9789189501218

Darrgräset

T I d I gar E UT g I vn I ng av johanna mo

på r oman US & S E ll I ng

Nattsångaren (2020)

Skuggliljan (2021)

Mittlandet (2022)

www.romanusochselling.se

ISB n 978-91-89501-21-8

Copyright © Johanna Mo 2023

enligt avtal med Ahlander Agency AB

Omslag: Maria Sundberg

Tryck: ScandBook, EU 2023

Den sista dagen

Tröttheten virar sig runt huvudet som en våt filt. När han var liten och hade feber brukade mor kyla ner honom med kalla handdukar. Kanske har han feber nu? Han pressar handflatan mot pannan, men den är sval. Vad var det mor alltid sa? Något om gräs. Nej, det kan inte stämma. Tankarna är så förbaskat långsamma, svåra att ens få tag i. Han tittar mot den tomma soffdynan bredvid honom. Nyss satt någon där, men vem?

Imorgon måste han ta det lugnare. Inte flänga runt som en idiot. Skallen klarar inte det längre. Lunchen gör ondast. Han borde inte ha berättat. Inte på det sättet. Det kommer aldrig att bli de två, men han vill inte att hon ska vara arg på honom. Allt han lyckas med just nu är att göra människor besvikna. Fast det är väl egentligen inget nytt.

Hakan faller mot bröstet. En duns får honom att rycka till. Var det kylskåpet som smälldes igen? Han borde gå ut i köket och kolla så att inte mjölkpaketet i dörren välte omkull, senast det hände hade han inte skruvat på korken ordentligt, men han orkar inte. Blicken sugs mot den tomma soffdynan. Det vore så skönt att lägga sig ner, låta sömnen komma. Skita i allt det andra.

Ett konjaksglas ställs ner på soffbordet framför honom. Han

följer armen upp till ansiktet. Förtvivlan kramar åt om hjärtat. Han vill vara ensam, men minns inte orden för att förklara det.

”Skål då”, säger rösten.

Mekaniskt greppar han glaset och för det till munnen, smuttar på konjaken. Drycken har en underlig bismak och han ställer ifrån sig glaset.

”Jag vill att du går”, får han ur sig.

”Inte än”, säger rösten och tar en rejäl klunk av sin konjak. Kroppen har ett eget minne och härmar rörelsen. Han grimaserar när smaken återigen sprider sig i bröstkorgen. Han klarar inte mer av detta starka. Numera brukar han hålla sig till öl. Med ett stön tar han sig upp ur soffan.

”Vart ska du?” frågar rösten.

”Till kylskåpet”, säger han.

”Sätt dig.”

Rösten har en ny och hårdare ton och han sjunker tillbaka ner, vill inte gräla mer idag.

”Drick nu”, fortsätter rösten. ”Drick, så går jag sen.”

Han litar inte på löftet, ändå dricker han. Något med hela situationen är åt helvete fel. Han tittar mot det snidade träskrinet i bokhyllan. Behöver stadgan det alltid ger. Skrinet är inte där. Alla hans minnen är borta.

Kapitel 1

Handen sökte sig till magens rundning. Barnet där inne levde, men trots att Hanna Duncker fått höra hjärtslagen hade hon svårt att lita på det. Hon ville inget hellre än att känna barnet sparka. Arton veckor hade gått av graviditeten och hon hade läst att det var ungefär nu fosterrörelser gick att uppfatta. I nästa vecka skulle de äntligen få komma på ultraljud. Kanske skulle hon kunna slappna av efter det.

Sparka, uppmanade hon bebisen, men den lydde inte. Kom igen, du måste göra som din mamma säger. Fortfarande lika stilla.

Hon lyfte blicken och tittade genom säkerhetsglaset som skilde åhörarna från övriga i rättssalen. På andra sidan hade rättens ordförande börjat med att kontrollera närvaron. Skivor av plexiglas hade satts upp mellan ordföranden, protokollföraren och de tre nämndemännen och en av dem bar munskydd. Vid allas platser fanns små flaskor med handsprit. Vårvinterljus flödade ner från de högt placerade fönstren i den vitmålade rättssalen. Det enda mörka inslaget var de svarta stolarna.

