9789189501393

Livet innan du dör

t idigar E utgivning av lina nordquist

Dit du går, följer jag (2021)

www.romanusochselling.se

is B n 978-91-8-950139-3

Copyright © Lina Nordquist, 2022

Omslag: Nina Ulmaja

Tryck: Scandbook, E u 2022

Till Lukas och Hampus och till alla er jag inte träffade, eftersom jag skrev

Julinatt mot söndag

Mikael stod bland skuggorna på sin terrass med vinflaskan i ena handen och de utlovade pinnglassarna i den andra. Skärsåret på halsen sved. Då och då kom pustar av tvättmedel från den nytvättade skjortan, en nästan på pricken likadan som den fläckade som han nyss slitit av sig och slängt på badrumsmattan.

I vardagsrummet bakom honom låg papper och småkrafs spridda över golvet. Mikael genomsökte villan en gång till i tanken, gled förbi skåp och lådor, skyndade förbi möjliga gömställen nere i sin källare, ville inte ens tänka sig dit ned. En skakning på huvudet. Ingenstans kvar att leta : deras pass var försvunna. Under kompressen på överarmen bultade det djupare såret med en dov puls när Mikael skärpte greppet om vinflaskans hals.

Kvällen var så stilla. Omkring honom tysta hus och tomma trädgårdar, förutom grannarna i ingenmanslandet. Bara ett par tiotal meter bort pratade de två männen i nattskuggorna där han lämnat dem. Den magra skrattade åt något och han den grova med tatueringarna stämde in. Skratten lät vänliga, men man vet aldrig – allt ser ut som något annat i mörkret.

Tystnaden dånade nedifrån källaren bakom honom. Mikael trampade med fötterna, ville ta sig långt från skulden, fly un-

dan huset och bort från varje påminnelse om källargolvet och meddelandena i mobilen.

Han gjorde en ansats att återvända till skratten ute på gräsmattan. Fast om männen fick vittring, om de anade vad han gjort ikväll. Skulle de ge sig på honom då ?

Doften av Mais brända mat flöt som ett spöke inifrån köket, svedan där saxen skurit honom fick musklerna på halsen att rycka. Kunde han gräva en djup grop intill paradisträdet ? Svettlukt genom den nytvättade skjortan och Mikael tänkte på skallben.

Frakturer syns för alltid, de går aldrig bort.

Början, en vanlig lördagseftermiddag några timmar tidigare

Mai Amarin

Mai hackade vitlök och besökte sina favoritplatser i tanken. Platser hon ville ta med Malee till, dottern med små tofsar och nyckelringar i rosa och lila plast.

Var som helst egentligen, bara Malee finns där.

Imorgon skulle Malee vara tillbaka igen.

”Imorgon kommer du hem och dagen därpå är vår wan jan, lilla fjäril. Det blir en viktig dag.”

Du är så liten, borde inte vara borta från mig.

Hon hade tvingat sig själv till behärskning och sett dottern djupt i ögonen innan de skildes åt på förmiddagen.

”Nu på måndag ska jag laga dig två gyllene fiskpinnar.”

”Två fiskar ? Måndag nu ? Säkert ?”

Mai nickade.

Ett skimmer i Malees ögon – treåringen förstod direkt. Hon lutade sig nära Mai och viskade :

”Hâa, pàet, hâa, sŏng. Jag minns koden, mamma.”

Malee fastnade med blicken i hennes när hon sade det och i den blicken hörde Mai hemma.

Nu var lördag och matlagning. En annan favoritplats hade varit den här köksön de designat – grönsaker i skålar, doft av vitlök och färsk koriander. Så var det inte längre.

Glasrutan gjorde det svårt att veta, men det verkade rugga till sig därute. En granne med snagg, regnpiskade mjukisbyxor och svettig rygg joggade iväg under mulna moln med sin malinois, en sådan där belgisk polishund som i dokusåporna på tv. Var han kanske hundförare, kanske säkerhetsvakt ? Mannen försvann bortåt. Mai sträckte på sig, försökte se vart han tog vägen. Han var nästan två meter lång, valkar i nacken och smidig i kroppen som en gepard. Belgaren lurvig och sävlig med stel gång, som en farbror. Det såg omvänt ut på något sätt – som om den belgiska hundfarbrorn lufsade iväg på joggingpromenad med sitt vilda kattdjur.

