BREVET TILL SALLY
Historisk roman
Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se
© Annette von Sydow
Förläggare: Stefan Lundström
omslag: Eva Karlsson
isbn 978-91-89205-74-1
tryck: Scandbook, Falun 2023
Annette von SydowBREVET TILL SALLY
Innehåll
Prolog | 7
1. Stocksund | 11
2. Betaniastiftelsen | 17
3. Klockorna klämtar | 21
4. Invalidtransporterna | 28
5. Sofias begravning | 38
6. Betaniastiftelsen | 43
7. Midsommar på Niemis | 45
8. Betaniastiftelsen | 51
9. Haparanda och Helsingfors | 55
10. Lenins besök i Haparanda | 62
11. Ett fritt Finland | 66
12. Inbördeskriget/frihetskriget | 68
13. Betaniastiftelsen | 78
14. John väljs till president | 80
15. Betaniastiftelsen | 88
16. Aina tar studenten | 91
17. I Haparanda och på Niemis | 104
18. Betaniastiftelsen | 107
19. Resan till Kotka och Helsingfors | 109
20. Gerdas 50-årsdag | 120
21. Silverbröllop i Kotka | 127
22. Folkomröstningen om alkoholförbudet | 134
23. Bröllop på Kultaranta | 139
24. Betaniastiftelsen | 146
25. Riksdagsval i Haparanda och utmätning på Niemis | 148
26. Boas självmord | 158
27. En eländets och fasans era | 165
28. Exekutiv auktion i Haparanda | 171
29. Betaniastiftelsen | 177
30. Flytten till Stockholm | 180
31. Stockholm | 188
32. Konradsbergs hospital | 195
33. Oskar avlider | 201
34. Stockholm och Helsingfors | 211
35. Bondetåget | 221
36. John »skjutsas« | 227
37. John blir presidentkandidat | 232
38. Vinterkriget | 236
39. Fortsättningskriget | 242
40. Gerdas 70-årsdag | 245
41. Hangös fall | 252
42. Brevet till Sally | 255
43. Betaniastiftelsen | 260
Bilder | 265
Epilog | 271
Personregister | 273
Tack | 279
Prolog
»Så kommo de skickelsedigra åren 1914 - 1915, då allt i världen förändrades. Ute i världen rasade krig och örlig men vårt hem var för oss en borg. Trodde vi. Så begynte ofärden nalkas. Det blev bekymmer, oro, missräkningar, motgångar, ofta så svåra att vi ej ville mäkta bära dem.«
Utdrag Ur det tal som gerda höll på sin 70-årsdag, den 12 oktober 1941.
nU är det januari 2023.
»Man ser inget slut på det blodiga kriget i Ukraina«, meddelar nyhetsuppläsaren på radion. »Ryssarna bombar, dödar, torterar och våldtar brutalt och urskiljningslöst. Många av de 300 000 soldater som Ryssland mobiliserat blir kanonmat. Hundratals unga ryssar och ukrainare dör dagligen.«
För att få sinnesro stänger jag av radion.
Jag sitter framför datorn vid skrivbordet som är belamrat med fotografier, gamla brev, häften om släkten, historieböcker, tidningsartiklar m.m. Underlag som jag haft när jag skrivit Brevet till Sally. Material som inspirerat mig att skriva om mina anfäder. Särskilt om Gerda, min farmor, som trots svåra, ibland outhärdliga förhållanden, aldrig ger upp. Särskilt inte när det gäller de sju barnens uppfostran och utbildning. Hennes enorma driv, hennes outsinliga uthållighet och tysta diplomati är kanske det som i Finland kallas »sisu«.
Då och då när jag varit uppgiven och trött. När jag varit nära att ge upp författandet, har Gerdas svaga andedräkt och uppmuntrande klappar på mina axlar givit mig ny energi.
Gerda tillbringar hela livet från 1914 till sin död, 1943, i det neutrala, förhållandevis lugna, Sverige. Om hennes liv och leverne under tiden från 1881 till 1914 kan läsas i min tidigare bok, Hem till Niemis.
1914 lämnar Gerda och familjen storfurstendömet Finland där Gerdas åtta syskon med familjer bor. Hennes tillvaro i Sverige präglas av längtan till fosterlandet Finland och hennes ständiga oro för släkten där. Det har därför känts naturligt att väva in hennes syskons liv i berättelsen. Utvecklingen i Finland efter självständighetsförklaringen i december 1917 är intressant och gripande. Särskilt som Gerdas syssling, tillika svåger, väljs till det nya landets förste president i juli 1919.
När jag börjat skriva stod det snart klart att jag inte kan skildra familjernas liv utan att också nämna historiska skeenden vid aktuella tidpunkter.
Detta är inte en historiebok. Men vissa historiska fakta krävs dels för att skildra miljöer, stämningar och atmosfärer tidsenligt, dels för att de har påverkat enskilda personer i släkten.
Som exempel har jag beskrivit inledningen av det finska vinterkriget:
»När det är uppenbart att förhandlingarna strandat, går Sovjet tidigt på morgonen den 30 november 1939 till väpnad attack mot Finland. De första bomberna släpps över Helsingfors, Kotka, Uleåborg, Vasa etc. Utan krigsförklaring börjar Sovjet kriget med förhoppningen att bomberna ska kuva den envisa finska regeringen. Att den slutligen skall gå med på Sovjets krav.«
Detsamma skulle kunna ha skrivits 83 år senare, den 24 februari 2022, med den skillnaden att det som då var Sovjet nu är Ryssland, och anfallsobjekten nu är städer i Ukraina, inte Finland.
Historien upprepar sig.
Jag slår på radion. Nyhetsuppläsaren meddelar att Putin återigen muttrar något om kärnvapen. Och att han ska mobilisera ytterligare 500 000 soldater. Ska ännu en halv miljon pojkar bli kanonmat?
När ska vi lära oss av historien?