Fingertopparna gled över de två ärren. Hon visste exakt var de fanns under blusens prickiga tyg. Det ena knivhugget hade tagit i sidan och missat alla viktiga organ, men det andra hade

perforerat tarmen. Infektionen som följde hade nästan dödat både henne och barnet. Två gånger hade hon behövt opereras och den första sortens antibiotika hade inte hjälpt. Först efter tre veckor på sjukhus hade hon varit frisk nog att åka hem. Hon och barnet hade klarat sig. De hade faktiskt det.

Hanna tvingade bort handen från magen och såg sig omkring bland de andra åhörarna. Med tanke på hur mycket som hade skrivits om Ester Jensens död den senaste tiden var de färre än väntat. Inte fler än tio, men det var väl rädslan för den nya smittan som höll människor borta. Varken hennes bror Kristoffer eller vännen Rebecka fick vara här, eftersom de skulle vittna. Som polis hade hon medverkat i många rättegångar och hon hade trott att hon var förberedd. Det var först nu Hanna insåg att hon inte var det. Tungan klistrade mot gommen och oron fladdrade runt i bröstet som en instängd fågel. Det var nästan för stort att ta in. Hon satt på en ny rättegång om mordet på Ester Jensen. En rättegång som förhoppningsvis skulle rentvå hennes pappa. Den förra rättegången om mordet på Ester

Jensen hade hon hållit sig undan. Hur hade pappa reagerat på denna nya rättegång om han fortfarande levt?

Hanna ångrade att hon hade sagt nej när Isak erbjudit sig att följa med. Barnen i skolan behövde honom, men det gjorde hon också. Det skulle ha betytt så mycket att ha honom bredvid sig. Att kunna sträcka ut handen och röra vid honom. Själv hade hon tagit ledigt från jobbet hela veckan för att följa rättegången.

Blicken landade på Henning Larsson, som skulle bevaka rättegången för Barometerns räkning. Han var den här inne som kom närmast att vara en vän. Kanske kände han att hon tittade på honom, för han vred ansiktet mot henne och nickade en hälsning. Snett framför honom satt hennes kollega Carina

Hansson. Kollegan hade tappat i vikt, gissningsvis på grund av

stress snarare än träning. Carina var kusin med Ester Jensens dotter Maria, och de stod varandra nära. När Hanna började hos Kalmarpolisen hade Carina tydligt visat sitt ogillande. För henne hade hon varit mördarens dotter, men nu skulle skulden kanske flyttas. Ester Jensens exmake Sven-Otto – som nu var en av de åtalade – var Carinas farbror.

Tycker Carina att detta är mitt fel? Hanna motade bort tanken. Visserligen hade den här rättegången antagligen inte blivit av om det inte vore för henne. Det var hon som hade börjat rota i vad som egentligen hände när Ester Jensen dog. Men Carina och hon kom bättre överens nu, även om de fortfarande inte pratade särskilt mycket.

Ordföranden gav ordet till åklagaren och Hanna riktade blicken mot honom.

”Jag inleder med att beskriva gärningen så som vi på åklagarkammaren menar att den har gått till: Runt klockan nitton noll noll den fjärde juni 2003 bröt sig Axel Sandsten, Kristoffer Baxter – eller Duncker som han hette då – och Robin Svensson in hos Ester Jensen i Åby. Axel Sandsten misshandlade där Ester Jensen så grovt att hon avled. Jag yrkar på att han för detta döms för mord till fängelse i tolv år.”

Åklagaren hade mörkgrå kostym och det ljusbruna håret var prydligt kortklippt. Han var nog inte mer än trettio, men Hanna hoppades att han var lika kompetent som han lät. Bredvid åklagaren satt Maria Jensen och hennes målsägarbiträde. Maria bar svarta kläder och stirrade ner på sina händer. Hon kunde lika gärna ha suttit på en begravning. Kanske var det så det kändes för henne. Mamman hade mördats och pappan låg antagligen bakom mordet.

Hanna flyttade blicken mot de tilltalade. De hade ryggarna mot åhörarna och Axel Sandstens var rak och hans huvud stilla, som om han inte hade något att skämmas över. Den

jäveln trodde säkert att han skulle komma undan. Sven-Otto krummade och händerna var i ständig rörelse.

