan han sträcker upp höger tass och knyter den.

»Mina kamrater har utsett mig att representera alla möss här i trädgården och de vill att jag framför en protest mot dina fångstmetoder. Sju stycken möss är döda och två av dom var mina syskon.«

Jag blir helt tyst av anklagelsen; vet inte vad jag skall svara och inser att jag aldrig sett saken ur mössens perspektiv. Han fortsätter:

»Vi möss jagas och dödas av bland annat rovfåglar och katter. Vår situation är tillräckligt besvärlig utan att du också dödar oss; ett slags okynnesdödande eller vad man skall kalla det.«

Hela hans kropp darrade, liksom stämman, när han uttalade ordet »okynnesdödande«. Han lyckades med sitt allvarliga och känslosamma uppträdande. De skäl eller argument jag hade att komma med verkade futila, helt sakna värde och var kanske till och med osanna?

Klas fortsatte:

»Jag ser att du blir ställd. Du har nog inte tänkt igenom saken ordentligt. Problemet är väl att våra livsnischer ibland kolliderar. Men avsky och dödande är enligt min mening ett dåligt sätt att reglera relationer på. Fast det är

klart att när jag ser på hur ni människor ibland beter er gentemot varandra blir jag inte förvånad.«

Förbryllad av hans kunnighet och allvar kostade jag på mig ett osäkert leende och han reagerade snabbt:

»Det är inget att le åt! Det begriper du väl att vi möss och människor, ja alla djur, har olika nischer som vi framlever våra liv i. Och allt är ett resultat av evolutionen. Fast jag vet att många människor tror och tänker annorlunda.«

Här gjorde han en liten tankepaus.

»Allas våra livsbetingelser skulle fungera bättre om vi insåg vad livet handlar om.«

Musen retade min oppositionslusta; på många sätt kände jag mig obekväm i situationen. Mitt försök att se samtalet utifrån tydliggjorde det absurda i sammanhanget. En uppenbart intelligent och talför mus försökte tala om för mig vad livet handlar om. Min motfråga blev självklar:

»Så vad handlar livet om enligt dig?«

»Du förstår väl att mina erfarenheter och min kunskap mest handlar om livet för oss möss. Ett liv som jag känner väl till; om människornas levnad och beteende och vad de fyller sin tillvaro med, har jag nästan bara lärt genom hörsägen. Jag har genom lyckliga omständigheter erövrat språket och inser naturligtvis dess potential för människors liv. Vi möss försöker ha så roligt som möjligt under våra korta liv och så klart föröka oss; vi vill ju föra släktet vidare. Men evolutionen och naturens väv har gjort att vi, som jag sa tidigare, är andra djurs föda. Ett oblitt öde som inte bara drabbar oss utan många andra djurslag. Men vi har våra knep för att klara oss så länge som möjligt. Ursäkta att jag kallar det för knep, det verkar så medvetet.

Det är nog snarare inbyggt i oss; utifrån en människas perspektiv tror jag att det skulle kunna kallas – kompetens utan förståelse. Men mycket av det ni människor pysslar med tillhör nog samma kategori, jag anar hur det fungerar.«

Han blev påtagligt rörd av sitt tal om meningen med livet. Hans pliriga ögon tårades och situationen gjorde att även jag blev gråtmild.

»Du verkar ovanligt klarsynt. Är det inte svårt att se hur eländigt tillvaron fungerar?«

»Klarsynt för att vara en mus, menar du?«

»Jo, kanske det. Dina insikter påverkar väl ditt humör. Blir du inte ledsen av allt du vet om era liv, ja, om livet i allmänhet?«

»Nej, tvärtom. Ju fler insikter man har och ju mer man vet, desto bättre. Allt man vet och känner till gör det möjligt att förhålla sig till en massa olika omständigheter. Jag försöker inte ändra något som inte går att förändra. Men både du och jag kan ju alltid ändra våra förhållningssätt –hur vi skall se på saken.«

Han skrattar lite åt sina egna ord. Och jag som inte riktigt förstår det lustiga frågar:

»Vad är det som är roligt?«

Han fortsätter att skratta, högt och ljudligt, och säger:

»Nu kan jag lämna ditt hus. Jag hoppas du har fått lite att tänka på.«

Den lilla musen hoppar ner på golvet och pilar iväg mot ytterdörren. Kommen halvvägs stannar han till och ser sig nyfiket och lite fundersamt omkring.

»Här bor du bekvämt och bra. Ni människor är duktiga på att ordna det fint för er. Men jag tror att det är mycket som ni missar.«

»Vad är det vi går miste om?«

Han skakar på huvudet och jag ser att han får en tankerynka i pannan.

»Det är ofantligt mycket som ni missar, men jag tror att det hela egentligen har sitt ursprung i ett faktum som ni människor vanligtvis inte inser.«

Han låter nästan högtidlig när han uttalar orden. Så lägger han sig ner, placerar hakan i höger framtass, ser eftertänksam ut och mumlar lite i början, men jag hör ändå:

»Förlåt mig, det här är svårt; nästan på gränsen till vad jag förmår och förstår. Men jag tror att det är så här: Ni människor och jag har fått våra medvetanden genom evolutionen; språket har spelat en viktig roll. Se bara på mig, jag har lyckats erövra språket trots att jag är en mus, men jag vet; jag är en medveten mus, till och med självmedveten.«

Han sträcker lite på sig och försöker se märkvärdig ut, men småleendet avslöjar att det bara är ett försök att skämta lite grann. Hans skådespelande lockar mig till ett kort skratt och jag glider ner med ryggen mot köksskåpen närmare musen på golvet. Innan han fortsätter reser han sig från sin tänkarposition och ställer sig på bakbenen. Det kommer nästan som en predikan:

»Ni människor konstruerar en bild av omvärlden genom syn och hörsel, ja alla era sinnesorgan, så att det hela blir en skapelse i era medvetanden. Men så glömmer ni bort hur det gick till; medvetandet finns inte riktigt

med i fortsättningen. På något underligt sätt blir det så att den som vet bara blir en betraktare och glömmer bort sin egen roll i sammanhanget. Och nästan alla människors syn på saken blir som ett faktum: »Så här är det.«

Jag skakar lite på huvudet för att visa att jag inte riktigt förstår vad han menar, men Klas fortsätter obehindrat:

»Människornas perspektiv och således även ditt är så begränsat, du vet inte att det finns ett mer och annorlunda vetande att uppnå. Egentligen är medvetandets uppdykande ett kosmiskt mirakel och därför är det minst sagt knasigt att din världsbild utesluter medvetandet.«

»Där tror jag inte att du har helt rätt«, svarar jag.

»Det finns åtminstone undantag. Och om det här är ett stort problem, hur vill du lösa det?«

»Det är klart att det finns undantag; det gör det alltid« fortsätter Klas. »Och du, jag har inte förmågan att lösa problemet. Om ni människor lyckas komma fram till ett bra svar, så kommer det att vara gynnsamt för oss möss. Det är jag övertygad om. Men det viktiga är att vi lever och har så roligt som möjligt under tiden.«

Han går ner på alla fyra tassarna, pilar vidare mot ytterdörren och visar med sitt kroppsspråk att jag skall öppna. Jag böjer mig ner och ser in i hans leende ögon; mitt ansikte kommer nära.

»Du har glömt att raka dig«, säger han och skrattar till. »Du vet väl att en vis mus alltid är munter; glad innerst inne. Det tror jag gäller även för en vis människa. Det är nog själva definitionen av att vara vis.«

Jag öppnar ytterdörren. Musen hoppar över tröskeln och försvinner på ett ögonblick in i rabatten med murgröna.