Är hämnden alltid ljuvare än försoningen?
stockholm i janUari 2023
Annette von Sydow
Haparanda och Niemis 1914 Klockorna klämtar
klockan elva söndagen den andra augusti 1914 stannar Sverige. Landets kyrkklockor klämtar. Alla samtidigt. Klangen sveper över stad och land, sjö och hav. Med olika resonanser förmedlar de samma budskap; Sverige har mobiliserat. Klockorna dånar: Krig, krig, krig. Utan uppehåll klämtar de: Krig, krig, krig. Från söder till norr, från öst till väst: Krig, krig, krig. Ingen undgår budskapet.
Augustidagens dallrande sommarvärme fylls av ryssklockans klang som tycks förbytt till ett hotfullt, olycksbådande läte. Klockan kallas ryssklockan sedan den bortrövades 1719 under rysshärjningarna och senare återställdes av storfursten Konstantin Nikolajevij. Efter mer än två hundra år hänger den åter i Hietaniemi kyrkas klockstapel. Aldrig tidigare har kyrkbänken känts så hård. Så obekväm att Gerda helst vill springa ut. Ut i den brännheta solen. Tro att allt är som vanligt. Hon famlar efter Oskars hand, fattar tag i den och håller den i ett stadigt grepp. Som om hans grova näve kan rädda henne, barnen, syskonen och deras familjer undan kriget. Hon ber till Gud att han i de svåra tider som är att vänta ska bevara familjen och hennes syskon med familjer i det krigshotade Finland.
De fem evighetslånga minuternas klang från ryssklockan följs av lika lång tystnad innan kyrkoherden, Alexander Alexandersson, går
upp och ställer sig i predikstolen, blickar ut över församlingen och påbörjar sin predikan. Den är allvarstyngd, ödesmättad. Precis som klockringningen.
Så olikt den iskalla juldagsmorgonen för nitton år sedan när Oskar under julottan, här i Hietaniemi kyrka, trevat efter hennes hand. Att samma klockas klang kan låta så annorlunda. Påverkas den månne av klockarens sinnelag? Så lycklig hon varit då. Så förväntansfull. Fladdrandet i hjärttrakten, kindernas blossande när Oskar tagit hennes hand i sin. När han smekt handryggen. Då för länge sedan. Då när det fanns en framtid att tro på. Då när det inte fanns krig. I alla fall inte i hennes värld.
Att skotten i Sarajevo var gnistan som skulle tända ett storkrig var uppenbart. Lika självklart var att kejsardömet Ryssland och därmed även storfurstendömet Finland skulle dras med. De ryska myndigheterna hade givit utländska medborgare i landet ett ultimatum: De som önskar lämna kejsardömet Ryssland och storfurstendömet Finland måste gör det inom tre dagar. Därefter stängs gränserna.
Hals över huvud hade Oskar gett sig iväg från Vasa med de fem sönerna. Gerda hade strax därefter, lika hastigt, lämnat sin syster Heddi, svåger John och deras barn på Lilla Lekholmen i skärgården utanför Helsingfors. Den idylliska tillvaron på skärgårdsön avbröts abrupt när meddelandet om skotten i Sarajevo kablades ut över jordklotet.
Med hjälp av tornedalingen Vilmar Ström hade Gerda och döttrarna, fjortonåriga Aina och knappt ettåriga Trolle, lyckats ta sig från Helsingfors till Torneå. Tågbiljetterna var slut. Alla skulle till Torneå, den enda vägen ut ur landet. Vilmar lyckades muta sig till biljetter i en överfull, öppen godsvagn. Färden var mardrömslik. Gerda kan fortfarande känna stanken av spyor, urin och avföring. Synen av de tyska familjerna som med våld togs som civila fångar av ryska office-
rare i Uleåborg och Torneå sitter för evigt på hennes näthinna. Deras misslyckade försök att slita sig loss, deras förtvivlade skrik. Vad har månne hänt med dem?
Utmattade efter den påfrestande resan hade de gått till fots de femhundra meterna över Handolinska bron från det finsk-ryska Torneå till det svenska Haparanda. Efter en sömnlös natt på ett värdshus i Haparanda hämtades de med häst och vagn av en av stalldrängarna på Niemis.
»Våra nya hem är här på Niemis och i våningen på gården vid Strandgatan i Haparanda«, informerade Oskar. Att återvända till hemmet i Vasa och sommarstället, Villa Solbacken, var det inte tal om. Kejsardömet Ryssland, och därmed även storfurstendömet Finland, var i krig.
För Gerda är tanken att förbereda sig för ett nytt liv i ett nytt land outhärdlig.
Kyrkoherde Alexandersson har avslutat sin predikan när hon vaknar till på den hårda kyrkbänken. Hon har varit försjunken i sina tankar och inte lyssnat. Nu väcks hon till verkligheten av ryssklockan som meddelar att gudstjänsten är slut. Församlingen går ut i den dallrande augustivärmen, den varmaste sommaren i mannaminne. Häst och vagn väntar utanför kyrkan. Allt till synes som vanligt. Men Gerda oroar sig för den framtid som väntar henne. Och för de som är kvar på andra sidan Bottenviken.
Det dröjer innan storfurstendömet Finland kommer att beröras av kriget. Efter det brådstörtade uppbrottet från Vasa har Oskar rest tillbaka ett par gånger för att avveckla sin grossistverksamhet, säga upp lägenheten på Rådhusgatan, sälja Villa Solbacken, tömma bostäderna, ordna så att möbler och andra inventarier transporteras till Sverige. Motorbåten Snarks hemmahamn flyttas från bryggan nedanför Villa Solbacken till bryggan nedanför herrgården Niemis på udden i Torne älv. Fiskare Lindeman får sluta använda Snark för att i hemlighet
köra de unga jägarna över Kvarken till Sverige. Jägarna är de finska ynglingar som beger sig till Tyskland sedan Ryssland förbjudit militärutbildning i Finland och Sverige nekat dem sådan utbildning. I Tyskland erbjuds de utbildning vid Lockstedter Lager.
Oskars åtgärder sätter punkt för familjens liv och framtid i Finland. Sedan alla tillhörigheter anlänt till Niemis och huset vid Strandgatan i Haparanda, är tiden i storfurstendömet Finland bara ett minne. Ingenting ska bli som förut. En ny tid ligger framför dem. En framtid i det lugna, trygga, neutrala Sverige. Det är här de ska rota sig. Här, där det inte är krig. Men där något svårbeskrivligt men livsviktigt fattas, tycker Gerda.