”Vidare är det åklagarkammarens mening att Sven-Otto Jensen betalade Axel Sandsten för att utföra mordet på sin exhustru. För det yrkar jag att han döms för anstiftan till mord, till livstids fängelse.”

När åklagaren var klar vände sig ordföranden till de tilltalades försvarsadvokater. Hanna visste vad Axel Sandstens advokat skulle säga redan innan hon öppnade munnen. Det enda Hanna såg av henne var baksidan på kavajen och det mörkbruna håret som var uppsatt i en stram bulle.

”Min klient förnekar att han över huvud taget befann sig på platsen och bestrider ansvar.”

Även Sven-Otto Jensen förnekade brott. Hans advokat var en man på kanske femtio år som bar kritstrecksrandig kostym. Den satt lika ledigt som han förde sig. Åklagaren hade inte väckt åtal mot hennes bror Kristoffer, även om han hade bönat och bett om det. Den åtalspunkt som hade varit möjlig för honom var skyddande av brottsling, men där var preskriptionstiden inte mer än två år.

Hanna slöt ögonen om sorgen. Hennes liv hade förändrats den dagen som pappa hämtades av polisen. Inte bara hade Kristoffer hållit tyst om det som Axel Sandsten gjort. Han hade även ringt dit deras pappa och fått honom att ta på sig skulden för brottet, genom att hävda att han själv var den skyldige. Deras pappa Lars hade tänt på huset med den döda Ester Jensen i och sedan erkänt att han mördat henne. För det hade han tillbringat nästan tio år i fängelse. När han släpptes hade han supit ihjäl sig.

Tänk om Axel Sandsten inte dömdes? Vad skulle hända med henne och Kristoffer då? Hon var övertygad om att en fällande dom var det enda som kunde börja läka deras relation.

Kristoffer var om möjligt ännu mer stressad av rättegången än hon. Han hade kommit till Sverige i lördags och sov i gästrummet i Isaks hus i Södra Näsby. Hon tänkte fortfarande på det som Isaks hus, trots att de hade bott där tillsammans i tre månader. Först imorgon var Kristoffer kallad att vittna.

En fällande dom skulle förhoppningsvis få ett slut på hoten och attackerna. Den blonde man som knivhögg henne strax före jul hade undkommit i tumultet. Hon visste inte ens vem han var, men hon tvivlade inte en sekund på att det var Axel Sandsten som hade skickat honom.

Åklagaren rättade till slipsknuten och började med sin sakframställan, beskrivningen av hur han ansåg att brottet måste ha gått till. Det var också nu den tekniska bevisningen lades fram, men med tanke på hur många år som hade gått sedan brottet begicks fanns rätt lite sådan. Främst upprepningar från den första utredningen, undersökningen av det nerbrunna huset och obduktionen av Ester Jensens förkolnade kropp. Men också det nya: ett av dna-spåren i huset hade identifierats som Axel Sandstens och en vecka efter mordet hade Sven-Otto Jensen fört över femtio tusen kronor till ett konto som tillhörde Axel. Kontoutdraget hade hittats i Axels lägenhet under husrannsakan. Varför hade han sparat det? Kanske som något slags försäkring gentemot Sven-Otto. Flera år senare hade ytterligare överföringar gjorts.

Varken Axel Sandstens eller Sven-Otto Jensens advokater hade särskilt mycket mer att tillägga när det var deras tur. Hanna vred sig plågat under deras ord. Enligt dem var detta en fars, igångsatt av en gärningsman som fullständigt tappat greppet. Det var tydligt att de hade pratat ihop sig om att lägga all skuld på Kristoffer. Dna-spåret bortförklarades med att Axels pappa hade sålt en byrå till Ester och att Axel hade hjälpt till att bära in den.

Hanna tittade upp mot de långsmala fönstren nedanför taket, behövde påminnelsen om världen utanför. Allt som syntes genom glasrutorna var träd. Grenarna var kala och avståndet för stort för att avgöra om de hade knoppar.

”Vi tar paus”, förklarade ordföranden.

Efter pausen var det målsägande Maria Jensen som skulle höras. Därefter de tilltalade. Hanna fick ont i magen bara av tanken på att tvingas lyssna när Axel Sandsten smutskastade hennes bror.