Om hon hade haft sin egen polishund. Mai såg bort. Hon klippte snagg på krukor med örter, rotade fram citrongräset i kylskåpet och putsade köttet omsorgsfullt. En festklänning hängde innanför gepardmannens sovrumsfönster på andra sidan trädgården, tyget böljade lite av ett vinddrag genom fönstret som stod på glänt. Rörelsen i klänningstyget påminde Mai om vinden som drog i Ploys klänning medan den torkade. Hon såg sin syster Ploy framför sig, hur hon satt under plåttaket utanför sitt lilla enrumshus och fingerkammade håret i brisen medan doften av schampo och tvättmedel blandades med dunster från gata och stad. På avstånd fiskebåtar strösslade över havet, nära inpå rop från marknadskvinnorna, trafik och larm, skall från hemlösa magerhundar som ingen vågade ta hand om. Ploy lagade nog vit fisk med sotat skinn just nu, den som kunderna älskade, ett barn sprang säkert förbi hennes hus precis i detta ögonblick och bad om en bit – smala ben i smutsiga skor på väg precis vart som helst dit ägaren ville. Så var det inte här. Allt var förr här, inget nu fanns längre. Bara en tanig buske som ursäktade sig borta vid staketet.

Salt !

En pust av lättnad, den här gången hade hon kommit ihåg.

Det började fräsa i grytan och matdoften spred sig i köket. Dofterna var annorlunda här hur hon än bar sig åt, men de påminde ändå om dem hemma hos henne och Ploy. Hav, basilika och curryblandningar – något friskt som bara fanns nära vattnet i Khiri Khan. Under många år bodde hon med sin syster i utkanten av staden – trångt och färgglatt, virkat överkast, hård madrass och utsikt mot husväggen intill. När Ploy öppnade deras dörr på vid gavel svepte en vind genom rummet och bar med sig dofterna ut. Mai tänkte sig tillbaka till vattenbrynet, undrade hur vädret var där nu, hur det doftade och hur det lät. Om Ploy gick över vitskimrande skum och sökte efter plasket av stjärtfenor. Om havet fortfarande smälte ihop med himlen, så att allt var vatten. Om stranden bredde ut sig även nu, fast allt annat förändrats.

Det dånar nog fortfarande där, samma starka ljus och clownfiskarna som skjuter genom korallrevens klarvatten, jag ser dem bara inte. Jag måste minnas det. Att jag bara inte kan se fiskarna just härifrån.

Det var länge sedan hon var där nu. Darrningarna fanns inte då, de som fick muskler att rycka till, händerna att tappa. Snart, igen. Men det var en lång väg att färdas över haven för två gyllene fiskar.

Så många timmar kvar till måndag morgon. Nu var klockan strax efter fem, vad innebar det ? Trettionio timmar ungefär.

Varje sådan timme jämna andetag, andas in, andas ut, makliga rörelser, väntan. Och härnäst tjugo minuter innan Mikael skulle komma hem.

Vitlöken var färdighackad. Hon började duka bordet.

Nej !

Hon hade glömt igen att vitlöken skulle pressas, inte hackas. Vanmakten vällde upp i henne. Hon ville skrika, vräka omkull

grytan, trycka ned huvudet i slasken. Luft suckade ut ur halsen och ett gällt ljud trängde fram, hon lyckades bara precis stänga det inne. Mai rev i kökslådorna, hittade ingen vitlökspress. En tår föll från nästippen. Bita ihop. På med skorna, alltid solglasögon, mindes hon siffrorna rätt ? Hâa, pàet, hâa, sŏng. 5.8.5.2. Snabbt över till granndamen i 25 :an, kurande under vätan. Uppsalaregn går inte att komma undan, det smyger genom jacktyg, tar sig in under paraplyer, kryper inpå huden och stänker upp längs benen. Det finns ingenstans att gömma sig. Inte för det heller. Och snart skulle vattnet tystna, solen ljuga och fåglarna låtsas som att inget hänt medan Mai frös.

Mai nästan föll på 25 :ans ringklocka. Det ringde därinne. Först ingen reaktion. Så ett hasande genom hallen, dörren gick upp i en springa.

”Hej ?”

Mannen i morgonrocken var mager och stirrögd, liknade damen som bodde där. Mai kurade lite i regnluften.