Det finns ingen anledning att riskera familjens säkerhet, utropar Oskar och viftar med en diger sedelbunt; resultatet av försäljningarna av firman och Villa Solbacken.
Nu ska familjen tillbringa helger och lov på Niemis. I veckorna, när Oskar arbetar och barnen går i skolan, ska de bo i Haparanda där Oskar köpt den så kallade Bankgården, en tomt på vilken han ska bygga ett hus med flera lägenheter. Innan bygget färdigställts bor familjen i en förhyrd lägenhet i den Montellska gården vid Strandgatan.
Gerda tycker sig, bakom sedelbunten, skönja en glimt av tillfredsställelse i Oskars blekblå ögon. En strimma ljus som säger att den stund han väntat på äntligen är kommen. Nu ska han ta sitt älskade barndomshem, Niemis, i besittning. Hans blick som fixerar hennes säger att han haft rätt alla de gånger han framhållit att det var klokt att behålla Niemis. Att satsa pengar på underhåll av gården som byggts upp av hans driftige far, J-O, som gick ur tiden i december 1900.
Strimman av självsäkerhet i Oskars ögon irriterar henne. Trots krigsutbrottet är hon fortfarande övertygad om att det är vansinnigt att driva en gård som inte går runt med egna medel. En gård som kräver ständiga bidrag. Särskilt som bidragen kommer från Oskar och kusinen, tillika svågern, Bror Oskar Alexander, allmänt kallad Boa, och inga andra. Men hon har slutat tjata. Vad hjälper det vad hon tycker?
Den första tiden i Sverige bor de på Niemis. Oskar har låtit bygga om övervåningen i den högra delen av herrgården där det tidigare, under J-O:s tid, varit handelsbod och kontor. Nu görs den om till en lägenhet som passar familjens behov. För Gerda spelar det ingen roll hur fint det än blir. Hon trivs inte i det hus där Oskars syster, Ida, tar varje tillfälle att fälla spydiga kommentarer. Tillmälen som tenderar att med tiden bli allt giftigare.
Boa, som är gift med Oskars syster Hilda, bor mestadels i Pajala trots att handelsboden där, en filial till handelsboden på Niemis, lagts ner.
Då och då bor de på Niemis, Hildas barndomshem. Vid J-O:s frånfälle övertog äldste sonen, Jonne, förvaltningen av gården. Sedan
Jonne gick bort för sex år sedan har den alltid så företagsamme Boa, på begäran av Hilda och Ida, handhaft såväl den praktiska som administrativa skötseln av gården. Samtidigt har han tillsammans med Oskar arbetat och varit delägare i grossistverksamheten i Vasa. Boa
är arbetsam, glad, positiv och – trots vissa smugglaräventyr – pålitlig. Hilda däremot är purken, oförutsebar, sprider olust i herrgården, tycker Gerda.
Mamma Sofia har glatt sig åt Oskars familjs ankomst till Niemis. Hon är, vid sjuttioåtta års ålder, tröttare och mer orkeslös än någonsin. För det mesta ligger hon i sin kammare och behöver hjälp med allt hon företar sig. Sedan hennes hälsotillstånd försämrats kom hennes syster, »gamla moster«, för att hjälpa Ida att vaka. De turas om att dag och natt sitta vid Sofias sida. Dödsbudet kan komma när som helst.
Oskars bror Axel är sig lik med vaxade knävelborrar, eleganta utstyrslar, sin karaktäristiska pomada och sitt ständiga prat om hästar. Det är ett evigt resande runt till banor för olika slags travtävlingar. Att Axel har råd med alla extravaganser är en gåta för Gerda. Han har inrett två rum åt sig i den norra delen av herrgården. När han inte är ute på tävling med hästarna sitter han inne i sitt rum och slukar alla slags travtidningar.
Sverige är neutralt men påverkas ändå av kriget. Det blir ont om livsmedel. Ransoneringar införs. Särskilt svårt är det i storstäderna. Men på Niemis är man självförsörjande. Där trängs förnödenheter intill varandra i långa rader. Hyllorna i matkällare och skafferier är överfulla.
Genast när familjen kommit till Sverige startar Oskar tillsammans med Boa en gästgivarverksamhet i Karungi, slutstationen för järnvägen i Norrland. Karungi ligger tre mil söder om Niemis och tre mil norr om Haparanda. All tågtrafik från Sverige österut och från Ryssland västerut går via Karungi, så behovet av övernattningsmöjligheter där är stort när kriget brutit ut. När järnvägen 1915 dras till Haparanda flyttas övernattningsbehovet dit. Oskar och Boa lägger då ner gästgivarverksamheten i Karungi. I stället startar Oskar en speditionsverksamhet i Haparanda.
Oskars verksamhet ger från allra första början en god inkomst. Enorma mängder paket skickas direkt eller i transit via Haparanda till de krigförande länderna. Så mycket är det att godset inte längre ryms i Haparandas hamnmagasin. Hela det yttre hamnområdet är belamrat med paket och lådor som staplas på varandra. Många försändelser innehåller mat och andra förnödenheter till fångläger i Ryssland och i andra länder i Europa.
Under vintern travar tusen hästar dagligen över Torne älv med post, paket, civila resenärer och krigsinvalider. Pakethanteringen har fått en sådan omfattning att extra post- och tulltjänstemän anställts. För att förenkla och skynda på de omfattande transporterna är en linbana mellan Haparanda och Torneå under uppförande.
Gerda är nöjd med att inte bo på Niemis annat än under helgerna, de långa loven, jul och sommar. Till hennes stora glädje är alla de sju barnen förtjusta i lantlivet och trivs på gården. Trots att Oskar utnyttjar de äldre pojkarna. Det finns alltid sysslor som ska utföras. Ibland
väcker han dem mitt i natten för att de ska ut och jaga hästarna som ofta – till grannarna Kivijärvis stora förtret – hoppar över stängslet och betar på deras mark.