Kapitel 2

Ingrid Mattsson slog ihop Barometern och lade ifrån sig tidningen på köksbordet. Två nya fall av corona bekräftade i Kalmar län, löd den största rubriken. Visst var det olustigt med sjukdomen som spred sig, hittills hade hon inte missat en enda pressträff med Anders Tegnell. Men just nu var oron för Vidar påtagligare. Hon hade ringt igår, som hon gjort varje söndag de senaste månaderna. Det här var första gången han inte hade svarat, och inte hade han ringt tillbaka heller.

”Titta farmor”, sa Olivia och höll upp teckningen hon hade ritat.

Olivia var tolv år och hennes yngsta barnbarn.

”Så fin den är”, sa Ingrid och log. ”Är det Rufus?”

Rufus var familjens hund.

”Nej”, fnissade Olivia. ”Det är en ko, dummer.”

Med pekfingret petade hon upp glasögonen som hela tiden halkade ner. Olivias äldre syskon var tjugotre och tjugoett, men trots att den ena nyligen hade hoppat av sina universitetsstudier och den andra brottades med ständiga pojkvänsproblem bekymrade hon sig inte lika mycket för dem. Vad deras pappa än trodde var de driftiga och skulle säkert hitta vettiga sysselsättningar och kärlekar. Det var mer besvärligt för Olivia som

hade Downs syndrom. Efter några jobbiga år då hon lyckats rymma ett antal gånger verkade hon dock ha lugnat ner sig. Skolan var stängd idag och Ingrid hade erbjudit sin son Jakob att passa henne så att han kunde jobba. Jakob drev gården som han ärvt av sin far – den som en gång hade varit hela hennes vardag. Antalet mjölkkor var ungefär detsamma, strax under hundra, men Jakobs fru hade startat ett litet gårdsmejeri där hon tillverkade ostar.

”Vad tänker du på?” frågade Olivia.

Fantastiska lilla unge.

”Att jag är så glad att få vara här med dig.”

Olivia fnissade igen och reste sig.

”Jag vill ut och leka.”

”Inte än”, sa Ingrid och räckte henne ett nytt vitt papper. ”Kan du rita av Rufus först?”

Olivia plockade upp den bruna pennan och började teckna. Nästan genast åkte tungan ut ur munnen, som alltid när hon koncentrerade sig. Rufus var en svartvit border collie, men Ingrid kommenterade inte valet av färg. Sådant var inte viktigt i Olivias värld. Istället sträckte hon sig efter mobiltelefonen och slog numret till Vidar, men han svarade fortfarande inte. Ingrid blev alltmer övertygad om att något måste ha hänt. Frustrerat tryckte hon på den röda luren och letade fram numret till Hanna – hennes före detta granne som var polis. Så mindes hon att Hanna skulle vara upptagen med rättegången och lade ifrån sig telefonen. Kanske kunde hon be någon i Borgholm att gå över till Vidar och ringa på? Hon hade kontakt med flera av sina gamla vänner och även några nya, men det kändes fel att be om detta. De kunde få för sig något om Vidar och henne. En lätt rodnad spred sig över kinderna när hon tänkte på deras senaste möte. Nej, här kunde hon inte sitta och undra. Ingrid rörde vid Olivias arm och väntade tills uppmärksamheten riktats mot henne.

”Vill du åka på utflykt?” frågade hon.

”Ja!”

Olivia slängde upp armarna i luften. Rufus bruna ögon tittade upp från teckningen. Öron hade han också hunnit få och en väldigt lång nos. Avbildningen hade verkligen fångat något hos hunden.

De hjälptes åt att packa en korg med ostsmörgåsar, jordgubbssaft och en påse bullar ur frysen. Körtiden från Kleva upp till Borgholm var fyrtio minuter och Olivia brukade tycka om bilen tack vare billekarna. Femton minuter och ett påtvingat toalettbesök senare satt de båda i framsätet på den gamla Volvon. Olivia öppnade genast handskfacket och tog fram kortleken där.

”Är vi framme snart?” sa hon och drog det första kortet.

Det var inte en fråga, utan namnet på spelet. Kortet visade en ko.

”Ja!” skrek Olivia och tittade ut genom vindrutan.