”Jag är Mai. Hej.”

Svenskan vred sig, avig i munnen.

”Jo just det. Frank heter jag. Frank Bohm Timander.”

”Mariann Bohms son ?”

En kort nick. Han såg ofarlig ut ändå. Mai slappnade av lite.

”Vi bytte, mamma flyttade till vår lägenhet nere på stan, för jag …”

Mannen kom av sig.

”Så ? Kan jag hjälpa dig med något ?”

Han såg sur ut. Kanske bakfull. Mais ord rann över kanten, kunde hon få låna en vitlökspress ? Bohm bad henne inte komma in, vände sig om och gick iväg bara. Herrskor och barnstövlar låg i oordning bakom honom på golvet – i Mais och Mikaels hall knöt det sig i henne av att se urtrampade skor.

Jag måste tillbaka !

När mannen räckte över vitlökspressen nuddade han en kort sekund vid hennes hud. Ryckningarna kom direkt.

”Vet du, ring inte på när du lämnar tillbaka den, lägg in den här på hallbyrån bara. Det är olåst.”

Hon såg en polisjacka med emblem på galgen bakom honom i hallen, öppnade munnen, sökte efter ord.

”Jaha”, sade Bohm och trampade på stället.

Hon kom av sig. Det var uppenbart att mannen ville bli av med henne. Mai tvekade, höll i dörren, ville kasta sig in och låsa om dem, berätta, släppa fram allt. Polisen såg ut att vela, rätade på sig och tog sats.

”Du, det där som hände borta vid komposten idag … ?”

En enkel fråga, men vad var svaret ? ! Hon rös. Bohm verkade känna stämningen tjockna, han backade undan direkt, vände sig inåt köket. Det kom något blankt över hans ansikte. Hon öppnade munnen, måste våga. Just då ett ljud ur hans hals, det lät som en snyftning.

”Oj, vet du, nu börjar ett jobbmöte precis !”

Han tog ett till steg bakåt, drog efter andan och fortsatte :

”Hoppas att det går bra med lördagsmiddagen då. Ha en fin kväll !”

Mai hann precis dra undan armen från dörrkarmen innan grannen drog igen om sig. Ytterdörren var brunbetsad framför henne. Massiv.

Han öppnade inte igen. Mai vände och gick nedför trädgårdsgången, höll hårt om pressen med båda händer. Pulsen rusade i kroppen. Han hade lagt märke till henne vid komposten. Hade fler sett ? Låg väskan kvar ? Hon vågade inte se efter, behövde tiden för att hinna ställa i ordning middagen innan Mikael kom hem. Den låg säkert där. Visst gjorde den det.

Mindre än två dagars väntan nu. Hon hörde sina egna andetag, syre in och varmluft ut.

Det kommer att ordna sig, Mai.

Men det kändes inte så.

Förklädd till sin egen silhuett gick hon de få stegen över till sig, himlen gråtrött över henne och hustaken som raggen på en mycket gammal hund. Inget hade förändrats när hon kom tillbaka. Slaskvattnet droppade när morötterna skulle ned i grytan, men hon märkte det direkt. En tunn remsa morotsskal under foten, ett hugg i ryggen när hon böjde sig ned för att torka. Det hade gått hål på strumpan.

Grytan trilskades. Klockan närmade sig sex och maten var inte klar. Hon klev på något litet, inkilat vid bänklisten. Malees klarlila kattnyckelring. Hon borde ha lagt den i BB -väskan tillsammans med det andra.

BB -väskan. Den rosa som stod i hörnet i förlossningsrummet när Malee föddes.

När hon öppnade den igen för ett par månader sedan låg några dextrosol kvar i ett av ytterfacken, intill dem en gul post it-lapp med ett kulspetshjärta och blå text : M + M + M. Synfältet blev simmigt när hon tänkte på den.

Pang !

Det smällde till i fönstret intill henne. Panik ! Men det var bara en småfågel, död innan den tog i marken. Fönstren hade förlängt landskapet, gett en illusion av fri luft. Grenarna från blodplommonträdet strök så nära fönstret att fågeln blivit vilseledd och flugit in i glasrutan, nu låg den lilla kroppen tyst och stilla på marken. En del flyger fel. De ser en spegling av något som inte finns och sedan är de borta. Mai blötte en tvål under kranen och ritade ett vitt kryss med den på rutan för att bryta speglingen. Fönsterglaset var kallt mot pannan – med varje andetag växte ett draperi av utandad imma mellan henne och verkligheten.