Strax efter midsommar sätts de äldsta pojkarna, Arne och Håkan, i arbete med slåtter och höbärgning. Då kan de sitta på hästräfsan dagarna i ända. Till kvällen är de helt utslagna. Arne fortsatte en gång att köra räfsan i sömnen. Syskonen stod runt hans säng och skrattade när han arbetade för brinnande livet.
Livet på Niemis går vidare. Som det alltid gjort. Men utanför det neutrala Sveriges gränser pågår krig. För var dag utökas krigsterritoriet. En stor del av världen står i brand. Man befarar att hela världen snart är i krig. Ett undantag är de nordiska länderna, Sverige, Norge och Danmark, vars regeringar förklarar att de kommer att förhålla sig neutrala.
Vad kommer kriget på andra sidan Östersjön att medföra?
Gerda har sömnlösa nätter, mardrömmar om hon somnar. Tankarna går till syskonen och deras familjer. Hon kan inte släppa tanken på dem och oron för dem.
April 1917
Lenins besök i Haparanda
kriget blir en pålitlig födkrok för näringsidkarna i Haparanda. Oskars speditionsverksamhet växer i takt med det alltmer ökande antalet kartonger och lådor som levereras från öst till väst och tvärtom. I samma takt och omfattning växer högarna med svenska sedlar. Sedlar som samlas högvis i kassaskåpet för att så småningom utbytas mot eftertraktade rubel.
Gerda och Oskar har knappt hunnit återvända från Helsingfors och Heddis begravning förrän det åter igen är dags för valutaväxling på stadshotellet. Som vanligt sorterar Oskar ihop svenska sedlar i några buntar, stoppar ner dem i kavajens innerfickor och sätter kurs mot Stadshotellet. Där möter Boa upp med svenska sedelbuntar i fickorna. Sedan han förordnats som förmyndare för de tre föräldralösa flickorna Kivijärvi, förvaltar han deras förmögenhet. Då det i uppdraget förutsätts att han ska se till att tillgångarna växer, utbyter han även deras svenska kronsedlar till ryska rubel.
I stadshotellets matsal är det stojigare än vanligt. Längs ena långväggen har flera bord satts ihop till en lång taffel. Där sitter ett väl förfriskat ryskt sällskap på drygt trettio personer. Där sitter också stadens skomakare, Axel Rönnmark, och svingar en sejdel tillsammans med ryssarna. Oskar vänder sig mot Boa och säger lågmält: »Har du sett, där sitter Rönnmark och ser ut att trivas.«
»Just ja«, viskar Boa tillbaka, »det var som tusan. Han har slutat sula skor men tycks ändå leva på god fot.«
Bolsjeviksällskapet äter och dricker under högljudda skratt, sång, skrålande och skålande. Champagnekorkar flyger i luften, vodkaflaskor töms. De svart- och vitklädda servitriserna kryssar mellan borden och serverar generöst från silverbrickor fyllda med glas och flaskor.
Oskar och Boa får syn på de två valutahandlarna vid stambordet mitt i salen. Den ene av dem reser sig och viftar välkomnande mot dem. Oskar och Boa går dit, slår sig som vanligt ner på de röda plyschklädda stolarna, och tar – så diskret som möjligt – upp sedelbuntarna en efter en. Den ene valutahandlaren pekar mot sällskapet vid långbordet och säger någonting på ryska som innehåller orden »Lenin« och »revolution«. Oskar tittar närmare på personerna i sällskapet och tycker sig känna igen en av dem som den ryske bolsjeviken Uljanov, det vill säga Lenin, som pratar med Rönnmark. Kanske det är sant att Rönnmark gör affärer med ryssar. Så som det skvallras om på stan. Det sägs att skomakaren tjänar stora pengar på ryssaffärer. Så mycket att han fått ihop en ansenlig förmögenhet. Att han numera har råd att hålla sig med privatchaufför och kan göra utlandsresor med sin stora familj.
Kyparen berättar engagerat att Lenin, efter sexton år i exil i Schweiz, nu äntligen är på väg hem till Ryssland med hustru och sitt entourage på cirka trettio personer. Han böjer sig sedan ner över Oskar och viskar:
»Men inte bor han över natt här på hotellet. Nej, inte alls. Det är för farligt för honom om det blir känt.«
»Hur härbärgerar han sig då«, undrar Oskar med en viskning.
»Hos skomakaren förstås«, säger kyparen med en skälmsk blinkning.
Lenins sällskap firar att kejsaren har abdikerat. Att tillfället äntligen är inne för Lenin att ta över styret i Ryssland. Den tillfälliga ryska regeringen kan inte mätta folket. Det skriker efter mat. De bryter sig in i affärerna, slår sönder fönsterrutor, stjäl och förstör. Nu är rätta
stunden för Lenin att utnyttja detta kaos, denna anarki för att göra revolution i det gamla kejsardömet. Vid långbordet på Stadshotellet i Haparanda firas den kommande revolutionen med svingande sejdlar, smällande champagnekorkar, vodka i mängder, glada skratt och kampsånger.
Sedan de svenska sedelbuntarna, i vanlig ordning, utbytts mot ryska rubel, lämnar Oskar och Boa stadshotellet. Oskar kan fylla sitt kassaskåp med ännu några digra rubelbuntar.
Följande morgon läser Oskar i Haparandabladet att Lenin passerat nålsögat Haparanda–Torneå för att göra revolution i Ryssland. Hans resa med hustru och vapendragare genom Europa i en plomberad tågkupé beskrivs i detalj. Så även hans besök i Stockholm där han fått ett högtidligt mottagande av borgmästaren och hunnit inhandla en kostym på PUB.
Gerda slår sig ner vid frukostbordet.
»Jag har inte hunnit berätta för dig«, säger Oskar, »men igår kväll var Lenin med sällskap på Stadshotellet. I Haparandabladet står att han är här på genomresa för vidare färd till Ryssland.«
»Vad ska han där och göra?« undrar Gerda.
»Revolution förstås.«
Gerda bleknar och kippar efter andan:
»Revolution i kejsardömet Ryssland betyder revolution i storfurstendömet Finland.«
Bilden av John och de sex hungriga, utsvultna barnen framträder på näthinnan. »Som om det inte räcker med krig«, lägger hon till med en tung suck.