Solen lyste visserligen på en mestadels blå himmel, men det var bara mitten av mars och temperaturen hade inte kämpat sig upp till mer än sju grader. Ingrid tvivlade starkt på att någon släppt ut sina kor på bete än. Efter att ha letat förgäves i flera minuter drog Olivia ett nytt kort.

”Skylt!” skrek hon lika glatt.

Ingrid låtsades inte se hastighetsskylten, utan lät Olivia upphetsat peka ut fornminnesskylten mot Karlevistenen som lite senare dök upp på hennes sida av vägen. Leken höll ända till Rälla. Då ville Olivia stanna och fika, men Ingrid lyckades avvärja det genom att föreslå att de skulle räkna röda bilar. Känslan av brådska slöt henne allt hårdare i sitt grepp. Tänk om Vidar hade fallit och låg med brutet ben i lägenheten? I så fall var det ju inte så bra att hon tagit med sig Olivia. Ingrid

ångrade att hon inte hade åkt till Borgholm redan igår, fast det

hade verkat lite väl desperat. Tänk om det bara blivit något fel med telefonen, eller så hade han kanske tappat bort den. Eller så ångrade han hur deras senaste möte hade slutat.

”Jag är hungrig”, klagade Olivia.

”Vi är nästan framme”, sa Ingrid. ”Titta, där är slottsruinen.”

Borgholms slott hade de döpt om den till, men hon skulle aldrig tänka på den som det.

”Ska vi fika där?” frågade Olivia.

”Nej, vi ska hälsa på en vän till mig. Han vill säkert också ha en bulle.”

Vid OKQ8 svängde Ingrid in på Storgatan och efter ett par hundra meter parkerade hon utanför Vidars lägenhet. En granne var på väg ut genom porten och Ingrid skyndade fram, eftersom hon inte var säker på att hon mindes koden.

”Du glömde korgen”, sa Olivia när porten slagit igen bakom dem.

”Oj då. Vi får hämta den senare.”

Olivia var inte nöjd med svaret, men följde ändå med uppför trappan. För en dryg vecka sedan hade Vidar äntligen bjudit hem henne på middag. Lasagnen hade varit en aning bränd och han hade skämtat bort det, sagt att han glömt tiden eftersom han varit så upptagen av att tänka på henne. Hans hand hade letat sig över bordet och i flera minuter hade de suttit med sammanflätade fingrar och bara tittat på varandra. När hon till slut blev tvungen att gå hade han dragit in henne i sin famn och pressat sina läppar mot hennes. Hon hade särat på sina och släppt in hans tunga i sin mun. Styrkan i begäret som kyssen väckt hade överraskat henne. Visst hade hon under de senaste månaderna tänkt en hel del på vad de hade haft och möjligen kunde få. De hade sprungit på varandra i Färjestaden i höstas och det hade varit fantastiskt att se honom igen efter

så många år. De där första tankarna hade inte varit mer än en fladdrig längtan. Efter middagen för en dryg vecka sedan hade hon knappt kunnat fokusera på något annat än Vidar. På hur mycket hon ville ha honom.

Vidar bodde tre våningar upp. Hon bad Olivia att ringa på dörrklockan och lutade örat mot dörren. Ingenting hördes där inifrån. Om Vidar låg på golvet med brutet ben borde han ha ropat. Hon plockade fram mobilen och provade att ringa. Signalen ljöd från andra sidan dörren. Ändå kom han inte för att öppna. Ingrid kände på dörrhandtaget och till hennes förvåning var dörren olåst. De klev in på hallmattan.

”Vidar!” ropade hon inåt lägenheten.

Inget svar.

”Stanna här”, sa hon till Olivia och låste dörren bakom henne för säkerhets skull.

Köket låg närmast och hon behövde inte gå in för att se att det var tomt. Sakta fortsatte hon mot vardagsrummet, men där var han inte heller. Hon nådde sovrummet och öppnade dörren dit. Vidar låg på rygg med huvudet vridet åt hennes håll. Ögonen var uppspärrade och glasartade. Munnen och kudden täckta av spya. Hon kunde inte hindra en flämtning från att lämna läpparna. Åh, Vidar.

”Är han sjuk?” frågade Olivia bakom henne.