Om någon ritat ett sådant kryss för mig då för länge sedan.

Gepardmannen joggade förbi på andra sidan imglaset med sin hund, åt andra hållet nu. Vatten rann utmed fårorna i hans ansikte, som vått över läder. Hon föreställde sig djurets päls under fingrarna, ett vänligt huvud mot hennes lår. Vänlig blick, men alert så snart den vädrade fara. När hunden stannade till vid en ölandstok tog mannen fram en svart plastpåse ur fickan.

”Gunnar, kom !”

Belgaren gjorde ett kärleksskutt i blötan.

Alla får inte lyckan att ha en egen människa.

Gepardmannen följde Plogbillsgatan runt kröken. Efter ett tag tändes lampor tvärsöver gräsmattan. Kanske fyrtio meter över gräset mellan dem.

Motorljud ute på garageuppfarten. Mai vände sig inåt rummet och kände ansiktet falla.

Gepardmannen Bagheera

Första gången han satt inne var 1985. Då satt han på en brits i tre månader och glodde ut genom ett litet fönster, illa omtyckt av de andra internerade och kanske lite missförstådd. Ändå hade det tydligen inte varit så illa – annars hade han väl inte fortsatt ? Det rullade hur som helst på. Några månader här, ett år där, yttervärlden som stumfilm utanför fönstret.

Det var den stumfilmen han levde i numera.

Kuratorns blick hade grävt i honom senast de sågs på vårdcentralen.

”Det handlar om dig nu, Johnny. Du måste bestämma vad som känns rätt för dig.”

Hon hade tagit en klunk av sitt kaffe när hon sade det och Bagheera mindes en storblommig mugg hemma hos sig – den som svalnade orörd och stod kall i dagar innan han hällde ut innehållet. Han ville be kuratorn hålla käften.

”Jag vill faan inte att det handlar om mig”, ville han säga. ”Jag vill ha vårt liv som det är, som det var.”

Men förhandlingsutrymmet var låst. Inga marginaler.

”Ja”, sade han istället och reste sig. ”Jag ska bestämma mig.”

Han sade inte att han kände sig som en mördare, snart var en mördare. Bagheera den kallhamrade.

Jordgubbsschampo på snaggen, rödrandig frotté mot huden. Det var ändå rätt obegripligt att en skitunge som Johnny Bagheera Bagare lyckats parkera sig själv på en gata så kryllfull av goda skattebetalare – varken skatt eller jobb hade varit hans likör under livets första fyrtiofem år. Ramona blev skitförbannad över allt det där när de träffades.

Så länge sedan nu.

Det handlar om dig.

Vattnet trummade mot duschgolvet. Höger knä klagade efter löpturen bort mot Graneberg. Kläderna låg i en lerstänkt hög i hörnet medan han skrev bokstäver i imman på spegelglaset som släppte fram hans ena öga och glimtar av skärpa genom vattendropparna. Ett enda ord, flera gånger. Cirkus. För så brukade Ramona säga. Åren hade gjort ränder i hans ansikte. Han blinkade mot sig själv genom fukten, kunde se hur han skulle se ut som gammal : skrynklig som en blodhund. Coolt.

Vad som känns rätt för dig. En påle rakt i veka livet. Fru och tre barn.

Fyra, tre, två, ett, noll.

Det var ikväll det gällde. Beslutet hade rört vid honom, försiktigt, med fingertopparna bara. Han hade skjutit upp det i veckor nu, det kuratorn sagt. Att det handlade om honom. Bara under löpningen fick han respit, ensamt bultande hjärta medan maskrosfjunen yrde över gräsmattorna. Pulsen mot asfalten under fötterna, strax därpå tunn dimma mellan trädstammarna, nästan inbillad. Gunnar fanns ständigt intill honom, tungan utanför munnen. Jycken började bli gammal, men hängde fortfarande med någorlunda. Svansen i givakt, tre snabba ben och ett över marken. Leran hade gripit efter dem längs Granebergs skogsvägar alldeles nyss. Varje gång han ryckte loss skorna från dyn vann han en vinst i form av

ytterligare ett steg framåt. När skogen glesnade fortsatte han på fuktiga trottoarer medan han fattade sitt beslut. Vid det laget villorna i Valsätra närmade sig igen hade Bagheera glömt allt utom Gunnars hängande tunga och sina egna fötter. Han log åt alla han mötte, varför inte ? Fast utanför Pengarnas hus kastade han en hundbajspåse som sista farväl.

