När Ruffe kom till oss
et jag nu ska berätta om hände för länge sedan. Det här är historien om Ruffe, hunden som hade allt och lite till.
Oftast är det ju människor som väljer vilken hund de ska skaffa. Så gick det inte till med Ruffe.
När den här historien börjar var jag två år gammal. Jag bodde i den lilla byn Hortlax utanför Piteå med min mamma Therese, min pappa Frans och mina tre äldre syskon Inger, Gudrun och Thomas. Jag var yngst i familjen, vilket kanske gav mig en del fördelar. Det tyckte nog mina syskon i alla fall.
På den här tiden var det oftast sol på sommaren, även om en och annan regnskur kunde dra förbi. Det fanns inga tv-apparater, mobiltelefoner eller datorer och ingen förskola. Särskilt inte i en liten bondby som Hortlax. Ändå
7 k apitel 1
Mina syskon och jag. Från vänster: Inger med mig i knät, Thomas och Gudrun.
var vi aldrig sysslolösa. Vi hittade på roliga lekar och upptåg. Sedan, efter att Ruffe kommit till oss, började så småningom magiska saker att hända. Men mer om det senare.
Förresten! Vi hade visst tråkigt ibland. På långfredagarna, årets längsta dag, då var det urtråkigt och långsamt.
Vår pappa Frans var älgjägare. Därför hade vi alltid älghundar. De hjälpte jägarna med att nosa rätt på älgspår i skogen. Den senaste älghunden, Harras, hade blivit gammal och dött. Hela sommaren hade pappa därför sökt en ny hund att jaga med.
8
Pappa brukade noggrant välja sina hundar. Denna gång hann han inte välja någon hund, för Ruffe hann före och valde oss. Det var augusti och vi hade alla hört om att en stor svartvit hund synts inne i byn. Den hade gått och spanat vid olika gårdar och hus. Vissa människor hade skrikit åt den att den skulle försvinna, att den var en byracka som de inte ville se. Några få hade gett den mat och vatten. Då hade hunden legat en stund framför huset och sen gått runt och tittat sig nyfiket omkring på gården. Tittat på barnen och de vuxna som varit snälla mot honom. Den stannade som längst en dag innan den gick vidare.
Så en dag stod han plötsligt på grusgången upp till vårt hus. Han viftade på svansen och såg glad ut. Vi barn gick ut för att titta närmare. Naturligtvis var jag sist. Jag var ju minst och kunde inte springa lika fort som mina syskon.
Vi närmade oss försiktigt. Några grannar hade pratat illa om den och därför var vi lite rädda. Men det gick snabbt över. Den stora svartvita hunden viftade glatt på svansen och gav oss ett litet vänligt skall som hälsning. Vi klappade och kramade om honom. Det märktes att han tyckte om det och att han gillade oss.
Vi ropade på mamma som kom ut medan hon torkade av händerna på förklädet. På den här tiden jobbade de flesta mammorna oftast hemma. Det gjorde vår mamma också.
9
De hade ett stort ansvar för barn och hushåll och en massa andra saker. Hon var vår hjälte, den som alltid fanns till hands när vi behövde hjälp eller nån att krama.
Nu gick hunden fram till mamma. Han tittade lugnt och tillgivet upp på henne. Jag tror att det var det som gjorde att hon direkt tyckte om honom. Han fick en stor kram av henne. »Du är väl hungrig och törstig«, sa hon. Till allas vår förvåning nickade han till svar. Så såg det ut i alla fall. Vi skrattade och jublade allihop.
Mamma gick in. Efter en kort stund var hon tillbaka med smarriga matrester och vatten i en av våra gamla hundskålar.
Hunden åt och drack med god aptit. Sen lade han sig ned för att vila, med oss barn runt omkring. Han verkade trivas.
Hunden hade inget halsband, vilket alla hundar som sprungit bort från någon ägare hade. Vi barn undrade om han kunde få stanna hos oss och mamma sa att vi först skulle prata med pappa.
Vi gick alla som äggsjuka hönor (det betyder att vi var otåliga) och väntade. Vi väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet. När han kom fick han genast syn på den stora hunden. Det var som om han låg och väntade på pappa som genast förstod vem hunden var.
De tittade fundersamt på varandra. Sen gick pappa fram och satte sig på huk framför hunden och kliade honom bakom örat. Han fick en blöt hundpuss som svar på kinden. Pappa kramade om den svartvite. Från den stunden var de kompisar.
10
Mamma och pappa hade ett kort och viskande samtal. Sedan sa de att hunden skulle få stanna kvar. Vi hurrade och jublade och hoppade runt av glädje.
Men det hängde förstås på att han själv ville bo hos oss.
När vi åt middag strax efteråt fick hunden komma in. Han la sig snällt och väluppfostrat en bit ifrån och tittade på oss när vi åt. Pappa frågade, lite på skoj, om han ville stanna. Än en gång var det som han nickade till svar. Vi kände alla att han var en väldigt klok och speciell hund.
Efter middan föreslog mamma att han skulle få heta Ruffe. Vi tyckte alla att det var ett jättebra och passande namn. Så fort den svartvita hunden hörde att vi kallade honom Ruffe lystrade han. Vi förstod att han gillade namnet Ruffe.
Ja, så gick det till när Ruffe kom hem till oss och blev en kär familjemedlem. För pappa var det perfekt. Pappa såg med en gång att Ruffe var till hälften jämthund och till hälften schäferhund. Han tänkte att det skulle kunna bli bra i älgskogen. Jämthundar är duktiga på att jaga och schäfern är stark och har ett fantastiskt luktsinne.
Då Ruffe varit hos oss ett par dagar, fick han följa med pappa ut i skogen vid två tillfällen. Pappa ville se om Ruffe kunde vara den älghund som han trodde han var.
När de kom hem andra gången sken pappa som en sol. Han hade aldrig varit med om en bättre älghund.
»Honom ska vi ha!« utropade han, fast vi redan hade
11
Det här är en berättelse om en pojke och hans älskade hund. Följ med till den lilla byn Hortlax i norra Sverige. Tillsammans med Ruffe och Gunnar tas du med på spännande äventyr och roliga upptåg. Vi gör en resa tillbaka i tiden. Tv:n hade precis kommit till Sverige, inga mobiltelefoner eller datorer fanns. Däremot var det gott om tid för drömmar och fantasier.
I boken får vi möta vildvittror, vampyrer, jultomten, vargar, en konstig nåid, en världsberömd filmstjärna och många fler.
Gunnar Tenevall debuterar vid 70 års ålder med historien om hunden Ruffe som var så viktig för honom under hans barndom. För bakom de fantastiska händelserna finns här en barndomsskildring, med autentiska fotografier.
Boken kom till efter att hans barnbarn Ilma frågat om hunden på ett gammalt fotografi, och Gunnar kunde berätta mer och mer fantastiska berättelser om hunden som varit hans hjälte under barndomen. Och berättelserna växte och blev allt mer märkvärdiga. Till slut fyllde de en hel bok. ISBN
978-91-89205-76-5 9 789189 205765