Kapitel 3

Telefoner var inte tillåtna inne i rättssalen, så Hanna släppte snabbt ner sin i jackfickan när vakten tittade på henne. Förhöret med Maria Jensen hade snart pågått i en halvtimme. Hon svarade fåordigt på alla åklagarens frågor. Minnena var tydligast från dagen då Ester dog. Maria hade legat och sovit när en granne ringt på dörren och sagt att det brann hos hennes mamma. Grannen hade skjutsat henne till Åby och lågorna som omslöt huset hade slagit sönder hela hennes tillvaro. Dagarna efter var fragment: polisen som sa att mamman var död, att hon blivit mördad, att Lars Duncker gripits, att han var den skyldige. Det råder inga tvivel, hade polisen sagt. Antagligen Ove Hultmark. Han hade använt exakt samma ord till Hanna. Då hade han enbart lett utredningen som ledde till att hennes pappa dömdes för mord, nu var han även hennes chef. Det var Ove som hjälpt henne att få jobbet hos Kalmarpolisen när hon efter sexton år i Stockholm valt att flytta tillbaka till Öland.

”Kan du berätta om din mammas och pappas förhållande?” fortsatte åklagaren.

”De hatade varandra”, sa Maria ner i bordet.

”Du behöver prata lite högre”, bad ordföranden mjukt.

”De hatade varandra”, upprepade Maria med något bestämdare röst.

”Hur tog sig detta hat uttryck?” frågade åklagaren.

”Jag var kanske åtta år när jag märkte det första gången”, sa Maria. ”De skrek på varandra och kunde inte hejda sig fast jag kom ut från mitt rum och vädjade till dem att sluta. Pappa hade tömt sparkontot. Det var därför mamma var så arg. De skilde sig några år efter det.”

”Hur betedde de sig efter skilsmässan?”

”De undvek varandra”, sa Maria. ”Mamma nämnde inte pappa alls, men pappa klagade ofta över att han hade förlorat huset.”

”Vad sa din pappa om huset?” undrade åklagaren.

”Han sa att mamma hade stulit det från honom.”

”Blev det någonsin bättre mellan dem?”

”Jo, ett tag. Men så fick pappa sparken och mamma träffade en ny man. Pappa klarade inte av det.”

”Hur visade han det?”

”Han blev ännu elakare. Han sa att mamma hade förstört hans liv.”

När åklagaren inte hade fler frågor gav ordföranden ordet till de tilltalades advokater.

”Jag har bara en fråga”, sa Sven-Otto Jensens advokat. ”Tror du att din pappa lejde Axel Sandsten att mörda din mamma?”

”Nej, jag vägrar tro det om honom”, sa Maria så tyst att ordföranden återigen fick uppmana henne att höja rösten.

Efter att ha tittat på sitt armbandsur beslutade sig ordföranden för att fortsätta med nästa förhör. Åklagaren hade bestämt att Axel Sandsten skulle höras före Sven-Otto Jensen.

”Kan du berätta vad du gjorde den fjärde juni 2003?” frågade åklagaren.

”Det var sjutton år sen”, sa Axel Sandsten. ”Jag har ingen aning.”

Rösten fick Hanna att rysa av obehag. Han lät så uttråkad, nästan hånfull. Hon såg sig omkring. Var det verkligen ingen annan som märkte?

”När träffade du Ester Jensen första gången?” fortsatte åklagaren.

”Första och enda gången jag träffade henne var i april eller maj 2003”, sa Axel. ”Pappa hade sålt en byrå till henne och jag hjälpte till att bära in den.”

”Ditt dna fanns på trappräcket utanför huset”, sa åklagaren. ”Hur hamnade det där om du bar in en byrå?”

”Jag måste väl ha satt handen på räcket när jag gick ut”, sa Axel. ”Återigen, det var sjutton år sen. Jag minns inte.”

Jag minns inte, var det svar som Axel Sandsten använde på de flesta frågor. Sven-Otto Jensen påstod han sig ha lärt känna först efter mordet på Ester Jensen, då Sven-Otto erbjudit honom diverse jobb. Hanna visste att det var en lögn. Rebecka hade varit hemma hos Axel när han fick besök av Sven-Otto. Det var detta som hade fått Hanna att förstå att exmaken var inblandad. Först när åklagaren kom in på Kristoffer blev svaren utförligare.