Livsmedelsbristen blir mer och mer påtaglig även i Sverige. I Haparandabladet kan läsas att mammorna inte kan mätta sina barn på många orter i landet. Särskilt svårt är det i storstäderna. I Stockholm hade tusentals kvinnor och barn samlats utanför en livsmedelsaffär
på Söder. Flera av dem hade trängt sig in i butiken där de hittat
potatissäckar som innehavaren gömt undan för att sälja på svarta marknaden eller behålla själv. Butiksägaren och kunder slogs med varandra så potatisarna yrde.
I slutet av maj uppstår hungerkravaller på Seskarö, en ö strax utanför Haparanda. Sågverksarbetarna klagar över att bagarna säljer brödet till Haparandas svartabörsmarknad i stället för till de boende på ön. Arbetarna tvångsköper därför mat i öns livsmedelsaffärer. Tvångsköp innebär att man tar de varor man behöver och lägger pengar som betalning på disken. Trots att betalning sker är detta ett brott mot ransoneringslagarna. Polis kommer till ön och spärrar in några
tvångsköpande sågverksarbetare i en förrådsbyggnad. Dessa har snart fritagits av kamrater. När polisen inte lyckas avstyra tvångsköpen tillkallas en militär styrka med kanoner och kulsprutor. Efter några dagar anländer landshövding Murray med mat som delas ut till folket. Militären kan avlägsna sig och lugnet åter lägra sig över Seskarö.
Gerda är glad att hennes familj inte behöver slåss eller riskera att bli skjutna för att äta sig mätta. På Niemis finns potatis, mjöl, mjölk, renkött och lax. Där behöver ingen hungra.
Men hon är orolig för Aina. Att hon inte kan äta sig mätt hos Elin och Harald i Stockholm. Över sommarlovet, som börjar alldeles snart, ska hon komma upp till Niemis. Då kan hon äta upp sig. På Niemis behöver smöret inte blandas ut med morot.
Kommer Elin och Harald att kunna mätta Ainas mun när höstterminen börjar?
Ett fritt Finland
kyparen på stadshotellet i Haparanda hade rätt. Lenin och hans bolsjeviksällskap fortsatte resan från Schweiz via Haparanda och Torneå till Sankt Petersburg. Nu var det dags att göra revolution. Eller snarare att fortsätta den revolution som påbörjats redan i februari. I den ryska huvudstaden rådde just sånt kaos som Fedi berättat om. Folket är hungrigt. Folket svälter. Folket skriker efter mat. Folket skriker efter fred. Hunger och svält är grogrund för oroligheter och revolution.
När tåget med Lenin och hans följe rullar in på järnvägsstationen i Sankt Petersburg mottas de med hurrarop, applåder och sång. Lenins löften om mat och fred gör att många av de krigströtta, hungriga ryssarna ansluter sig till bolsjevikerna. Ett halvår efter Lenins ankomst har kaoset och oredan i landet utvecklats till en regelrätt revolution: oktoberrevolutionen.
Lenin tar snart, tillsammans med Trotskij och Kalinin, ledningen i Ryssland. De är fullt sysselsatta med att hålla ordning i landet och uppfylla sina löften: fred och mat till folket.
Det finska storfurstendömet tar tillfället i akt, när Ryssland befinner sig i kaos, att befria sig från det ryska oket. Lenin har fullt upp med att få ordning i Ryssland. Det stör honom inte att storfurstendömet
Finland reser sig, han är alltför sysselsatt med annat.
Den 6 december 1917 förklarar den finska senaten att Finland är fritt. En självständig stat. Ett av de första länderna att erkänna Finlands självständighet är det bolsjevikiska Ryssland.
Ett självständigt Finland måste ha en konstitution. Som ordförande i grundlagskommittén arbetar John med att lägga grunden till den nyfödda statens regeringsform.
Det knyter sig i Gerdas mage. På näthinnan sitter bilderna av John lutad över dokument i mängder; det tunga, viktiga arbetet med att skapa den nyfödda statens konstitution. Hans målmedvetna, viktiga arbete för ett självständigt Finland.
Hon tänker på Johns sex hungriga barn. Hans ansvar för dem och deras uppväxt. Hon tänker på Heddi som aldrig fick uppleva att Johns dröm gått i uppfyllelse. Hans dröm som också var hennes dröm. Deras gemensamma dröm om deras gemensamma framtid i ett fritt, självständigt Finland.
Helsingfors 1930
Bondetåget
Summum ius, summa injuria – utomordentliga förhållanden kräva utomordentliga åtgärder.
lapporörelsens valspråk
Är man övertygad om att man arbetar för en upphöjd och stor idé, vars förverkligande vore ägnat att gagna mänskligheten eller den del av mänskligheten man närmast intresserar sig för, så är man berättigad att utan vidare gripa till våld och genombryta de av rättsordningen uppställda skrankorna.
Uttalande av eiric hornborg, en Finlandssvensk högerman, patriot, och en av svenskFinlands pUblic intellectUals Under 1900-talet.
Det är moraliskt legitimt att bruka illegitimt våld om situationen krävde det, »nöd bryter lag«.
Uttalande av eiric hornborg
Om en gång Lapporörelsens inre historia blir sanningsenligt och öppenhjärtigt framställd, så kommer den att bli berättelsen om en av de farligaste kriser Finland har genomgått.
Uttalande av eiric hornborg
ellen håller Upp Hufvudstadsbladet mot Gerda. »Se här, Gerda, bondetåget ska gå den sjunde juli. Lappomännen ska anlända med tåg från Lappo tidigt på morgonen. Närmare detaljer kring händelsen kommer att meddelas senare.« Ellen sänker tidningen mot
frukostbordet, tittar på Gerda och fortsätter: »Du stannar väl till dess? Nog måste vi se bondetåget?«
»Visst stannar jag. Det ska bli spännande«, säger Gerda och brer smör på frukostbrödet.
»Det är samma dag som skyddslagen ska behandlas i lantdagen«, säger Ellen och bläddrar vidare i tidningen.