”Väl bekomme, gubbjävel.”

När han rundade kröken och sprang de sista stegen förbi gamm-Mariann Bohm i 25 :an var han trött. Han nästan snavade när han vinkade åt en välklädd man med sin lillgrabb i famnen. Djupblå ögon tittade rakt fram över lillkillens axel, såg inget där blicken landade. Små gummistövlar droppade svartvatten över mannens ljusa sommarrock medan han torkade knoddens fingrar rena från gata.

”Tjena !”

Bagheera höjde näven. Då log mannen, men det blev mest en grimas. Pojken vinkade till honom och Bagheera blev varm inombords.

Fötterna luktade illa när han drog av sig skorna efter löpturen. Det värkte rejält i knäet, men det var det värt : han älskade att springa. Han kunde vara hjälplös, förvirrad, uppgiven, villrådig, rädd – när fötterna sköt ifrån fanns inget annat än sprängfyllda lungor och kämpande ben. Det hade alltid varit så. När han spelade boll borta vid Gipen som liten hade han en enda talang som gjorde att han fick vara med : han var en jävel på att springa. Han kunde knappt få iväg bollen, fick sällan till inläggen, var halvdan på att passa och ännu sämre på att dribbla, men han hade ett gudomligt löpsteg. Kanske var det därför småbrott hade passat honom så bra. Grab-andrun, väskryckningar, kioskrån – han sprang, sprang, sprang. Större stötar bara om han fick springa när det var klart, för att komma undan.

Han svalde en värktablett från badrumsskåpet. En sextioårig rånare med artros – tur att han slutat i tid. Ramona hade varit övertydlig med vad hon tyckte om hans sort och sätt att leva. Du måste välja. Han nöp i hennes frottémorgonrock som hängde på badrumsdörren, kände luddet mellan fingrarna. Vad skulle hon ha sagt nu, om hon visste ?

Ramona.

Skulle hon ha förstått hans beslut ? Han visste inte säkert.

Tanken kröp sig på. Darret och displayen som lyste upp den där sista kvällen. Ramona mobil.

Kuratorns röst som en reklamlåt man inte får ur skallen. Det handlar om dig nu.

Inte alla kan köpa ett hus kontant. Det borde inte Bagheera ha kunnat heller. Ändå stod han i ett pastellblått sovrum mitt i idyllkvarteren och lät en lurvig jycke slicka hans tår medan han torkade skallen. Han drog fram ett par kalsonger och när han ändå var i farten rev han ut lite kläder på måfå som kanske skulle med ur Ikeagarderoben. Resebyxorna låg redan noggrant hopvikta på en stol bakom honom, skulle ned i hallen.

Ramonas glitterblanka klänning hängde på garderobsdörren. Han rev med sig ett par jeans och en famnfull knöliga kalsonger, t-shirtar och shorts, släppte av dem vid väskan nere i vardagsrumssoffan och gick till köket för att svänga ihop en pytt och två ägg. Soliga-sidan-uppåt, hette det på engelska.

Så mycket vackrare än enkelstekt.

När tallriken låg aväten i diskhon fick hunden en tuggpinne och han själv en rejäl slatt Pappy’s i ett dricksglas. Var det när han fyllde femtiosju som Ramona köpt den till honom ?

Två år sedan dess, redan. Gunnar hoppade upp i skinnsoffan med pinnen och skötte sig själv. Bagheera tog glas och flaska bort till plyschfåtöljen vid spindelväven i hörnet, letade upp

hundörat i en deckare, hörde en koltrast skrika och lutade sig tillbaka.

Skulle Ramona förstå ? Var han på väg att göra fel, som han brukade när han inte hade henne att fråga om råd ? Bagheera sträckte sig efter flaskan igen, lutade sig bakåt och grävde ned fingrarna i Gunnars päls. Ett sista lås att lirka upp. Lilla resväskan låg i soffan, men favoriten hade han fyllt till max och behövt klämma om för att få igen dragkedjan. Den stod i givakt i hallen, redo för Bangladesh.