”Kristoffer har alltid varit avundsjuk på mig”, sa Axel Sandsten. ”På min familj, på mitt utseende, på mina pengar. Under hela gymnasietiden hängde han efter mig och jag lät honom vara med en del, men han var liksom aldrig nöjd. Det här handlar enbart om att han vill sätta dit mig.”

Hanna petade in händerna under låren. Hon ville både hålla för öronen och drämma till stolsryggen framför. Hur kunde Axel ljuga så obehindrat? Under gymnasiet hade Kristoffer sprungit ärenden åt honom, fixat sprit och agerat chaufför.

Antagligen hade Kristoffer fått pengar för det, något annat skäl kunde hon inte tänka sig.

”Menar du att Kristoffer mördade Ester Jensen enbart för att sätta dit dig?” undrade åklagaren.

”Nej, det menar jag inte. Hans motiv får du fråga honom om, men jag gissar att det handlade om pengar. Jag syftar enbart på att han ljuger om att jag var med, att han påstår att jag sparkade ihjäl henne.”

Hanna stirrade på virveln i Axels vitblonda hår. Många på skolan hade tyckt att han var snygg, men hon hade aldrig varit en av dem.

”Är detta verkligen den enda förklaringen du kan se?”

”Återigen, nu spekulerar jag bara om vad som rörde sig i hans sjuka hjärna, men det kan ha handlat om en tjej också.”

”Vilken tjej?” undrade åklagaren.

”På gymnasiet blev jag tillsammans med en tjej han var kär i och jag tror aldrig han kom över det. Tjejen och jag var ett par i flera år och vi fick till och med barn ihop.”

Hanna var nära att resa sig och skrika åt honom. Tjejen han pratade om var Rebecka Forslund. Hannas äldsta barndomsvän. Den enda riktiga vän hon haft under uppväxten i Gårdby. Hur kunde Axel dra in Rebecka i detta? Rebecka hade nog varit intresserad av Kristoffer, men Hanna var väldigt säker på att det intresset aldrig hade varit ömsesidigt. Kanske ville Axel dra in henne i Kristoffers motiv, för att svartmåla inför hennes vittnesmål.

Åklagaren tackade för sig och ordföranden gav ordet till Axels försvarsadvokat. Hanna tyckte att han gav upp för snabbt. Att han borde pressa Axel ännu mer. Men det skulle ges många tillfällen till det i samband med vittnesmålen.

”Vad hände med ert barn?” undrade försvarsadvokaten.

”Han mördades för ett år sen. Han blev bara femton år.”

Axel snyftade till och Hanna var återigen nära att resa sig. Frågan var bara ett billigt försök att väcka sympati och hon

ville skrika åt advokaten. Åt alla här att de inte skulle gå på

Axels lögner. Hans genomruttna falskhet.

”Jag beklagar förlusten”, sa advokaten. ”Det måste ha varit fruktansvärt. Jag har inga fler frågor. Tack.”

”Klockan är snart halv tolv”, sa ordföranden. ”Vi bryter för lunch. Förhandlingen återupptas klockan ett, och då inleder vi med förhöret med Sven-Otto Jensen. Jag hoppas att vi även hinner med Ove Hultmark och Per-Olof Hansson under eftermiddagen.”

Hanna lämnade sal fjorton och skyndade in på toaletten som låg alldeles bredvid. Just nu orkade hon inte prata med någon. Axel Sandsten var så jävla falsk, men han var också en mästare på att få folk att tro på honom. Tänk om domaren och nämndemännen gick på lögnerna han spytt ur sig om hennes bror?

Efter att ha kissat tvättade Hanna händerna noga och sköljde ansiktet i iskallt vatten. Använde en pappershandduk för att torka sig. En flaska handsprit stod på handfatet och hon tryckte fram en klick och gned in händerna. Lukten stack i hennes överkänsliga näsa. När hon lämnade toaletten såg hon Kristoffer irra runt i den glesa klungan av åhörare.

”Vad gör du här?” frågade hon.

Ingen som såg dem tillsammans kunde missa att de var syskon. Han var ett antal centimeter längre än hennes hundraåttiofem, men de hade samma kroppsbyggnad och blonda hår. Det skilde bara ett år mellan dem och när de var yngre hade de ibland blivit tagna för tvillingar. Båda var kortklippta nu, men hon hade längre lugg.