»Skyddslagen?«
»Genom den lagen får presidenten långtgående fullmakter att begränsa de medborgerliga rättigheterna om riket hotas av yttre fara, eller ordningen i landet på ett kännbart sätt störs. Presidenten får rätt att tillfälligt begränsa finländarnas rörelsefrihet, personliga integritet och mötes- och yttrandefrihet. På så sätt kan presidenten begränsa kommunisternas möjligheter att verka i landet.«
»Vadå? Utestänga kommunisterna? Är det möjligt?«
»Ja, det tycker i alla fall Lappomännen«, svarar Ellen torrt.
»Men Finland är väl en rättsstat? En demokrati? Det har väl John ordnat till en gång i tiden?«
»Visst är det så. Men nu får han se sitt livsverk pulvriseras, gå upp i rök. Man kan förstå hans förtvivlan och oro för vårt lands framtid.«
Värmen vibrerar i luften tidigt på morgonen den sjunde juli. Tåg efter tåg tuffar in på järnvägsstationen i Helsingfors. Det första kommer från Lappo i Österbotten med tolvhundra Lappomän och ledaren för rörelsen, storbonden Vihtori Kosola. Strax kommer flera tåg från andra delar av Finland. Från järnvägsstationen ger sig alla iväg till Tölö Bollplan där deltagarna i tåget ska samlas för att värma upp sig inför marschen mot Senatstorget. Till bollplanen anländer också en konvoj med ett hundratal bilar.
Ellen och Gerda promenerar den långa vägen till »Bollis«. De är varma och svettiga när de kommer fram. På bollplanen har drygt tolvtusen Lappoanhängare samlats. Det blir trångt på planen. Tätt intill varandra sitter de på gräsmattan som i den tidiga morgontimman
fortfarande är täckt av dagg som torkar upp vartefter solen stiger. Det tycks bli en riktigt varm högsommardag.
Ellen och Gerda ställer sig vid sidan om planen där de hittat en plats som ger dem bra utsikt. Allt eftersom kommer andra nyfikna personer och ställer sig bredvid dem. Det har talats och skrivits mycket om Lappomännen och deras långt gående, många gånger olagliga, aktiviteter för att utrota kommunisterna. Nu vill man se och höra vad som händer.
De flesta deltagarna är prydligt iklädda kostym och hatt. Inte bara den tryckande hettan får dem att kasta av sig kavajerna. De ska också nåla fast bindlar på kavajens vänsterärm. En vit som påminnelse om inbördeskriget 1918 och en blå-svart för Lappo och bondetåget.
»Se, där borta går Minna Craucher«, säger Ellen och pekar mot en kvinna som går runt på planen och delar ut blå-svarta bindlar.
»Minna Craucher?« undrar Gerda.
»En lycksökerska som gjort sig en förmögenhet på bedrägerier och annan brottslighet. Numera är hon mest känd som Vihtori Kosolas
lilla väninna som är duktig på att samla in pengar till Lapporörelsen«, förklarar Ellen med en hastig blinkning mot Gerda.
För övrigt kan inte en enda kvinna ses på bollplanens gräsmatta. Förutom de lottor som skyndar runt med brödkorgar, grötgrytor och kaffepettrar. Lappomännen måste ha rejält med mat och en styrketår i form av kaffe för att orka med marschen. Att ta till starkare drycker har strängt förbjudits av ledarna. Att det är förbudstid innebär inte att det inte finns starka drycker att tillgå. Ånej, Lappomännen är inte kända
för att vara nykterister. Men idag måste det gå snyggt och ordentligt till. Ingenting får gå snett och leda till oreda och kravaller. Över grötbunkarna och kaffemuggarna diskuteras vad som händer i riksdagen. Att det, härom veckan, den första juli, gjordes ett försök att få kommunistlagarna godkända. Men att det inte blev majoritet för lagförslagen.
Nu reser sig Vihtori Kosola och tar till orda med en mikrofon. Det är svårt att få tyst på alla tusentals personer. Så trots högtalare och
mikrofon är det svårt att uppfatta vad han säger. Gerda tycker sig höra att han ropar, ja skriker ut: »Allt är väl förberett för att vi ska få makthavarna att lyssna till vårt budskap: att kommunisterna ska kastas ut ur riksdag och regering. Att riksdagen ska godkänna kommunistlagarna. Att höga vederbörande ska lyssna på oss i bondemarschen.«
»Bönder? De ser mer ut som herremän«, viskar Gerda i Ellens öra och tillägger: »Inte kan väl dessa finklädda herrar tillhöra den enkla allmogen.«
»Vad var det jag sa?« viskar Ellen tillbaka: »En Lappoman kan vara bankdirektör, forstmästare, jurist, godsägare eller hög ämbetsman. De flesta Lappoanhängare är nyckelpersoner inom näringslivet. Finlandssvenska kapitalister. Bönderna är bara passiva aktörer. De är involverade för att det ska vara en framgångsrik gräsrotsrörelse.«
När frukosten på gräsplanen avslutats reser de sig allihop, de drygt tolvtusen Lappomännen. Nu ska de påbörja marschen. Trots den tryckande värmen åker kavajerna på. Nu är de dekorerade med de vita och blå-svarta armbindlarna. Var och en intar sin plats i tåget. De som utnämnts till ledare övervakar ordningen i de olika leden. Så tar marschen sin början, med Vihtari Kosola i spetsen för processionen. Först passerar de den gamla begravningsplatsen med hjältegravarna från 1918. Tanken är att marschen ska föreställa en repris av de vita truppernas segerparad i Helsingfors den sextonde maj 1918. Vara en fortsättning på Mannerheims segerparad efter tolv års vapenstillestånd. Bondetåget i Helsingfors är ett faktum. Symboliken kring 1918 är viktig. Något som medvetet betonas av Lappoledningen i många olika sammanhang. Nu ska kommunisterna marscheras ut ur riksdagen. Nu ska det stiftas lagar mot kommunismen. Till varje pris ska varenda kommunist utrotas från Finlands yta. Även om det kräver illegitimt våld. Nöd bryter lag!
När statsminister Kallio, som var en känd antikommunist, för en tid sedan fördömde Lapporörelsens våldsamma, olagliga metoder, hotades han till livet. Hans regering upplöstes häromdagen, den
fjärde juli, och efterträddes av en regering under samlingspartiets Pehr Eivind Svinhufvud. Nu måste Svinhufvud se till att kommunistlagarna erkänns.
Bondetågets cirka tolvtusen deltagare går genom Helsingfors sjungande Björneborgarnas marsch och Vår Gud är oss en väldig borg. Många åskådare sluter upp intill Lappomännen och faller in i sången. Helsingfors sjuder av feststämning och förväntan inför det tal som Kosola ska hålla när marschen nått Senatstorget. Gerda är överväldigad. Hon har aldrig sett så många människor på en gång.
Ellen rycker tag i Gerdas ärm och säger: »Nu tar vi spårvagnen till Senatstorget. Den kommer där, vi skyndar till hållplatsen.«
Det är inte bara Ellen och Gerda som vill se och höra vad som kommer att ske på Senatstorget. Spårvagnen blir överfull. Sakta ringlar den in mot centrum. Här och där stannar den till för att släppa fram folkmassorna. Det är inte bara deltagarna i bondetåget som marscherar in mot stan. Det tycks vara minst lika många nyfikna åskådare som vill sluta upp på torget denna varma högsommardag.
Spårvagnen anländer nästan samtidigt som bondetåget marscherar in på Senatstorget med Kosola i spetsen. Deltagarna i kolonnerna är svettiga och trötta efter den långa marschen. Kosola ställer sig nedanför trappan till Senatsbyggnaden med den stora skaran deltagare vid sidan och bakom sig. President Rylander och den nyutnämnde statsministern Pehr Svinhufvud går nerför trapporna för att hälsa Kosola och marschdeltagarna välkomna. Ännu en person kan ses släntra nerför trappan. Det är kavallerigeneralen Gustaf Mannerheim som ställer sig tillsammans med presidenten och statsministern i hederspubliken på Senatstorget. På detta sätt visar Mannerheim att han, även om han inte är aktivt involverad i Lapporörelsen, ändå stödjer den antikommunistiska rörelsens övergripande syfte. De tre männen tar emot och hälsar deltagarna i Bondemarschen välkomna. Sedan Kosola hälsat på de tre potentaterna med många varma handslag, tar han till orda
framför flera högtalare. Den enorma folkmängden gör att Gerda, trots högtalarna, inte heller här hör många ord av vad han säger. Men av hans kroppsspråk förstår hon att han håller ett brinnande tal om att regeringen måste erkänna kommunistlagarna, att regeringen måste se till att bolsjevikerna och kommunisterna utrotas så snart som möjligt. Att regeringen måste få ökade fullmakter för bekämpande av samhällsfientliga rörelser. Att detta kan kräva extraordinära åtgärder som innefattar illegitimt våld. För den goda sakens skull är allt tillåtet. Rörelsens devis är att nöd bryter lag. »Summum jus, summa injuria.«
»Skönt att John inte är här. Han, som så stenhårt håller på laglighetslinjen och tydligt har förklarat att han inte viker en tum från den. Han skulle bli vansinnig«, viskar Gerda till Ellen.
»Visst skulle han«, bekräftar Ellen och tillägger: »Se på dem. Tre statsmän som alla stödjer en fascistisk organisation. Som beundrar utvecklingen i Italien. Vart bär det hän med vårt unga land, vår nyfödda, svajiga demokrati?«
»Vi får väl höra Johns uppfattning om det hela. Det ska bli intressant«, säger Gerda och tillägger: »Tack för att du tog mig hit, det var lärorikt men sorgligt. Jag har verkligen något att berätta för barnen när jag kommer hem. De kommer inte att tro mig.«
Stockholm hösten 1930
John »skjutsas«
båtFärden till stockholm efter de många dagarna och upplevelserna i Helsingfors är härlig. En resa tidig morgon genom Stockholms skärgård. Höstfärgerna lyser på lövträden längs stränderna.
Aina och Håkan tar emot vid Skeppsbrokajen, nyfikna att höra hur vistelsen i Helsingfors varit.
»Nog vet ni att jag älskar Finland, att det är min plats på jorden«, säger Gerda och tillägger: »Tack kära ni för allt ni kostat på er gamla mamma.« När hon kramar sina barn upplever hon att hon – för första gången sedan familjen flyttade till Sverige – känner sig hemma när hon återkommer till Stockholm från Helsingfors. En ovanlig känsla. Annars har hon alltid ansett att hennes »hem« är Finland.
Gerda är chockad av utvecklingen i sitt gamla hemland. Hur kan det ha blivit så? Finland är väl en demokrati, en rättsstat? Allt som John åstadkommit som president borde väl ha slagit rot. I stället tycks utvecklingen ha gått åt motsatt håll. Kriminella handlingar som misshandel, tortyr och kidnappningar fortgår utan att rättssamhället ingriper. Om brotten begås mot rätt personer, vill säga. Och de rätta personerna är kommunisterna. Hela det kommunistiska partiet ska bort. Det får inte existera. Är det demokrati? John som sätter respekten för lag så högt. I alla lägen har han hållit på laglighetslinjen. Nu
har känslan för rättsstatens auktoritet avtrubbats betänkligt. En obehaglig utveckling närmast mot fascism. Likt det som pågår i Italien. Hur månne ska detta sluta för Finland?
Gerda bestämmer sig för att inte berätta om Lapporörelsen och bondetåget för barnen. Det är alltför obehagligt. I bästa fall kan hon ha missförstått vad som är på gång. Men ändå. Johns beskrivning måste väl vara sanningsenlig. Han om någon bör förstå bakgrunden till den obehagliga utvecklingen. Barnen skulle i alla fall inte tro henne. Så hon bestämmer sig för att hålla tyst.
Finlands förre president och hans maka bortförda den 14 oktober
Makarna Ståhlberg enleverades av mystisk bil under promenad nära hemmet på tisdag morgon.
1930
Onsdagen den 15 oktober får Gerda samtal från Helsingfors. Ester meddelar att de nu är hemma igen.