”Jag klarar inte av väntan.”

Kristoffer tryckte ner händerna i jeansfickorna. Antagligen hade han fortsatt dricka igår, efter att hon och Isak hade gått och lagt sig. Visst förstod hon honom, men hon önskade att han kunde hitta ett annat sätt att bekämpa ångesten.

”Vad sa Axel?” frågade Kristoffer.

”Du vet att jag inte kan berätta det.”

Ett sannare svar hade varit att hon inte ville. Kristoffer skulle inte må ett dugg bättre av att höra att Axel skyllde på honom, men det anade han förmodligen redan. Ove hade hållit hårt på förundersökningssekretessen och hon visste frustrerande lite om vad som skulle hända under rättegången. De enda vittnen hon kände till var Ove själv, Kristoffer, Rebecka och Sven-Otto Jensens bror. Kristoffer tittade mot något bakom henne och hon vände sig om. På en av bänkarna satt ett par i sextioårsåldern. Mannen var lång och vithårig. Kvinnan betydligt mindre och rödhårig – det såg färgat ut.

”Är det Axels föräldrar?” frågade hon.

”Ja”, sa Kristoffer. ”Jag längtar tills det här är över.”

”Jag med”, sa hon, fast hon inte alls var säker på det.

Hon var tillbaka i tanken som gnagde i henne: Vad skulle hända om Axel Sandsten inte blev dömd? Men hon ville inte ge den utrymme.

”Har du pratat med Beth idag?” fortsatte hon.

Hon ångrade den närgångna frågan så fort hon ställt den. Kristoffer skakade på huvudet. Frun och dottern Ella som skulle fylla fyra senare i år var kvar i London. Hanna anade att det inte var så bra mellan honom och Beth. I lördags kväll hade hon hört dem gräla på telefon. Hon hade försökt få honom att prata om det efteråt, men det var tydligt att han inte ville dela sina problem med henne.

Henning Larsson kom fram till dem. Journalisten hade varit till stor hjälp i vintras. Barometerns granskning av Axel Sandstens byggprojekt i Grönhögen hade på sätt och vis varit ett startskott för det som nu hände. Den utredningen hade lagts ner i brist på bevis, men bygget hade ändå stoppats tills vidare. Det var i genomgången av Axels ekonomi som flera insättningar från Sven-Otto Jensen hade hittats.

”Vad sägs om den där intervjun?”

Frågan var inte allvarligt menad, så hon log mot honom.

”Absolut, vi kan ta den när jag sitter på ålderdomshemmet.”

Henning fick bråttom iväg eftersom han upptäckte någon som antagligen skulle kunna bidra till artikeln om rättegången.

”Skönt att bli av med honom”, sa Kristoffer.

De senaste dagarna hade de tillbringat mer tid tillsammans än under alla år som gått sedan Kristoffer flyttat till London.

”Varför säger du så?”

”Jag tycker inte om honom”, sa Kristoffer.

”Jo, jag har förstått det, men varför …”

Telefonen vibrerade i fickan och hon plockade upp den. Oves namn lyste på displayen. Med tanke på att han visste att hon var på rättegången måste det vara viktigt, så hon svarade samtidigt som en högtalarröst kallade ett vittne till sal tio.

”Jag är ledsen att störa”, sa Ove. ”Men vi har fått larm om en död person i Borgholm.”

”Varför ringer du mig om det?” undrade Hanna.

”Kvinnan som larmade känner dig. Ni bodde grannar i Kleva.”

”Ingrid”, sa Hanna. ”Jag åker med en gång.”

Hon klickade bort samtalet, men Ove ringde tillbaka direkt.

”Ha inte så bråttom”, sa han. ”Ingrid hade barnbarnet med sig. Flickan är visserligen tolv år, men hon har Downs syndrom och nu är hon tydligen borta.”

”Borta?” ekade Hanna.

”Jag vet inte alls vad som har hänt”, sa Ove. ”Ingrid var väldigt osammanhängande när hon larmade. Och du åker inte dit själv. Erik hämtar upp dig utanför tingsrätten.”