»Vadå hemma igen?« frågar Gerda. »Har ni varit bortresta? Var har ni varit?«
»I Joensuu«, svarar Ester med ett kort skratt.
»I Joensuu? Vad i all världen har ni gjort vid sovjetgränsen?« frågar Gerda.
»Har du inte läst tidningen? Gå genast och köp dagens tidning. Det står säkert också i de svenska tidningarna vad som hänt«, säger Ester med ännu ett torrt skratt.
Gerda avslutar samtalet och skyndar ut för att köpa tidningen. Hon slår sig ner i Oskars gamla länstol och läser. Hon blir mer och mer upprörd när hon förstår att John hade haft fel när han så säkert sa att Lappomännen aldrig skulle våga »skjutsa« honom. John, som har en fenomenal förmåga att förutsäga framtida händelser, hade haft fel den gången. Han borde ha lyssnat på Ester och mig, tänker Gerda.
På morgonen tisdagen den 14 oktober slog de till, Lappomännen.
John och Ester var ute på sin sedvanliga morgonpromenad när den mörkgröna Chevroletbilen stannade jämsides dem. Chauffören tittade ut och frågade John om han var professor Ståhlberg. När John svarade jakande steg två män ut ur fordonet och föste med våld in John i bilen. Ester insisterade på att följa med sin make och hoppade in i baksätet bredvid John. Sedan bar det iväg till för dem okänd ort. Mil efter mil. Timme efter timme. Männen i bilen svarade inte på Esters frågor om vart de var på väg. Då och då riktade de vapen mot John som inte yttrade ett enda ord under den cirka sjuttio mil långa färden.
Inte ett spår efter presidentparet fanns sedan Ester och John gått ut på sin morgonpromenad dagen innan.
Strax efter midnatt var de framme i Joensuu, gränsstad till Sovjetunionen. Där körde föraren gata upp och gata ner som om de väntade på något. Någon som skulle komma och slutföra skjutsningen, förmodligen köra in John och Ester i Sovjetunionen och lämna dem där. Men någon annan bil kom inte. Efter någon timme tilläts John och Ester stiga ut ur fordonet. Någonting hade gått snett. Ett misslyckat skjutsningsförsök var till ända.
John och Ester kunde kontakta Helsingfors och meddela att de var frisläppta och oskadda. Nu skulle de ta tåget från Joensuu till Helsingfors. Tjänstefolket, barnen och andra som varit oroliga kunde andas ut.
När tåget klockan 07.40 den 15 oktober tuffade in på järnvägsstationen i Helsingfors hade tusentals personer samlats där. När John och Ester kom ut på plattformen hälsades de av anhöriga, vänner och representanter för riksdagsgrupperna. Det var uppenbart att folket uppskattade sitt lands förste president. Bankdirektör Kallio höll tal i vilket han framhöll att John i sitt ämbete som president och även därefter särskilt respekterat »laglighetslinjen« och att han haft en
försonlig hållning mot de röda och flitigt brukat benådningsinstrumentet i avsikt att ena det finska folket.
Också ordföranden i studentkåren vid Helsingfors universitet höll tal i vilket han framhöll studenternas stora ogillande av det ofattbara som skett. Åskådarskarorna längs perrongen stod med blottade huvuden, höjde leverop och överlämnade blombuketter när presidentparet passerade.
När Gerda läst hela tidningsartikeln beställer hon samtal till Ester.
»Herregud, vad ni har varit med om.«
»Javisst«, svarar Ester, »men, som du vet, så har jag länge haft på känn att det skulle ske. Lappomännen tar till vilka kriminella handlingar som helst.«
»Jo, men att skjutsa en före detta president är väl ändå att gå för långt?«
»John har skrivit så många fördömande artiklar om Lapporörelsen att de blivit förargade och vill hämnas. De planerade kidnappningen noga. Men något gick snett så försöket misslyckades.«
Under sommaren hade drygt två hundra skjutsningar förekommit. Två offer mördats, många misshandlats. Övergreppen ledde inte till några rättsliga ingripanden. Först när John, landets förste president, skjutsas reagerar folket. Måttet är rågat. Lapporörelsens våldsamma handlingar fördöms. Nu får det vara nog med anarki och fascism. Sex personer anhålls.
Tre av de anhållna är befattningstagare vid generalstaben; självaste generalstabschefen, förhörsdomaren vid generalstabens bevakningsavdelning, och chefen för generalstabens mobiliseringsbyrå.
Under hösten träder slutligen kommunistlagarna i kraft; organisationer med kommunistisk, det vill säga landsförrädisk, verksamhet förbjuds.
Ester fortsätter samtalet i telefonen: »Vet du Gerda, att John som är så lagtrogen är verkligt förargad på Lappomännen. Uppgiven är han också över att kommunistlagarna gått igenom lantdagen och fastställts av Senaten.«
»Vad kan väl John göra åt det?« undrar Gerda med telefonluren hårt i handen.
»Han ska visa sitt missnöje med utvecklingen i vårt land. Att lag och rätt inte längre respekteras.«
»Hur kan han visa det«, undrar Gerda.
»Han ska kandidera till presidentposten vid valet i januari nästa år.«
»Vad säger du!« ropar Gerda högt.
»Jo, jag säger att John ska kandidera till presidentposten«, svarar Ester.
»Att han bara orkar«, suckar Gerda.
»För rätt, rättvisa och laglighetslinjen orkar han arbeta hur mycket som helst.«
»Jag vet, visst vet jag.«
»Nu har han vind i seglen, tycker han. Det är redan idag många i Lapporörelsen som tycker att det har gått för långt när en president har skjutsats. Så kanske hade han ändå rätt när han sa att det kunde bli alltför kostsamt för Lapporörelsen att skjutsa honom. Vi får väl se vad som händer.«
Till vänster Heddi Wåhlberg, till höger Ester Elfving. De är klasskamrater i svenska skolan i Uleåborg och goda vänner.
Heddi gifte sig 1893 med John Ståhlberg. Hon dog i mars 1917.
Änklingen John gifte om sig i juni 1920 med Ester som var änka och då hette Hellström. De var gifta till Johns död 1952.
Båda flickorna har således varit gifta med republiken Finlands förste president.
